Om kritiken som resurs

En av de viktigaste saker man lär sig vid akademiska studier, ju längre dess bättre vill jag också hävda, är betydelsen av kritik. Konsten att ta och ge kritik är en alldeles oumbärlig färdighet också i arbetslivet. Varje beslut (eller icke-beslut) bör tåla en kritisk diskussion, och framförd kritik ska ses som en möjlighet att förbättra, om inte annat, ens egna argument. Att någon besvärar sig att kritisera bör också ses som en positiv sak. Det tyder nämligen på att det finns engagemang, som också är en resurs.

Det finns historiska exempel på diktatoriska ledare som inte kunnat ta kritik. Vanligen har det slutat illa för dem själva (förr eller senare alltid) och likaså för deras folk och projekt. Om man aldrig tvingas testa sina resonemang, om man aldrig klarar av att bemöta kritik sakligt och kan ta den till sig, om man omger sig med ja-sägare, är det dömt att gå åt skogen. Styrkan och visdomen finns nämligen i förtroende, gemenskap och samarbete.

Hurdan är då god kritik? Bra kritik beaktar intentionen, den är inte affekterad eller påverkad av för mycket fördomar om andra människors avsikter eller kompetenser. Bra kritik ser till syftet med det som kritiseras. Bra kritik bygger på korrekt analys, klara argument och rediga hållbara resonemang. Bra kritik är inte personlig utan fokuserar på vad som görs eller gjorts och vad som sägs. Bra kritik är också ärlig.

All kritik är inte god från början. Många människor reagerar ofta först då deras känslor väckts och de är upprörda. Ibland är de irrationella. Det betyder inte att de inte skulle kunna ha rätt. Alla har rätt till sina känslor, dem kan man inte döma över. Man måste kunna se förbi känslorna, utan att förringa dem, och fiska fram argument och orsaker. För de är fortfarande guld värda. Varje människas synpunkter är värdefulla och innehåller potentiellt viktig information eller kunskap. Att få emotta kritik är en förmån och ära. Framför allt är det en möjlighet att bli klokare och kunna göra bättre ifrån sig.