Tomma, kalla räknemaskiner

Äntligen har jag läst ut Jaron Laniers bok You are not a gadget. A manifesto. Jag måste börja med att säga att det för mig varit en viktig bok. Den har både direkt och indirekt hjälpt mig att formulera en del grundläggande tankar, trots att jag lite måste fundera på att förpassa Laniers bok i extremismhyllan. Författaren medger förstås själv att han provocerar och tillspetsar saker. Hans ansats är ändå mer teknisk och filosofisk än t ex Nicholas Carrs. Därför gillar jag honom bättre. Hans tänkande känns mer stringent, fast jag känner att jag som historiker "borde" ha större förståelse för Carr. Trots att det är Lanier som rör sig på gränsen till nånsorts halvflummig new age-andlighet, upplever jag honom mer saklig än Carr, som enligt min smak förfaller till en del allmänt himlande.

Lanier tekniska kompetens och långa karriär i Silicon Valley gör att han kan se hur de tekniska lösningarna som segrat i konkurrensen i datorns och inte minst programvarornas historia påverkar vår kultur och också vår självuppfattning. Han oroar sig för att människorna och mänskligheten blivit så förminskade och ibland osynliga på webben. Folk nöjer sig med att fylla i några fält och kruxa några rutor här och där och skapar sig representationer på webben, som sedan kraftigt påverkar deras självuppfattning. Tillplattade, förenklade profiler blir "personer", med vars hjälp sedan företag spionerar på oss. Lanier har många slagkraftiga formuleringar på lager: "Stop calling yourself a user. You are being used."

Det för Lanier mest absurda och oroande är att vi i dag är färdiga att betala för tekniken, men inte för innehållet. Han menar att vi måste förstå att de som skapar innehåll, kultur, texter, bilder och musik på webben är kreativa människor, som borde få den belöning och erkänsla de behöver för att klara sig. I dag har all webbkultur bara blivit en enda stor kaotisk röra, som egentligen gjort kulturell "evolution" omöjlig (samma har ju sagts om människans evolution i dag). Lanier påpekar att ingen musik gjord efter millenieskiftet går längre att identifiera på basis av stil. Det har inte kommit något nytt: medan varenda unge vet att heavymetal inte kan härstamma från 1940-talet eller en rap-låt från 1960-talet, finns det ingenting specifikt nytt stilmässigt sedan digitalkulturen (och piratismen) slagit igenom. Jag vet inte om jag kan bedöma om han har rätt. I viss mån kan man ju tänka sig att webben också leder till en massa små minisubkulturer, som man bara inte kan urskilja i dag. Om nu sedan den stora underhållningsindustrins styrning av populärkulturen var så mycket bättre. Men i alla fall fick ju en del konstnärer sitt levebröd på så sätt. I grunden har han ändå en mycket viktig poäng: "Right now we get certain free cloud services in exchange for being spied on and not being paid, while still overpaying for bandwith. It's a bad bargain. ... If online activity is ever to support a middle class, then there has to be peer-to-peer commerce, not just fluke commerce for the few who become the very most famous."

Han kommer här in på en annan central fråga, nämligen att webbekonomin också kräver stora företag, och att det dessutom i själva verket enligt honom verkar finnas starka mekanismer som driver det hela mot ett antal monopol. Han jämför utvecklingen, tycker jag skarpsynt, med allmän samhällsutveckling. " ... it is inconsistent to support the "free/open" ideal and also hope for net neutrality in the long term. ... True democracy is hard to sustain if society doesn't have a middle class."

Benhårt försvarar Lanier människan och värdet av mänsklighet och kreativitet mot allt slags "svärmtänkande". Han ser ändå också möjligheter, förstås, och vill inte vara teknikfientlig i sig. Men han oroas av hur lätt människor förleds av tekniken och företagen bakom dem. Folk är okunniga och omedvetna användare av webben och förhåller sig okritiskt, eftersom de sällan frågar sig om det finns alternativ. Samtidigt som sociala medier och öppen data framstår som mänskliga, konstruktiva och generösa fenomen, är det inte alls sagt att de är det. Datorerna är ändå bara stora räknemaskiner, som omöjligt kan förstå ett iota av någonting. Allra minst något om hur det är att vara människa.

Kapitalfrågor

Diskuterade här om dagen med en kollega mitt i en organisationsförändring. Hon undrade hur mycket man egentligen borde beakta vad de inblandade och drabbade personerna helst vill jobba med. Utan att ens reflektera svarade jag att det ska vara utgångspunkten för hur organisationen och arbetsprocesserna läggs upp. Den mänskliga kapitalet är det viktigaste och endast på så sätt kan man utnyttja och utveckla folks kompetenser till max. Arbetsmotivationen är organisationens viktigaste enskilda resurs, den ger sedan återverkningar i kompetens och resultat. Det är min fasta övertygelse.

Det är klart att det har sina risker att bygga upp organisation utgående från enskilda personers kompetenser och intressen. I synnerhet som driftiga personer oftare tenderar byta arbetsgivare. (En utgångspunkt för mitt resonemang är förstås att man vill ha en organisation med drive.) Men i en bra organisation eftersträvar man också medvetet att skapa strukturellt kapital och att systematiskt dela kunskap. I en välfungerande organisation kan man också tänka om, omfördela arbetsuppgifter och omarbeta processer vid behov. Det blir alltså viktigt att vara noggrann med kunskapsförvaltningen, men att samtidigt vara flexibel.

Flexibilitet funkar endast när folk är motiverade och ser meningen och helheten med sitt arbete. Vi är alltså igen tillbaka vid arbetsmotivationen, som bäst understöds genom att människor har arbetsuppgifter de tycker om och har inflytande över.

De traditionella mediernas nya roller

I och med att informationsekonomin drastiskt förändrats har journalistikens och de traditionella mediernas betydelses diskuterats häftigt. Vilken är journalistens roll i dag och i morgon, vilken är mediehusens?

Eftersom jag inte själv har någon utbildning inom journalistik, kan jag bara kommentera det hela s a s utifrån. Jag har inte heller följt debatterna särskilt ingående. Men för mig ser det ut som om mediehusen skulle ta vissa för samhället viktiga funktioner på webben. Vem som sedan har rätt att kalla sig journalist vill jag inte ta ställning till. Den ekonomiska sidan tror jag att på sikt kommer att lösa sig, bara annonspengar flyttar till webben och balansen mellan olika utgivningsformer hittas i respektive genrer. Journalistik kommer att behövas också i framtiden och producenter behövs också. De traditionella rollerna som bevakare av samhälle och av makthavare och att ge röst åt dem som annars har svårt att göra sig hörda kvarstår givetvis. Men internet ger också nya dimensioner åt det hela.

Verifierare

Under dramatiska händelser som berör många människor fylls sociala medier, i synnerhet Twitter, av massor av fragmentarisk information. Då fyller möjligheten att länka till "riktiga" nyheter en mycket viktig funktion, som gör att man har lättare att värdera olika twittrares pålitlighet. Först kommer i sociala medier en våg av enskilda overifierade iakttagelser, som sedan med ett litet dröjsmål i tid kan styrkas av traditionella medier genom länkning.

Trovärdigheten är alltså extremt viktigt kapital för mediehusen. Det är också viktigt att de också är snabba på webben, eftersom för lång fördröjning gör länkandet irrelevant. Det handlar om i bästa fall minuter, men högst några timmar de har på sig att verifiera och publicera dylika korta nyheter.


Filter

I nyhetsflödet hjälper traditionella medier att filtrera information och plocka upp relevanta trådar. Det är sällan stora nyheter och diskussioner i blogosfären inte spiller över i traditionella medier, och tvärtom. Detta är en bra sak, samspelet mellan de olika typerna av media är viktigt. Då nyheter eller debatter får genomslag i både gamla och nya medier, då, och först då, blir de riktiga och kan bli samhälleligt relevanta.

Min fingertoppskänsla har alltid varit att insändare i tidningar, liksom senare kommentarer på nyheter på webben, hör till det mest lästa och intressantaste materialet. Insändarspalter i papperstidningar är ju en sorts proto-användargenererade material. Personligen anser jag att journalister i regel inte borde sätta tid på att intervjua "mannen på gatan" utan använda sin kompetens på ett bättre sätt, eftersom "mannen på gatan" riktigt själv kan publicera sig för egen maskin på webben och vid behov citeras därifrån. Medierna kan också provocera fram debatter och aktivt föra in dem i webbvärlden. Att Dagens Nyheters Debattflöde är det populäraste pekar på att denna funktion inte är att underskatta.

Mediahusen kunde i ännu högre grad fundera på att fungera som publikationsplattformer för bloggar och forum, lokala användarproducerade nyheter mm. Det kräver förstås en del kuratering, men ger i gengäld både stoff och engagemang.

Olika flödestjänster är helt avgörande för mediehusen. Att erbjuda länkar till nyheter är viktigt om man ska fungera som verifierare. Helt självklart. Men det traditionella medierna kan och ska alltså fungera som filter också för hela webben, inklusive alla användargenererade material.


Fördjupare

Mediernas webbsajter kan erbjuda kontext och fördjupning i nyhetsflödet. Det handlar delvis om att producera längre texter eller mer djupgående inslag, men också om att helt konkret ge nyheter sammanhang. Vid mediehusen borde man därför sänka tröskeln att länka ut från den egna sajten. Min personliga teori är att man vinner i trovärdighet och kundvänlighet genom att länka vidare på liknande sätt som privata bloggare gör. Eftersom källorna också i allt högre grad finns på webben, vore det bra att också peka på dem. Som exemplet Google har visat kan de löna sig att tänka på användarnas intressen mer än sin egen omedelbara vinning. Skriver man t ex om en offentlig rapport som finns på nätet, borde man väl också länka till den?

Också här handlar det om att inte använda journalisters resurser på att ta fram slumpmässiga synpunkter på än det ena och än det andra. I stället måste mediehus kunna ta fram verkliga experter och ge dem tillfälle att framföra analyser. Världen är faktiskt full av forskare och experter, det gäller att leta reda på dem och hjälpa dem att föra fram sitt budskap i en begriplig och relevant form.

Till fördjupandet hör också den historiska dimensionen. Mediahusen börjar ha ansenliga mängder material som borde ge var och en möjlighet att kontrollera saker ur närhistorien. Förr kastades gamla tidningar, radio- och tv-sändningar försvann, men nu borde de traditionella medierna erbjuda tillgång och möjlighet att följa till exempel politikers förehavanden bakåt i tiden på ett enkelt sätt. "Mannaminnet" som ofta visat sig skrämmande kort, kunde förlängas en aning, om det är lättare att kontrollera vad som sagts och gjorts och exakt när. Allt det material som kostat journalister så mycket möda att ta fram, och som tidigare snabbt blivit svårtillgängligt, utgör en enorm och nästan outnyttjad resurs.

Den digitala eran i semiotisk belysning

Man kunde lätt tänka att den digitala texten (i vid bemärkelse) har inneburit en textens befrielse. Att den dynamiska virtuella texten är fri från begränsningar. Vi kan välja mellan otaliga bokstavstyper, oändliga layouter och vi kan skapa och manipulera bilder på ett sätt som gör att man lätt känner sig omnipotent. Med hjälp av datorn och webben kan vi spränga många gränser som tidigare medier haft. Nu när den tryckta textens hegemoni är bruten, blir dess betydelse för kulturen tydlig: vi ser nu hur ideologier och ekonomi direkt påverkat och påverkats av kommunikationens form, av det tryckta mediet. Den digitala världen ter sig som den ultimata frihetens kultur.

Men som Jaron Lanier påpekat är denna frihet en skimär. När vi kastat tryckpressens bojor och simmar i den digitala textens hav, ser vi inte att också detta hav styrs av strömmar, av molekylernas bestämda kemiska relationer och havets ekologiska balans. Delvis beror detta på att allt är så nytt, i en brytningstid är det svårt eller omöjligt att urskilja detaljer och de stora sammanhangen och se deras relationer. Men det beror också på att teknologin och de logiska strukturerna som producerar och representerar texterna är väl dolda för oss. I sin användarvänlighet har tekniken blivit oväsentlig för alla dem som inte direkt arbetar med utveckling och underhåll av informationsteknologi. Eller snarare: man upplever den som oväsentlig eller onödig att förstå sig på. I dag ingår ännu inte tillräckligt med it-kunskaper i grundutbildningen, inte teknologins historia eller grundprinciper. Det är kanske inte nödvändigt att alla har den kunskapen, men den borde ingå i all högre utbildning, också inom humaniora.

Eftersom vi vanligen nås av färdiga produkter inser vi oftast inte att det bakom varje lösning finns många val, som påverkar inte bara hur texten ser ut, utan också dess strukturer och till och med vårt eget beteende. Det kunde ha funnits många fler alternativ till hur man programmerar datorer och hur man strukturerar informationen i dem. De strukturer som i dag dominerar, såsom ”filer” och ”webbsidor”, är bara ett av många alternativ. Dessa strukturer kommer att påverka vår kultur lika mycket som tryckpressen.

Det finns emellertid en annan aspekt av den digitala texten som är ännu mer problematisk för humanisten. Den sammanhänger med föregående resonemang, om att vi behandlar datorn och dess program som en svart låda, där det pågår något för oss irrelevant. Vi är nöjda med att vi på datorskärmen ser det som vi önskar, men som de facto är mycket mer predestinerat och påverkat av våra tidigare erfarenheter av datorer än vi vill medge. Det är viktigt att komma ihåg, att datorskärmen inte är ett papper utan den visar en representation, en vald bit av det som pågår inne i ett mycket komplicerat system. Och detta system opererar inte med betydelser, för betydelserna finns bara inne i våra hjärnor. Samtidigt är de betydelser vi tillskriver det vi ser på skärmen åtminstone delvis producerade av datorn.

Det handlar alltså om mening. Juri Lotman (och andra lingvister och semiotiker) talar om språkets pragmatiska och syntagmatiska dimensioner, och hur de två möts i yttrandet eller skrivandet och tolkandet. Språket har två (eller tre, beroende på om man håller sig till den europeiska eller amerikanska semiotiska skolan) dimensioner – var av datorn kan operera endast med en: den representerande symbolen. Alla andra aspekter raderas ut i datorns svarta låda, som omöjligen kan ta i beaktande innehållet, betydelsen eller det representerade. Inne i datorns system frikopplas tecknet från sin betydelse och genomgår olika processer varefter en ny representation spottas ut på skärmen. Trots att man kan utveckla systemen så att datorer kan hantera osäkerhet och olika slag av ambiguitet i högre grad, kan de ändå aldrig tänka, eftersom tänkandet kräver medvetenhet om tecknens betydelser. Datorns själlösa räkneoperationer kan aldrig likställas med en människas skapande handling då vi ”spottar ur oss text”. Då vi låter datorn hantera tecknen som om de vore tomma, utan innebörd, försvinner den kreativa dimensionen. Om vi låter det ske i en för oss svart låda, utan att vara medvetna om hur den fungerar eller påverkar tecknen är vi inte vetenskapliga.

Den populärvetenskapliga textens struktur

Det allra viktigaste är att man inte skriver som man forskat. Forskningen och dess argumentation måste ha mognat så mycket att man kan se på vad man gjort och vad man egentligen vill ha sagt. Vilka resultaten och de viktigaste resonemangen är. Det är dem man ska ge en dramaturgi. Som historikern Henrik Stenius sade under en föreläsning under min studietid: ”Ner med isomorfin!” Tänk i stället på att skriva en medryckande text.

En populärvetenskaplig text kan endast i undantagsfall presenteras som en berättelse om själva forskningsprocessen. Och det är mycket bra att skona läsaren från att veta hela bokens struktur och hur allt kommer att sluta redan efter det första kapitlet. Texter som börjar med en minutiös redogörelse för själva dispositionen är mördande tråkiga. På riktigt. Det är varken upplysande eller pedagogiskt. Ingen kommer ändå ihåg dylikt rabblande efter att man tragglat sig igenom det. Däremot kan man i stället se till att man har en innehållsförteckning och rubriker som hjälper läsaren att gestalta textens struktur.

För det andra: Pang på rödbetan! Man ska inte börja med de gamla grekerna, om texten inte huvudsakligen behandlar just dem! Trots att berättelsen som form och en narrativ struktur lätt inbjuder till ett kronologiskt grepp, skall man inte förfalla till att börja med en bakgrund som är väldigt fjärran från ämnet. Det är inte bra att börja med bakgrunden, man skall börja med pudelns kärna. Fast den kan vara presenterad i en maskerad form, som en dramatisk händelse, fråga eller utsaga. Väck nyfikenhet, förundran eller någon annan stark känsla genast på första sidan.

Många gillar att börja en text med något citat eller motto. Själv hör jag till dem som lätt hoppar över citat, eftersom jag vill komma till saken. Långa citat ter sig väldigt lätt lösryckta för läsaren. I synnerhet om man börjar med ett citat. Men det är förstås en smaksak. Att man för sig själv under skrivprocessen haft ett motto behöver ändå inte betyda att man börjar med det. Ner med isomorfin.

Av Matti Klinge har jag hört följande goda råd om hur man kan strukturera en text: tänk tre delar. Den första delen är en allegrodel (Klinge orerade utgående en sonatmetafor), dvs en medryckande och snabb del, med klara händelseförlopp som för texten framåt. Man ska fånga läsaren i början och bevisa att ämnet inte är tråkigt, fast det kan vara svårt. Diskutera med konkreta exempel, som läsaren har lätt att relatera till.

Den andra delen är en långsammare del, där man kan överge det konkreta för mer analytiska diskussioner. Kronologin blir underordnad andra strukturer. Nu, då man fångat läsaren och visat värdet i det man gör, kan man fördjupa och vidga perspektiven åt överraskande håll. Glöm inte överraskningarna!

Den sista delen blir en mer storstilad final där man drar ihop alla teman, återkommer till dem och sammanför dem till nya slutsatser och insikter. Då man skriver denna del måste man ge läsaren något nytt, tycker jag. I vetenskapliga sammanhang sägs ofta att man inte får lyfta in nya argument i den sammanfattande diskussionen. Detta gäller åtminstone inte populärvetenskaplig text. Håll tvärtom spänningen uppe till slutet. Den dramatiska spänningen kan bra fortsätta till den sista meningen.

Viktigt är att man lämnar bort all teori, metod och andra element som hör till forskningsprocessen. Så långt man kan. Om man inte vill lyfta fram någon enskild grej som ett narrativt spännande element. Men en bra skribent kan förklara saker utan att krångla till dem.

Om populärt skrivande

Människan gestaltar komplicerade sammanhang genom berättelser. I dem kan man beskriva olika aspekter på fenomen, relationer och processer. Det är ett för oss logiskt sätt att förenkla och förstå världen, inte minst ett sätt att komma utanför vår egen omedelbara upplevelsevärld. Genom en god historia kan ett för oss tidigare obegripligt perspektiv eller samband plötsligt te sig logiskt och rationellt.

En berättelse som handlar om människor (eller djur) ger oss identifikationsobjekt och fönster in i andra tider eller kulturer. Därför är det ett bra och enkelt sätt att inbjuda till läsning, att berätta om erfarenheter eller händelseförlopp, och presentera dem som meningsfulla, kanske dramatiska och spännande. I den klassiska retoriken kallas sådana för exempla. Det är litteraturens stora kraft, förmågan att locka till läsning och nya insikter.

En medryckande text erbjuder genast i början en erfarenhet, en känsla. Den väcker också nyfikenhet, frågor. Hur är det möjligt? Varför gick det så? Vad hände sedan? Skriver man en bok har man några sidor på sig att fånga läsaren. Skriver man på webben har man bara ett par meningar att använda innan läsaren överger en, om man inte lyckats väcka en reaktion. Högst.

Samtidigt är det mycket farligt att skriva berättelser. Det beror på att är väldigt lätt att skapa falska orsakssamband. Det är något man måste vara mycket, mycket försiktig med om man skriver populärvetenskaplig text. Det är inte utan orsak Kant ansåg kausaliteten höra till förnuftets strukturer, kategorierna. Den är en av de grundläggande egenskaper vi tillskriver vår värld i likhet med tid och rum. Att se orsak och verkan är ett sätt att förstå världen.

Inom vetenskapen hör ändå kausalitetssambanden till det allra svåraste. Några menar till och med att de är omöjliga att påvisa entydigt inom humaniora. Utmaningen är alltså att kunna skriva en logisk berättelse utan att ge sken av man har ett fullständigt svar på varför något hänt eller någon handlat på ett visst sätt.

Ändå är berättelsen som format att rekommendera att använda åtminstone bitvis i en populärvetenskaplig text. Att illustrera med intressanta exempel gör texten mer levande och den känns mer relevant för gemene läsare om den erbjuder identifikationsobjekt och narrativa element.

Om att hänvisa till webbsidor

Enligt rekommendationer skall man då man hänvisar till en webbsida ange sidans URL-adress och datum. I värsta fall krävs inget annat av t ex skolelever. Det vore ändå viktigt att förstå vilken funktion en käll- eller litteraturhänvisning har. Funktionen är dubbel:

- Man ska ge läsaren en kontext för den information man presenterar
- Man ska ge läsaren en möjlighet att gå till samma källa och kontrollera den

Webbadresser kan ändras och ett datum ger bara en felaktig illusion om att det skulle vara möjligt att få fram hur en viss sida sett ut en specifik dag. Så är inte fallet eftersom få - om någon - instans sparar så noggranna loggar över sin webbplats. Nationalbibliotekens webbarkiv samlar material endast mycket sporadiskt och gör oftast dessutom ett rätt ytligt urval från varje webbplats. Med dålig tur har man alltså hänvisat till en sida som bommats vid höstningen eller som finns i den djupa webben, dvs längre inne i någon mer komplicerad databas. Oddsen att den sida man hänvisat till faktiskt finns i något webbarkiv är i själva verket närmast försvinnande små.

Det viktigaste är alltså att ange information som man själv ansett vara viktigt vid den källkritiska bedömningen och sådan information som gör att en senare läsare kan få fram samma eller en liknande text. Ett fint undantag här, där datum faktiskt kan vara till hjälp är förstås wikin, där man kan söka fram gamla versioner enligt datum. Ange alltid först:

- Upphovsman och rubrik på webbsidan.
- Om texten ingår i en blogg eller något annat relevant sammanhang ange namnet på det.
- Ange ändrings- eller publikationsdatum om sådana finns.
- Och ja, ange också URL, eftersom du använt dig av den vid den källkritiska bedömningen och det kan hjälpa en att spåra en försvunnen sida senare.

Personligen anser jag inte att man behöver ange datum för när man kontrollerat sidan, men det finns olika skolor här. Det kan vara säkrast ibland. Om det är viktigt och man misstänker att det faktiskt senare kan ifrågasättas att det stått något på en viss sida etc ska man ta en skärmbild eller spara sidan som en html-fil. Det senare går att göra enkelt med de flesta webbläsare.