Perspektiv

Kriget i Ukraina är utan tvivel historiskt. Det har konsekvenser som kommer att påverka världens gång länge. Det är förstås omöjligt att veta hur, man kan bara spekulera. De historiska sammanhangen, förklaringarna och utvecklingarna kan bara skapas som efterhandskonstruktioner. Verkligheten är för kaotisk. 

Förhållandet mellan systemiska, till exempel kulturella eller ekonomiska, långsamma och tröga processer och kausaliteter versus individernas reella valfrihet och val, moral och förmågor är ett mysterium som inte kan beskrivas med någon enkel algoritm. En viktig sak i förhållande till båda dessa abstrakta ytterligheter finns ändå i deras skärningspunkt: historien rättfärdigar ingenting. Bedömningen om rätt och fel, gott och ont, smart och dumt, måste alltid ske i nuet och med sikte på den bästa möjliga framtiden. Att släpa på forna dagars oförrätter, gränser eller glans leder bara fel. En parallell till sunk cost-effekten helt enkelt. Därmed inte sagt att inte insikter i historia skulle vara oumbärliga. De ger möjligheter till perspektiv och visdom.

Jag har själv följt händelserna främst genom Twitter, Hesari och Yles webbmaterial. Jag har inte följt expertdiskussionerna på Yle, men jag har som vanligt lyssnat mycket på poddar, främst Pod save the world och The Economist. Dessutom har jag förstås i bagaget min utbildning och erfarenhet som historiker. I ett försök att reda ut mina egna tankar diskuterar jag nedan några aspekter jag själv funderat på de senaste dagarna.

1. Ekonomin och stormakterna

Kraschen inom den ryska ekonomin sägs vara närmast total inom kort. I praktiken kan ryska företag närmast handla med Kina. Men länderna är verkligen inte allierade eller jämbördiga. Kina har en mer diversifierad och utvecklad export och handeln med omvärlden är något man knappast riskerar. Tvärtom har Kina konsekvent prioriterat ekonomin och där agerat globalt expansivt. Nu har Rysslandas ledning försatt sitt land i en situation då man är tvungen att sälja billigt. Allt. Köparna är däremot inte många, då handel kan göras endast i rubel och yuan, om jag förstått saken rätt. Resultatet kan bli att Kina om ett antal år är ännu starkare och förmögnare, medan Ryssland förlorat kolossalt av sitt kapital och sina resurser till sin granne. Å andra sidan får Kina troligen ytterligare argument för undvika krig och benhårt hålla fast vid sin tidigare princip om att inblandning i staters interna affärer är absolut förbjudet. Maktbalansen mellan de två stormakterna Kina och Ryssland kommer sannolikt att förskjutas mycket långt till fördel för den föregående. Vilket lite hänger ihop med följande aspekt.

2.  Geopolitiken och klimatförändringen

I den finländska NATO-diskussionen saknar jag lite insikten om att Rysslands näst största stad ligger under 200 kilometer från den finska gränsen. I och för sig ligger den estniska gränsen ungefär på samma avstånd, men vad ett finskt NATO-medlemskap skulle innebära för Östersjöområdet ur ryskt perspektiv är ändå en tydlig försämring gällande Finska viken och Östersjön. Både luft- och sjövägen blir åtkomsten besvärligare. Flottans bas ligger förstås i Kaliningrad, men om också Sverige går med, blir läget mer likt Bosporens, och egentligen ännu värre, just på grund av de korta ryska kustremsorna vid Östersjön. Situationen kan knappast te sig idealisk ur Kremls perspektiv, varför reaktionerna kan bli lika irrationella och idiotiska ur vårt perspektiv som de varit på senare tid. Därför kanske andra avtal än medlemsavtal kunde vara ett taktiskt val just nu. Kanske inte.

Å andra sidan är Ishavet nu mycket mer öppet, vilket också förändrar läget och ger nya möjligheter. Det står klart att nordkusten kommer att bli allt viktigare för Ryssland och tyngdpunkten kommer sannolikt att flytta ditåt. Värt att notera är att också Kina har varit aktiv med att främja sina intressen där. Så vi är i ett historiskt läge också på det sättet att de geopolitiska fakta som funnits under historisk tid faktiskt håller på att ändras.

3. Värderingarnas och ideologiernas återkomst

Politiskt kan de pågående förändringarna närmast liknas vid händelserna i Europa åren 1989–1991. De senaste decenniet har vi sett skrämmande framgångar för högerpopulistisk manipulation och desinformation ämnad att försvaga EU och USA. Men ett verkligt hybridkrig har avslöjat, förutom Putins strategiskt bristande omdöme och moral, framför allt den usla ryska militära och informationsteknologiska förmågan. Västvärlden, inklusive dess mest opportunistiska populister, har slutit upp bakom demokrati och mänskliga rättigheter. 

Vi kan ändå också se hur aktiv propaganda fortsättningsvis trots öppet tillgänglig information håller stora grupper i konstruerade svartvita informationsbubblor, både i USA och Ryssland. Det finns ingen lagbundenhet i att sanning och fakta alltid segrar. Att bekämpa desinformation kräver åratal av målmedvetet arbete. Framför allt kräver det omfattande och bra utbildning av hela folket. Ett samhälle som bygger på förtroende är inte något man åstadkommer i en handvändning, men det är något vi idag har kunskap om hur man kan göra. Det handlar om vilja och prioriteringar.

Pandemin utgjorde en generalrepetition i att göra ekonomin till ett redskap för politiska målsättningar.  Politiker i många länder klarade av att låta samhället ta ekonomiska stötar i form av skulder och kostnader till förmån för en långsiktigt hållbar utveckling. Den ekonomiska nyliberalismen fick se sig ifrågasatt och förbigången och moderna samhällen visade sig tåliga inte minst tack vare digitaliseringen. Och känslan av att vi kan förändra samhället är nu stark. Varför inte samtidigt fixa hela energiförsörjningen hållbar på samma gång?

Fascismen som ideologi har också blivit tydlig och synlig. Stater och grupper med vad vi hittills kanske beskrivit som auktoritativa eller som att de har diktatoriska tendenser framstår nu, på grund av hur språkbruket eskalerat i en allt större propagandistisk smörja, som tydligt fascistiska. Här om någonstans hjälper oss historiekunskaper. Plötsligt står det klart vad vi har att göra med, hur lögnerna fungerar. Narrativen och mekanismerna är de samma genom decennierna, skrämmande bekanta. 

Att de europeiska demokratierna varit medvetet fredliga och inriktade på mänskliga rättigheter är en styrka, inte en svaghet vilket en del verkar tro. Det har gett oss möjlighet att bygga den resiliens och välfärd vi nu har till förfogande då det gäller.

Ukraina

I flera år nu har världen kämpat mot globala, osynliga fiender. Klimatförändringen och pandemin har inte en enda tydlig orsak man kan peka på. Det finns inte några få åtgärder man kan vidta mot dem som ensamma har stor effekt. De är ogripbara och kampen mot dem är långsam och vägen framåt långt ifrån given. De är reella, enorma hot mot både individer och hela samhällen.

Nu har ytterligare ett stort hot realiserats. Den naggande informationspåverkan som varit så tydlig för de flesta, som också varit märkligt framgångsrik då nyttiga idioter frivilligt ställt sig till förfogande i västvärldens rikaste länder, har förbytts i ett krig mitt i hjärtat av Europa. Plötsligt har vi en fiende som gjort allt kristallklart för oss. Vi vet vad som ska göras, vad som måste ske för att ställa saker till rätta. Vi vet också att det inte kommer att vara lätt, tvärtom kan det bli kostsamt i både stort och smått för oss alla. Men nu vet vi. Allt är uppenbart. Våra värderingar, våra fiender, våra allierade, hotet. Det orättfärdiga lidandet som vi har så nära inpå oss, som Timothy Snyder påpekat, det sista europeiska imperiets kris har också synliggjort den Europeiska Unionens styrka. Faktum är att den långa fredstiden och samarbetet har skapat välfärd och lugn, som av diktaturer misstolkats som svaghet eller dekadens. Den ställning de mänskliga rättigheterna fick efter andra världskriget har lett till en positiv utveckling globalt. Men ingen utveckling är självskriven, det finns ingen automatik eller ödesbundenhet i historien. I dag finns yngre generationer som har vuxit upp i en mer global och individualistisk värld. Och de finns överallt. Världen är annorlunda nu än för några decennier sedan.

Snart en miljon människor har flytt Ukraina. Vad som kommer att ske i Ryssland är höljt i dunkel. Man anar att, trots propagandan, har ledningen och hela systemet hamnat allvarligt i otakt med omvärlden och också verkligheten i det egna landet. Som i alla länder finns det människor som inte orkar eller vill bry sig om annat än sin egen tillvaro, det finns säkert också de som gärna tror på propagandan, men det finns också många som vet bättre, en del mer färdiga till aktiv handling än andra. Ändå ligger nu till exempel hotet om uppbåd över många människor i Ryssland, liksom andra restriktioner och hot. Hur situationen kommer att utveckla sig är omöjligt att förutspå, men det är inte otänkbart att det också snart flyr många människor från Ryssland. 

Lyckligtvis har opinionen ställt sig empatiskt till flyktingströmmarna hittills. Den hjälp som organiserats vid gränserna mot Ukraina är enorm. Enskilda, myndigheter och organisationer hjälper med husrum, förnödenheter, juridiskt stöd, transporter och allt som behövs. Och det är inte lite. För oss gäller det att nu orka upprätthålla denna vilja och förmåga att hjälpa. Även om vi inte själva hamnar i krig är detta en prövning vi måste klara. Också om krisen håller på länge och oberoende vem det är som är tvungen att fly. Det får inte vara skillnad på varifrån man flyr, på modersmål, hudfärg eller något annat. Grundprincipen om de mänskliga rättigheterna gäller varje människa. Vi måste vidhålla det och leva upp till det. Annars ger vi efter och spelar fienden i händerna.

Tillbakablick på 2021

Det har varit lite glest på bloggen på sista tiden. Det har delvis varit ett medvetet val, en prioriteringsfråga. Jag har helt enkelt valt att inte sätta så mycket tid och energi på att kommentera ditt och datt. Det kanske inte har varit ett klokt val tänker jag nu, mest för min egen skull. Det är för mig ypperlig mental motion att skriva, jag tänker bäst och i nya banor medan jag skriver. Efter 2020, som var ett extremt arbetsdrygt år på jobbet och tungt också bland annat på grund av pandemin, var ju hela livet och vardagen på sätt och vis omstrukturerad. Eller kanske snarast ostrukturerad. I praktiken fanns inget utom jobb under 2020 och att hitta tillbaka till en integrerad, men diversifierad, tillvaro har inte varit helt lätt. Det är en process som ännu fortgår. Men jag har tagit stora steg i år. Jag tänkte försöka få tag i helheten igen genom att nu skriva ett lite längre inlägg, en sammanfattning av förra året.

Jobbjobbet

Detta var mitt andra år som ansvarig för den lilla men naggande goda expertgruppen som arbetar med planering och utveckling av forskningsdatahantering på CSC, DMO. Vi byggde upp verksamheten 2020, främst på uppmaning av vår största uppdragsgivare Undervisnings- och kulturministeriet, men också för att det blivit allt mer uppenbart för oss att vi behöver fokusera ytterligare på att stärka datahanteringskompetenser, samarbete och interoperabilitet både på CSC och inom hela forskningssektorn. Forskningsdata är en vansinnigt viktig och dyrbar resurs, men den är också ofta väldigt krävande att hantera. Man måste planera noggrant och nästan alltid göra tusen små beslut och prioriteringar om varje detalj. Och detta i ett läge då det sällan finns lätta eller enkla svar, för att inte tala om lättillgängliga verktyg och resurser.

Men DMO har nog varit en stor framgång. Gruppen har utökats med fantastiska förstärkningar under året och trenden ser ut att fortsätta. Våra sakkunniga är med i många viktiga projekt både i Finland och internationellt och är ett uppskattat stöd när de väl kommit med. För fortfarande upplevs ofta datahantering som något extra, som man helst skulle utlokalisera, men så funkar det ju inte. I praktiken är det så att vad man än jobbar med idag, jobbar man med data. Och hanterar den. Det vi sakkunniga kan erbjuda är metoder och modeller, men vi kan implementera dem i det praktiska arbetet i mycket begränsad utsträckning. Det vi försöker göra är att stöda planering och utveckling på alla plan så att datahanteringen kan vara så enkel effektiv och säker som möjligt. 

I praktiken har våra ansvar vuxit och fortsätter att växa. Vi är med om att planera, diskutera och möjliggöra lösningar från strategisk till detaljnivå i allt från offentlig förvaltning till enskilda forskningsprojekt. Jag slås nästan dagligen av hur otroligt både bred och djup kompetens DMOs sakkunniga har. Samtidigt är den ofta typisk för sakkunniga: nya samarbetsparter kan ibland till en början anas bli lite frustrerade av våra svåra frågor och sedan bristen på enkla lösningar från vår sida. Men så är det tyvärr med komplexa saker. Experten svarar ofta "jo, man kan ju se på saken si eller så, beror på vad ni själva vill prioritera" eller så får man en drös följdfrågor som svar på sin, som man själv tycker, enkla fråga. En klassiker i branschen är redan kundernas önskan om en "portal". Varvid vi förstås frågar: För vem? För vilka syften? Med vilka data och vilka funktioner? Och framför allt med vilken långsiktsplan och -finansiering? Ofta blir det hela ett väldigt mycket större projekt att ens planera än vad kunden tänkt sig. Och just här är DMO bra hjälp. Man vill ju göra saker som faktiskt är maximalt användbara, hållbara och effektivt gjorda.

Vi arbetade 2021 särskilt med två teman. Det första var reproducerbarhet. Vi har insett att det är ett vettigt och meningsfullt sätt att närma sig datahantering ur forskarperspektiv och också ett sätt att ta steget ut från enbart data till andra typer av digitala objekt, såsom datorkod, som ju också bör hanteras överlagt då man sysslar med forskning eller varför inte offentlig finansierad eller allmännyttig verksamhet överlag. För mig personligen var det allra roligaste att delta i ett "reprohack" som ordnades av Knowledge Exchange-nätverket.  Att hands-on testa att återskapa en artikel från en hög kod och data var verkligen lärorikt och roligt. (Här är ett webinarium som vi ordnade om ämnet på finska).

Det andra temat vi jobbade med var att främja FAIR data-principerna. Det har vi gjort bland annat i EU-projekt som t ex FAIRsFAIR och ESOC Nordic och i mer disciplinspecifika projekt. I praktiken handlar det ofta om att främja planerad datahantering överlag. Där vi satte en hel del krut på att bygga ett nationellt konsortium för att trygga gemensamma lösningar.  Vi producerade också en videoserie med praktiska råd för forskare gällande datahantering med introduktioner till ämnen som metadata, filformat och -hantering samt dataintegritet. Det var jätteroligt och snart är serien helt färdig.

Vidare är det för FAIR data viktigt att främja användning av beständiga identifierare  vilket vi gjort t ex i PID Forum Finland, internationellt sett ett unikt samarbete pga sin bredd, men också bl a samarbete med DataCite. Ett tredje element som vi jobbat med, och säkert fortsätter med 2022, är semantisk interoperabilitet. Det har vi gjort bland annat genom en arbetsgrupp inom det nationella samarbetet för öppen forskning, där vi utarbetat guider för t ex användning av kontrollerade vokabulärer. Internationellt har vi varit med i arbetet för att utveckla rekommendationer för sådana ska byggas, publiceras och underhållas. Här är arbetet redan väldigt tekniskt och utmanande, och kan/borde kopplas till arbete som görs vid utvecklingen av PID-system (t ex FDO). Ironiskt nog upplever jag att vi här i praktiken tampas med semantiska och ontologiska problem. Det är svårt att sammanföra diskussioner, som redan i sig ibland blir förvirrade på grund av att människor har så olika infallsvinklar och begreppsvärldar. Vad som tekniskt ter sig enkelt eller logiskt att göra, kan i själva verket bli kontraproduktivt vad gäller användbarhet eller ändamålsenlighet.

Kommunikation och medielandskap

Sommaren erbjöd ju en liten lättnad i pandemiläget, man kunde träffa vänner och till och med resa lite försiktigt. På hösten fanns det stora förhoppningar om återgång till kontoret, åtminstone hos en del. Under distansarbetsperioden har man blivit van men en närmast surrealistisk effektivitet, men det har skett med en kostnad: vi kontaktar, informerar och umgås träffsäkert och effektivt endast med dem vi redan vet är relevanta. Massor av kringinformation blir oförmedlad. Vi missar möjligheter till samarbete, synergier, nya initiativ, samtidigt som vi gräver ner oss allt djupare i vår egen lilla värld. När man besökte kontoret och använde en stund emellanåt till att höra sig för vad andra, mer "perifera" personer sysslar med numera, upplevde man att man "inte fått något gjort" och varit ineffektiv, samtidigt som man fick höra mängder av ny intressant information. Den var kanske inte direkt relevant precis nu, men likväl nyttig att känna till. Hur kan man mäta värdet av detta kaffeautomatprat och kostnaden av den minimala informationsgång vi vant oss vid? Även om vi har inofficiella möten och diskussioner över zoom, kräver de initiativ och energi och begränsar sig i slutändan oftast ändå till "de närmast sörjande". Nåväl, funderingarna inaktualiserades ju snabbt till vintern igen. Jag tror framtiden är hybridarbetets. Det finns många saker som funkar otroligt bra på distans, bättre till och med, såsom nätverksträffar och seminarier. Men andra projekt, i synnerhet sådana som kräver starkt engagemang av nya personer, har varit svåra eller nästan omöjliga att få ingång.

Djupläsning är fortfarande hackigt och kräver en bestämdhet som jag inte spontant inte lätt kan uppbringa. Under sommaren läste jag ändå en hög populariserad fakta och det var en lite skrämmande erfarenhet. Förutom Bitcoin standard läste jag den nästan lika hårresande Chatter. Den grad av förenkling och förvrängning man kan göra vid popularisering är imponerande, trots att man flitigt hänvisar till forskning. Den bok som gav mig mest behållning var No rules rules. Men också här hade man lite känslan av att man kokat soppa på en spik. Det skrivs för mycket böcker. Sen tog sommaren slut, och Noise har jag varit för trött för att läsa till slut tills vidare.

Nuförtiden konsumerar jag överlägset mest poddar, och mest om forskning och politik. Det finns mängder av bra material. Medan jag minskat användningen av facebook och till och med twitter, har jag njutit av att följa med min dotter och min son på youtube. Jag blev också uppmuntrad att själv göra video och det började jag med under sommaren. Jag har ju massor av material jag samlat på mig om Helsingfors historia. Det har på ett trevligt sätt kompletterat arbetet i Helsingfors stads historiekommitté, där vi under året bland annat fått ut den svenska versionen av 1700-talet och jobbar med Jyrki Paaskoski med ett intressant verk om början av 1900-talet. Dessutom blir äntligen snart den nya webbsajten om Helsingfors historia klar att öppnas. Den kommer att bli väldigt fin. Det är hög tid att Helsingfors historia blir tillgänglig på detta sätt för allmänhet, skolelever, turister osv. Lite mer knaggligt har det varit för Projekt Fredrika, men arbetet fortsätter nog där också med mycket fina initiativ (helt nog oberoende av undertecknad, som tyvärr inte bidragit med mycket vettigt). 

Ännu för att kommentera kultur har jag här förutom ett antal museibesök verkligen varit restriktiv och besökt en teaterföreställning och gått på bio en enda gång, båda för att se Peik (till julen kom ju också Mordet på Laura Marklund, där han har en större roll). Så min kulturkonsumtion har varit rätt familjecentrerad, kort sagt. Apropå att gräva ner sig i sin egen lilla värld.

IRL landskap

Under förra våren mognade beslutet att flytta från Grankulla tillbaka ut till landet. Livet i en tätortsbostad kändes inte vettigt med växande andel distansarbete och med krympande familj.  Vips hade vi på hösten ett enormt renoveringsprojekt för händer och lika vips katter och höns och här sitter vi nu, tillbaka i vårt gamla, härliga, men också arbetskrävande hus.  Ibland tycker jag det känns som semester jämnt, ibland är jag fortfarande så trött att jag nästan kroknar. Men jag behöver inte sakna orsaker att sluta jobbjobba och jag ser fram emot våren och sommaren med trädgård och utvändig renovering och förhoppningsvis då äntligen möjligheter att bjuda in människor.

Henrik II, Tilde & Annabel de Balliol 

Pengar och pengar

Eftersom Saifedean Ammous’ bok  The Bitcon Standard  (2018) verkar ha väckt uppseende, tänkte jag passa på att allmänbilda mig lite och försöka förstå hur Bitcoin inte är ett pyramidspel. Spontant är jag högst skeptisk till att enomen som ser ut att lova vinster som bygger endast på tillväxt skulle vara hållbara på lång sikt. Det gäller alltså i praktiken det mesta inom ekonomin. Men att det i bakgrunden inte finns något kapital och lite kompetens allt gör ju det ännu mera skumt.

Men jag är ju då inte någon ekonom, och därför var det ju verkligen intressant att läsa den kaxiga Ammous. Hans tes är kort sagt att guldmyntfoten hittills har varit det mest effektiva monetära systemet någonsin. Han förklarar väl vad pengar är och hurdana pengar som är stabila och bra (förutsägabara betalmedel som håller sitt värde, så att man både kan spendera och spara dem) och varför det nuvarande fiat-systemet är problematiskt (om det fanns någon som inte tyckte det). 

Som historiker har jag ändå stora problem med hans historiska argumentering som sträcker sig över största delen av boken. Jag blir kallsvettig vid tanken på att många ”fakta”-böcker antagligen innehåller lika mycket förvrängningar och förenklingar. Ammous driver sina teser så tendentiöst att det blir genuint pinsamt. 1800-talets ”guldålder” har enligt honom tydligen litet att göra med kolonialismens hänsynslösa plundring av stora delar av flera kontinenter, industrialiseringen var en fantastisk guldålder där också miljoner utarmade industriarbetare hade det jättebra, för att inte tala om när han går helt utöver sin kompetens och förklarar hur konsten var mycket bättre på den tiden och vem som helst ju idag kan göra ”konst”.  Direkt löjligt är hans moraliserande över Keynes som person. Relevans, liksom? Värst är att en förläggare som Wiley har släppt dylik irrelevant dynga genom sin process. Ammous svartvita ideologiska svador över den ”onda” staten, och den ”goda” kapitalismen är mera begriplig, om än störande. Den tär i mina ögon på hans trovärdighet och kompenseras inte av en synbart mer nyanserad analys av kryptovalutorna.

Men till saken: bitcoin.  Ammous ser alltså bitcoin som en väg ur fiat-systemet: bitcoin är tillräckligt trög och oberoende som mekanism för att erbjuda ett vettigt alternativ. Systemet baserar sig på att det finns en stigande kostnad för att skapa den på förhand fastslagna mängden bitcoin. Valutan kommer enligt honom knappast att fungera som allmänt betalmedel för små betalningar eftersom kostnaderna blir för stora då varje transaktion ska verifieras i det distribuerade systemet. Enligt Ammous finns det förresten knappast andra vettiga användningsändamål för blockchainteknologin. 

Att skapa bitcoin är knutet till räkneoperationer av stigande komplexitet (”mining”) som blir allt mer omfattande an efter. Detta gör att värdet i längden ska tänkas vara stabilt, som med guldet, där marginalkostnaden ständigt stiger. Antagandet baserar sig alltså på att man ständigt måste använda allt mera elektricitet och att datorerna aldrig på över hundra år kommer att ändra sin funktionslogik tills bitcoinsen är slut skapade. Numera finns det som bekant enorma datorhallar som inte gör något annat än skapar bitcoin. Det vill säga: vi får aldrig upptäcka gratis eller radikalt billigare energi och kvantdatorerna kommer aldrig att fungera ordentligt eller bli förmånliga.

I längden är det tänkt att systemet ska finansieras med serviceavgifterna för transaktioner och att det alltså för all framtid kommer att finnas tillräckligt med parter som upprätthåller ett distribuerat system som är för stort för att krascha. 

Som helhet var boken nog intressant och nyttig läsning också för en humanist som mig. Men riktigt övertygad är jag ändå inte. På kort sikt kan man säkert göra mycket pengar med att placera i bitcoin, om man har tur och nerver, men på lång sikt är jag fortfarande aningen skeptisk. Men jag förstår nu logiken bättre, även om jag skulle vara glad om all kapacitet användes på att lösa mer akuta problem i vår värld. 

Artificiell intelligens och produktivitet

Den finska teknologisektorn är stadd i förändring, vi har gått från att utveckla hårdvara mot mjukvara, och investeringarna har följt samma trend. Men det finns en oro för att produktiviteten inte ökar som den borde. I själva verket har produktivitetsökningen inom ICT främst gällt ICT-sektor självt, men vi borde nu (inte minst för att kunna bekämpa klimat- och miljöproblem) mer medvetet styra utvecklingen mot implementeringar som skapar effektivering inom andra sektorer (elnätet, logistisk optimering och annan effektivering av processer, energieffektivt byggande och cirkulär ekonomi). På mikronivå har de senaste decennierna visat att människor är förmögna att ändra sitt beteende i överraskande stor grad och snabbt (tobak, alkohol, distansjobb osv). Tyvärr räcker inte det inför de stora miljöutmaningarna att en majoritet börjar rucka på sina konsumtionsvanor, utan vi behöver stora systemförändringar och modiga beslut också på högre nivå. De investeringar som behövs har ibland gått under rubriken digitalisering. Men termen digitalisering säger rätt lite om vad som egentligen förändras och hur.  Vi kan inte bara ändra på verktygen vi använder, vi måste också göra saker på nya sätt och framför allt göra helt nya saker.

En viktig del av detta är utnyttjande av artificiell intelligens (AI). Med det avser jag maskininlärning av olika slag. Rätt använd kan den öka effektiviteten dramatiskt. Till exempel kan man med hjälp av "digitala tvillingar" undersöka också mycket komplexa system (som till exempel klimatet). Genom att använda maskininlärning, testa och optimera kan man hitta effektivare lösningar och tillvägagångssätt. I slutändan kräver detta ändå data av god kvalitet. Det vill säga god, planerad och långsiktig datahantering. Data måste vara dokumenterade. Det gäller inte bara forskning, utan alla data, om man vill använda dem för att utveckla en verksamhet.

Det händer rätt mycket kring "AI" politiskt just nu. Det verkar i själva verket ha blivit något av följande trendterm efter "digitalisering". Det blir också allt tydligare att måste känna och förstå data och dess begränsningar. Man måste bedöma risker och gå igenom värderingar, målsättningar och prioriteter. Det har man också identifierat inom EU, där man arbetar med att ta fram ett regelverk som utgår från riskbedömning utgående från grundläggande rättigheter (rättssäkerhet och etik). En utmaning är förstås att artificiell intelligens ofta i praktiken bara är ett annat ord för avancerade it-system. Gränsdragningar och definitioner är svåra och visar sig ibland i efterskott vara felaktiga eller oändamålsenliga.  De "AI-specifika" riskerna uppstår om det finns bristande mänskligt omdöme eller kontroll, särskilt i s.k. autonoma system.

Det finns ändå sannolikt många områden där man kan använda maskininlärning utan att riskera rättigheter. Dessutom kan välgjorda algoritmer effektivera processer både inom ICT och i samhället i övrigt på ett sätt som ökar produktiviteten. Men får vi syn på var och hur? Och har vi tillräckligt bra data och utbredda kompetenser för datahantering och maskininlärning så att vi kan göra riktig kvalitet?

Från kunskap till förmåga i klimatkris och pandemi

Forskningssektorn fick igen i veckan skrämselhicka, när finansministeriet gick ut med info om ytterligare föreslagna nedskärningar för forskning. Bestörtningen är rätt total på hela fältet, eftersom man troligen hade hoppats på att vi nu äntligen skulle ha en regering som förstår vikten av inte bara evidensbaserat beslutsfattande, utan också både grundforskning och innovation. Om man vill vara hoppfull och optimistisk kanske man kan förvänta sig att man kommer att kunna lappa på med EU:s extra pengar, men det är ett enormt problem om man fortsätter att driva ner bestående system och strukturer för forskningsfinansiering. Det måste finnas ro och förutsägbarhet för forskningen. Vetenskaplig forskning och inte ens innovationer är något som föds ur intet med några års projektfinansiering. 

Men det var egentligen inte det jag ville kommentera här, utan de otroligt stolliga kommentarer av anti-intellektuella man ser på sociala medier. Börjande från att man nu kan sluta med all queer, gender och annan flummig samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning. Alltså seriöst, tror dessa människor att vi inte har kunskap och tekniska lösningar på hur man kunde stoppa både pandemier och klimatförändringar?

Miljöforskare har i decennier vetat vad som är på gång och vad som borde göras. Ingenjörer har tagit fram mängder av olika förnyelsebara energikällor, sätt att binda koldioxid och effektivera energianvändningen. Inom medicinen har vi de senaste åren, tack vare stora investeringar och inte minst effektiv utveckling, tagit fram vaccin och vårdmetoder som kommer att hjälpa oss att bekämpa mängder av sjukdomar. Men vi vet också, att ett av de effektivaste sätten att undvika nya pandemier är ett mycket mer omfattande globalt naturskydd.

De största problemen handlar i dag i själva verket om ekonomi och politik. Om kultur och psykologi, makt och samhällsstrukturer. Vi lyckas inte vaccinera människor i tillräcklig omfattning. I stora delar av världen finns det inte tillgång till vaccin, trots att det på andra håll finns mer än vad som behövs. Och där det finns vaccin, finns det okunskap och populism som sätter käppar i hjulen. Det talas om de stora strukturella förändringar som behövs för att skydda biodiversitet och vända klimatutvecklingen, men framstegen lyser med sin frånvaro, trots att man vet vad som borde göras och det också borde finnas kapacitet att göra och genomdriva beslut.

Det är inte så, att vi behöver mindre humanistisk, beteendevetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning. Tvärtom. Idag kräver våra kriser mer än någonsin förståelse för hur människan och samhället fungerar. Vi behöver mera kunskap och vi behöver kunna implementera den bättre. Det räcker inte med att någon hittar på en fantastisk lösning. Vi måste också kunna ta den i bruk. Tillsammans.

Ingen vinner på att man hackar på någon del av forskningen, eller pressar helheten. All kunskap är hemåt. Vi måste satsa brett, nu, med detsamma och långsiktigt.

Hieronymus Bosch - Web Gallery of Art.
Wikimedia Commons. 

Fritid, trafik och stora planer sommaren 1921

Under sommaren har jag tittat lite på tandläkare och barberare i Helsingfors för hundra år sedan. Också trädgårdsodling och blomsterhandel fick sig en egen tråd. Släktforskaren Atle Wilskman och änkan Ida Bång avled, så jag tog tillfället att beskriva två människoöden i stadens vimmel. Det ena livet var långt, det andra kort och både bakgrund och förutsättningar var olika. 

De klassiska symbolerna för barberaren
skvallrar om yrkets blodiga historia.

Gällande stadsbilden kom jag in på trafik och hur Runda husets kvarter utvecklats genom decennierna, men också de planer som publicerades för hundra år sedan om uppresandet av ett massivt monumentalbygge av Eliel Saarinen. Också grävde jag lite kring en av dem som står bakom många av de mest älskade husen i staden, en man som man tydligen inte vet så mycket om, eller inte bara publicerat kring. Men jag sammanställde en liten kavalkad av hans fina fasader.

Kalevalagården hade lämnat Nationalmuseet i sin skugga.

Filmerna på stadens många biografer var viktig kultur, fritidssysselsättning och media för helsingforsarna. En av de mest ikoniska figurerna under perioden är den helsingforsfödde Mauritz Stiller. Ett annat filmfenomen, tidens Harry Potter och James Bond kombinerat, var Tarzan, som också gick på bio denna sommar. Förutom film, kunde man förstås idka sport, och för hundra år sedan sökte ännu vår nationalsport sin slutliga form.