Pengar och pengar

Eftersom Saifedean Ammous’ bok  The Bitcon Standard  (2018) verkar ha väckt uppseende, tänkte jag passa på att allmänbilda mig lite och försöka förstå hur Bitcoin inte är ett pyramidspel. Spontant är jag högst skeptisk till att enomen som ser ut att lova vinster som bygger endast på tillväxt skulle vara hållbara på lång sikt. Det gäller alltså i praktiken det mesta inom ekonomin. Men att det i bakgrunden inte finns något kapital och lite kompetens allt gör ju det ännu mera skumt.

Men jag är ju då inte någon ekonom, och därför var det ju verkligen intressant att läsa den kaxiga Ammous. Hans tes är kort sagt att guldmyntfoten hittills har varit det mest effektiva monetära systemet någonsin. Han förklarar väl vad pengar är och hurdana pengar som är stabila och bra (förutsägabara betalmedel som håller sitt värde, så att man både kan spendera och spara dem) och varför det nuvarande fiat-systemet är problematiskt (om det fanns någon som inte tyckte det). 

Som historiker har jag ändå stora problem med hans historiska argumentering som sträcker sig över största delen av boken. Jag blir kallsvettig vid tanken på att många ”fakta”-böcker antagligen innehåller lika mycket förvrängningar och förenklingar. Ammous driver sina teser så tendentiöst att det blir genuint pinsamt. 1800-talets ”guldålder” har enligt honom tydligen litet att göra med kolonialismens hänsynslösa plundring av stora delar av flera kontinenter, industrialiseringen var en fantastisk guldålder där också miljoner utarmade industriarbetare hade det jättebra, för att inte tala om när han går helt utöver sin kompetens och förklarar hur konsten var mycket bättre på den tiden och vem som helst ju idag kan göra ”konst”.  Direkt löjligt är hans moraliserande över Keynes som person. Relevans, liksom? Värst är att en förläggare som Wiley har släppt dylik irrelevant dynga genom sin process. Ammous svartvita ideologiska svador över den ”onda” staten, och den ”goda” kapitalismen är mera begriplig, om än störande. Den tär i mina ögon på hans trovärdighet och kompenseras inte av en synbart mer nyanserad analys av kryptovalutorna.

Men till saken: bitcoin.  Ammous ser alltså bitcoin som en väg ur fiat-systemet: bitcoin är tillräckligt trög och oberoende som mekanism för att erbjuda ett vettigt alternativ. Systemet baserar sig på att det finns en stigande kostnad för att skapa den på förhand fastslagna mängden bitcoin. Valutan kommer enligt honom knappast att fungera som allmänt betalmedel för små betalningar eftersom kostnaderna blir för stora då varje transaktion ska verifieras i det distribuerade systemet. Enligt Ammous finns det förresten knappast andra vettiga användningsändamål för blockchainteknologin. 

Att skapa bitcoin är knutet till räkneoperationer av stigande komplexitet (”mining”) som blir allt mer omfattande an efter. Detta gör att värdet i längden ska tänkas vara stabilt, som med guldet, där marginalkostnaden ständigt stiger. Antagandet baserar sig alltså på att man ständigt måste använda allt mera elektricitet och att datorerna aldrig på över hundra år kommer att ändra sin funktionslogik tills bitcoinsen är slut skapade. Numera finns det som bekant enorma datorhallar som inte gör något annat än skapar bitcoin. Det vill säga: vi får aldrig upptäcka gratis eller radikalt billigare energi och kvantdatorerna kommer aldrig att fungera ordentligt eller bli förmånliga.

I längden är det tänkt att systemet ska finansieras med serviceavgifterna för transaktioner och att det alltså för all framtid kommer att finnas tillräckligt med parter som upprätthåller ett distribuerat system som är för stort för att krascha. 

Som helhet var boken nog intressant och nyttig läsning också för en humanist som mig. Men riktigt övertygad är jag ändå inte. På kort sikt kan man säkert göra mycket pengar med att placera i bitcoin, om man har tur och nerver, men på lång sikt är jag fortfarande aningen skeptisk. Men jag förstår nu logiken bättre, även om jag skulle vara glad om all kapacitet användes på att lösa mer akuta problem i vår värld. 

Artificiell intelligens och produktivitet

Den finska teknologisektorn är stadd i förändring, vi har gått från att utveckla hårdvara mot mjukvara, och investeringarna har följt samma trend. Men det finns en oro för att produktiviteten inte ökar som den borde. I själva verket har produktivitetsökningen inom ICT främst gällt ICT-sektor självt, men vi borde nu (inte minst för att kunna bekämpa klimat- och miljöproblem) mer medvetet styra utvecklingen mot implementeringar som skapar effektivering inom andra sektorer (elnätet, logistisk optimering och annan effektivering av processer, energieffektivt byggande och cirkulär ekonomi). På mikronivå har de senaste decennierna visat att människor är förmögna att ändra sitt beteende i överraskande stor grad och snabbt (tobak, alkohol, distansjobb osv). Tyvärr räcker inte det inför de stora miljöutmaningarna att en majoritet börjar rucka på sina konsumtionsvanor, utan vi behöver stora systemförändringar och modiga beslut också på högre nivå. De investeringar som behövs har ibland gått under rubriken digitalisering. Men termen digitalisering säger rätt lite om vad som egentligen förändras och hur.  Vi kan inte bara ändra på verktygen vi använder, vi måste också göra saker på nya sätt och framför allt göra helt nya saker.

En viktig del av detta är utnyttjande av artificiell intelligens (AI). Med det avser jag maskininlärning av olika slag. Rätt använd kan den öka effektiviteten dramatiskt. Till exempel kan man med hjälp av "digitala tvillingar" undersöka också mycket komplexa system (som till exempel klimatet). Genom att använda maskininlärning, testa och optimera kan man hitta effektivare lösningar och tillvägagångssätt. I slutändan kräver detta ändå data av god kvalitet. Det vill säga god, planerad och långsiktig datahantering. Data måste vara dokumenterade. Det gäller inte bara forskning, utan alla data, om man vill använda dem för att utveckla en verksamhet.

Det händer rätt mycket kring "AI" politiskt just nu. Det verkar i själva verket ha blivit något av följande trendterm efter "digitalisering". Det blir också allt tydligare att måste känna och förstå data och dess begränsningar. Man måste bedöma risker och gå igenom värderingar, målsättningar och prioriteter. Det har man också identifierat inom EU, där man arbetar med att ta fram ett regelverk som utgår från riskbedömning utgående från grundläggande rättigheter (rättssäkerhet och etik). En utmaning är förstås att artificiell intelligens ofta i praktiken bara är ett annat ord för avancerade it-system. Gränsdragningar och definitioner är svåra och visar sig ibland i efterskott vara felaktiga eller oändamålsenliga.  De "AI-specifika" riskerna uppstår om det finns bristande mänskligt omdöme eller kontroll, särskilt i s.k. autonoma system.

Det finns ändå sannolikt många områden där man kan använda maskininlärning utan att riskera rättigheter. Dessutom kan välgjorda algoritmer effektivera processer både inom ICT och i samhället i övrigt på ett sätt som ökar produktiviteten. Men får vi syn på var och hur? Och har vi tillräckligt bra data och utbredda kompetenser för datahantering och maskininlärning så att vi kan göra riktig kvalitet?

Från kunskap till förmåga i klimatkris och pandemi

Forskningssektorn fick igen i veckan skrämselhicka, när finansministeriet gick ut med info om ytterligare föreslagna nedskärningar för forskning. Bestörtningen är rätt total på hela fältet, eftersom man troligen hade hoppats på att vi nu äntligen skulle ha en regering som förstår vikten av inte bara evidensbaserat beslutsfattande, utan också både grundforskning och innovation. Om man vill vara hoppfull och optimistisk kanske man kan förvänta sig att man kommer att kunna lappa på med EU:s extra pengar, men det är ett enormt problem om man fortsätter att driva ner bestående system och strukturer för forskningsfinansiering. Det måste finnas ro och förutsägbarhet för forskningen. Vetenskaplig forskning och inte ens innovationer är något som föds ur intet med några års projektfinansiering. 

Men det var egentligen inte det jag ville kommentera här, utan de otroligt stolliga kommentarer av anti-intellektuella man ser på sociala medier. Börjande från att man nu kan sluta med all queer, gender och annan flummig samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning. Alltså seriöst, tror dessa människor att vi inte har kunskap och tekniska lösningar på hur man kunde stoppa både pandemier och klimatförändringar?

Miljöforskare har i decennier vetat vad som är på gång och vad som borde göras. Ingenjörer har tagit fram mängder av olika förnyelsebara energikällor, sätt att binda koldioxid och effektivera energianvändningen. Inom medicinen har vi de senaste åren, tack vare stora investeringar och inte minst effektiv utveckling, tagit fram vaccin och vårdmetoder som kommer att hjälpa oss att bekämpa mängder av sjukdomar. Men vi vet också, att ett av de effektivaste sätten att undvika nya pandemier är ett mycket mer omfattande globalt naturskydd.

De största problemen handlar i dag i själva verket om ekonomi och politik. Om kultur och psykologi, makt och samhällsstrukturer. Vi lyckas inte vaccinera människor i tillräcklig omfattning. I stora delar av världen finns det inte tillgång till vaccin, trots att det på andra håll finns mer än vad som behövs. Och där det finns vaccin, finns det okunskap och populism som sätter käppar i hjulen. Det talas om de stora strukturella förändringar som behövs för att skydda biodiversitet och vända klimatutvecklingen, men framstegen lyser med sin frånvaro, trots att man vet vad som borde göras och det också borde finnas kapacitet att göra och genomdriva beslut.

Det är inte så, att vi behöver mindre humanistisk, beteendevetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning. Tvärtom. Idag kräver våra kriser mer än någonsin förståelse för hur människan och samhället fungerar. Vi behöver mera kunskap och vi behöver kunna implementera den bättre. Det räcker inte med att någon hittar på en fantastisk lösning. Vi måste också kunna ta den i bruk. Tillsammans.

Ingen vinner på att man hackar på någon del av forskningen, eller pressar helheten. All kunskap är hemåt. Vi måste satsa brett, nu, med detsamma och långsiktigt.

Hieronymus Bosch - Web Gallery of Art.
Wikimedia Commons. 

Fritid, trafik och stora planer sommaren 1921

Under sommaren har jag tittat lite på tandläkare och barberare i Helsingfors för hundra år sedan. Också trädgårdsodling och blomsterhandel fick sig en egen tråd. Släktforskaren Atle Wilskman och änkan Ida Bång avled, så jag tog tillfället att beskriva två människoöden i stadens vimmel. Det ena livet var långt, det andra kort och både bakgrund och förutsättningar var olika. 

De klassiska symbolerna för barberaren
skvallrar om yrkets blodiga historia.

Gällande stadsbilden kom jag in på trafik och hur Runda husets kvarter utvecklats genom decennierna, men också de planer som publicerades för hundra år sedan om uppresandet av ett massivt monumentalbygge av Eliel Saarinen. Också grävde jag lite kring en av dem som står bakom många av de mest älskade husen i staden, en man som man tydligen inte vet så mycket om, eller inte bara publicerat kring. Men jag sammanställde en liten kavalkad av hans fina fasader.

Kalevalagården hade lämnat Nationalmuseet i sin skugga.

Filmerna på stadens många biografer var viktig kultur, fritidssysselsättning och media för helsingforsarna. En av de mest ikoniska figurerna under perioden är den helsingforsfödde Mauritz Stiller. Ett annat filmfenomen, tidens Harry Potter och James Bond kombinerat, var Tarzan, som också gick på bio denna sommar. Förutom film, kunde man förstås idka sport, och för hundra år sedan sökte ännu vår nationalsport sin slutliga form.

Tillbaka till kontoret?

I och med pandemin arbetar ungefär hälften av de finländska arbetstagarna mest eller helt på distans. Före corona var det bara under 15% som arbetade hemifrån ens varje vecka. Av dem som jobbade på distans på grund av pandemin var 44% mycket nöjda och 48% rätt nöjda. Siffrorna framkommer ur Arbetslivsbarometern 2020.

Just nu funderar man alltså febrilt på arbetsplatserna hur arbetet ska ordnas i framtiden. Det har väckt ont blod hos arbetstagare då man upplevt att man tvingats till kontoret utan ordentliga orsaker. Det har uppfattats som uttryck för bristande förtroende och rimmar också illa med den trend vi haft de av att arbetstagarna allt mer aktivt kan vara med om att utveckla verksamheten. Idag är det bara en liten minoritet av arbetstagarna som uppfattar att de inte blir hörda då de kommer med förslag. När man nu sett att sjukfrånvaron minskar och produktiviteten inte sjunker av distansarbete, måste arbetsgivare ha acceptabla orsaker för att förutsätta fysisk närvaro.  Enligt McKinsey bedömer en fjärdedel av de europeiska arbetstagarna, att de kommer att säga upp sig om de tvingas ge upp distansarbetet. Hesari publicerade i våras en dödsannons för Kontoret.

Ute i världen syns också en annan trend, som kraftigt förstärkts i och med pandemin: "the great resignation", det vill säga att folk faktiskt säger upp sig från sina arbetsplatser. En orsak anses vara en omvärdering av den egna livsstilen, kanske med ett skimmer av romantiskt downshiftande i och med pandemin. Men det finns troligen också mer krassa orsaker i bakgrunden: det är många kvinnor som varit tvungna att ge upp sina jobb, eller kanske äntligen haft möjlighet att minska på sina mångdubbla arbetsbördor tack vare extra stöd. Också arbetsbördan i sig inom hälsovården under pandemin har angetts som en möjlig orsak, men det verkar inte vara så i Finland. Ännu åtminstone. Symtomatiskt nog tas inte självuppsägning ens upp i Arbetsbarometern, utan avslutande av arbetsförhållande handlar i Finland endast om arbetsgivarens uppsägningar.

Själv tror jag vi inte ännu sett helhetseffekten av distansjobbandet. Många av de negativa följderna av isoleringen är svåra att mäta och de verkar också långsamt. Det sociala och kulturella kapitalet har tagit stryk, både för individer och organisationer. Svagare informationsgång och frånvaron av samvaro gnager på trygghet och förmågor. Vi har tappat i synergier och samordning, gruppdynamikens kreativa styrka och effektivitet och istället har det krupit in oro och osäkerhet inför möten och närvaro. Jag känner det själv, fast jag är en extrovert person, en viss nervositet för hur det ska vara att plötsligt mötas med tiotals och hundratals kollegor på en och samma dag. Fem dagar i veckan? Hm ... Vi har ju lärt oss fungera riktigt bra i skärmvärlden och den har också på sätt och vis fört alla närmare varandra och i vissa sammanhang gjort oss mer jämställda i arbetslivet. Samtidigt tycker jag att det har varit utmanande att skapa och föra framåt projekt från hemsoffan. Att värna om den viktigaste kommunikationen har tagit mycket tid och energi och jag har en känsla av att jag har hundra döda vinklar i min värld just nu.

I Finland är vi vana med flexibilitet i arbetslivet. 64% av arbetstagarna har flextid och nu vill också en majoritet ha flexrum, även om man i Europa är mer bekväm med att gå till arbetsplatsen än i andra världsdelar. I praktiken betyder detta förstås i slutändan hybridmodeller, där man kommer till kontoret vissa dagar och för vissa funktioner. Det som nu stressar både arbetsgivare och -tagare är övergången till de nya modellerna. Den kommer att bli svårare än övergången till distansarbete. Då hade vi ett gemensamt och klart mål: Vi behövde bara få allt att fungera på något sätt utan att gå till jobbet. Men nu är det många viljor och intressen att beakta, lärdomar att ta till vara och saker som måste lappas och byggas upp igen.

I Arbetslivsbarometern fastnade jag för en graf, som avspeglar ett mycket starkt särdrag i den finländska organisationskulturen. Om man tänker efter är siffrorna helt surrealistiska. Vilka de indirekta kostnaderna är vågar jag knappt tänka på. Men kanske det ändå är en sak som just nu kan vara en stor fördel.

Du kan klicka på bilden för att förstora upp den.

Minnesmärken och elektrisk storm i Helsingfors 1921

I början av maj 1921 begravdes professor Eliel Aspelin-Haapkylä. Han är en viktig person för vår kulturhistorias historia och i tråden kom jag också in på två skulptörer. Det hela slutade med att vi faktiskt var tre personer som samma dag sökte upp graven i Sandudd och kollade in skulpturen där, som inte så ofta noteras bland Emil Wikströms verk. 

Stadsbilden kom jag in på i tre trådar under de senaste veckorna. Ett annat minnesmärke restes vid samma tid på Elisabetsskvären, till minne av stupade på den vita sidan i Nyland. Kaserntorgets historia som torget lite på sidan om centrum med torghandel, militär och saluhall, under det dryga sekel torget funnits till, speglar ändå hela stadens historia på ett fint sätt. Den tredje tråden handlade om Drumsö och Julius Tallberg, en person som också haft stor betydelse för hur Helsingfors ser ut idag. Också han dog i maj 1921.

Till slut beslöt jag mig också för att ta i tu med att försöka skapa mig en bild av Paul Troupp, mannen som måste ha varit en av de mest kända namnen och ansiktena i staden. Han var otroligt populär och stod på scen i åratal nästa dagligen. Ändå fick jag verkligen leta för att hitta ett hyggligt foto av honom och det visade sig att han också hade en partner på scen, hustrun Yen, vars frisörsalong en tid låg vid Bronda.

Lydia Runeskog från Sverige, gifte sig med Troupp 1919. 
 Annons från 1915.

Jag tittade också lite på några andra företag. Magasin Elegant, som slog upp dörrarna i juni 1921 på Norra Espen intill Kino Palats och K.F. Hartells bageri och kafé i Rödbergen. Med tanke på hur länge det fanns och hur stort företaget var, finns det lite information. I båda företagen agerade också kunniga affärskvinnor. Liksom Hartells gjorde också restaurang Gourmand på Alexen remont. Också här finns i bakgrunden drivna affärskvinnor vid namn Selma Dahlin och Amanda Carlstedt. Tråden förde mig ändå vidare också till arkitekten Ole Gripenberg, mannen som ritade nuvarande Nordeas hus i hörnet av Senatstorget, som numera ersatt huset där Gourmand fanns 1921.

Oscar Furuhjelm har illustrerat en scen från restaurang Gourmand,
15.08.1926 Garm no 16 s. 6.

I staden märktes också under dessa vårveckor ett par naturfenomen. Dels oroades man av en mindre malariaepidemi, dels fylldes stadens himlar av ovanliga norrsken. Dessa var följden av ostadigt rymdväder, som hade dramatiska effekter på andra håll av världen.

Ytterligare två kvinnor som figurerade i pressen fångade mitt intresse: skådespelerskan och regissören Annie Sundman och väckelsepredikanten Maria Åkerblom, den senare i betalt innehåll. Jag hittade två adresser i Helsingfors med anknytning till Åkerblom.

En nyhet för mig var isbrytarnas användning som kryssningsfartyg under somrarna. Så trots att sommaren kom, skrev jag om isbrytaren Sampo och dess kapten som först var en stor hjälte, men vars karriär fick ett snöpligt slut.

Hörnet av Alexandersgatan och Unionsgatan 1934.
Stadsmuseet, Roos.

Reko forskning

 I veckan höll vi ett litet webbevenemang  i ett europeiskt forskningsinfrastrukturprojekt jag är med i. Det handlar om att stöda forskningen i att bli bättre på att hantera sina datamaterial och andra produkter så att de blir bättre dokumenterade och möjliga att utnyttja. På så sätt blir också forskningen bättre dokumenterad. Man talar ofta om FAIR-principerna; data och forskning ska vara möjliga att hitta (findable), möjliga att komma åt (accessible), enhetliga i format och semantik så att resultat och material är möjliga kombinera och jämföra (interoperable) och möjliga att återanvända (reusable). 

I praktiken handlar det om att man är mån om att skapa metadata, använda sig av existerande format och standarder när det är möjligt och göra sina forskningsprodukter tillgängliga för andra forskare och helst allmänheten då det går.

FAIR-principerna handlar förenklat om att forskningen ska göras maskinläsbar och tekniskt öppen, men det är inget enskilda forskare kan göra utan ansenliga insatser av hela forskningssamfundet och i förlängningen samhället. Det behövs såväl juridiska som tekniska kompetenser och omfattande, långsiktiga utvecklingssamarbeten och infrastruktur för att uppnå ett läge, då forskare enkelt kan återanvända andra forskares material. Det fungerar  redan i dag inom en del discipliner, inom andra kommer det knappast någonsin att vara möjligt, men inom många områden tar man steg mot bättre informationsförvaltning och det är här vi försöker bistå så gott vi kan.

Ofta handlar det om att ta fram rekommendationer, redskap och metoder som kan stöda både forskare och dem som professionellt arbetar med att hantera forskningsdata och -information och utveckla tjänster för forskare. En forskare kan till exempel inte på egenhand publicera sina data, utan behöver ett dataarkiv för det. Ett dataarkiv är inte heller ett system som fungerar för sig själv, utan det behöver proffs som tar hand om att data är dokumenterat, kan distribueras och uppdateras vid behov. Mycket av detta är nya processer och kompetenser, och de är inte billiga att ta fram. Alltså är det delvis en hård kamp som kräver omtänk och förändring på många håll. Och det är inte alltid enkelt. 

Ofta talas det om att forskare måste få syssla med det som är deras huvudsyssla och att det inte är meriterande att syssla med datahantering. En del forskare uppfattar det som hot och intrång på deras akademiska frihet att det ställs krav på datahanteringen. Det är givetvis sant att själva forskningen är det viktigaste, men det är nog en missuppfattning att det skulle vara bättre och viktigare för en enskild forskare att ha total kontroll och fullt ansvar för sina data och att det skulle göra det enklare i längden. Tvärtom riskerar man ju att göra både sin egen forskarkarriär och hela forskningen björntjänster om man frånsäger sig ordentlig datahantering och de tjänster som då finns att få. Att ansvara för backup och datasäkerhet, personregister och datahantering juridiskt, forskningsdatas dokumentation, bevaring och publicerande och i förlängningen forskningens kvalitet såsom reproducibilitet och hantering av digitala källhänvisningar är inte helt irrelevanta saker.  

Att se forskningsfinansiärers och -organisationers strävan att erbjuda delat ansvar, kompetenta tjänster och stöd för datahantering som någon sorts ond kupp mot den enskilda forskaren visar nog på lite bristande insikter om vad bra vetenskaplig praxis är, tycker jag. Det är enligt mig självklart att en ambitiös forskare vill kunna föra fram hela sin forskning, inklusive material och verktyg man tagit fram, på ett sätt som möter högsta kvalitetskrav. Idén att man inte skulle behöva framlägga sina data ter sig underlig, och att man skulle kunna göra det utan stödtjänster och delade resurser orealistisk. Frågor om bevarande och metadata kräver specialkompetenser. Lika väl som man vänder sig till ett förlag eller tidskrift för att ge ut sina resultat i text, bör man använda andra tjänster för andra produkter. Då tryggar man ju också sina egna intressen som upphovsperson.

Nåväl, FAIRsFAIR som ett hyfsat stort europeiskt projekt har varit en rätt god framgång, men mycket återstår att göra. Detta projekt har ett knappt år kvar och det har varit en intressant och fin erfarenhet att få jobba tillsammans med experter från många länder. Och det är alldeles jätteroligt att se hur fältet och kompetenserna växer i Finland med rasande fart. Det är fler och fler intresserade som dyker upp i olika nätverk och samarbeten och vårt lilla land är bra mycket större än sin storlek i branschen just nu tack vare det långsiktiga och breda samarbete vi haft redan i många år. Det kommer alldeles säkert att gynna också den forskning som görs här, tack vare att kvalitet och synlighet kan tryggas. 

Det viktiga är att se att också infrastrukturen och datahanteringen behöver resurser, så forskarna får det stöd de behöver då de behöver det, från planering av datahantering till publicering av data och metoder.