Öppen forskning och vetenskap 2020

Jag har haft fördelen att arbeta i en bransch där detta besvärliga år inte åstadkommit så mycket problem, snarare har takten och produktiviteten ökat. Forskningen har varit i brännpunkten och datahanteringens betydelse har fortsättningsvis blivit allt tydligare. På CSC har vi lagt om verksamheten på så sätt att jag nu har en egen verksamhet för forskningsdatahantering. Vi har under året också omstrukturerat våra tjänster för forskningsinformation och forskningsdata. Vi har bland annat satt igång ett kompetenscenter och ett kollegialt nätverk för professionellt datastöd samt förnyat materialet för forskare. 

I takt med att medicinsk data och annan data med personuppgifter kommit allt mer i fokus på grund av att dessa behöver mera tjänster har också utvecklingen gått allt mer från öppna data mot att försöka leva upp till god datahantering överlag, det vill i praktiken ofta säga FAIR principerna. Dessa har jag jobbat intensivt med att föra fram och implementera både på europeisk nivå, där jag ansvarat för ett arbetspaket inom FAIRsFAIR ,och på nationellt plan, där vi producerade en handledning för forskningsorganisationer för att stöda dem i att ta i bruk beständiga identifierare. Också mycket annat intressant är på gång då det gäller de beständiga identifierarna. Troligen blir vi tvungna att uppdatera materialet snart, men samtidigt kändes det otroligt viktigt att få ens vissa grundsaker spikade. De handlar verkligen om att skjuta mot ett rörligt mål, men man måste våga stegen på vägen ...

Inom EOSC har man också enligt mig gjort mycket stora framsteg både gällande organisation och konsolidering och gällande interoperabilitet. Det är roligt att se att en av dem som går i bräschen när det gäller FAIR implementering är EOSC Nordic.

Pandemin har verkligen främjat öppenheten inom forskningen på ett glädjande sätt. Kring 180 000 vetenskapliga artiklar har publicerats om COVID, de flesta av dem open access.* Ett annat område som verkar vara starkt på kommande är forskningens reproducibilitet, vilket innebär än mer omsorgsfull datahantering samt arkivering och bevarande av koder, protokoll och modeller. Jag ser mycket fram emot den kommande utvecklingen inom detta område.

Personligen var jag också mycket glad och nöjd över att jag fick vara med i den open access bok som utkom om digital historia nu i december.

Inför julen 1920 i Helsingfors

Holmgrens begravningsbyrå måste ha varit ett av de äldsta företagen i staden, länge skött av en kvinna. 

Antiförbudsföreningen höll möte och jag kollade lite in vem som var aktiv där 

Posten i staden har verkat på olika adresser. Det krävde en del rotande att hitta något, men sedan fann jag riktigt roliga historier.  Länge tog det innan man fick det nya Posthuset.

Albert Holmström fanns det två av, med var sin business.

Oroligheterna i Ryssland ledde till en ström av flyktingar. 

Runt staden växte vid denna tid nya villastäder, bland dem Botby. 

Visste ni att Eliel Saarinen hade ritat en kyrka som länge stod i centrum av Helsingfors? Läs om Emanuelskyrkan. 

Bland stadens gallerier är Salon Strindberg känt, men det fanns i början på Alexandersgatan. Jag hittade till och med några bilder därifrån. 

Fiske har förstås varit en viktig näring i staden från början, men fiskarna har lämnat förhållandevis litet spår i arkiven.  En notis om stadens fiskaregille väckte därför min nyfikenhet.

Biografen Edison, som någon kanske minns, har en lång och spännande historia. 

En annons om en ny skoaffär, fick mig att ta en titt på Elantos historia i staden.

Kaniner var tydligen högpoppis som husdjur 1920. 

Hugo von Heideman hade tydligen ett musikpris uppkallat efter sig, men vem han var kände jag inte till. 

Hilma Liiman för mig en doldis, men tydligen en betydelsefull person för  finländsk kultur med verkningar än i dag. 

Stadens slakteri var svårt att hitta! Men slutligen hittade jag både karta och bild. Och lite personhistoria, förstås.

En efterkonstruerat reportage från en av de tidiga Självständighetsdagsfesterna. Mycket Sibelius, men även annat intressant.

Julgransljushållare är förstås en förnödenhet, men tillverkaren av dem avslöjande en intressant industri i stadens hjärta (numera ...).

Och sist men icke minst några ord om Svenska teatern och finlandssvenskan. 

Nicken Rönngren.
Början av hans karriär som teaterchef berörs i min tråd.

Människor och vardag i Helsingfors hösten 1920

 

Hellas piano var ett företag som grundades i Helsingfors 1901 och i tråden kan man läsa om företagets historia.

Hildur Cairenius var en affärskvinna som inte var lätt utmanövrerad.

Sällskapet för psykisk forskning var en intressant samling akademiker och fördomsfria s.k. forskare.

På Simonsgatan 6  finns ett hus som de flesta känner till, men har ni noterat skulpturerna på fasaden?

Hälsovården var till stora delar privat. I tråden presenterar jag några tidiga kvinnliga läkare i staden.

Anna Collan var också en aktiv kvinna, men inom helt andra områden. 

I en tråd presenterade jag riksdagens hus i början av seklet, tre stycken var dom. 

Jag tog mig också en titt på Axel E. Lindgren och hans bransch, som var viktig på sin tid för många stadsbor. 

Foto: R. Katajisto, Stadsmuseet. (Detalj)

PJ Bögelund hette en affär som många kanske minns, på Norra Espen. Men det var inte han som stod i affären särskilt länge. Vem han var och vad som hände sedan hittade jag lite information om.

Medica som byggnad minns säkert äldre Tölöbor, och många andra människor som varumärke, bland dem vuxit upp på 1900-talet.

Äly Rae Lemmitty Durchman har faktiskt indirekt en årlig minnesdag, tillsammans med många kolleger. Den unge mannens dödsannons ledde mig på spåren.

En intressant personlighet och en fantastisk karriär hade Hanna Granfelt. 

Staden hade också rätt många advokatbyråer.

Adamina Utter gick bort i oktober.  Jag hittade ett porträtt.

Artur Faltin är ett namn som man stöter på när man bläddrar i gamla foton från Helsingfors, men vem var han egentligen? 

Hur gubbhemmet blev Pensionat Fridhäll. I dag är den fina byggnaden borta, men jag hittade ritningar.

Ett oväntat dödsbud nådde staden mot slutet av oktober, då riksdagsman Helenius-Seppälä överraskande gick bort. Änkan var också en intressant person.

Fridhäll. Stadsarkivet.

Siffror med betydelse

Det finns sifferkombinationer som bär på betydelse. Och då avser jag inte numerologi, utan siffror som kan igenkännas som bärande en specifik innebörd i en viss kontext.  Ibland är kontexten snävare, ibland kan den täcka en hel kultur. Ibland är det lättare att utläsa betydelse i sifferserier, ibland svårare. Får du ett hotellrum med nummer 516, styr du antagligen stegen mot hissen och trycker på femte våningen. Om du får framför dig en sifferserie tolv siffror som börjar med 0400 tar du fram telefonen. Ett socialskyddsnummer känner du också sannolikt igen, liksom ett datum.

Detta handlar om siffror som har en specifik kulturellt definierad betydelse i sin kontext; de bär på information som människor kan läsa. De har också använts för att strukturera information. Åtminstone tidigare hade till exempel busslinjerna i huvudstadsregionen nummer som tydligt indikerade längs vilken huvudled de lämnade centrum och hur långt de gick. De mekaniska telefoncentralerna avslöjade vart man ringde rent geografiskt. Det kunde kallas att siffrorna innehöll semantisk information.

Buss 270 på Morbyvägen i Esbo, 1978.
Bild: Jan Backström, Esbo stadsmuseums samlingar.
CC-BY-ND 4.0

Digitaliseringen har utmanat detta. Om vi tar telefonnumren som ett exempel: numera avslöjar inte telefonnumret i Finland längre vilken operatör som används. Det har stora fördelar förstås, för den som äger numret: man behöver inte byta nummer när man byter operatör.  040, 0400 och 050 är nu om inte helt renonsa på information, endast bärare av historisk information. De berättar om proveniens, var numret skapats. De kan också kallas prefix eller namnrymder: tack vare dessa kan vi försäkra oss om att varje telefonnummer är unikt, eftersom det finns en registrator som övervakar respektive namnrymd.

Med hjälp av digitala register kan man ändå rätt enkelt frikoppla dylika unika identifierare från all semantisk betydelse. Till exempel inom biblioteksvärlden eller många andra system ordnade man förut saker och ting enligt olika klassificeringssystem för att senare kunna lokalisera dem och organisera dem. Till exempel enligt proveniens, alfabetet eller något annat för kontexten logiskt system, som kunde kompletteras med olika index och register. Numera ordnas saker i stället enligt accessionsordning till exempel på det franska nationalbiblioteket. Huller om buller, skulle en traditionalist som jag säga. Tack vare datasystemen kan man ändå mycket enkelt lokalisera det man behöver. Ofta tilldelas digitala objekt eller representationer något som kallas UUID, eftersom de är "i praktiken" unika koder och ligger som grund för en hel del identifierande inom många datorsystem. 

UUID är slumpmässiga hexadecimala sifferserier, ofta i formatet (8 siffror)-(4 siffror)-(4 siffror)-(4 siffror)-(12 siffror). Att de är hexadecimala betyder att de använder ett siffersystem baserat på 16 (man fortsätter alltså räkna från 9 med a, b, c, d, e och f). Det finns olika varianter av UUID, men i princip är poängen att man inte behöver ha något system för att kontrollera att de är unika, vilket givetvis har sina fördelar. Framför allt ekonomiskt sett, men även socialt.

Att avsäga sig all semantik i sifferserier har en del konsekvenser. Problemet med semantik är, att den obönhörligt föråldras förr eller senare. Den är avhängig av sin kontext och dessa är aldrig eviga. Liksom exemplet med telefonnummer visar, kan de ändå bära på proveniensinformation, som visserligen kan vara mycket relevant. Inte minst då vi talar om loggar, arkiv och andra funktioner där det kan vara viktigt att veta när och i vilket sammanhang en identifierare skapats. Accessionsnummer eller arkivsignum hanteras inom kontrollerade informationssystem och ger information som inte förändras, eftersom de innehåller historiska fakta.

Då systemplanerare ofta gärna utnyttjar de fördelar slumpmässiga och fristående sifferserier har, då de är unika oberoende av kontext, ser jag mig som humanist, semiotiker och historiker ofta som en besvärlig försvarare av människan som användare och av information som egenvärde. Även om kontexter, språk och kultur förändras, förändras teknologierna ofta minst lika snabbt. Jag tycker det är att undervärdera människors omdömesförmåga, att tro att de inte skulle kunna tolka historiska avlagringar (som kan vara relevant information!) i olika sifferserier eller identifierare. Tvärtom kan det vara viktigt för transparens och tolkning av information att inte alla betydelsefulla koder ersätts av randomiserade, stumma sifferserier. 

Låt oss alltså försvara semantikens plats också inom informationsteknologin och åtminstone göra väl avvägda beslut om hur vi namnger saker och ting. Att vårda semantiken innebär förstås mera arbete, men vi behöver väl inte alltid gå där ribban är lägst.  Också siffror kan vara talande namn på saker och ting, information för oss människor bortom tekniska informationssystem.

Ett område där man lagt till semantik under senare år 
är adresser. Numera innehåller siffran information om avståndet
från vägens början, vilket kan vara nog så nyttigt.

 

Ett och annat från Helsingfors i augusti - september 1920

 

Bild: Stadsmuseet.

Kapten Karl Oskar Sjölunds silverbröllop ledde mig in på en av de största och mer osannolika sjöfartskatastroferna i finsk historia.

Vidare ville jag utreda var Nimrodgatan egentligen låg.

Karantän och stängda gränser var också aktuella vid denna tid, så jag tog en snabbtitt på den saken.

Under hela året var förstås Ålandsfrågan på tapeten, men det är kanske inte så allmänt känt, att läget var oklart också på Runö

Eftersom jag sörjer nedläggningen av Aleksi 13, följde jag lite upp husets historia, som förstås visade sig vara intressant på många sätt. 

Den tionde augusti var vädret klart, och i rapporterna vågade man sig också redan på försynta prognoser. En översikt av meteorologiska observationer i Helsingfors från början till idag.

Inför skolstarten i början av september gjorde jag en snabb genomgång av de privata skolorna i staden utgående från en av annonserna.

Spårvägstorget hette Tre smeder före Tre smeder. Spårvägarnas historia visade sig vara både omfattande och spännande.

Kalle Kingelins gitarrer väckte mitt intresse omedelbart.

Det fanns också en kort tid ett företag som hette Gefra. 

Alexander Uexkull-Gyllenband var en av dem som introducerade Stansislavskij-metoden in Finland 

En tråd om tidningsförsäljare i stadsbilden och en glimt av dem som hade det sämre ställt, saker som inte ofta behandlades i Hufvudstadsbladet 1920, som jag valt som min utgångspunkt. 

En dödsannons fick mig att ta en titt på stadens guldsmeder.

Mot slutet av augusti drabbades Helsingfors av ett ovanligt och dramatiskt fenomen som förmörkade solen för flera dagar.

Omvärlden verkar ha missat att en tysk operastjärna vistades en säsong i Finland och uppträdde flitigt. Han var mycket omtyckt och gjorde succé på finska operan, men gav också lektioner på Stora Roban.

Sigrid Schauman ger massage!? 

Stensviks tegelbruk annonserade. Eftersom det är en och annan Helsingforsbyggnad som är murad med deras tegel tog jag mig en titt på Stensviks historia. Det fanns en hel del fina bilder.

En av stadens mest synliga personer under 1900-talet (åtminstone till namnet) var Herman Lindell. Men varifrån kom han och hur såg hans affärer ut? Jag hittade riktigt roliga bilder. 

Dagmar Ekman annonserade om pianolektioner, men hon förblev nästan ett mysterium.  

Djurgården i Helsingfors, uppkallad efter Djurgården i Stockholm, har en mångsidig och intressant historia ... med en rolig koppling till Grankulla (var faktiskt i tiden och tittade på Paul Olssons hus här)

Sen följde jag en baronessa (eller motsvarande) i fotspåren genom staden pch kollade in en uppsättning på Kansallisteatteri.

Gerda Schybergsons bakgrund visade sig vara intressant och hennes familj hade en oväntad koppling  till Svenska gården, ett ställe jag besökt många gånger, men nog aldrig har hört historien om.

Det blir tyvärr ofta en del slarv och slagfel i trådarna på twitter, eftersom det är ett lite opraktiskt verktyg. Å andra sidan signalerar jag inte för stort allvar i mina "efterforskningar" genom valet av format. Det handlar trots allt om lite historisk trivia om Helsingfors och om att lyfta fram vardagshistoria.

Detalj från ett foto av Signe Brander. Stadsmuseet.

Forskarna i digitala arkiv

 I går höll vi ett litet seminarium inom vårt nätverk för folk som arbetar med beständiga identifierare (persistent identifier, PID). Som tema hade vi valt digitala arkiv och det egentliga seminariet inleddes av Finska Litteratursällskapets arkivchef Outi Hupaniittu, som berättade om hur de digitala arkivens metadata och och struktur ter sig för en forskare som försöker hänvisa. Strukturen av materialen är komplicerad, eftersom metadata delvis följer de fysiska originalen och delvis hoppar rakt till enskilda digitaliserade filer utan beskrivande metadata. Vidare presenterade Juha Hakala från Nationalbiblioteket hur DOI och URN kan och bör användas inom olika kontexter. Sist hade vi en diskussion där vi kom in på frågor om långsiktigt bevarande, skillnader och likheter mellan digitala samlingar inom bibliotek och arkiv och när man borde använda beständiga identifierare på objektnivå (enskilda filer) och när det räcker med datasetnivå. Vi tangerade förstås också olika dynamiska modeller.

Jag tycker själv att det finns saker att lära av varandra då vi ser på forskningsdata vs kulturarvsdata. Saker att notera då det gäller forskningsdata är datas ofta dynamiska karaktär, versionering och behov av exakta hänvisningar. Då det gäller kulturarv finns det viktiga saker såsom processer för arkivbildning och gallring och den enormt fina förståelsen av produktion och hantering av metadata. Dessutom finns det system för hur man hanterar olika manifestationer och nivåer av data och metadata (särskilt tänker jag förstås på FRBR). Särskilt skillnaden mellan manifestation (BAM) och version (forskning) är intressant. De ter sig ontologiskt sätt väldigt olika, men varför ...?

Fördelen med seminarier på zoom är att man lätt kan föra parallella diskussioner i chatten. Nu gled diskussionen ofta in på definitioner: 

• Vad avses med att man med hjälp av en PID ska nå ända fram till själva data?
• Betyder det att en PID är funktionell i olika kontexter?
• Behöver man PID på filnivå (enskilda objekt inom dataset) för Deep FAIR?
• Ett dataobjekt (en fil) utan metadata blir väl inte FAIR fast den har en PID?
• Vad är en manifestation i en digital kontext där t ex webbläsaren kan påverka hur data framstår?
• Vad är en tillräcklig hänvisning?
• Hur ska vi nu egentligen använda DOI? (Vad är DOI?)

Användarens behov (forskaren) är väldigt tydliga inom kulturarv och de är konkreta och möjliga att generalisera. Samtidigt är det så tydligt, att man kan visst ge PID åt både informationsinnehåll, metadata, enskilda manifestationer, delar (statiska eller ad hoc skapade) och versioner - med det löser inte ett enda problem om allt blir så råddigt att det är omöjligt för gemene nyttjare att använda och skapa vettiga och koherenta hänvisningar på ett enkelt sätt. Då är det hela lika långt som brett och vi har bara försatt oss ien situation med enorma mängder beständiga identifierare att sköta - för evigt.

Men det viktiga nu är, tycker jag, att vi diskuterar dessa frågor och försöker vidta åtgärder som går i rätt riktning. Vi behöver hitta lösningar tillsammans, vilket kräver att vi kommunicerar flitigt om dessa saker. Både informellt, som igår, och mera formellt, genom att dokumentera vad vi gör väldigt tydligt och transparent.

Vad är det nya normala?

 

I början

De första veckorna av distansarbete var tunga. Kommunikationen över webben är ineffektiv. Man måste vara på helspänn och närvarande på ett annat sätt än i ett fysiskt mötesrum, som är mycket mer förlåtande mot att tankarna vandrar. Det är lättare att läsa dynamiken, situationen. När man kan komma in med en kommentar, vem som lyssnar och vem som läser e-post (vilket är helt ok att göra, alla ärenden gäller inte alla lika mycket). 

Folk är ovana med alla appar, det dyker upp obekanta plattformar. Mötena är långa eftersom man fyller dem av gammal vana till utsatt tid. Vi behöver ju inte ens förflytta oss, det är bara att skärmhoppa från möte till möte.

Effektiveringen sätter in

Ha! Det går ju i själva verket mycket snabbare nu att avhandla saker, vi orkar inte diskutera runt så mycket. Mötestiderna halveras. Samtidigt måste man boka in kaffestunder, extra oplanerad tid för umgänge i teamet. Kalendern fylls ändå, spontaniteten undflyr. Chatten blir allt viktigare. Ex tempore videomöten är ett nytt fenomen. Så klart kan man ju göra så!

Åh! Det finns ju ledig tid i folks kalendrar mellan 8 och 9 på morgonen. Möten är inte lika utmattande längre, men de är flera, upp till sex eller åtta möten på en enda dag. De kan vara korta. Vi lär oss vara effektiva. Inget tjafs.

Vi har lärt oss

Dagarna är så fulla av möten, att vi lär oss boka in offline-tid för eget arbete och gemensam tid för gemensamt arbete. Vi lär oss avsluta möten före utsatt tid. Det behövs ofta ett möte för att få saker framåt, man märker det tydligt nu.  E-postdiskussioner blir lätt virriga och invecklade, det är svårt att validera att man uppnått en gemensam förståelse om vad som ska göras. Folk faller av då e-post drunknar för någon. 

Vi börjar tydligt se resultat där vi lyckats. Effektiviteten har varit häpnadsväckande. Samtidigt saknar vi de större sammanhangen, i synnerhet de nyare bland oss. Vi samarbetar effektivt med dem vi samarbetar med, med vad håller alla andra egentligen på med?

10 timmar skärmtid om dagen?

Jag har uppenbarligen vuxit fast vid mina skärmar.  Eftersom jag inte kan skriva ut något hemma, läser jag allt på skärm. Tittar på film på skärm. Att lyssna på podcast verkar också vara "skärmtid". Eftersom barnen är utspridda över världen, äger också söndagsbrunchen rum på Zoom. Whatsappar med släkt och vänner. Värst är kanske att jag inte ens tycker det är så jobbigt, jag ägnar mig åt annat också tillräckligt känns det som. Fritid finns utanför arbetstid.

Det nya normala

Vi tenderar ofta överdramatisera förändringar. Disruption hit och dit. Vad som egentligen hänt är att vi  tvingats till en effektivering av det vi gör. Men jag träffar människor betydligt mycket mer sällan nu. Trots att vi lärt oss kommunicera bättre över nätet, är kommunikationen förhållandevis krävande (ineffektiv). Ändå föredrar jag webben i många lägen. Chatt och zoom känns vilsammare, inte minst i mindre grupper. Telefonsamtal känns påträngande, jag har inte samma kontroll som i en chatt eller ett videomöte, över tidpunkten, över mediet. Jag drar mig för att ringa, i synnerhet utan att ha avtalat om saken först.  Svara hinner jag sällan under dagen, eftersom kalendern är full, också skrivtid måste jag helga för skrivande och läsande. Om det är viktigt kan man nog nå mig per e-post eller chatt ...

Det nya normala är ändå knappast en så stor omvälvning för de flesta av oss finländare. Det innebär sannolikt färre resor (hurra!) och mer flexibilitet och i vissa avseenden större effektivitet. Bra för miljön och för ekonomin.

Risken är att de goda kommunikatörerna tar ännu mera plats, när kommunikationen är svårare. Det betyder att vi alla måste anstränga oss att vara inkluderande och föra dialog med varandra, en respektfull dialog i de lämpliga kanalerna för varje situation och för olika personer.