Omomomorganisering

Argumenteringen kring diverse bolagseringprojekt som förts fram förbryllar mig lite. Man talar om bättre transparens och effektivitet. Nu är det ju så att bolag inte omfattas av offentlighetslagstiftningen på samma sätt som myndigheter. Så detta med ökad transparens ter sig som ett frågetecken för mig. Någonstans läste jag motiveringen att bokföringen skulle se annorlunda ut, men det borde väl ändå vara en arrangemangsfråga för en potent minister att se till att man får de siffror man behöver. Finns en tanke om att olika verksamheter i staten ska vara på något sätt självfinansierande är vi på sjufamnars vatten.

Ännu märkligare ter sig argumenten kring effektivering. Hur jag än vänder och vrider på både hälsovårdsreformen och de nya trafikförslagen, tycker jag mig bara se massor av nya administrativa kostnader. Det ska vara flera val, beslutsnivåer och dessutom behövs en hel massa övervakning, upphandling, koordination och kontroll. Nya direktörer. Ingen vill avstå, så man bara lägger till. Bokföring, administration, skatte- eller avgiftsuppbärande etc ska eller kan inte längre skötas av de nuvarande instanserna (och med dyra pengar framtagna gemensamma systemen), utan man får säkerligen skäl att upphandla många nya it-system för ändamålen. Lite mer evidens och fakta kring detta skulle inte skada i diskussionerna.

Jag har i princip alltid avskytt organisationsförändringar, eftersom de lätt stjäl enorma mängder resurser. Även då de görs helt top-down utan att engagera och förankra, som ett försök att styra verksamheter. I värsta fall görs det av chefer och konsulter utan ett uns av förståelse för hur arbetet på verkstadsgolvet ser ut  och då är de förödande för motivation och effektivitet. De sakkunniga Jules Goddard och Tony Eccles rekommenderar indirekt folk att byta jobb, så fort man börjar fokusera på lådlekar i ett företag.

På min nuvarande arbetsplats görs en omorganisation vart tredje år. Eftersom jag är mycket nöjd med min arbetsplats efter över ett år där har jag ju ett litet dilemma här. Saken är helt tydligt inte så enkel. Delvis har jag tänkt det beror på att vi har ett gott ledarskap överlag och folk är välmotiverade och engagerade i vad vi gör och i kundernas intressen och behov. Jag har också märkt att en föränderlig organisation (för organisationen ändras ju i den också mellan den stora karusellen) motverkar onödiga hierarkier. Folk “är” mera sin sakkunskap och personlighet än sin titel, vilket är en bra sak enligt mig. Men en kollega satte nyligen fingret på vad det egentligen handlar om: att en organisation alltid lever och det handlar om att rucka strukturen så att en rättar sig efter verksamheterna och kan stöda arbetet på bästa möjliga sätt. Det handlar om att ta bort hinder och trösklar för de vad de sakkunniga gör. Och inte om att man “utvecklar verksamheten” genom omorganisation och lådlekar. Voilá, så enkelt var det!

Det kan löna sig att kolla denna korta sammanfattning av Goddard om managerialsimens missar. Notera t ex Control Loop vid 3:30. Goddard talar om företag, men kan bra begrunda frågor om ledarskap och styrning inom offentlig sektor i samma banor. Den som blir intresserad kan gärna se hans föreläsning på AGSM, en lång men befriande totalsågning av kontrollbaserad styrning. Jag tycker det är bra lyssna på vad dagens ekonomer anser om styrning och ledarskap. För det figurerar en hel del gamla och bristfälliga jargonger i debatten på många ställen. Det gäller att inte böja sig för okunnigt ledarskap.

KuRs

Min nuvarande arbetsgivare erbjuder förutom en brett sortiment av it-tjänster för forskare också utbildning och jag passade på att delta i en grundkurs i R, ett programmeringsspråk och en plattform för arbete med data som vuxit i popularitet närmast explosionsartat under de senaste åren. R är ett öppet format och öppen kod, vilket gjort att det vuxit till ett stort "ekosystem", som också togs upp av Markus Kainu i Historia i en digital värld. Eftersom jag själv använt mig mycket begränsat av kvantitativa metoder i min forskning ville jag försöka sätta mig in i ämnet en aning, och måste säga det verkligen var värt besväret. Jag skulle i själva verket rekommendera motsvarande grundkurs för alla humanister. Den krävde i praktiken inga förkunskaper, men gav många relevanta insikter. Det är framför allt två saker jag vill ta upp här.

För det första är det så, att vi inom digital humaniora behöver fundera ordentligt på hur den kollegiala förhandsgranskningen ser ut. Det är förhållandevis lätt att arbeta med R, men  för ett icke-proffs är det inte alls särskilt enkelt att granska vad som gjorts och hur data behandlats. Eftersom plattformen och de delade kodbiblioteken är stora, är det lätt att ladda ner olika snuttar som gör allt möjligt med ett dataset och t ex kan presentera det på olika sätt. Men om det är rätt tänkt, om man valt smarta algoritmer och bra logik, eller gjort saker snårigt och klumpigt eller till och med helt galet, är inte lika enkelt att avgöra. Ofta görs forskningsprojekt dessutom som samarbete mellan folk med olika kompetenser, vilket är mycket bra, men det skulle också absolut kräva att granskning görs av människor med olika kompetenser.

Vi behöver lära oss kommunicera över tidigare disciplingränser. Lyckligtvis finns det många nyfikna människor som nosar på andras kompetenser både kors och tvärs. Just så tror jag mycket nytt kunnande kan uppstå. Men det är inte bra att tro att någon kan allt på toppnivå. Samarbete behövs genom hela processen, inte bara under forskningen utan också vid granskning och utvärdering.

Av R Foundation, from http://www.r-project.org [GPL (http://www.gnu.org/licenses/gpl.html)], via Wikimedia Commons

Den andra tanken som väcktes under kursen var att programmering absolut är värt att undervisa i skolan. Till exempel just R kunde bra ingå i matematikundervisningen i högstadiet. Det handlar om modern matematik, om hur man räknar i dag helt enkelt. Så här se matte ut idag, desto konstigare är det inte.

Teatern var Stellas

Jag såg i går en fantastisk föreställning. Det var Teaterhögskolan som satt upp en tolkning av Shakespeares sju tragedier under regi av Jakob Höglund. Jag kan inte skriva en recension. Det var min syster som kunde göra sådant.

Stella älskade teater. Den var hennes värld. Hon spelade teater redan som liten, hon utforskade den både konstnärligt och intellektuellt under hela sitt liv. Hon älskade att undervisa vid teaterhögskolan. Hon älskade sina elever.

Jag tror hon skulle ha uppskattat Tragedi. Den hade en fin struktur och rytm, den var innovativ, utforskande, på kornet och säkert pedagogiskt en fin erfarenhet för studenterna. De var kreativa, duktiga, samspelta.

Ett foto publicerat av Jakob Höglund (@jakobhoglunden) Mar 29, 2016 kl. 3:46 PDT

Common ground

Har igen i vår det stora nöjet att undervisa en kurs i digital kultur på uni. Som vanligt har jag inlett med att på ett mycket översiktligt plan gå igenom mediehistoria vissa grundgrejer inom kommunikationsteori. En av de absolut viktigaste teorierna är Roman Jakobsons kommunikationsmodell.

Bilden lånad från Sperberg&MacQueen 2008 

Det är nämligen viktigt att förstå hur viktiga mediet, koden och kontexten är. Ingen kommunikation kan äga rum utan dessa, och de påverkar också alltid hela kommunikationen och hur väl den lyckas. Det är viktigt att förstå att varje kommunikativa handling äger rum i en unik kontext.

Jag har också kommit att fundera på detta med grounding och common ground i diskussioner. För att en diskussion ska kunna ha någon positiv eller konstruktiv effekt, behöver man just precis visa medvetenhet om kod och kontext: att man talar om om ungefär samma saker och att man kan pejla in en överlappning i kontexten. Det bygger ofta på att man i kommunikation ansikte mot ansikte läser den andras ansiktsuttryck och bekräftar att man hör och förstår vad den andra säger med vad det vara må för nickanden, hummanden eller frågor. Allt sådant som väldigt lätt försvinner i s k sociala medier.

Väldigt mycket handlar kontexten de facto om värderingar, som vävs in i språket och betydelser. Då kontext och kod är nära är det digitala text/foto/video-mediet oerhört effektivt. Men när folk har andra åsikter, värdeladdning i ord och ett annorlunda språk, blir mediet uselt på att ringa in och bekräfta en common ground. Digital kommunikation blir mycket svår och besvärlig utanför den egna bubblan. I den krävs mycket mindre energi för att budskapet ska nå fram.

Konstruktiv debatt på webben är en konst som kräver reflektion. Men konstruktiv avser jag här diskussioner som inte bara bekräftar (Du är så bra! ), utan kommunikation där man faktiskt för fram olika åsikter och information som kan vara motstridig. Den behöver ändå inte leda till att någon ändrar åsikt, men om människor kan utvidga sin egen kontext med att ta till sig information om andra deltagares kontext och kod, har man redan uppnått en utveckling. Detta tycker jag är viktigt att tänka på. Att någon klarar av att helt ändra åsikt under en diskussion är överlag orealistiskt, tycker jag, om man inte kan bidra med helt ny information och framföra den på ett sådant sätt att den andra, utan att tappa ansiktet eller rubba sin egen världsbild (kontext) för mycket, kan backa. Men ofta tar det tid att ändra sin uppfattning och konfrontation är sällan produktivt.

Vad jag därför gärna vill fästa uppmärksamhet vid är just att söka den gemensamma grunden, ringa in den och använda den som utgångspunkt. För det andra är det aldrig, tror jag, produktivt att anklaga någon för något eller tillskriva dem åsikter (dvs kontext). Man måste fokusera dels på sakfrågor, dels kan man alltid tala utgående från sig själv. Alltså i stället för att säga (skriva) att nån är (--välj skällsord --), kan man skriva att man inte kan acceptera påstående x, eftersom y (fakta). Detta är helt basic psykologi och konfliktlösning. Plus att det alltid är en sämre och kanske också mer oetisk taktik att antasta någon som person, jämfört med att kritisera enskilda, konkreta uttalanden eller handlingar.

Sociala medier är mycket intressanta. Inom Citizen Landscapes jobbar man också med frågor om deliberativ demokrati utgående från Suomi24 material. Väntar med spänning!

Akademins DIGIHUM-program har kommit igång

Vackra och informativa bilder.
Professor Martti Vainio demonstrerar digital analys av talspråk.

Finlands Akademi grundade i fjol ett nytt forskningsprogram för digital humaniora. I dag presenterade sig de sex olika forskningsprojekten på ett inspirerande seminarium. Projekten var glädjande mångfaldiga och det gläder förstås en idealist som mig att flera av projekten talade om vikten av öppenhet. Samtidigt känns det finländska fältet på många sätt väldigt traditionellt. Kontrasten mellan keynoten Patrik Svenssons kritiska fokus på mediet och kommunikationen av information och kunskap är inte något man primärt sysslar med inom finländsk digital humaniora om man ser den som detsamma som detta forskningsprogram. Därmed absolut inte sagt att forskningen inte skulle hålla mycket hög vetenskaplig kvalitet. Men fokus i projekten verkar, åtminstone på basis av dessa presentationer, ligga väldigt mycket på att utveckla metoder eller analysera enskilda fenomen. Dessa projekt kommer alldeles säkert att utmynna i internationellt högklassiga verktyg och forskningsresultat. Men Svenssons presentation satte in det hela i en lämplig kontext, en större helhet någonstans i skärningspunkten mellan en medie- och semotikbaserad och en computational humanities ansats.

Det var egentligen dagens sista presentation, den av Martti Vainio på bilden ovan, som för mig var den enda som gav en känsla av något verkligen radikalt nytt, som genuint bryter med tidigare paradigm på grund av ny teknik. Det är förstås möjligt att den känslan beror på att jag är okunnig, men personligen fick jag en glädjande insikt om hur det digitala faktiskt kan bryta med det gamla. Konstrasten blev uppenbar då det kom en fråga från publiken: hur kan man jämföra talad finska med andra språk, då den är så fruktansvärt långt från skriven finska och dessutom så oerhört olika i olika delar av landet?

Frågan visade hur djupt tanken om vad "ett språk" är, är präglat av det tryckta ordet och den tryckta kulturen. Det är nu, tack vare digital teknik, möjligt att genom gruvdrift i data helt bryta med detta paradigm. Vi kan studera talspråkskorpusar och analysera dem helt fria från sådana filter om vi vill och se vilka "språk" som liknar varandra. Talspråk är inte mindre riktigt språk än skriftspråk. Hittills hade Vainio till exempel fått fram en karta som visade att talad svenska och talad estniska i själva verket var ganska nära varandra i fråga om hur de låter, mycket närmare än en del romanska språk är varandra. Att språk är delvis medvetna konstruktioner i synnerhet med aktivt skapade regler och gränser är ett ganska modernt fenomen, kraftigt påverkat av saker som trycksaker och andra medier, skola och utbildning, politik, ideologi och därmed också sociala och ekonomiska faktorer. Har jag åtminstone tänkt.

Det är detta som gör digital humaniora så intressant, tycker jag. Visst är det oerhört spännande med alla andra nya material, metoder och insikter också. Men det riktigt nya är för mig alldeles exceptionellt inspirerande. Och det är också precis här, som även humaniora visar sin verkliga styrka. Vilket Patrik Svensson också sade på sitt sätt. Det är humaniora som kan erbjuda den kritiska analysen och också komma med verklig innovation. För teknik är också kultur.

Nedmontering

OECD har en längre tid påpekat att utbildningsnivån i Finland är på väg nedåt. Den politiska målsättningen här har redan länge varit att utbildningen ska vara snabb, effektiv och betjäna arbetslivet. Det har haft båda goda och dåliga sidor. En sämre sida har varit den enorma stress många ungdomar måste leva med och det faktum att onödiga intellektuella exkursioner faller bort i och med brådskan. Det finns rätt lite flexibilitet och förståelse i högskolesystemet i dag. Man måste mogna väldigt tidigt,  vara effektiv och veta vad man vill.

Nu föreslås också ett "experiment" med ännu större valfrihet i gymnasiet, som redan i och med de senaste studentexamensreformerna  blivit mycket mindre allmänbildande. Faktum är att det är femtio gymnasier, alltså 15% av skolorna som kan gå med. En inte oansenlig andel av gymnasisterna kan drabbas av försämrat kursutbud och färre möjligheter till studie- och yrkesval i senare i livet. För att inte tala om en sämre allmänbildning. Allmänbildning som kunde hjälpa en till exempel till kritisk mediekonsumtion. Eller kritisk läsning av politisk propaganda och dumheter. Bland andra historielärarna har kritiserat försöket, men för döva öron. Försöket kommer att inledas redan nästa höst.

Avsikten ska vara att gymnasiet är allmänbildande och ger en god grund för livslångt lärande, säger beslutsfattarna. Ja, man får hoppas att ungdomarna självmant studerar också den andra linjen. Idén om att man behöver grundligare kunskaper antingen i humanistiska eller naturvetenskapliga ämnen ger ju minsann goda förutsättningar till upptäckarglädje senare i livet. En humanist kanske mår bra av att förstå lite genetik för att ta ställning till saker som gäller vårdbeslut, mat eller mediciner. Och en naturvetare kanske mår bra av att kunna några språk eller veta något om samhället och dess utveckling. Man kan ju alltid läsa på frivilligt på eget initiativ senare, om man hinner och orkar. Det kan bli många insikter som kommer senare i livet. Hoppas inte för sent.

Kärlek och förstånd

Mitt favorithatobjekt Jean Jacques Rousseau lanserade i tiden begreppet amour de soi, kärleken till en själv, som han menade var en sorts sund egenkärlek ("naturlig" och "ursprunglig" givetvis enligt hans naiva världsåskådning). Jag har alltid haft svårt att greppa grejen, men jag tror jag sent omsider kommit till en tolkning eller förvrängning jag tycker känns okej.

Jag tror det kan handla om integritet. Det är en svår och intim sak. Det handlar om att vara ärlig mot sig själv också då det leder till negativa reaktioner i omgivningen. Det handlar om att reflektera över hur man tänker, känner och handlar, om att inte låta sig påverkas av skeva scenarier, hotelser, förvridna argument eller falskhet. Om man strävar till integritet reflekterar man, svarar inför sig själv i att man tänker och handlar rätt, man strävar till självständighet, koherens och oberoende även då det kan leda till sura miner eller konfrontation.

Integritet hänger också ihop med bildning. Det handlar om samma slags tvivel och ifrågasättande, samt insikt om att kunskap alltid är ofullständig men också alltid eftersträvansvärd. Att det är något djupt personligt och intimt står också klart på grund av begreppets mångfasetterade användning. Att den är ett problem för dem som vill utöva makt över andra människor är givet. Det är moraliska ohm vi talar om.