Undervisning

Jag har igen under de senaste dagarna flera gånger kommit att tänka på hur roligt det är att undervisa. Inte föreläsa, det är inte min grej, men att handleda, inspirera, locka fram aha-upplevelser och diskutera är för det mesta verkligen skojigt och lärorikt. Det är nästan roligast när studenterna inte själva inser hur mycket de tänker, jobbar och lär sig.
Att planera undervisning är lika roligt som att planera trädgården.

En av mina favoriter, John Dupuis, har igen hittat ett guldkorn: framtidens skrivkurs, Writing for nonereaders in the Postprint Era. Suveränt!

Är bloggar kulturarv?

Om man lite närmare begrundar t ex Tredinnicks tankar (se nedan --- öh, ovan?) så står det ju rätt klart att bloggsfären i dag innehåller en allt större kulturmassa, både "låg-" och "högkultur" vill jag påstå. Antalet professionella bloggar och till exempel författar- och journalistbloggar ökar hela tiden. Men även mera s a s triviala dagboksbloggar utgör ju ett rätt så fantastiskt material för både folkkultursforskning, språkvetenskaplig forskning och i framtiden säkert också historisk forskning. Anser jag personligen.

Eftersom jag själv arbetar med att planera långtidsförvaring av digitala material intresserar jag mig för denna eventuellt efemära del av vår kultur. Vem skall spara och bevara den för eftervärlden? Behöver vi spara den för att man i framtiden skall kunna förstå och beskriva vår tid? Kan vi lita på att diverse bloggtjänster faktiskt tryggar tillgängligheten till materialet för all framtid?

Vårt Nationalbibliotek har som uppgift att ta till vara allt som publiceras i vårt land. Detta direktiv, som är uppkommet under den tryckta bokstavens era, är givetvis problematiskt i dag. Man har också börjat spara webbsidor (som slutar på .fi eller .ax). Men, men. Man gör det sådär en gång om året, det som då råkar finnas på nätet. Ibland kan man också samla material tematiskt, en lösning som man kommit till också utomlands, i USA åtminstone. Mängderna material är så enorma, så att bevara alla material vore omöjligt.

Dessutom försöker NB bonga material på finska på servrar på annat håll i världen. Men här faller nog de finlandssvenska materialet helt utanför, om ingen påpekar för Nationalbiblioteket att den-och-den-bloggen (eller kommentaren) är skriven av en finlandssvensk. Men hur skall man veta? Vilka bloggar borde sparas, av vem, var och hur?

Det skrivna ordets come back

Å, vad det är roligt att läsa Tredinnick:

The telephone, television and radio all resulted in a decline in the importance of writing in the transmission of knowledge and information. Participation in culture became less a matter of mastery over a new oral discourse. If this is the case, then the digital age can perhaps be understood as inaugurating a secondary literacy. As digital technologies become more central to culture, writing has reasserted itself as the dominant mode of knowledge and information transmission. Through e-mail, wikis, blogs, social networking and instant messaging, text is becoming integral to culture, work and social relationships. We put text to more and different uses than ever before, distorting it towards communicative ends in more inventive ways. But this re-emergence of writing has brought with it a challange to the stability of textual artefacts. Text has become a more mutable and mallable medium, torn from the control of the printing houses and publishers, As we move to a secondary literacy, so our assumptions about what text represents become less secure.

Luke Tredinnick: Digital Information Culture: The individual and society in the digital age. Chadnos, 2008. s. 59.

Det spännande är hur snabbt detta skett. Det var sannolikt få som under utvecklingen och lanseringen av SMS-tekniken under början av 1980-talet som insåg vilken enorm popularitet systemet med textmeddelanden skulle få. Och den enorma kreativitet och flexibilitet som frodas i språket skulle nog vara förtjänt av mycket större forskning än vad som i dag görs. Det är först under de allra senaste åren det har börjar dyka upp pro gradu-arbeten om språket i textmeddelanden. Maria Ruotsala har t ex konstaterat att ungdomars sms-språk är närmast kaotiskt. Själv skattar jag mig lycklig att ha tonåriga barn att konsultera om all världens pwnanden ...

***

Vi förbereder som bäst det femte humanistIT-seminariet som skall handla om geografiska data inom historisk forskning. Ämnet är oerhört intressant och det finns potential till mycket ny och innovativ forskning här. Arkeologerna har ju redan tidigare upptäckt möjligheterna med dylika databaser och system. De finländska historikerna är rätt senkomna, liksom de övriga humanisterna (rätta mig om jag har fel). Det är närmast stadshistorikerna som lite flirtat med metoden, eftersom stadens rum så nära hänger ihop med stadsbilden. På andra håll av världen har redan the spatial turn fått verkligt roliga och intressanta tillämpningar.

Seminariet kommer att äga rum på Riksarkivet i Helsingfors den 4.6.2009. Den som vill ha mer info kan anmäla sig till humanistIT-e-postlistan.

Webben ökar produktiviteten

Nu har tydligen en undersökning (till?) visat, det man alltid anat. Surfande på arbetstid ökar produktiviteten. Trevligt med argument för oss fejsbuckare. Tipset fanns på bloggen eAineistot oppimisen resurssi, en av de bättre finska proffsbloggarna jag hittat.

"Modersmål", kom igen, Magma!

Intressant är att kvinnorna tycks vara säkrare på sitt partival än männen just då det gäller De Gröna och SFP. Samlingspartiet å sin sida tycks ha en viss testosteronfaktor. Det är säkert helt i linje med partiets övertro på de egna förmågorna. Mot livets slutskede verkar folk bli mer uppgivna (realister), till och med kristdemokrater ...

Nu gör nog tyvärr både Magma och inte minst Bjarne Nitovuori på ledarplats en dundertabbe. Att väljarna prioriterar politisk erfarenhet och parti över kandidatens modersmål är ju sunt och gott, men att kandidatens modersmål är såå viktigt (läs: alla måste bums rusa och rösta på SFP, annars blir det katastrof och undergång för svenskan i Finland) är nog ett (medvetet?) resultat av en konstig och förlegad terminologi (liturgi, höll jag på att säga).

Det är det där med "modersmål". Det politiska språket opererar med terminologi som är sekelgammal och baserar sig på en uppfattning om modersmålet som en nästan helig kraft, som skapar grunden till en sund identitet. Framför allt är det ett och endast ett språk som är det sanna modersmålet. Tanken om att människor kan vara två- eller flerspråkiga är helt främmande för denna människo- och kultursyn. Liksom tanken att man kan byta språk, eller pendla mellan olika flytande identiteter. Saker som ju är självklara för varje finlandssvensk som rest utomlands. I dag.

Vakna! Att hålla SFP under armarna på detta sätt är inte värdigt. För säkerhets skull förklarar Nitovuori att det absolut inte är en lösning att rösta på SDP:s Fredrik Almqvist, det vore bara att lura sig själv. - Ni vill ha en "finlandssvensk röst" i EU (om ni inte är svikare), och det enda sättet att få en sådan är att ... ja, ni vet drillen.

Det finns faktiskt mycket kompetenta kandidater som inte har svenska som modersmål, men som trots det har en mycket stark svenska och som faktiskt både lever och fungerar på flera språk, av vilka ett är finlandssvenska.

Att De Grönas väljare verkar vara minst intresserade av denna underliga, konstgjorda klassificering av kandidater har sina naturliga skäl, eftersom man i Heidi Hautala har en sådan mycket kompetent och fullt tvåspråkig kandidat, som aldrig för en sekund skulle glömma svenskan.

Man önskar att det inom den stora tankesmedjan kunde tänkas ut sätt att tackla detta cirkelresonerande mellan forskning, media och politik. Eller saknas viljan eller modet att tänka om här?

Magmas utredning finns här (ungefär).

Annandag påsk

Det kom inga tidningar i dag. Resultat: läste ett några dagar gammalt SvD (uppfriskande kultursidor), sitter sedan dess vid datorn. Sic.

Webbverkligheter

Läser som bäst Mikko Huhtamies Maan mitta, lantmäteriets historia. Han beskriver på ett bra sätt vilken stor betydelse utvecklingen av kartografin har haft kulturellt, och inte minst politiskt. Man inser att kulturen och världsbilden är stadda i ständig omvälvning. De gamla kartorna är också otroligt vackra och intressanta. Huhtis har som vanligt gjort ett grundligt jobb.

***

Funderar över den namedropping som ofta förekommer i bloggar. Det är ett nödvändigt ont, förstås, om man vill kommentera en diskussion som pågår ute i det stora informationsflödet. Det är också en följd av snuttfieringen. Det snabba tempot och den splittrade textmassan gör att man klart och tydligt måste positionera sig med olika nyckelord och länkar till andra texter. Den är också webbens stryka, hypertexten, men gör den att analysen nödvändigtvis blir lidande?

Självklart inte. Det är lite som med de bästa tv-serierna i dag, som ibland har helt superba manus och egentligen innehåller lika mycket som en långfilm. Det att en stor del av persongalleriet och en del av intrigen är bekant från förut, gör att man kan komprimera berättelsen till en knapp timme från det normala filmformatet. Det är effektiv kommunikation. Men den förutsätter en gemensam referensram. Jag minns min gamle farfar som trots sin otroliga fantasi, eller kanske just därför, hade så svårt att hänga med i amerikanska tv- och filmproduktioner. Han var för ovan, tempot var för snabbt och han kunde inte tolka de schablonmässiga antydningar som vanliga tv-tittare avläser utan att egentligen notera dem. De som följer med tv-serier har oftast lärt sig den rätt enhetliga kunskap som behövs för att snabbt tolka intrigernas vändningar. Och berättelserna är ju inte sämre för det, a priori.

(Jag fascineras förresten av att många av 1700-talets stora romaner är så fullständigt oläsbara i dag. Man undrar om detsamma kommer att hända med våra tv-serier?)

Problemet med snuttifieringen och den stora textmassan i dag är att man utan att inse det blir avskärmad från stora delar av tolkningarna - och av verkligheten. Vem är insatt i de stora asiatiska sociala nätverken? Att sökmaskinerna hjälper en att hitta sådant man vill, att reklamen blir allt mer anpassad, att man väljer vilka flöden och medier man följer, gör att man lätt får en skenbar uppfattning av att man har koll på "allt" eftersom man processar så mycket information. Men den känslan kan vara falsk. Det blev väldigt tydligt för mig när jag i undervisningssyfte ville söka fram för mig helt otypiska webbsidor. Det var verkligen svårt att få fram några, de hjälpsamma sökverktygen försökte hela tiden vrida till sökresultaten så att de motsvarade det jag normalt är ute efter. Jag drabbades av en nästa klaustrofobisk känsla. Att webben är så engelskspråkig har dessutom den tråkiga effekten att den blir det i allt högre grad. Jag tror man borde byta språk på sin Google-sida regelbundet och göra lite ovanliga sökningar om för en konstiga ämnen.