Akademins DIGIHUM-program har kommit igång

Vackra och informativa bilder.
Professor Martti Vainio demonstrerar digital analys av talspråk.

Finlands Akademi grundade i fjol ett nytt forskningsprogram för digital humaniora. I dag presenterade sig de sex olika forskningsprojekten på ett inspirerande seminarium. Projekten var glädjande mångfaldiga och det gläder förstås en idealist som mig att flera av projekten talade om vikten av öppenhet. Samtidigt känns det finländska fältet på många sätt väldigt traditionellt. Kontrasten mellan keynoten Patrik Svenssons kritiska fokus på mediet och kommunikationen av information och kunskap är inte något man primärt sysslar med inom finländsk digital humaniora om man ser den som detsamma som detta forskningsprogram. Därmed absolut inte sagt att forskningen inte skulle hålla mycket hög vetenskaplig kvalitet. Men fokus i projekten verkar, åtminstone på basis av dessa presentationer, ligga väldigt mycket på att utveckla metoder eller analysera enskilda fenomen. Dessa projekt kommer alldeles säkert att utmynna i internationellt högklassiga verktyg och forskningsresultat. Men Svenssons presentation satte in det hela i en lämplig kontext, en större helhet någonstans i skärningspunkten mellan en medie- och semotikbaserad och en computational humanities ansats.

Det var egentligen dagens sista presentation, den av Martti Vainio på bilden ovan, som för mig var den enda som gav en känsla av något verkligen radikalt nytt, som genuint bryter med tidigare paradigm på grund av ny teknik. Det är förstås möjligt att den känslan beror på att jag är okunnig, men personligen fick jag en glädjande insikt om hur det digitala faktiskt kan bryta med det gamla. Konstrasten blev uppenbar då det kom en fråga från publiken: hur kan man jämföra talad finska med andra språk, då den är så fruktansvärt långt från skriven finska och dessutom så oerhört olika i olika delar av landet?

Frågan visade hur djupt tanken om vad "ett språk" är, är präglat av det tryckta ordet och den tryckta kulturen. Det är nu, tack vare digital teknik, möjligt att genom gruvdrift i data helt bryta med detta paradigm. Vi kan studera talspråkskorpusar och analysera dem helt fria från sådana filter om vi vill och se vilka "språk" som liknar varandra. Talspråk är inte mindre riktigt språk än skriftspråk. Hittills hade Vainio till exempel fått fram en karta som visade att talad svenska och talad estniska i själva verket var ganska nära varandra i fråga om hur de låter, mycket närmare än en del romanska språk är varandra. Att språk är delvis medvetna konstruktioner i synnerhet med aktivt skapade regler och gränser är ett ganska modernt fenomen, kraftigt påverkat av saker som trycksaker och andra medier, skola och utbildning, politik, ideologi och därmed också sociala och ekonomiska faktorer. Har jag åtminstone tänkt.

Det är detta som gör digital humaniora så intressant, tycker jag. Visst är det oerhört spännande med alla andra nya material, metoder och insikter också. Men det riktigt nya är för mig alldeles exceptionellt inspirerande. Och det är också precis här, som även humaniora visar sin verkliga styrka. Vilket Patrik Svensson också sade på sitt sätt. Det är humaniora som kan erbjuda den kritiska analysen och också komma med verklig innovation. För teknik är också kultur.