Förhandlingar och förtroende

Det kan bli en mycket bråkig vår i Finland. Servicefacket vägrar förhandla eftersom dess styrelse inte har förtroende för landets regering. Man litar helt enkelt inte på vad statsministern med kumpaner säger. Så här långt har det gått. De nya fördomsfria, öppna och iterativa metoderna vår regering använt sig av har lett till att man återtagit många beslut. Varför detta fail fast -system inte riktigt funkar i politiken borde ju senast nu ha blivit uppenbart. Man kan inte leda ett land som ett företag bland andra.

Det handlar också om hur man förhåller sig till ledarskap och förhandlingar. Personligen blir jag alltid beklämd av chefer (att kalla dem ledare är missvisande), som förhåller sig till dem de är satta att leda som till en motpart eller fiende, som man i värsta fall måste förhandla med för att tvinga dem dit man vill ha dem. Man försöker styra istället för att leda. Det handlar om maktspel för sådana människor, inte om att skapa möjligheter för andra människor. Som till exempel Donald Trump. Han anser att vallöften är utgångsbud inför förhandlingar. De är alltså bara ett utkast som sedan ska testas mot verkligheten (låter det bekant, kära medmedborgare?). Enligt läroböckerna skall man sedan dessutom ha ett verkligt förhandlingsmål som man håller för sig själv. Jag misstänker dock att den amerikanska presidentkandidaten i likhet med andra populister inte ens har det, eftersom målsättningen egentligen bara handlar om att skaffa sig själv en plats vid förhandlingsbordet och personliga förmåner. Men att som ledare gå in i sitt uppdrag som i en förhandling signalerar dolda agendor.

Arbetsmarknadsförhandlingar är äkta förhandlingar, där deltagarna alldeles säkert har strategi, taktik, anbud och både uttalade och hemliga målsättningar. Men en regering kan inte agera på samma sätt då den gör offentliga linjedragningar, utan att underminera sin egen trovärdighet och därmed sitt inflytande och sina verksamhetsförutsättningar.  Regeringens funktion borde vara ledarens, man borde erbjuda ett ramverk. Nu framstår man tydligen i stället som en oförutsägbar part i förhandlingarna.

En strejkvåg kan bli väldigt dyr för det här landet. Men jag undrar hur dyrt det blir att fortsätta på den oerhört kortsiktiga och trångsynta väg regeringen valt. Cynism och misstro mot det demokratiska systemet växer tyvärr ju längre vi tvingas bevittna denna typ av politiskt "ledarskap". Som historiker ser jag det som en utveckling som pågått länge. Att samma utveckling finns på så många håll i världen skvallrar också om att det inte handlar om några småtrender, utan samhällsutveckling som troligen har djupa ekonomiska och sociala rötter. Jag är därför genuint orolig och tror att pengar i värsta fall kan vara ett av våra mindre problem i längden. Åtminstone statsskulder.

Jag började nyss läsa Astrid Lindgrens krigsdagböcker. De innehåller viktiga påminnelser om vad t ex små lokala naziströrelser kan ställa till med då det kommer till kritan. Påminnelser hur det otroliga också kan hända. Och hur maktgalna idioter kan ställa till det. På riktigt.