Kastades ett tu två i ett nytt och spännande internationellt digitalhumaniora-sammanhang, då jag på ganska kort varsel blev inbjuden att delta i Network for Digital Methods in the Arts and Humanities avslutande seminarium. Bättre att försöka haka på sent än aldrig, förstås, även om jag kände som om det mesta jag förde fram under seminariet var självklarheter för publiken. Fast det var vissa viktiga teman som återkom, så jag var kanske inte den enda som hade den känslan …
Mest av allt slogs jag av hur mogen diskussionen kändes jämfört med den som förs i Finland. Så var temat också Beyond the Digital Humanities. I stället för att diskutera vad digital humaniora är och inte är (okej, det gjordes, men bara lite) eller visa på olika spännande visualiseringsmjukvaror eller tekniska trick, talade man om att göra allmänheten genuint delaktig och att påverka beslutsfattare (eller egentligen tjänstemän) och om de nya utmaningar de digitala metoderna medför. Det handlade åtminstone under förmiddagen väldigt mycket om att faktiskt praktisera saker, om praktiker kring kulturarv, konst och samhällsengagemang i det öppna samhället (som Storbritannien verkligen är, även om deras konstiga purdah för en nordbo kändes som ett mystiskt begränsande av yttrandefriheten).
Engagerandet av "allmänheten" är att jämföra med engagerandet av "användarna" i service design och det känns förstås rätt och smart att inte ta in "design" och användarsynpunkter etc som ett sista steg vid finishen av en tjänst. En bra text som Lucy Kimbell citerade var en blogg av Mick Bracken. Hon presenterade många intressanta projekt, särskilt kan man kolla @PolicyLabUK, GovJam och Open Ideo eller t ex Leeds Data Mill. Öppenheten för mycket gott med sig, men Kimbells presentation väckte också en hel del kritik och frågor om till exempel rättvisa. Det verkar i alla fall helt klart att finns modeller för olika sätt som även humanister kan jobba med mycket konkreta, praktiska och samhällstillvända saker.
Jag noterade någon av talarna pendlat mellan olika sektorer under sin karriär och meriterat sig på olika områden. Det torde vara lite mer ovanligt i vårt land att man t ex skulle flytta från den privata sektorn eller tjänstemannauppdrag tillbaka till akademiska tjänster. Även universitetens samhällspåverkan lär förresten i Storbritannien utvärderas på kvalitativa grunder, ett system som nog i Finland åtminstone borde kunna förbättra samhällsvetenskapernas och humanioras status, effekt och betydelse. Enligt Kimball har forskare inom humaniora mycket viktigt att tillföra tack vare sin förståelse för kultur och kommunikation och sitt kritiska tänkande.
Det kritiska tänkandet är nog något vi borde bli ännu bättre på vad det gäller vår egen verksamhet. Fastän många viktiga kritiska frågor restes under dagen (Vad är kulturarv? Vem är allmänheten? Vem representerar dem när man engagerar användare/publik/allmänhet? osv.) finns en del saker vi behöver fokusera på ännu inom själva digitalhumanioran. Särskilt Andrew Prescott och Patrik Svensson, men också flera av de andra talarna, kommenterade behovet av vara uppmärksam på medierna och informationsstrukturerna. Det står egentligen allt tydligare för mig, att digitalhumaniorans betydelse som kritisk kulturanalys bör stärkas (någon kastade fram att vi behöver återuppväcka cultural studies, eftersom det egentligen är den enda disciplin som kan hantera den nästlade relationen mellan media och kultur), medan all den övriga "digitalhumanioran" kommer att normaliseras och absorberas in i respektive disciplin. Därmed inte sagt att forskningsdisciplinerna på sikt skulle gå oberörda ur det tumult av mång- och interdisciplinaritet som nu tagit vid.
Det fördes också en hel del viktiga diskussioner om hur infrastrukturen över huvudtaget borde se ut för humaniora inte minst med hänsyn till föregående diskussion om hur avgörande för att inte säga ödesdigra informationsstrukturerna kan vara. Det finns helt enkelt inget oproblematiskt dataset i världen, menade Prescott. Det som gjorde mig glad var ändå att man verkade skymta litet hopp i CIDOC CRM, men sanningen lär väl vara att det tyvärr ännu är ganska få forskare som alls vet vad det rör sig om. Och detta i ett läge då man i Finland diskuterar huruvida forskare ens behöver veta vad metadata handlar om! Och i ett läge där inte en enda forskare inte skulle använda en dator i sitt arbete ... Så det finns faktiskt mycket att grubbla. Samtidigt som jag fick en del tankar om hur man kunde gå vidare.
För den som är intresserad, rekommenderar jag den Storify jag som hastigast satte ihop. Det tweetades över 500 tweets, så detta är bara ett urval. Men där finns en del bra länkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar