Kunnande och kunskap i Sannfinland

"Det är inte deras fel, men det är fel på invandringspolitiken", sade Tom Packalén apropå "segregerade" invandrare. Inte fel på integrationspolitiken eller rasistiska fenomen och attityder i samhället, utan på invandrarna. Jussi Niinistö talade inför valet i tv om invandrarmaterialet (maahanmuuttoaines, helt avhumaniserat) och om "världsförbättrarkonstnader" som kan skäras bort. Man kan bra släppa in välutbildade människor (som inte konkurrerar med majoriteten av de egna väljarna och som entydigt är en lönsam affär?), men inte flyktingar på humanitära grunder. Jag skulle önska man också i inhemska media skulle ställa följdfrågorna som behövs om människovärde, mänskliga rättigheter, civila och barn i krigens fötter, hur man tänker sig saker borde lösas och av vem ... Resonemangen slutar på hälft.

Inom det akademiska samfundet har man haft skräckvisioner om sannfinska ministrar vars tankeförmåga ligger på liknande nivå. Intressant nog nämnde Sannfinländarna inte terminsavgifter för utomeuropéer i sina svar till Sipilä, som de anda regeringspartierna gjorde. Men de har knappast något emot att genomföra en sådan reform. Inom Samlingspartiet är man lika döv för fakta och argumentation när det gäller denna ideologiskt viktiga fråga som sannfinnarna är vad gäller många frågor. Att erfarenheter och forskning visar att det är en extremt dålig idé, både ekonomiskt och utbildnings- och forskningspolitiskt, har ingen betydelse. Sannfinländarna skriver om att trygga grundforskning, medan de andra regeringspartierna skriver om toppkunnande, innovationer och strukturella reformer.

Vad detta enligt min åsikt visar är att vi bör diskutera sakfrågor och fakta.  Det är inte något visst parti som är räddning eller undergång. Vi behöver evidensbaserad politik. Vi behöver få fram faktaunderlag och kunskap i större utsträckning. Vi måste ta en sak åt gången och vi borde få politiker, tjänstemän, forskare och media att mötas kring substans. Vi måste diskutera rätt saker. Jenny Bäck hade en bra text som tangerade detta i dagen Husis, där professor Mari Vaattovaara önskar man kunde sluta diskutera strukturer och börja diskutera substans. Motståndet mot detta beror förstås på att politiker och högre tjänstemän har både kunskap och kontroll gällande just strukturer, medan substanskunnandet oftare hittas också utanför organisationen eller på dess gräsrotsnivå eftersom det handlar om mycket stora helheter där ingen kan känna till allt. Att flytta fokus till substans betyder alltså ohjälpligt empowerment, men det betyder också att man utnyttjar den kunskap som finns. Det kunde kallas bättre ledarskap.