Nya former av data och forskningsfinansiering

Tre dagar i Washington och tre dagar av brainstorming, diskussioner och internationellt nätverkande kring digital humaniora och samhällsvetenskap och forskningsfinansiering. Organisatör var Trans-Atlantic Platform, vars syfte är att underlätta internationella forskningsprojekt. Nu låg fokus på digitala material och experter från olika länder och med olika bakgrund arbetade för att ta fram förslag på riktlinjer för framtida utdelningar av forskningsmedel. Ni kan tänka er hur otroligt intressant det var. 

Diskussionerna förbereddes med presentationer av bl a en OECD-rapport om data och forskning, öppen myndighetsdata och olika former att strukturera och utnyttja data, t ex den artificiella (dvs en som lär sig nytt hela tiden) juristen ROSS. I diskussionerna talades det mycket om datas kvalitet, länkning, hållbarhet och återanvändbarhet, samt om vikten av att höja kompetensen. Samma brännande frågor finns överallt, frågor om hantering av digitala metoder och material. Det fanns mycket kompetens på plats och också smärtsamma frågor kom upp, som problem med beständiga länkar eller det faktum att det finns universitet i Europa, där den it-ansvariga har sämre lön än en lokalvårdare, vilket gör det ganska svårt att bedriva avancerad digital forskning. Den offentliga sektorn måste satsa ordentligt på it-kompetens om man ska komma någon vart. Konkurrensen om de kreativa sakkunniga med bred kompetens är verkligen hård. 

Helt klart blev också att "gräsrotsrörelsen" Research Data Alliance är och kommer att vara av en central betydelse. Att göra digital forskning är verkligen inget man kan göra på egen hand i olika länder. Den som är intresserad av RDA kan komma den 10 februari till CSC för att höra mera. RDA är öppet för alla intresserade.

Kulturkrock

Grunden för Library of Congress
samlingar utgjordes av Thomas Jefferssons bibliotek.
(Jo, där fanns Linné, men inte Swedenborg ...)

Befinner mig första gången i livet på andra sidan Atlanten. I Washington. Det är en väldigt tyst stad, verkar det som. Glest med folk. Och massor av skyltar. Med massor av text. Man blir helt matt av att läsa alla råd och förhållningsregler överallt. Stor tilltro till ordets makt i detta landet.

I dag allmänbildade jag mig på förmiddagen med att sticka mig in på Library of Congress. Där fanns många fina utställningar. Också här fanns mycket text. På skyltar och även på väggarna. Otaliga deviser och namn. Mycket vackert.

Denna devis passar mycket bra för de följande dagarnas seminarium,
som har titeln New Forms of Data for Research. Ordning är allt, det kan
varje bibliotekarie skriva under ...
(Det svagtorganiserade internätet tillskriver Kant detta citat)

Den största enskilda, kanske enda, orsaken att jag här i USA känner mig utanför min bekvämlighetszon är dricksen. En ständig osäkerhet finns på lur om hur man ska bete sig i olika situationer. Jag har nu i alla fall kommit till att det alltid är bättre att ge dricks än att låta bli. Orsaken är att det aldrig är fel. Också om det är fel är det inte kränkande. För det är egentligen där problemet ligger har jag insett. Det finns inget obehagligt i att strö omkring sig små eller större summor som någon värre krösus i det här landet. Tvärtom.

Kruxet är att det för en nordbo kan vara kränkande om nån försöker sticka en slant i handen på en. Trots att jag vet att det inte är på samma sätt här, har jag ytterst svårt att komma ifrån känslan av att det lätt blir något nedlåtande i att ge dricks. 

En finne lämnar på sin höjd en slant på restaurangbordet om man är nöjd, men man går oftast sin väg innan någon ur personalen ser det. På det sättet är det acceptabelt att göra. Man ska inte behöva tacka eller ens möta givarens blick. För annars blir det en allmosa. Och det är, som vi vet, tabu hos oss. Vi ska förtjäna varje slant med ett på förhand överenskommet avtal och inget ska varken ges eller tas emot på nåder. Eller av generositet. I synnerhet då det gäller reda pengar.

Jag kan inte säga att jag gillar det amerikanska sättet ändå. Jag kommer inte ifrån att det ger konsumenten en otrevligt, nyckfullt maktmedel och att det känns ojämlikt någonstans långt inne i mitt nordiska, protestantiska jag. 

Barn, sociala medier och förbud

Ett av mina barn tappade all sin e-postkorrespondens när Google plötsligt utan rimliga förvarningar stängde kontot på grund av barnets ålder. Ett litet tag senare fick barnet ett e-postkonto via skolan - hos Google! Det här med barn, webb och sociala medier är en gråzon på många sätt. Själv tycker jag det är orimligt att utestänga tweenies från delar av webben på ett sätt som ter sig helt slumpmässigt ibland: beroende på egen motivation, beredskap att vara lite oärlig, föräldrarnas bistånd, samtycke eller motstånd, skolans och lärarnas kompetens och företagens policyn och noggrannhet är barn i enormt olika läge, med olika förutsättningar och möjligheter att vara delaktiga i sociala medier.

De senaste dagarna har Instagrams plötsliga skärpning vad gäller implementeringen av sin egen (för många hittills okända) policy väckt en del diskussion. Eller diskussion och diskussion. Har sett lite expert- och lärarkommentarer om saken, men däremot en uppsjö att präktiga föräldrakommentarer av typen "Bra, just det!",  "Barn ska ha bättre saker att göra" och "Det är bara porr och förvrängda kroppsideal i flödet". Amen. Och verkligen nedslående. Har dessa föräldrar faktiskt tittat på vad deras barn skapar och hittar på? Aj nej. Det kan ju vara lite svårt om de inte är på Instagram ...


1. I skolan kan och ska man använda sociala medier och digitala hjälpmedel. Det handlar om viktiga kompetenser. Skolan kan inte vara något museum för handlingsmodeller från 30 år tillbaka. Har själv imponerad följt med hur man i skolan (redan i de lägre klasserna) använder bloggar, fotar, skiver och gör filmer och är oerhört glad och tacksam för lärare som är och låter barnen vara kreativa. Mobilerna är i flitig användning. Kommunikation mellan elever och lärare sköts delvis också med appar, vilket känns lättillgängligt, naturligt och bra för barnen. Föräldrar och lärare är närvarande och kan visa exempel på hur man beter sig. Det ger också faktiskt en ökad transparens.

2. En viktig bit i det pedagogiska är självständigt arbete. Överlag är jag själv av den åsikten att förbud ska tillämpas i barnuppfostran med ganska stor återhållsamhet. Det är bättre att lära barn att använda sitt eget omdöme, eftersom man ändå inte kan hänga över deras axel hela livet. Det försöker jag åtminstone själv göra, hellre tala om respekt och värderingar, om att inte vara rädd att be om hjälp om något går fel, men att uppmuntra dem att närma sig saker med öppet sinne, men tillräcklig försiktighet.

3. Integritet bör respekteras, också barnens. Att gå in och läsa någons e-post,  chat eller webbhistorik är samma sak som att läsa en dagbok eller annan privat korrespondens. Själv känner jag det som djupt motbjudande när föräldrar manas att rota i sina barns privata dokument, må de sedan vara digitala. Det signalerar enligt mig misstroende och arrogans. Vad vi borde lära ut är öppenhet, förtroende och respekt.

4. Webben består av bubblor. Också Instagram består av bubblor. Barnen följer enligt min uppfattning mest varandra. Bilderna är en form av kommunikation som inte skiljer sig till innehållet från textmeddelanden eller chat. Utom att man på samma gång tränar det visuella, att ta bilder och behandla dem. Ett dylikt medium ger också möjlighet att reflektera över vad man kan förmedla med en bild och hur man gör det. Ungarna är häpnadsväckande duktiga många gånger. Jag har svårt att se varför man vill ta detta ifrån dem. Bara av princip.

5. Det som barn behöver lära sig är att skapa egna material, dela dem och att förstå sina egna och andras rättigheter: när man kan låna material eller återpublicera det osv. Det är t ex super om man skapar själv (instagram) jämfört med att man halvlagligt kopierar (pinterest).

6. Det här med åldersgränser och ärlighet anser jag vara ett problem. Jag förstår inte heller riktigt hur det ovannämnda samarbetet google-skolan ser ut juridiskt. Har ibland en känsla av att det är bäst att inte fråga, eftersom lagstiftningen är så efterbliven och konstig på många sätt fortfarande. Faktum är i alla fall att de flesta av våra barn använder digitala medier dagligen. De som inte gör det är utanför. Tråkigt om deras föräldrar bidrar till detta på grund av egna fördomar.

Det är inte bra marknadsföring av bolagen heller gentemot sina kommande kunder att bete sig oförutsägbart och på ett sätt som upplevs djupt orättvist. Ett barn som lagt ner hundratals timmars arbete på att skapa fina bilder och så bara raderas de plötsligt? Hur hyggligt är det? Och att andra vuxna sedan säger "Bra" och "Just så!" gör mig nog ledsen.

Kunskap och stora beslut

Frågan om hur man ska kunna få ut med samhällsnytta av forskningen har varit ett relativt hett tema den sista tiden. Jag tror och hoppas det oftast handlar om hur man ska kunna utnyttja vetenskaplig forskning ekonomiskt och politiskt, snarare än om att forskningen i sig borde vara mera nyttig. Jag har skrivit tidigare om hur det finns tre olika domäner eller aspekter på saken: forskningen, beslutsfattarna och allmänheten+media. Det är tre områden på vilka det behövs förändringar för att till exempel uppnå "vettigare" politik. I fredags ordnades på Sitra (Jubileumsfonden för Finlands självständighet) ett litet frukostseminarium om forskningsbiten. Seminariet var välbesökt och bra, på plats fanns många aktörer från forskningsfältet och perspektivet låg egentligen någonstans mittemellan den enskilda forskarens och forskningsfinansiärens.

Utgångspunkten var att folk inte längre läser forskningsrapporter, ens fast de själva beställt dem för dyra pengar. Det är inte att undra på att akademisk forskning har ganska liten inverkan på politiken och beslutsfattandet om läget faktiskt är så illa. Då kan ju forskarna antingen bara beklaga att folk blivit så "lata och dumma" och fortsätta trampa på i ullstrumporna, eller alternativt fundera på vad man eventuellt själv kunde göra åt saken. Saken berör ändå inte bara forskarna, utan också finansiärerna, universitet och andra forskningsinstitutioner samt förläggare. Alla dessa var representerade under seminariet. Det behövs påhittighet och nya fördomsfria tag av forskarna, men det behövs också stöd och uppmuntran av alla de andra ovannämnda parterna.  Det måste till exempel finnas flexibilitet och beredskap att hantera nya alternativa multimodala forskningsresultat och lärdomsprov, att finansiera, arkivera, publicera och marknadsföra dem. Och som det diskuterades på seminariet, det behövs stöd och marknadsföring för forskare som bloggar. Här finns många saker att ta i för till exempel universitet och andra organisationer på fältet.

Sitra har egentligen en ganska viktig och intressant roll just när det gäller dessa frågor, fast den förbigås ganska kort i Raivios färska rapport om evidensbaserat beslutsfattande och vetenskaplig rådgivning i Finland. Fonden, vars uppdrag är att utveckla det finska samhället, är egentligen en vetenskaplig, seriös "tankesmedja", finansiär och aktör. Om ni minns var det här Esko Aho var verksam innan han åkte till Harvard. Som lydande under riksdagen ter den sig åtminstone för mig som en sådan aktör man efterlyst (i stället för diverse himasäventyr): forskningsbaserade synpunkter, projekt och visioner om de stora linjerna för en hållbar och vettig samhällsutveckling. Och Sitra har visserligen varit aktiv för att förbättra beslutsfattarnas och allmänhetens kunnande genom utbildning för beslutsfattare och en modern och öppen kommunikation (se t ex deras Twitter eller You Tube-kanal). Det man kanske ännu kunde önska är en lite större öppning mot humaniora, men också det kanske kan anas vara på kommande. Man intresserar sig mycket för beslutsfattande och det blir allt tydligare också här, liksom inom ren business, att människor och kommunikation är oumbärliga för att man ska få någonting gjort alls. Därför är framtiden samarbetets och nätverkens.

Det twittrades (förstås) flitigt under seminariet, bra twitter dessutom, som jag samlade i en Storify. Där finns en del intressanta material kring ämnet. En viktig sak var den som doktoranden och bloggaren Tuomas Aivelo lyfte fram: forskningen rapporteras i synnerhet i media ofta helt utan kontext, som lösryckta resultat, vilket skymmer hela den sociala och spännande processen som finns i forskningen. Han var irriterad över myten om de enskilda geniala forskarna. I verkligheten uppstår ny kunskap alltid om inte i direkta och nära samarbeten och dialoger mellan kolleger, åtminstone som påbyggnad och relaterad till tidigare kunskap och andras arbete. Också forskaren Tuuli Anna Mähönen var inne på frågan hur svårt det kan vara att få fram sitt budskap genom media. Därför skulle det också vara så ytterligt viktigt att forskare satsar den tid och energi det behövs för att bygga en nätnärvaro och egen direktkontakt till någon publik. Jag minns Åsa M. Larssons fina presentation om värdet att ha en egen direkt kanal att använda då man vill komplettera eller korrigera felaktigheter i media. Men det skulle behövas hjälp till exempel i form av bloggredaktioner som skulle stöda skrivandet, marknadsföring och förvaltande av forskarbloggar och deras innehåll. Den som läser finska kan också kolla Petro Poutanens inlägg om saken. Själv tycker jag att Åbo Akademi lyckats rätt bra med t ex sina Forskarbloggar, medan Helsingfors Universitets bloggar verkar oöverskådliga och har dålig webbsynlighet.

Det skulle också vara fint med närmare samarbeten mellan aktörer som Delegationen för informationsspridning, Finlands Akademi, Vetenskapssocieteten, Sitra, Vetenskapliga samfundens delegation, Yle, forskningsorganisationer, författare och journalister på området osv. uttryckligen gällande forskningens innehåll och spridningen av kritisk läskunnighet. Kanske man inom Initiativet för öppen forskning och vetenskap också kunde fundera på något sådant?

Hälsobrunnen i Esbo

Uslinge! Krymplinge! kasta din krycka,

  Skölj dina leder! blif munter och glad!

  Hemta din luft i blommor och bad!

Och börja om ditt öde mer at tycka!

  Böj dina knän vid källans brädd.

  Du som flämtar i din bädd!

Så skriver Bellman om hälsobrunnen på Norrmalm under senare delen av 1770-talet.* Det fanns ju en hel del sjuklighet på den tiden och ganska lite vård. Också i Finland fanns det hälsobrunnar och sedan 1750-talet fanns det en verksamhet i Esbo som fortsatte in på 1800-talet. Brunnen i Esbo är också en av de första saker om socknen som Topelius nämner i Boken om vårt land. Georg Haggrén har i sin lilla bok Espoon terveyslähde - Esbo hälsobrunn citerat en förteckning på brunnsgästerna sommaren 1782, och man kan konstatera att brunnen verkligen lockade Helsingforsgräddan,  kanske som ett slags sommarnöje, som också gick under beteckningen "Spa" enligt den belgiska förebilden.

Listan över brunnsgäster ingick i Inrikes Tidningar den 9 december 1782.

Haggréns bok har tillkommit som en del av ett projekt som också resulterat i en sevärd utställning på Esbo stadsmuseum. Övertygelsen om vattnets hälsoeffekter och den strikta regimen på brunnarna var delar av den kroppsliga kulturen under mer än ett sekel och kan förvisso spåras tillbaka till antikens bad. Man behövde ingalunda vara mycket sjuklig för att ta sig en brunnskur, utan det fungerade också som en social grej och som allmän hälsostärkande aktivitet. Den "strålande" radioaktiva brunnen i Lovisa var ungefär lika gammal som den i Esbo.  Den unga Jacobina Charlotta Munsterhielm antecknade  i Lovisa i sin dagbok den 11 juli 1800:

i dag började vi at dricka brun, och om morgonen innan vi gick tog vi alla in engelst salt, och första dagen drack vi två glas 

i dag gorde vi den första bekanlskapen med mamsellerna Brun, efter middagen var ut och hanlade och jag kjöfte mig et sol fiäder som kosta otta skilling sen gick vi til Fru Ekmark och där ifrån gick vi til asessor Tallbergs när vi kom tilbaka gick vi til linström, och sen spasserade vi med Mamsellerna Lindström, ner till stass trädgården, när vi kom til baka mötte vi Mamsellerna Brun

Man ser lätt vad som åtminstone för denna flicka var det viktiga med brunnsvistelsen. Skildringen fortsätter på samma sätt ett bra tag framåt. Man kan bara tänka sig vilka nätverk och affärer, konflikter och romanser måste ha funnits vid Esbo brunn under årens lopp. Och fantisera vilken betydelse de haft för Helsingfors historia och utveckling. Även om eliten i Helsingfors var så liten att ståndsskrankorna inte var socialt oöverstigliga, måste dessa längre vistelser i den intima brunnsmiljön ha bäddat för exempelvis närmare samarbeten mellan adel och borgare. Senare övergick man från hälsobrunnar till havsbad och buteljerat mineralvatten.

I dag står det en modern simhall invid resterna av den gamla brunnen, vilket är en ganska trevlig tanke. Jag rekommenderar utställningen i WeeGee-huset som behandlar bad- och brunnskulturen i ett långt historiskt perspektiv. Den pågår till slutet av maj.

På utställningen "Helande vatten" finns en miniatyr  av Esbo brunn.

*Enligt Elisabeth Mansén i Ett paradis på jorden, 2001.

Brages Pressarkiv och Presstanda – början på slutet eller något nytt?

Vad har Zacharias Topelius, Fredrika Tengström, J.L. Runeberg, J.V. Snellman, Elias Lönnrot, Eino Leino, Juhani Aho och Arvid Järnefelt gemensamt? Åtminstone det, att alla dessa storheter var engagerade i tidningsvärlden! Det var i den traditionen professor Otto Andersson och arkivarie Albert Hästesko satte i gång verksamheten vid Brages Urklippsverk år 1910. Tidningspressen var ett otroligt viktigt kulturarv, som man visserligen vid Helsingfors Universitetsbibliotek uppgjort ett sökregister för fram till slutet av 1800-talet, men nu hotades de svällande massorna tidningsmaterial av oanvändbarhet eftersom inget register längre kunde göras vid biblioteket. Man beslöt att i samband med Föreningen Brage i Helsingfors grunda ett urklippsverk. Det var ingen poäng med att spara hela tidningar, för det gjordes ju vid biblioteken, utan det viktigaste var sökbarheten, att strukturera innehållet till ett enormt uppslagsverk. Alltså klippte man ut, ordnade upp och sparade innehållet ur svenskspråkiga tidningar och tidskrifter. Tyvärr gjordes inga lika omfattande projekt på den finska sidan.

Tidningsklipp och klippböcker var för många en viktig tradition och ett sätt att dokumentera och spara information under nästan hela 1900-talet. Detta har gällt både institutioner och privatpersoner. På 1990-talet ändrades världen plötsligt i takt med att webben blev allmännare, och verksamheten upphörde på de flesta håll. Men redan före det hade man på Urklippsverket reagerat på den tekniska utvecklingen inom informationsförvaltning. Under arkivchef Siv Westergårds ledning började man i stället för att klippa tidningar skapa en digital katalog över deras innehåll. Beslutet var mycket rationellt, modernt och inspirerat av den datorisering som brett ut sig i biblioteken i vårt land under 1980-talet. Man beslöt också, klokt nog, att bygga en egen databas som med tiden blev en välfungerande, dynamisk teknisk lösning, inte minst tack var insatser av Peter Hjelt som under många år tekniskt upprätthållit och uppdaterat systemet. Strukturen i databasen Press hämtades till stor del från den allmänna internationella biblioteksstandarden, som är mycket välfungerande. De kloka beslut som fattades i början av digitaliseringen har lett till att vi i dag har en fantastisk resurs i form av en fungerande digital söktjänst på Pressarkivets webbsida. Den saknar mig veterligen motsvarighet i världen i sin noggrannhet och omfattning. Inte ens om man skulle ha alla dessa finlandssvenska tidningar bevarade i fullt maskinläsbar text, skulle man på långt när kunna hitta lika bra i det stora materialet.

Det fanns endast ett riktigt stort krux med den fina planen i början av 1990-talet, och det var de för många släktforskare och akademiker så viktiga dödsannonserna, som inte längre gick att hitta via databasens referenser. Att spara hela tidningar tog också mycket plats, och nittiotalets nedskärningar ledde till att man måste flytta till mindre utrymmen. Alltså återgick man till att klippa, men fortsatte parallellt att indexera materialet i databasen. Fördelen med databasen är förstås att man där kan hitta fram till informationen på många vägar, till exempel via upphovsman eller olika ämnesord eller kategorier, i motsats till ett pappersklipp som kan arkiveras endast på ett ställe. Det bör dessutom påpekas att man vid Brages Pressarkiv, som den moderniserade verksamheten nu kallades, var noga med att använda ämneskategorier och ämnesord som i mån av möjlighet följer bibliotekens dito. Det är en sak som vi kan vara tacksamma över idag, eftersom det att man varit noggrann på dessa punkter nu gör att vi faktiskt har kompatibla, länkbara resurser.

Jag vill gärna förklara lite närmare vad det handlar om. Då man gör enkla sökningar i digitala filer, det må vara löpande text eller en databas, klarar datorn i normala fall att söka efter en viss exakt textsträng. Det innebär att man måste använda en exakt matchande stavning, synonym och böjningsform för att få relevanta sökresultat. Säg att man vill hitta information om händer. Ska man då söka efter ”hand”, ”händer” ... eller kanske ”övre extremiteter”? Eller kanske alla dessa? Man hamnar snabbt i en situation där sökandet blir ganska komplicerat, jobbigt och resultatet opålitligt. Om man dessutom söker endast i själva den löpande texten, kan man snabbt ge upp hoppet att få fram information som faktiskt är relevant. Har man däremot manuellt lagt till ämnesord enligt bestämda regler (i detta fall ”händerna”) kan man kolla upp detta och få fram det man behöver. Denna process som kallas manuell indexering eller innehållsbeskrivning, kräver en del kompetens. Det gäller att känna till både materialet man beskriver och dess kontext så att man faktiskt vet vad som hänger ihop med vad och vad som är relevant. Men det gäller också att veta hur de olika verktygen och teknikerna fungerar, så att man får verkligt mervärde av den arbetsinsats som görs. Har man bra verktyg behöver den som lägger till ämnesorden inte ha mycket kunskap om den bakomliggande tekniken.

Det var just den bakomliggande tekniken på Brages Pressarkiv som vi jobbade allra mest med under min tid där (2011–2014), trots att det också resulterade i en mer modern och användarvänlig söktjänst, kallad Presstanda. Detta kunde göras just tack vare de tidigare kloka besluten och det sakkunniga arbete som gjorts under åren. Tekniken har nämligen gått framåt från textsträngssökandet. I dag strävar man till att systemen och sökningarna också ska innehålla lite mer semantik, det vill säga att de ska innehålla information om de bakomliggande begreppen. Det gör att man kan beakta relationer mellan begrepp, så som synonymer eller över- och underordnade begrepp, eller till och med göra sökningar som är språkoberoende. För att det ska fungera behöver man så kallade ontologier, där all denna information om begreppen finns beskriven och lagrad. I Finland har vi internationellt sett kommit ganska långt inom detta område, för vi har faktiskt en nationell ontologitjänst, Finto, där det är meningen att samla olika ontologier från olika kontexter. Inom Pondus, det finlandssvenska nätverket för länkning av data, kom också bland andra Yle, Kulturforum och Brages Pressarkiv överens om samordning som skapar god kompabilitet mellan de olika informationsresurserna. I dag är nämligen inte den digitala världen endast webbsidor, utan det handlar allt mer om applikationer och flöden, som kräver öppna och helst länkade data för att fungera tillfredställande i en splittrad digital miljö.

Det är alltså ingen lösning att skanna in alla tidningsarkiv eller börja lägga lite lösryckta nyckelord på journalistiska material. Det ger kanske en något bättre sökbarhet, men vi har i databasen Presstanda ett fullständigt unikt koncept och en enorm resurs som verkligen betjänar användarna. Ämnesorden är enhetliga och sökningen täcker alla de finlandssvenska dagstidningarna (utom de senaste årens åländska tidningar, eftersom dessa inte hittills varit redo att satsa på de nya digitala samarbetsformerna). Ämnesorden är försedda med semantisk tilläggsinformation och sökningarna kan mycket enkelt anpassas så att man avgränsar sökningen till enskilda tidningar, skribenter, artikeltyper, tidsperioder och så vidare. Funktionalitet och användarvänlighet är överlägsna till exempel alla tidningarnas egna sökfunktioner. Presstanda ger dessutom möjlighet att enkelt använda dess funktioner i andra tjänster. Om bara tidningarna själva ville det, kunde deras sökningar utnyttja Presstanda i bakgrunden. Hittills har man inte vid tidningarna varit särskilt intresserad av detta. Man ser uppenbarligen inte vikten av sökbarhet i arkiven eller till exempel de möjligheter att erbjuda tidningsläsarna anpassade digitala innehåll som systemet kunde erbjuda. Man fortsätter i stället att producera dåligt strukturerade material för miljoner för att sedan låta det begravas i arkiven, eller färdigpaketerade papperstidningar i digitalt format.

Vid Brages Pressarkiv finns också personal som har åratal av erfarenhet och som känner den finlandssvenska kulturen och hurdana behov som finns där gällande informationssökning mycket bra. Dessa personer, just nu de fastanställda Viveka Högnäs-Mellner, Gun Grönroos och Marika Aminoff-Sundell, har stor rutin och sakkunskap gällande indexering av textjournalistik och informationssökning i tidningsmaterial. Vad vi nu ser hända på olika håll är att man vid de mest upplysta tidningarna börjar inse att en liten, liten insats för att förbättra sökbarheten ökar effektiviteten och trovärdigheten avsevärt. Risken finns dock att man nu på alla tidningar separat börjar lägga till påhittade ämnesord lite hur det passar i all hast, i stället för att skapa en hållbar standardiserad lösning. Och vad vore bättre än en centraliserad finlandssvensk indexeringstjänst med experter, som förmånligt och effektivt skapar enhetlig sökbarhet enligt internationella standarder med öppen och länkad data? Det låter visst lite bekant, konceptet?

Den enda utmaningen är tempot som tidningarna kräver, men detta är en sak som går att lösa om man är redo att tänka om och integrera processerna (inklusive de digitala systemen, ”digital first” som jag nämnde i min inledande kommentar i detta nummer [Nya Argus 12/2014]). Det kräver dock att man tillmäter den expertis som finns vid Pressarkivet den status den är värd. För den är som sagt en unik finlandssvensk resurs och möjlighet, som dessutom är hotad på ett skandalöst sätt.

Presstanda kunde också i framtiden erbjuda en allt större krets textproducenter samma möjligheter att skapa synlighet, flöden och sökbarhet för sina material. En del tidskrifter har redan börjat indexera sina material själva och det finns ingenting som säger att inte enskilda journalister eller sammanslutningar som producerar journalistiska material kunde publicera och marknadsföra sina material via Presstanda direkt till allmänheten. Eller varför inte sina böcker? I princip finns tekniken där, den behöver endast små kompletteringar som kostar en spottstyver i jämförelse med de summor man bollar med i branschen i dag. Via Presstanda kunde man samtidigt publicera, distribuera, kuratera, hitta, prenumerera och konsumera precis exakt sådana material på artikelnivå som man är intresserad av. Tack vare de öppna lösningarna behöver inte konsumenterna nödvändigtvis ens använda Presstanda, utan information kan hitta dem andra vägar, via applikationer, flöden eller länkad data, som till exempel förslag på relaterade material på olika håll.

Frågan är om man är färdig att se på mediefältet i dag och i framtiden ur användarnas perspektiv, och erbjuda dem det de vill ha (inte det de tror att de vill ha). Eller väljer man att lägga ner en indexeringsverksamhet som ligger i framkant både nationellt och internationellt – och bara ”bevara klipparkivet”, vilket man låtit förstå från Svenska litteratursällskapets sida? Det finns en risk att surandet över statens dumma nedskärningar nu leder till att man försitter en chans att skapa en av de nya plattformar som kommer att behövas inom kort. På samma gång gör man sig av med kompetens och verksamheter som är strategiska och kritiska framgångsfaktorer för det svenska i Finland.

Var finns dagens runebergar och lönnrötter och hur ska man kunna trygga att viktiga element av vår kultur inte försvinner eller begravs i ett ogenomträngligt ostrukturerat brus? Hur ska vi försäkra oss om att den finlandssvenska moderna kulturen har digitala rum, forum och kanaler där läsare och skribenter kan hitta varandra, där idéer kan frodas och dialog föras? Hur kan man organisera allt på ett rationellt sätt så att resurser används främst på det viktiga skapandet av texter och andra digitala material som får verklig spridning och genomslag? Det är dessa frågor man borde diskutera. En del av lösningen på alla dessa frågor kunde finnas i Presstanda och Brages Pressarkiv. Men det börjar tyvärr bli bråttom att agera och det krävs vision, strategiskt tänkande och framför allt mod av dem som beslutar om hur tillgångarna fördelas i Svenskfinland.


[Artikeln är tidigare publicerad i Nya Argus 12/2014, som var ett temanummer om finlandsvenska medier]