Ståndaktighet i förändring

Adeln är inte en samhällsklass utan ett stånd, understryker Alex Snellman i sin doktorsavhandling som han disputerade på februari i år vid Helsingfors universitet. Han har gjort en omfattande undersökning om den finska adelns förändring under perioden 1809-1939. I början av perioden innehade adeln en stark makt som det första ståndet, med en på många sätt privilegierad ställning. Men adeln var ingen enhetlig grupp. Inom ståndet fanns det stora skillnader i både ekonomiska och andra förutsättningar att agera som elit. Snellman har fokuserat på två områden eller sätt att utöva makt och inflytande: yrken/tjänster och innehav av större gods. Både gällande innehavet av höga tjänster och som godsägare tappade adeln under perioden sin mycket starka position nästan helt och hållet. Som exempel följs åtta släkter, bland dem Mannerheim, Ramsay och Järnefelt, mera i detalj.

Som sagt, adeln var ingen enhetlig samhällsgrupp, men Snellman visar hur ståndet som helhet skiftade tyngdpunkten från militärkarriär till ekonomi och andra samhällsområden i takt med att samhället förändrades. Adeln existerade i förhållande till en monark, men då man mot slutet av 1800-talet valde en strikt "konstitutionell" politisk linje ledde den till en oppositionell position, som slutligen upplöstes till ingenting, då kejsaren och landets storfurste helt lämnade scenen i och med revolutionen och att Finland blev en republik. Överlag var det ändå rätt få stora herrgårdar i landet som under långa perioder skulle ha funnits i en och samma adelssläkt och som på så sätt skulle ha fungerat som stabila maktcentra. Officersyrken utbyttes mot yrken som jurister, läkare, direktörer eller lärare. Intressant är också att följa hur kvinnorna stegvis följer med ut i yrkeslivet med liknande förtecken: självständiga arbeten, där man främst tjänade kronan eller samhället i allmänhet med en mer eller mindre patriarkal, ansvarstagande och fostrande roll. Det var endast cirka en tiondel av adeln som var godsherrar och jordbrukare och trenden var i huvudsak sjunkande under hela perioden. Trots att adeln växte i antal från under 3000 personer till långt över 5000, minskade dess andel av landets befolkning från dryga 0,3% till 0,1%.

Snellman har gjort ett verkligen gediget arbete, inte minst med tanke på att han gett ut boken på eget förlag. Verket är rikt illustrerat och omsorgsfullt utfört. Det jag lite sörjer över är, att trots att författaren noggrant utreder Bourdieus kapital och andra begrepp med insiktsfulla utvidgningar och relevanta kommentarer, att han inte använder dem för att stöda läsningen och gestaltandet av utvecklingen i själva avhandlingen. Det är möjligt att han inte velat belasta texten med "teoretiska begrepp", för han uppmanar också läsare som inte är vetenskapligt intresserade att skippa hela det inledande teoriavsnittet. Jag tänker ändå att det kanske kan vara att lite undervärdera läsaren. Jag skulle åtminstone ha funnit det mycket intressant och även klargörande i fall diskussionen om de olika kapitaltyperna och förskjutningarna och utbytena mellan dem utpekats och förklarats hela vägen, som en tydlig och ständigt närvarande metaberättelse. Nu blir poängen med Bourdieus teori närmast att belägga det faktum att det för adelns fanns flera relevanta typer av kapital, av vilka den formella statusen som adelskap och andra nådevedemälen innebar var mycket relevant och möjlig att omsätta i andra typer av kapital.

I ljuset av det är också adelns politiska reträtt betydande och intressant, vilket Snellman påvisar, också om den till stora delar var framtvingad av omständigheterna. Att hela processen skedde i ett korsdrag av språkstrider och en ökande konflikt med den ryska makten bidrog enligt Snellman möjligen till marginaliseringen. Att försöka försvara sina positioner genom ett minoritetsspråkparti kunde knappast i längden annat är bidra till förlusten av politisk makt. I den mån man ens ansåg att den skulle försvaras. Det intressanta är nämligen enligt min åsikt just den eventuella fortlevnad av andra kapitalformer än det politiska kapitalet, som kanske i vissa fall kunde stöda en fortsatt existens som en del av en allt bredare flora av olika typers eliter. Demokrati och adelskap fungerar helt enkelt dåligt ihop av många orsaker.

Den här undersökningens värde ligger mycket i det långa perspektivet. Sociala förändringar är mycket långsamma, fast det omgivande samhället ibland (alltid?) förändras snabbt. Utvecklingen syns tydligt först då man, som Snellman gör, granskar flera generationer.  En av adelns styrkor var nog just deras förmåga att många gånger se förbi politiskt och till och med ekonomiskt kapital, att inse betydelsen av kulturella frågor och frågor som betydelsen av till exempel bildning och utbildning. Med en bred palett av olika typer av kapital fanns det möjligheter att byta strategier när man var tvungen att resignera i politiska maktfrågor. I stället kunde släkter och individer satsa på andra områden.

Det var något jag tänkte då jag läste Tuomas Saloniemis blogginlägg om förändringsmotståndet som finns mot de nya typer av företag och ekonomier som växer fram. Vidsynhet är ofta en styrka.

Företagsamhet, innovation och finansiering

Fredrik Nars hade skrivit en bra text om en sak jag länge funderat på, nämligen finlandssvensk närvaro på nätet. Det är ganska svårt att synas och höras och föra något så när allmänna och breda finlandssvenska diskussioner på nätet i dag (utanför Facebook).  Yles kommentarsfält ger oss kanske någon plattform, men det mesta finns bakom olika typer av registrering och till och med betalväggar. Jag hyser ingen illusion om att finlandssvenska bloggar idag skulle nå ut över ganska kraftigt nischade och smala segment till och med inom det finlandssvenska. De bloggar som är riktigt bra smälter lätt samman med den svenska diskussionen. Ibland undrar jag om det inte är ditåt också finlandssvenska mediehus mer borde rikta sig. Där finns trots allt en enorm marknad, som kunde må bra av ett perspektiv som är lite utanför.

Det som gjorde mig särskilt glad var Nars hänvisning till den svenska Wikipedia. Svenska Wikipedia behöver också finlandssvenska medarbetare, som kan tillföra kunskap om Finlands kultur och historia. Den svenska Wikipedia är vår lika mycket som den finska, och ett konkret exempel på hur webbens logik tillvidare snarare är språkens än de geografiska statsgränsernas logik.

Det finns en annan, ännu viktigare sak, som förenar journalistiken och Wikipedia. Det är frågan om finansiering. Även om jag har tilltro till att missförstånden kring finska Wikipedias finansiering kommer att reda ut sig, besväras jag ändå hur man tänker sig förnyandet av penninginsamlingslagen, som regeringen nyligen gjort en motion om.

Regeringen vidhåller att penninginsamling ska ske endast för allmännyttiga ändamål, trots att man tidigare trodde annorlunda. Universiteten, evangelisk-lutherska och ortodoxa kyrkan skall i framtiden få samla pengar utan särskilda tillstånd, medan andra ska anmäla sig. I motsats till nuläget behöver man inte skaffa något särskilt tillstånd på förhand. I motionen skrivs det om att insamlade medel inte får användas för att främja privata intressen och man får inte "förvränga konkurrensen" (se punkt 3). Hur som helst är vår Wikipedia på det torra, eftersom man ju för det första har inte samlat in några pengar och verksamheten dessutom är i högsta grad just av den typens allmännyttiga, till största delen helt frivilliga arbete, som man inte vill störa utan tvärtom stöda enligt motionen. Med andra ord kunde man säkert samla in pengar om man ville, men verksamheten är nu inte upplagd så.

Värre är det med tanke på journalistik, innovationer och företagande i detta land över huvudtaget. Man klagar ofta på att byråkrati skulle vara ett hinder för företagsamhet i detta land. Jag tror inte riktigt på det, för det finns mycket bra stödtjänster i dag. Min bedömning är nog att det absolut största hindret är den enorma personliga ekonomisk risk man tar om man grundar ett enmansföretag och satsar fullt på det. I söndagens Hesari fanns en bra kolumn, som tangerade bara en del av dessa problem. I praktiken faller man nästan utanför socialskyddet och man riskerar ofta både hem och hus om saker går riktigt åt pipan. Alla inkomstgarantier saknas, tvärtom är hela vårt utkomstskydd uppbyggt med tanke endast på löntagare. Jag har personlig erfarenhet av detta, hur man som företagare har ett mycket, mycket svagt utkomstskydd, oberoende av livssituation. Tvärtom är man snarast suspekt. I detta läge: vem vill ta sådana risker,  oavsett hur nydanande och innovativa idéer man har?

Ett sätt, som vinner allt mera terräng, är crowdfunding via tjänster som Kickstarter, där man på senare tid satsat särskilt på journalistik. Själv ser jag detta - ur journalisternas synpunkt - som ett tryggare alternativ än att först skriva och sedan kanske få ersättning. Jag tycker nämligen att det är en bra utveckling, att man kan få till stånd granskande, långsam journalistik, som inte endast är beroende av huruvida en journalist lyckas sälja sin idé till en pressad chefredaktör, som kanske ogärna tar stora risker. Det kan finnas lägen då det är bra för demokratin om journalistisk granskning kan göras utanför både de ofta allt större och mäktigare mediehusen och utanför public service. Kanske det är allmännyttig verksamhet? Är det affärsverksamhet om man sedan, när juttun väl är färdig, lyckas sälja den? Jag vet inte. Svaret finns inte i motionen.

Det finns förstås redan sätt att finansiera s k start up-företag. Dessa bygger vad jag förstår på traditionella modeller med lån eller aktieemissioner eller mellanformer av dessa. Frågan är ändå enligt mig om det faktiskt är ändamålsenligt att tvinga aktiva företagare till detta, när det dessutom ofta finns mellanhänder som förtjänar en slant på vägen. Är det på riktigt så, att vi är så dumma att vi måste skyddas från att ge pengar åt vem vi vill, på vilka villkor vi vill? Vi kommer alla ihåg farsen med Senjas bok. Kunde man inte försöka fixa detta med en gång? Det är klart att de som går ut med behjärtansvärda välgörande ändamål bör kunna redogöra för hur de använt pengarna. Men det kunde kanske vara en idé att låta folk stöda småföretag och goda idéer med småsummor utan att krångla till det för mycket?

Kränkta finska män och kvinnor

Finnarna är inte skandinaver utan något helt annorlunda och eget. Det faktum att vårt samhälle har rötter i svenska tiden är inget argument för att alla finnar idag behöver förstå svenska eller skandinaviska språk. All viktig information kan man numera ta del av på finska och det finns inget behov för majoriteten att ta del av vår historia eller vårt kulturarv på svenska. De hör på inget sätt till den finska identiteten. Att påstå att svenskan är en del av någon gemensam finländsk kultur eller identitet är bara ett tecken på osannolik arrogans, liksom att säga att svenskan i Finland skulle behövas för att räkna landet som ett nordiskt land.

I själva verket är tvånget att läsa svenska i skolan ett resultat av utpressning som idkades av SFP vid införandet av grundskolan i slutet på sextiotalet trots att lärarna motsatte sig detta. Det var en naturlig fortsättning på att man redan på 1800-talet tvingade dem som ville utbilda sig att studera på svenska. Komplotten har sedan dess fortsatt och på grund av att SPF suttit i regeringen sedan införandet av grundskolan har man kunnat förhindra att svenskan blivit frivillig. Undervisningen belastar i dag samhället genom att stjäla en massa resurser från undervisningen av andra språk som skulle vara mycket nyttigare. I stora delar av landet hör man aldrig svenska, men däremot ryska. I Europeiska unionen har vi inget behov av att särskilt samarbeta på skandinaviska utan vi behöver tjänstemän som talar franska och engelska.

Språken är som läroämnen annorlunda än andra skolämnen. Medan till exempel historia, geografi och samhällslära är gemensamma (det finns bara "ett av dem" och man läser dem i hela världen) finns det många språk och alla borde få välja fritt vilka språk de läser. Nu har man till exempel sett att det funnits fiffiga människor som inte blivit studenter för att de hudat svenskaprovet eller elever med läs- och skrivsvårigheter som inte klarat av att läsa tre främmande språk. Det finns en gräns för hur mycket språk olika människor klarar av att lära sig. Till allmänbildningen hör svenskan inte, för det finns ingen orsak att till exempel ta del av finlandssvenska (eller skandinaviska) medier eller samhällsdebatter (förutom att man vid behov kan gräva fram lämpliga argument mot tvåspråkigheten till exempel från åländska tidningsledare). Kultur eller historiska material om vårt land behöver man inte heller kunna ta till sig på originalspråk. Det finns också finska historiker som motsätter sig den obligatoriska undervisningen i svenska, de har studerat tyska och latin och klarar sig bra.

Det finns absolut inga som helst argument för den obligatoriska undervisningen i svenska i Finland. Det är vansinne att slösa resurser på ett pyttespråk som svenskan. Det handlar bara om maktbruk och illvilja från det svekomanskt sinnade SFP som fortfarande idag lyckas förvrida huvudet på Finlands riksdag och lura dem att vidhålla att svenskan skulle vara en del av den finska identiteten eller ha någon betydelse för hur vårt land orienterar sig politiskt eller kulturellt. Man väntar sig tydligen att alla finnar i dag av tacksamhet ska lära sig svenska oberoende om de vill det eller inte. Det är rasism att påstå att finnar inte själv får definiera sin identitet, utan man försöker tvinga en främmande kultur på dem.

Att kämpa mot svenskan är en frigörelsekamp. Då någon säger emot en försöker den begränsa ens yttrandefrihet. Finlandssvenskar som är för svenskundervisningen försöker utan rättigheter lägga sig i hur andras barn bildas och fostras. Att skolungdomar är negativa till svenskan beror ingalunda på att de smittats av vuxnas attityder, utan endast på att de själva inser det faktum som vilket barn som helst kan se: att svenskan inte hör till deras identitet, till någon allmänbildning eller kunde vara något de någonsin kan ha nytta av i sitt liv. I motsats till alla andra skolämnen.


-- Detta inlägg baserar sig på en utdragen twitterdiskussion med en person som inte uppträder med eget namn. Det är min tolkning och mitt försök att uppriktigt förstå hennes resonemang och världsbild gällande denna fråga. Att diskussionen pågick i timtal kanske säger något om min ståndpunkt. Läsare av denna text kan roa sig med att analysera argumenten och argumentationen.

Tid

I Hagalund kan man nu ta del av ett fascinerande konstverk om tiden. Tiden som mätbar, absolut och objektiv (om än tänjbar och till och med i teorin manipulerbar) och samtidigt ändå alltid subjektiv och unik av flera orsaker, som Kentridge tar upp.

Frågor om kontrollen över tiden och inte minst den förflutna tiden ligger förstås också historikern nära hjärtat. Man kan lätt gå från teori till praktik genom att fortsätta in i Stadsmuseets nya utställning, som är liten men naggande god. Den är verkligen välgjord  och engagerande för alla åldrar. Det skulle vara fint om man kunde hämta in samma moderna grepp också i det digitala på nätet. En annan sak jag funderade på var om inte Grankulla och Esbo kunde samarbeta lite mer på denna sektor. Nu ter sig den vita fläcken mitt i Esbo på alla kartor lite patetisk ...

Kampen om data

Det har redan en tid sagts att data är en ny resurs av global ekonomisk och politisk betydelse. Länge har kampen om den "nya oljan" förts till stora delar i tysthet, obemärkt och långsamt. Det var väl egentligen Snowden som första gången lyckades skaka systemet på ett sätt som lyfte ärendet på den politiska agendan riktigt ordentligt.

Nu börjar det dra ihop sig. Det handlar om både ekonomi och makt, en nya tidens virtuella geopolitik. Som inte är virtuell, utan högst fysisk. Och stormakterna förnekar sig inte.

I USA processar man om den juridiska betydelsen av var data fysiskt finns lagrad, medan man i Ryssland stiftar lagar om var data i praktiken ska bevaras. Mot bakgrunden av Snowdenaffären är det inte svårt att se eller förstå de ryska intressena bakom det politiska beslutet. Ryssland har både säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen att bevaka. Det är snarast resten av världen som inte skridit till just några åtgärder alls. Kina och andra totalitära länder är en grupp för sig: där har information och data i utgångsläget varit högprioriterade och noggrant kontrollerade resurser.

Men det finns andra intressen också på bordet, både allmänpolitiska dvs ideologiska och rent ekonomiska. Dessa utgör förstås bara aspekter av maktintressen, i praktiken är dessa alltid sammanflätade då olika aktörer agerar. De amerikanska storföretagen kämpar till exempel med klor och tänder mot sin egen stat då det gäller integritet och deras egen trovärdighet inför kunderna. Vad som är intressant är den relativa tystnaden från Google i denna fråga. Det skulle vara intressant att höra lite mer vad idealisten och grundaren Sergej Brin funderar kring dessa frågor. 

I Europeiska unionen är tänkandet kring data mycket ideologiskt färgat. Europeanas nya strategi börjar i själva verket med att i klartext deklarera precis detta: att tillgängliggöra data är i grunden ett politiskt projekt. Hantering av (kultur)information och en stark teknologisk infrastruktur är ideologiska projekt. Öppenhetsrörelsen är likaså stark i stora delar av världen och det är värt att notera att det i viss mån är en rörelse som omfattas av den ryska staten, inte minst för att öppenhet ofta är det vettigaste.

Gällande data finns det en balans mellan öppenhet och personlig integritet. Det handlar om värderingar och borde diskuteras utgående från det. Det finns data om personer hos myndigheter och hos företag: vem, när och hur ska tillgång erhållas? En inte oviktig aspekt är individens rätt att få tillgång informationen, men också möjligheten att kontrollera andras tillgång till densamma. Nuvarande system leder ju till vissa konstigheter, å andra sidan är inte heller den vändning som skett gällande manipulation av sökresultat heller oproblematisk. I mitt förra inlägg skrev jag om hur forskning och allmännytta i dag allvarligt missgynnas. Och med allmännytta avser jag då inte säkerhetsfrågor utan frågor om hälsa, välfärd, vetenskap och samhällsutveckling som kunde hanteras mer medvetet och evidensbaserat än i dag. Nu begränsas vår kunskapsbildning inte bara av enskilda företags kommersiella intressen utan av en bitvis svag eller enögd politisk styrning vad gäller data- och informationspolitik.

Jag gillar mycket Europeanas tankar om utvärdering och jag tycker dessa kunde användas mer allmänt då det gäller arbete och styrning inom data- och information:

1. På vilket sätt har vi bidragit till en större social och kulturell förståelse av oss själva?
2. På vilket sätt har vi på ett rättvist och hållbart sätt bidragit till gemensam ekonomisk välfärd?
3. Vad har vi gjort för att stärka vårt nätverk så att vi bättre kan möta framtida utmaningar?

Det är sådana frågor också vår politiska ledning borde ställa sig då det gäller informationssamhället. Också svaren finns delvis inom Europeanas innovativa arbete: koordination, öppenhet, flexibilitet, samarbete, arbete med datas kvalitet, länkning av data, språkoberoende teknologier, plattformtänk osv.  Att information flödar och används har både ideologiska och ekonomiska konsekvenser. Men informationen finns faktiskt någonstans också fysiskt och den är en värdefull resurs på många sätt.

Manipulation, sociala medier och forskning

Sociala medier och den data som samlas upp av dessa tjänster har gett möjligheter till omfattande forskning om människors sociala beteende och psykologi.  Genom analys av data har vi fått mera kunskap om hur information sprids, nätverk byggs upp, framgång och välmående utvecklas och fördelas. Delvis gäller kunskapen förstås precis bara hur saker hänger ihop i sociala medier, men vissa studier kan också ge incitament om hur saker fungerar överlag bland människor. Det handlar om att datamassorna är så stora att beteendemönster och sociala fenomen långt bortom "den fria viljan" börjar framträda.

De senaste veckorna har det stormat kring Facebook på grund av en undersökning som gjordes gällande känslors "smittsamhet" eller snarast hur människor påverkas av stämningen i den information de nås av i sitt nätverk. Resultatet var föga överraskande att man blir nedslagen av att nås av överväldigande negativa budskap och vice versa - eller åtminstone påverkas den information man själv ger ut i samma riktning. De kan ju också tänkas att det ibland handlar om bara (omedveten) hänsyn och anpassning? Men nu är det i alla fall undersökt så det finns evidens om den saken.

Vad som väckte allmänhetens raseri var det faktum att man aktivt manipulerade människors flöden utan att berätta om saken. Facebook har också bett om ursäkt. Vad som gör mig upprörd och häpen är den enorma nativitet och okunskap som verkar vara rådande i allmänhetens relation till de företag som erbjuder tjänster. Vi är väl alla medvetna om hur Google skannar och processar all information som bara går igenom deras system, vilket i dagens läge inte är en oansenlig del av trafiken på webben, inklusive folks privata e-post. Hela verksamhetsidén för alla sociala medier bygger på denna tanke, att data är värdefullt och kan utnyttjas kommersiellt. Det är en del av dealen.

Det som nu fått folk att fara i taket är manipulationen av folks känslor i forskningssyfte. Men jösses! Vad annat är det Facebook, Google och varenda ett medieföretag i världen gör eller försöker göra? Vi manipuleras varje gång vi öppnar datorn, vi serveras utvald information på genomtänkta sätt, vi luras att klicka och läsa på ett mer subtilt sätt än man helst vill tänka på. (Man kan med fördel läsa Lanier om man inte tror att det är så ...)  Och allt detta görs allra oftast i kommersiellt syfte, för att firmorna ska kunna få loss ännu mera pengar. Facebooks miss var kanske närmast att berätta offentligt och publicera resultaten tillsammans med forskare vid ett universitet? Ingen hade väl tvingat dem att berätta vad de gjorde?

Jag ser en ganska obehaglig trend här: det stora företagen kan gå nästan hur långt som helst då det gäller att samla och utnyttja data. Det var först då Google började tala om att digitalisera och återpublicera arbeten med oklar copyright som nån började harkla sig. Och jag tycker inte det kanske är så farligt. Vi har också Google, Facebook och andra att tacka för många mycket bra saker i dag. Men jag blir grymt arg och orolig då riktig forskning, dvs obundna forskare eller allmännyttiga organisationer försätts i en sämre situation än företag. Och det händer jämt och ständigt. Lagstiftning och bristande förtroende för forskaretiken gör att forskning som görs på den offentliga sidan ofta blir absurt dyr och krånglig då det gäller att hantera data medan företagen i all tysthet kan hålla på med vad som helst. Därför tycker jag det är illa att Facebook får skit på sig för samarbete med forskarsamfundet. Och tyvärr: ingen är skyddad från manipulation på nätet i alla fall.

Ugh. Cynikern har talat.