Nu börjar det dra ihop sig. Det handlar om både ekonomi och makt, en nya tidens virtuella geopolitik. Som inte är virtuell, utan högst fysisk. Och stormakterna förnekar sig inte.
I USA processar man om den juridiska betydelsen av var data fysiskt finns lagrad, medan man i Ryssland stiftar lagar om var data i praktiken ska bevaras. Mot bakgrunden av Snowdenaffären är det inte svårt att se eller förstå de ryska intressena bakom det politiska beslutet. Ryssland har både säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen att bevaka. Det är snarast resten av världen som inte skridit till just några åtgärder alls. Kina och andra totalitära länder är en grupp för sig: där har information och data i utgångsläget varit högprioriterade och noggrant kontrollerade resurser.
Men det finns andra intressen också på bordet, både allmänpolitiska dvs ideologiska och rent ekonomiska. Dessa utgör förstås bara aspekter av maktintressen, i praktiken är dessa alltid sammanflätade då olika aktörer agerar. De amerikanska storföretagen kämpar till exempel med klor och tänder mot sin egen stat då det gäller integritet och deras egen trovärdighet inför kunderna. Vad som är intressant är den relativa tystnaden från Google i denna fråga. Det skulle vara intressant att höra lite mer vad idealisten och grundaren Sergej Brin funderar kring dessa frågor.
I Europeiska unionen är tänkandet kring data mycket ideologiskt färgat. Europeanas nya strategi börjar i själva verket med att i klartext deklarera precis detta: att tillgängliggöra data är i grunden ett politiskt projekt. Hantering av (kultur)information och en stark teknologisk infrastruktur är ideologiska projekt. Öppenhetsrörelsen är likaså stark i stora delar av världen och det är värt att notera att det i viss mån är en rörelse som omfattas av den ryska staten, inte minst för att öppenhet ofta är det vettigaste.
Gällande data finns det en balans mellan öppenhet och personlig integritet. Det handlar om värderingar och borde diskuteras utgående från det. Det finns data om personer hos myndigheter och hos företag: vem, när och hur ska tillgång erhållas? En inte oviktig aspekt är individens rätt att få tillgång informationen, men också möjligheten att kontrollera andras tillgång till densamma. Nuvarande system leder ju till vissa konstigheter, å andra sidan är inte heller den vändning som skett gällande manipulation av sökresultat heller oproblematisk. I mitt förra inlägg skrev jag om hur forskning och allmännytta i dag allvarligt missgynnas. Och med allmännytta avser jag då inte säkerhetsfrågor utan frågor om hälsa, välfärd, vetenskap och samhällsutveckling som kunde hanteras mer medvetet och evidensbaserat än i dag. Nu begränsas vår kunskapsbildning inte bara av enskilda företags kommersiella intressen utan av en bitvis svag eller enögd politisk styrning vad gäller data- och informationspolitik.
Jag gillar mycket Europeanas tankar om utvärdering och jag tycker dessa kunde användas mer allmänt då det gäller arbete och styrning inom data- och information:
- På vilket sätt har vi bidragit till en större social och kulturell förståelse av oss själva?
- På vilket sätt har vi på ett rättvist och hållbart sätt bidragit till gemensam ekonomisk välfärd?
- Vad har vi gjort för att stärka vårt nätverk så att vi bättre kan möta framtida utmaningar?
Det är sådana frågor också vår politiska ledning borde ställa sig då det gäller informationssamhället. Också svaren finns delvis inom Europeanas innovativa arbete: koordination, öppenhet, flexibilitet, samarbete, arbete med datas kvalitet, länkning av data, språkoberoende teknologier, plattformtänk osv. Att information flödar och används har både ideologiska och ekonomiska konsekvenser. Men informationen finns faktiskt någonstans också fysiskt och den är en värdefull resurs på många sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar