Ståndaktighet i förändring

Adeln är inte en samhällsklass utan ett stånd, understryker Alex Snellman i sin doktorsavhandling som han disputerade på februari i år vid Helsingfors universitet. Han har gjort en omfattande undersökning om den finska adelns förändring under perioden 1809-1939. I början av perioden innehade adeln en stark makt som det första ståndet, med en på många sätt privilegierad ställning. Men adeln var ingen enhetlig grupp. Inom ståndet fanns det stora skillnader i både ekonomiska och andra förutsättningar att agera som elit. Snellman har fokuserat på två områden eller sätt att utöva makt och inflytande: yrken/tjänster och innehav av större gods. Både gällande innehavet av höga tjänster och som godsägare tappade adeln under perioden sin mycket starka position nästan helt och hållet. Som exempel följs åtta släkter, bland dem Mannerheim, Ramsay och Järnefelt, mera i detalj.

Som sagt, adeln var ingen enhetlig samhällsgrupp, men Snellman visar hur ståndet som helhet skiftade tyngdpunkten från militärkarriär till ekonomi och andra samhällsområden i takt med att samhället förändrades. Adeln existerade i förhållande till en monark, men då man mot slutet av 1800-talet valde en strikt "konstitutionell" politisk linje ledde den till en oppositionell position, som slutligen upplöstes till ingenting, då kejsaren och landets storfurste helt lämnade scenen i och med revolutionen och att Finland blev en republik. Överlag var det ändå rätt få stora herrgårdar i landet som under långa perioder skulle ha funnits i en och samma adelssläkt och som på så sätt skulle ha fungerat som stabila maktcentra. Officersyrken utbyttes mot yrken som jurister, läkare, direktörer eller lärare. Intressant är också att följa hur kvinnorna stegvis följer med ut i yrkeslivet med liknande förtecken: självständiga arbeten, där man främst tjänade kronan eller samhället i allmänhet med en mer eller mindre patriarkal, ansvarstagande och fostrande roll. Det var endast cirka en tiondel av adeln som var godsherrar och jordbrukare och trenden var i huvudsak sjunkande under hela perioden. Trots att adeln växte i antal från under 3000 personer till långt över 5000, minskade dess andel av landets befolkning från dryga 0,3% till 0,1%.

Snellman har gjort ett verkligen gediget arbete, inte minst med tanke på att han gett ut boken på eget förlag. Verket är rikt illustrerat och omsorgsfullt utfört. Det jag lite sörjer över är, att trots att författaren noggrant utreder Bourdieus kapital och andra begrepp med insiktsfulla utvidgningar och relevanta kommentarer, att han inte använder dem för att stöda läsningen och gestaltandet av utvecklingen i själva avhandlingen. Det är möjligt att han inte velat belasta texten med "teoretiska begrepp", för han uppmanar också läsare som inte är vetenskapligt intresserade att skippa hela det inledande teoriavsnittet. Jag tänker ändå att det kanske kan vara att lite undervärdera läsaren. Jag skulle åtminstone ha funnit det mycket intressant och även klargörande i fall diskussionen om de olika kapitaltyperna och förskjutningarna och utbytena mellan dem utpekats och förklarats hela vägen, som en tydlig och ständigt närvarande metaberättelse. Nu blir poängen med Bourdieus teori närmast att belägga det faktum att det för adelns fanns flera relevanta typer av kapital, av vilka den formella statusen som adelskap och andra nådevedemälen innebar var mycket relevant och möjlig att omsätta i andra typer av kapital.

I ljuset av det är också adelns politiska reträtt betydande och intressant, vilket Snellman påvisar, också om den till stora delar var framtvingad av omständigheterna. Att hela processen skedde i ett korsdrag av språkstrider och en ökande konflikt med den ryska makten bidrog enligt Snellman möjligen till marginaliseringen. Att försöka försvara sina positioner genom ett minoritetsspråkparti kunde knappast i längden annat är bidra till förlusten av politisk makt. I den mån man ens ansåg att den skulle försvaras. Det intressanta är nämligen enligt min åsikt just den eventuella fortlevnad av andra kapitalformer än det politiska kapitalet, som kanske i vissa fall kunde stöda en fortsatt existens som en del av en allt bredare flora av olika typers eliter. Demokrati och adelskap fungerar helt enkelt dåligt ihop av många orsaker.

Den här undersökningens värde ligger mycket i det långa perspektivet. Sociala förändringar är mycket långsamma, fast det omgivande samhället ibland (alltid?) förändras snabbt. Utvecklingen syns tydligt först då man, som Snellman gör, granskar flera generationer.  En av adelns styrkor var nog just deras förmåga att många gånger se förbi politiskt och till och med ekonomiskt kapital, att inse betydelsen av kulturella frågor och frågor som betydelsen av till exempel bildning och utbildning. Med en bred palett av olika typer av kapital fanns det möjligheter att byta strategier när man var tvungen att resignera i politiska maktfrågor. I stället kunde släkter och individer satsa på andra områden.

Det var något jag tänkte då jag läste Tuomas Saloniemis blogginlägg om förändringsmotståndet som finns mot de nya typer av företag och ekonomier som växer fram. Vidsynhet är ofta en styrka.