söndag 30 mars 2014

Historien och språket

Det egna språket, i synnerhet i skrift, påverkas mycket av de texter man läser. Därför ska man läsa mycket. Det ger en starkare språkkänsla och ett rikare språk. Humanister vräker i sig texter å tjänstens vägnar. Det har sina sidor. Det har funnits perioder då jag varit tvungen att rensa bokstäver ur stafvningen i e-postmeddelanden jag skrivit.

Just nu jobbar jag med studenternas texter och språk. Det är en otroligt dubbel känsla att orientera sig bland dessa långa snåriga meningar, med alla även, emellertid, således och dock. Jag gläder mig åt att fina gamla ord lever kvar och ungdomarna klarar av att skriva hyfsade satskonstruktioner med inskjutna bisatser och hela baletten, men jag också lite oroad.

"Ungefär samtidigt ålades landshövdingarna att inkomma med sina med berättelser om sina län till riksdagen", skriver Mattias Legnér i sin fina avhandling från 2004. Klockrent, mycket klart, koncist och entydigt formulerat. Men ålades och inkomma är ord som skulle underkännas i många andra sammanhang av de språkvårdare jag med klor och tänder försvarat mina även från. (Det är väl ändå den enda synonym för också som finns, och dessutom kortare! Det behövs väl någon variation ...) Den gemene läsaren kan haka upp sig på obekanta och ålderdomliga ord eller invecklade meningar vilket stör läsbarheten, lär vi oss.

Allt nog, jag njuter oerhört av till exempel Jakob Christenssons vackra och rika språk, men jag funderar också på om den snabba utvecklingen inom det skrivna språket som pågår innebär att vi håller på att halka in i, eller kanske snarare stanna kvar i, ett professionellt historikerspråk, som av allmänheten kan uppfattas svårt och tungläst. I takt med att medierna blivit tabloida och digitala har man inom en stor del av också professionellt skrivande mycket målmedvetet arbetat mot mer komprimerat och klart skrivande. Alltså lättillgängligt. Det behöver inte nödvändigtvis betyda fattigare eller mindre rikt på nyanser. Det kan också vara tvärtom. Till exempel Dick Harrison skriver också i sina böcker enligt mig påfallande korta meningar för att vara historiker. 

Men enligt den av Douglas Adams formulerade harmoniska vågteorin om historia, är historia i grunden endast en illusion som uppstår av tidens gång, och tiden är en illusion som uppstår av att historien framskrider. Strunt är strunt och snus är snus, men vad ska vi göra med historien, om det är bara fackhistoriker som skriver för varandra?

Det rör sig om en mycket krävande förmåga, att inte bara ha färdigheter att kunna forska, analysera och tänka klart, utan också kunna formulera allt detta och samtidigt skapa historia på ett sätt som är både relevant och korrekt. Och begripligt.

Jag upprepar alltså igen: man borde inte ha för bråttom då man ska "producera" humanister. 

Eller är det befängt att tro att vi någonsin skrivit eller ska skriva för en "allmänhet"?

2 kommentarer:

  1. Bra poänger! Jag talade nyss med en förlagsredaktör på ett seminarium som hävdade att det saknas en återväxt när det gäller att skriva fackböcker för en större allmänhet. Akademiker kan inte längre! Kanske för att vi måste skriva och läsa för snabbt och för mycket - och för att vi därför inte längre har tid att tänka och formulera oss. Eller för att effektivitet tycks vara ett ord som nuförtiden är synonymt med kvalitet.

    SvaraRadera
  2. Tack. Hm. Jag bara undrar om det är så att vi kanske bara trott att vi skrivit läsligt för någon sorts allmänhet tidigare. Eller håller en sådan förändring på att ske, som faktiskt gör det svårare för historiker att nå ut till allmänheten?

    SvaraRadera