Paavonas problem

Det går inte så jättebra för våra Paavon i galluparna just nu. Väyrynen har med sin totalt omoderna och snudd på anakronistiska kampanj lett Paavonas kamp på senare tid. Hans surrealistiska optimism har gjort honom till en underligt positiv figur, som verkar vara just så frikopplad från verkligheten och realpolitiken som en president kunde tänkas vara avklädd sin politiska makt. Bristen på omdöme han ofta visat under sin långa karriär överskuggas av den humoristiska och lätt självironiska inställningen till hela kampanjen.

Arhinmäki har å sin sida drabbats hårt av sin nya makt. Ministerarbetet har kastat honom in i beslut som kanske kunde ha krävt lite större pondus, mer livserfarenhet och bildning och därmed följande auktoritet och respekt av fältet. Större och mindre katastrofer, som stohejet kring införandet av nya upphovsrättsersättningar, har präglat hans korta ministerkarriär. Ännu värre är den oersättliga skada man åsamkat kulturarvssektorn med att tvinga museisektorn till nedskärningar som kommer att skada hela kulturarvet genom förlorad kompetens. Här skulle verkligen har behövts en minister som kunnat argumentera för en större helhetssyn och samhällsansvar, både gällande kultur och bildning - men även samhällsekonomi! Att ministeriets andra minister friskt skär ner på högre utbildning och forskning gör ju inte saken bättre.

Den intellektuella utarmning som hotar vårt land akut, gör att ledande vänsterpolitiker har svårt att hitta stöd hos landets eliter. Inte heller folket i allmänhet verkar lockas av traditionell vänsterideologi, vars solidaritetsdimension olovligt ofta försvunnit ur sikte på senare år. Nackdelarna med Arhinmäkis "unga fräscha" grepp har blivit tydliga, och gör det inte enklare för honom att pretendera på en post som kräver just pondus.

Men ack, den siste av våra Paavon, Lipponen, vart har hans understöd försvunnit? Under sin tid som statsminister och riksdagens talman framstod han visst som en (potentiell) statsman. Envist och ihärdigt talar han realpolitik och internationellt samarbete. Europas och Finlands öden är gemensamma, det ser han klart. Hans engagemang för nordisk samarbete är också genuint. Han borde ju definitivt vara en person som passar att delta i utrikespolitiken? Jag tror inte heller egentligen att det är aktivt motstånd mot Lipponen politiska linje i dessa frågor som åtminstone ensamt är orsaken till hans oerhört svaga gallupframgång. Det handlar om något annat.

Lipponen är i otakt med omvärlden. Han är en avspegling av en tid före nya medier och före den förmåga till dialog och kommunikation som i dag krävs av en ledare. Tiden har helt enkelt gått om honom; han känns i ofas på nåt sätt. Därför klarar sig till och med Väyrynen med sin minst lika stora historiska barlast så mycket bättre. På sitt eget personliga smått absurda manér kommunicerar han hela tiden med människor på ett sätt som fungerar på något märkligt vis. Fast långt ifrån alla människor i dag är aktiva i sociala medier, har förändringen ändå genom samspelet mellan nya och traditionella medier och politiker gjort att något förändrats i den politiska kulturen och den offentliga debatten. Vi kommer därför att få en kommunicerande president, som vi haft också senast.