Onaturligt

Det här handlar inte om presidentvalet. Det handlar om intolerans och om journalistik. I går såg jag ett reportage där folk berättade hur de tänker rösta och många berättade varför de inte kan rösta på Haavisto. De flesta hade nog skam i kroppen att inse att deras argument inte var rumsrena, så de omskrev och slingrade sig, talade diffust om hans "annorlunda" värderingar och livsstil. Till och med unga människor alltså, unga kvinnor. Jag blev oerhört illa berörd. Att vara homosexuell på en sådan ort som reportaget var gjort på måste vara ett helvete. Helt obegripligt att folk anser sig ha rätt att fördöma andra människor på ett sådant sätt.

Undrar om det egentligen ens var värre med den äldre damen som fräste att "sånt är onaturligt". Det slog mig att en rikssvensk journalist aldrig skulle ha släppt någon så enkelt undan, ingen av dem. Men den finska journalisten gjorde precis som man gjorde med sannfinnarnas dumheter inför riksdagsvalet. Inga följdfrågor: hur tänker du riktigt? På vilket sätt tycker du att en persons sexuella läggning påverkar kompetensen? Är det faktiskt ett argument som överskuggar alla andra?

De uppenbart absurda och homofoba tankegångarna borde avslöjas och inte accepteras. Det gäller inte bara politiker, det gäller var och en. Journalistens uppgift är att fråga, inte döma men fråga, och inte låta folk komma undan med underliga och luddiga resonemang eller åsikter. I en demokrati måste man idka öppen och ständig kritik, inte bara av makthavare, utan av allt.

Att dessa mörka sidor av Finlands folk sedan kan kosta oss en bra president är sedan en annan, mycket sorglig sak.

Dator, internet och webb

Webb: ett, två, tre! on Prezi

I dag föreläste jag om datorns historia och hur datorernas grundlogik fungerar med binära tal och boolesk logik. Det som är viktigt att tänka på när man forskar är att datorn i praktiken är en räknemaskin som opererar som en svart låda, dit man matat in dels data, dels instruktioner, alltså program. Närmast är det slutresultatet, det som datorn spottar ut i andra ändan, som man kritiskt kan granska. Själva processens korrekthet bedöms traditionellt utgående från om resultatet är korrekt eller inte.

Vi gick också igenom skillnaden mellan internet och webb. Webben är den del av internet som man kommer åt via en webbläsare och som följer http-protokollet, det vill säga har en ip-adress och instruktioner i html-kod. I dag har också vanliga internetanvändare tillgång till annan teknik via sina appar i smarttelefoner.

Internet är inte färdigt ännu. Medielandskapets förändring är ännu på gång. Den första stora förändringen har varit att det nu finns ett medium som de flesta har tillgång till och genom vilket de kan nå en stor publik: hela världen. Man kan alltså med fog fråga sig vad ordet publicering i dag egentligen betyder? Nu finns det också en lång svans av innehåll, små segment och grupper som kan intressera sig för och dela kunskap om mycket marginella fenomen, vilket tidigare inte varit möjligt.

Internet är ändå på väg vidare. Nästa steg är en webb av länkad data, bestående av s k linked open data, inte bara av av inte länkade hela dokument. Genom att tilldela också enskilda informationsstorheter eller objekt egna identifikatorer, kan man göra webben ännu tätare. Man kan också koda in hur olika objekt förhåller sig till varandra, vilket gör sökandet ännu mer effektivt. Ju mer information vi har, desto viktigare blir det att kunna sålla fram relevant information.

Vilken är då historikerns eller humanistens roll i detta läge då vem som helst kan publicera vad som helst? Hur kan man göra relevant och korrekt information och kunskap synlig? Hur kan man se till att kvalitetsinformation har genomslagskraft? Det är en fråga vi kommer att återkomma till senare under kursen.

De andras liv

I fredags såg vår lilla filmklubb den tyska filmen Das Leben der Anderen. Den handlade om övervakningskulturen i Östtyskland och hur en Stasiman började undanhålla information om människor han bevakade för att skydda dem. Och hur människor i möten med maktapparaten var tvugna att kompromissa och ge eller hålla inne med information i utbyte för att skydda sig själva eller sina närmaste. Livet var sällan svartvitt och alla var tvugna att göra avvägningar om vad som var bäst för en själv, för ens närmaste, i princip (rent moraliskt sett), för alla vanliga människor, för samhället.

I Europa i dag lever vi ju inte tillnärmelsevis under liknande förhållanden, även om det finns säkerhetspolitiska och framför allt kommersiella intressen, som på olika sätt försöker kontrollera och begränsa informationens rörlighet. Men också i dag är indvider tvungna att ta ställning till informationens värde som handelsvara. Jag har ingått avtal med Google och Facebook och många fler om hur informationen om mig kan användas. Varje sak jag skriver eller gör på webben är valuta för dessa företag. Jag ger information om mig själv och jag gör avvägningar om utbytet lönar sig. Jag skriver sällan om hur jag använder pengar, helt medvetet. Eller om mina barn med namns nämnande. Jag är medveten om att informationen om mig är en handelsvara och jag vill också ha en del av kontrollen. Men full kontroll får jag aldrig. Men jag är nöjd med de för mig värdefulla tjänster jag får i utbyte av dessa företag.

Det har sagts att information vill vara fri. En del har till och med tolkat det som gratis, men också motargument har förekommit. Det som jag själv tycker vore viktigt är att rätt parter fick ersättningar och att man inte på grund av storbolagens kommersiella intressen börjar bedriva censur. Och att man för forskningsbruk skulle kunna få tillgång och rättigheter till betydligt mycket mer information är i dag. Vi behöver oberoende och offentlig forskning och kunskap om vad som händer i vår värld, vårt samhälle och vår kultur. Just nu är en stor delar av sådan information i privata händer. I synnerhet de finländska upphovsrätts- och dataskyddslagarna är förskräckliga hinder för forskarna, hinder som borde vara enkelt fixade. Varför skulle inte forskare kunna hantera digitala material lika ansvarsfullt som de hittills hanterat pappersarkiv?

Ett litet filmcitat:



Filmen från 2006 är skriven och regisserad av Florian Henckel von Donnersmarck och har fått en Oscar.

Att öppna och länka data

Vårt projekt för finlandssvensk länkad data, Pondus, har kört i gång. Bloggade lite om det i Brages Pressarkivs blogg.

Kulturteori

Digitalkultur i humaniora 2012 Kulturteori on Prezi

I dag föreläste jag om kulturteori. Vi började med att fundera över vad kultur egentligen är. Begreppet har många betydelser beroende på kontexten: det kan betyda i stort sett allt, för kulturen påverkar hur vi uppfattar och kommunicerar med omvärlden, till exempel vad vi uppfattar som fult eller vackert, vad som är acceptabelt beteende eller inte.

Under 1800-talet uppstod en användning av ordet som den humana verksamheten i motsats till det mekaniska. Kulturen, odlingen, kom att avse utvecklingen av människans andliga förmågor. Ordet används ofta om fin- eller högkultur, om det finaste man kan skapa i kulturen.

Men kultur kan också förstås mer antropologiskt, som folkkultur eller lågkultur. Under inverkan av poststrukturalismen har man också börjat studera denna "vanliga" kultur på liknande sätt som antropologerna under 1800-talet började forska i främmande kulturer. I dag använder man verktyg lånade från språkfilosofin och lingvistiken. Allt som människor gör och skapar är uttryck för kultur, och inbakat i alltsammans finns mängder av regler och betydelser, som ofta är outtalade eller till och med omedvetna.

De regelverk och strukturer som styr oss är viktig del av kulturen, kulturens grammatik. Kulturen är vårt redskap då vi kommunicerar, men sätter också gränser för vad vi exempelvis kan eller får säga i olika situationer. Ibland saknas helt enkelt ord. Därför sker mycket intressant kulturell utveckling inom konsten, för där söker man nya sätt att säga saker. Ofta sker det genom att skapa nya betydelser genom att låna in tecken från oväntade sammanhang. Då berikas kulturen.

I den postmoderna kulturen är betydelserna föränderliga och undflyende. Vi har lämnat den enkla och stora berättelsernas kultur, och lever i stället i ett snabbt virrvarr av olika sorters kommunikation och språk. Reglerna kan vara svåra att få syn på och förstå. Inom den moderna forskningen är man inte heller mer så tvärsäker på den enda sanningen och dess eviga karaktär, utan är medveten om att kunskapen hela tiden förändras och att världen kan tolkas och beskrivas på många sätt.

En del människor upplever detta som mycket ångestfyllt och önskar kanske tillbaka till en entydig, stabil och enkel tillvaro - om den nu någonsin funnits. Men "att allt var bättre förr" är kanske bara ett mem, en tankefigur eller idé, som lever vidare i vår kultur där tempot onekligen blivit högre och informationsmängderna ibland tunga att hantera.

Gemensamt för de olika användningarna av begreppet kultur är att de har något att göra med grupper av människor. En kultur kan inte upprätthållas av en enda individ. Den kräver kommunikation, att information rör sig. Trots att det är omöjligt att dra gränser mellan kulturer, resonerar människor gärna i termer av vi och de. Det är ett sätt skapa sig en identitet, en bild av sig själv.

Vi kom naturligtvis in på informationsteori och språkfilosofi, stora och komplicerade områden, vars metoder kan ge oss en del redskap att granska digital information och kultur. De för oss viktigaste teorierna är de semiotiska, som handlar just om hur teckensystem och hur betydelser fungerar.

Hur kommer man in på Twitter?

Twitter är ett annorlunda medium. Mycket annorlunda, och därför lite svårt att komma in i. Med komma in menar jag här lära sig att använda. För Twitter finns helt öppet på internet och de allra flesta twittrar offentligt. Problemet är att det i början är svårt att orientera sig i flödeskaoset.

Twitter är en tjänst med hjälp av vilken man kan publicera korta meddelanden på 140 tecken. På Twitter följer man varandra på samma sätt som man kan följa kändisar på Facebook, dvs man prenumererar på meddelandena från valda personer. Följandet är inte automatiskt ömsesidigt såsom Facebookvänskap, men till god ton hör nog i allmänhet att man följer tillbaka - om man har ett eget twitterkonto och följer via Twitters egen tjänst.

Det är rätt enkelt att hitta enskilda twittrare via Google vars sökningar väl täcker Twitteranvändarna. Det gäller alltså bara att googla på namn och ordet Twitter. Fast alla har ju inte uppgett sitt riktiga namn och då kan det vara klurigare. Försök då hitta andra liknande personer och gå igenom deras "följare".



Det finns i huvudsak två sätt att följa en twittrare. Om du vill följa någon enstaka person eller instans som twittrar sällan kan du använda dig av flödesläsaren Google Reader. Idén med dessa nya medier är nämligen att de "puffar" dig automatiskt då nytt material publicerats, så att du blir uppmärksamgjord på det. Då slipper du komma ihåg att gå och kolla på olika ställen för säkerhets skull. Men det kräver att du registrerar dig, så att puffarna hittar fram till dig! Man kan antingen göra det på Google (googla iGoogle) eller på Twitter. Det senare räcker om man bara vill följa twitterflöden. Själv använder jag båda tjänsterna.

Med Googles Reader-tjänst kan du dessutom prenumerera på bloggar och nyheter från många olika sajter. Det rekommenderar jag verkligen varmt. Det underlättar nämligen hantering av nyhetsflödet oerhört. Det är enkelt att bara kopiera vilken som helst webbadress in i prenumerationsfältet på Readern - den meddelar nog om flöde inte finns, så det är lätt att testa.

På Twitter kan man bara följa andra twittrare. Om du vill följa flera twitteranvändare eller sådana twittrare som twittrar mycket, som till exempel följa med nyheter (i stort sett alla inhemska och utländska medier twittrar nyhetsrubriker i en rasande takt), lönar det sig att använda Twitters egna tjänster. Då ska du registrera dig på Twitter och hitta på ett användarnamn och lösenord åt dig. Har du smarttelefon är det dessutom jättebehändigt att ladda ner en app för Twitter. Det lönar sig att testa i vilket fall som helst. Ingen skada skedd om du inte gillar det!

Twitter har också egna sökfunktioner. Man använder @ framför användarnamn och # framför nyckelord (sk hashtag) - dom är bra att söka med hjälp av. Du kan bara klicka på ett intressant nyckelord om du vill, så sker en sökning. En just nu populär och intressant hashtag just nu är förstås #valet2012.

När du är inloggad på Twitter ser du flödena från de personer eller institutioner som du valt att följa. Uppe till höger finns en liten fyrkant med en fjäder på, klickar du på den får du fram en blankett du själv kan twittra med hjälp av. Kom ihåg: endast 140 tecken! Till vänster finns också ett fält du kan använda för att twittra själv.

När du själv är registrerad på Twitter kan det också hända att någon skickar meddelanden specifikt till dig eller att du själv vill ta kontakt med en annan twittrare. Då kan du antingen göra det offentligt eller privat. För ett offentligt meddelande räcker det med att lägga in "adressen" i meddelandet, alltså den andras användarnamn med @-tecknet. Om du själv fått ett meddelande på detta sätt, syns en liten vit plupp under "Connect"-texten uppe till vänster. Klicka på den - då ser du meddelandet! Om det ser väldigt konstigt ut, exempelvis innehåller bara en länk, lönar det sig inte att klicka på länken. Det rör sig en del skräppost och virus också på Twitter.

Man kan också skicka helt privata meddelanden på Twitter, s k DM eller direct messages. De funktionerna hittar du om du klickar på den lilla gubben uppe till höger. Där kan du också skapa listor på twittrare för att sortera de inkommande flödena om du tycker de är röriga. Om du du följer många, kan det vara en bra idé att göra det. Bara att testa!

Det kan ta ett tags prövande att komma underfund med Twitter. Samtidigt låter det hela mer komplicerat än det är när man försöker förklara funktionerna verbalt.

Kursstart

I dag körde kursen Digitalkultur i humaniora igång på Topelia. Jag gick igenom kursens målsättningar och innehåll och så talade jag lite om bokens betydelse för vår kultur, om den Gutenbergska parentesen. Med racerfart gick jag också igenom Robert Darntons schema över bokens kretslopp. Som en liten illustration på hur en digital publikation kan skilja sig från en traditionell bok hänvisade jag till Sirkka Havus verk Kiehtova kirja. Det kändes som att e-böcker är något vi kan behöva fundera mera på. Många deltagare är det, jätteroligt!

Lätt chockade blev nog en del av studenterna över uppdraget att blogga under kursen. Jag tror och hoppas ändå att de flesta sist och slutligen kommer att tycka att bloggande är en helt trevlig syssla. De som är intresserade av historia brukar ju inte ha så svårt för att skriva, i allmänhet.

Digitalisering skapar inte upphovsrätt

Material som tillhör kulturell allmänning blir inte plötsligt belagt med ny upphovsrätt bara för att det digitaliserats. Så kunde vi ju inte ha det: det handlar om en nyutgåva, må vara i ett annat format. Men inte kunde det ju vara så att den som ger ut Divina Commedia i dag, plötsligt får copyright på verket?

Det här verkar ändå vara svårt att gestalta ibland. I Storbritannien har man av något outgrundligt skäl, kanske delvis beroende på en överlag annorlunda tradition på området, valt att gå emot denna rätt självklara och logiska princip. Den smått absurda logiken har ändå inte testats i domstol ännu. Dessutom finns en tradition av fair use i de anglosaxiska länderna. I Storbritannien finns också mycket tunga röster för öppen data.

Bilden här intill finns i RAÄs fotogalleri på Flickr och är markerad som public domain.

Men lagen är sådan att upphovsrätt uppstår om man behandlar materialet så att verkshöjd uppnås. Dessutom är man då fri att utgå från vilket material som helst - oberoende av upphovsrätt.

Ett exempel på detta är signaturen (?) Jed Fish bild som baserar sig på fotot ur Svenska Riksantikvarieämbetets samlingar. Jed har gjort bra, då han uppger ursprunget på fotot och länkat till det. Förutom att det ju är en del av hela poängen med verket, ger han credits åt den som tillgängliggjort materialet. Men här avslöjar igen Flickr ett problem: Det är svårt att identifiera upphovsrättsinnehavarna och ta kontakt med dem! Jag publicerar ändå här en liten kopia av bilden, som citat, för att illustrera vad Jed gjort. Visst är det ett nytt verk? Jag hoppas att ni i gengäld tar er tid att titta på originalet och bekanta er med hans andra bilder om ni gillar dem. Och så hoppas jag att Jed har förståelse för denna ofrivilliga marknadsföring.

Jag vill tacka Kaisa Kyläkoski och Anna Boman för tipsen! Idén till detta inlägg kom än en gång från twitter.

-- Uppdatering: Nu har Jed Fish gett sitt gillande och medgivande till citeringen - via Flickr. Trevligt.

Granskning av digitala resurser

Inför min kurs Digital kultur i humaniora har jag förberett den tillhörande essäuppgiften. Jag tänkte dela med mig av uppdraget redan nu eftersom jag är lite nyfiken på respons. Dessutom antar jag att de allra flesta som skriver om en digital resurs kommer att vara tvungna att ta kontakt med den som producerat materialet - och jag tänkte detta kan fungera som en liten förvarning. Och ännu mer: i fall någon är intresserad av att få dylik respons på sina digitala material, ta gärna kontakt med mig, så kan jag försöka bussa någon duktig student på era material!

På något sätt kanske detta också kunde fungera som en liten checklist för både forskare och kulturarvsorganisationer gällande digitala material. Så här lyder uppdraget:

- leta reda på ett digitalt material på webben som kunde användas vid historisk forskning

- presentera materialet: hur har det producerats? Av vem? När? Under ett hurdant projekt? För vilket syfte? Avgränsningar som gjorts (vad kunde vara med, men är inte)? Växer materialet ännu? På vilket sätt?

- Teknik: är materialet digitaliserat eller digitalbaserat? Vilken är den underliggande tekniken? Databas? Vilka format har använts? Hur är processen och systemet dokumenterade? Är dessa uppgifter tillgängliga? Är programkoden öppen? Hurdan licens har koden?

- Sökbarhet och metadata? Vilka metadatastandarder har använts: presentera dem! Kolla dem lite närmare om möjligt. Vem har skapat metadata? Används kontrollerade vokabulärer: i så fall hurdana och vilka (vem upprätthåller)? Finns länkningar? Hurdana sökningar kan man göra? Andra funktioner som finns? Finns API?

- Hur skulle du hänvisa till materialet? Finns PI? Funkar detta? Har du lätt att följa dina egna stigar framåt och bakåt i systemet? Kan du spara enskilda vyer? Går det att hänvisa till dessa om det behövs?

- Finns det en bevaringsplan för materialet? Bedöm hållbarheten hos projektet/resursen? Kommer den att finnas tillgänglig om fem år? Om tjugo? Varför?

- Hitta på en forskningsfråga eller projekt där du kunde använda resursen på ett meningsfullt sätt. Hur skulle det gå till? Vilka källkritiska frågor borde du i så fall behandla?

- Gör en sammanfattning med allmän respons: Vad är bra med resursen och vad borde man åtgärda för en bättre användbarhet för forskare? Andra förslag på utveckling eller förbättringar.

Ord och betydelser

Jag har med ett halvt öga följt twitter från den stora amerikanska historikerkonferensen där digitala material och metoder verkar fylla en stor del av programmet - eller åtminstone twittret. Flera inlägg har tydligen handlat om text mining, en riktig modefluga sedan digitaliseringen av tryckta böcker och tidningar kommit i gång på allvar. Otaliga spännande och intressanta genomgångar av olika material verkar ha gjorts. Plötsligt är det lätt och snabbt att göra kvantitativ forskning inom humaniora. Frekvenser av olika ord under olika tider öppnar helt fantastiska möjligheter att bolla med olika teorier och "bevis" på hur kulturen förändrats. Ett exempel - med glimten i ögat - finns bland TED videona. Lyckligtvis gör ju de flesta detta just lite på lek, eller som extra illustration för något man vill ha sagt (som jag själv precis här ovanför, i fall någon råkade klicka på länken bakom ordet modefluga).

Lite oroar mig ändå hela denna skojiga trend. Inför min undervisning har jag läst om Luke Tredinnick och han säger bland annat så här (i den utmärkta boken Digital information contexts, s. 12):

Information is meaningful because it represents something, standing in place for something that is known, assumed, postulated and that exists independently of information either in the world or in the mind.

Det vill säga: det som räknas är ju betydelsen, ordens innebörd, som dessutom är beroende av både kontext, medium och kod. Då vi räknar förekomsten av ord forskar vi i språket, inte i kulturen. Tro inget annat.

Paavonas problem

Det går inte så jättebra för våra Paavon i galluparna just nu. Väyrynen har med sin totalt omoderna och snudd på anakronistiska kampanj lett Paavonas kamp på senare tid. Hans surrealistiska optimism har gjort honom till en underligt positiv figur, som verkar vara just så frikopplad från verkligheten och realpolitiken som en president kunde tänkas vara avklädd sin politiska makt. Bristen på omdöme han ofta visat under sin långa karriär överskuggas av den humoristiska och lätt självironiska inställningen till hela kampanjen.

Arhinmäki har å sin sida drabbats hårt av sin nya makt. Ministerarbetet har kastat honom in i beslut som kanske kunde ha krävt lite större pondus, mer livserfarenhet och bildning och därmed följande auktoritet och respekt av fältet. Större och mindre katastrofer, som stohejet kring införandet av nya upphovsrättsersättningar, har präglat hans korta ministerkarriär. Ännu värre är den oersättliga skada man åsamkat kulturarvssektorn med att tvinga museisektorn till nedskärningar som kommer att skada hela kulturarvet genom förlorad kompetens. Här skulle verkligen har behövts en minister som kunnat argumentera för en större helhetssyn och samhällsansvar, både gällande kultur och bildning - men även samhällsekonomi! Att ministeriets andra minister friskt skär ner på högre utbildning och forskning gör ju inte saken bättre.

Den intellektuella utarmning som hotar vårt land akut, gör att ledande vänsterpolitiker har svårt att hitta stöd hos landets eliter. Inte heller folket i allmänhet verkar lockas av traditionell vänsterideologi, vars solidaritetsdimension olovligt ofta försvunnit ur sikte på senare år. Nackdelarna med Arhinmäkis "unga fräscha" grepp har blivit tydliga, och gör det inte enklare för honom att pretendera på en post som kräver just pondus.

Men ack, den siste av våra Paavon, Lipponen, vart har hans understöd försvunnit? Under sin tid som statsminister och riksdagens talman framstod han visst som en (potentiell) statsman. Envist och ihärdigt talar han realpolitik och internationellt samarbete. Europas och Finlands öden är gemensamma, det ser han klart. Hans engagemang för nordisk samarbete är också genuint. Han borde ju definitivt vara en person som passar att delta i utrikespolitiken? Jag tror inte heller egentligen att det är aktivt motstånd mot Lipponen politiska linje i dessa frågor som åtminstone ensamt är orsaken till hans oerhört svaga gallupframgång. Det handlar om något annat.

Lipponen är i otakt med omvärlden. Han är en avspegling av en tid före nya medier och före den förmåga till dialog och kommunikation som i dag krävs av en ledare. Tiden har helt enkelt gått om honom; han känns i ofas på nåt sätt. Därför klarar sig till och med Väyrynen med sin minst lika stora historiska barlast så mycket bättre. På sitt eget personliga smått absurda manér kommunicerar han hela tiden med människor på ett sätt som fungerar på något märkligt vis. Fast långt ifrån alla människor i dag är aktiva i sociala medier, har förändringen ändå genom samspelet mellan nya och traditionella medier och politiker gjort att något förändrats i den politiska kulturen och den offentliga debatten. Vi kommer därför att få en kommunicerande president, som vi haft också senast.