Spara papperskorgen!

Det finska nätverket för digitaliseringsexperter kring Digiwiki ordnade ett relevant och intressant seminarium kring frågan om prioriteringar och urval för långsiktigt bevarande av digitala material i dag på Kiasma.

Arbetet med att försöka rädda försvinnande kulturarv beskrevs under seminariet av Ilpo Saastamoinen som ett njutningsfullt Sisyfosarbete. Han har själv arbetat med att rädda utdöende samisk kultur för eftervärlden. Under arbetets gång har han kommit att fundera mycket över kulturens väsen. Han konstaterade att kärnan finns i samspelet mellan det förutsägbara och det oväntade. Det är i det spänningsfältet kulturen föds. Samtidigt sade han att frågan om vad som ska sparas, allt eller inget, är fel ställd. Enligt honom är internet och kulturen som ett hologram. Varje lilla skärva innehåller avspeglingar av helheten och ger nog material för en livstid. Dessutom kan man aldrig veta vilken kulturskärva som kan bli av avgörande betydelse för en individ eller en kultur: det kan avgöras av en slump på några sekunder.

Jag tror han har rätt på många sätt. Frågor som inte går att besvara är nog ofta fel ställda. Men som vi diskuterade under slutpanelen är också enkla och kategoriska svar farliga. Huvudsaken är att vi handlar nu och handlar så bra vi kan. Vi får finna oss i att leva mellan det två dystopier som presenterades av historikern Tapio Onnela: att allt bevaras eller att inget bevaras. En publikomröstning visade att publiken på plats delades fifty-fifty gällande frågan vilket som var ett större hot.

Vad gäller minnesorganisationerna är det också det som ohjälpligt händer på grund av den digitala kulturens karaktär: de enkla svaren och de ensidiga tolkningarna fungerar inte längre. Till exempel så kallade nationella lösningar är något vi måste ty oss till i vissa fall endast i brist på bättre modeller för att få saker gjorda.

För att lösa frågorna om vad som skall sparas måste kulturarvsorganisationerna samarbeta allt mer med dem som producerar kulturen. Konstnärer och andra som producerar material måste själva bilda sina egna samlingar och förse dem med kontextuell information.

Själv började jag fundera på spänningen mellan det "unika" och det "allmänna" i kulturen, det som kanske tidigare stämplades som elitkultur eller konst och populärkultur eller folkkultur. Båda behöver bevaras. Elina Anttila från Museiverket nämnde att det unika kanske mer är på individens ansvar att rädda och det allmänna på minnesorganisationernas lott. Men minnesarvsorganisationerna måste också stöda bevarandet av det unika, vilket Anne Isomursu underströk i sin presentation om samarbetet mellan fotografer och Finlands fotografiska museum.

Seminariet var givande och gav en del vägkost för vidare funderingar kring det utmanande ämnet. Alla var ändå rörande överens om att man ofta gör det verkliga fynden i historiens papperskorg.