Gästblogg av Alevtina Parland

Jag har hela mitt liv gått i skola i Finland. Men för tre månader sedan flyttade hela min tvåspråkiga familj till Ryssland för att lära oss om den ryska kulturen och gå i skola här, lära känna pappas hemland. Jag kom hit och fick ett nytt ämne på läsordningen: litteratur.

Det blev snabbt ett av mina älsklingsämnen och en av orsakerna till att jag orkar stiga upp och gå till skolan varje grå, kall morgon. I Finland hade jag aldrig haft litteratur. Någonsin. Vi har visserligen ett ämne som kallas ”modersmålsundervisning”, men ärligt, det är ingenting. Vi hade våra övningsböcker som vi fick sitta och pilla i för att lära oss rättstavning och så hade alla en pulpetbok man fick välja själv. Ibland blev vi ombedda att läsa lite i den. Vad ledde det till? Ungefär halva klassen läste ingenting alls. Och eftersom alla läste vad de ville fanns det aldrig gemensamma samtalsämnen.

I S:t Petersburg går litteraturtimmarna till så här: Vi får alla en text att läsa i läxa, som också passar ihop med det vi går genom i historia. Det är medeltiden vi har på sjuan. Vi läser nu under hösten Eddan, Nibelungensången och Rolandssången. Sedan diskuterar hela klassen. Man kan ju fråga sig vad det finns att diskutera om en text. Men man kan tolka texter på olika sätt, försöka förstå vad författaren ville ha sagt och kanske finns här en påverkan av kyrkans inflytande på den tiden, kanske här finns en krasch mellan två tidsepoker och så vidare.

Det kläcks massor av idéer – man kan hålla på hur länge som helst. Och alla i klassen läser böckerna för annars kan man ju inte vara med i diskussionen. Dessutom har vi skriftliga tester om böckernas innehåll. Det är helt otroligt att jag
hela mitt liv gått i svenskspråkig skola, men måste åka till
Ryssland för att få läsa Eddan.

Litteratur är en viktig del av oss. Litteraturen är den bästa vägen till att förstå hur den mänskliga psykologin utvecklats under tidens gång. Varifrån kommer vår moral? Varför tänkte de så då på den tiden? Hur har tankesättet, de sociala normerna, reglerna utvecklats till det vi har nu? Litteraturen är vägen till att förstå samhället. Och är det inte dit vi ska ut nu? Vi små, halvvuxna människor som kallas tonåringar. Ska ut i livet, om några få år. Och vad har vi då vi finlandssvenska barn: Kalles nya hund, Ellas chatt, Charlotte och hästarna …

Och det här ska vi gå ut med i livet?

Borde man kanske inte satsa lite på riktig litteraturundervisning? Vi är er framtid, ge oss då möjligheter!

Publicerad i Hufvudstadsbladet den 12 december 2011.