Motgång och framgång

Jag brukar älska Malcolm Gladwells böcker. Men den senaste, David and Goliath, har sina problem. Jag har kommit halvvägs och läser om hur förluster och hot om förlust kan fungera som något som sporrar till mod och framgång. Det ligger säkert något i det, men så här långt är logiken och helhetsbilden lite luddig för mig. Å andra sidan är det knappast saker som är väldigt rätlinjiga utan snarast mycket komplexa. Svårigheter som för någon individ kan vara saker som kan avklaras och fungera stärkande, kan för andra vara helt förkrossande och påverka deras liv mycket negativt hela resten av livet. Det är en balansgång här, att inte förhärliga traumatisering men inte heller stigmatisera traumatiserade människor.

Det är lite som kampen mot mobbning, som nu Yle driver, som är en fin sak och ser ut att forma sig på ett bra sätt. Det är viktigt att faktiskt berätta att mobbning förekommer och hur fruktansvärda konsekvenser den kan ha. Men det är också viktigt att berätta om dem som klarat sig trots att de blivit mobbade men inte fått så allvarliga men för livet att de aldrig mått bra mer. För vilken signal ger de dem som nu är offer, att höra att resten av livet är förstört? Och vad behöver de höra? De behöver höra, förstås att det som händer är fel, men de behöver också höra att det kan bli bättre, att man kan klara sig och få revansch. Att mobbare får sitt straff, att den mobbade kan vara den som går längre i livet och får ett mycket bättre liv. Man behöver inte höra att man är ohjälpligt skadad för livet för att man råkat ut för mobbning. Man behöver erkänsla, men man behöver också hopp. Och jag säger absolut inte detta för att förminska allvaret i mobbning. Men en kampanj mot mobbning talar inte bara till mobbarna och det omgivande samhället, utan den talar också till offren, som inte bör stigmatiseras. Motgångar kan också ge en kunskap och styrka, som kan bli en fördel.

Det är precis det som Gladwell skriver om. Han skriver om folk som undersökt familjebakgrunden hos "framgångsrika individer". Definitionen på en sådan individ är t ex längre artiklar i ett stor uppslagsverk eller att bli president i USA. Det visar sig att en mycket stor andel av dessa människor förlorat en förälder i unga år. Att modern eller fadern dött innan barnet fyllt femton. På pin kiv ville jag testa hypotesen på våra inhemska presidenter. Det gick ganska lätt att hitta information, främst i Kansallisbiografia. Resultatet var ganska slående: Ståhlberg förlorade fadern i åttaårsåldern, Svinhufvud när han var två. Mannerheim förlorade sin mor före 15-årsåldern, Paasikivis mor dog när han var fyra och fadern tio år senare. Mauno Koivisto förlorade sin mor när han var tio år gammal. Tarja Halonens far försvann ur hennes liv när hon var två. Kyösti Kallio blev placerad hos en släkting när han var tolv. De enda som helt verkar har vuxit upp utan att ha blivit berövade en förälder som barn eller mycket unga är Relander, Ryti, Kekkonen, Ahtisaari och Niinistö.


Å andra sidan reagerar jag oerhört negativt på hela definitionen av framgång, eller att den åtminstone så här långt i boken kvarstår helt oproblematiserad. Är det faktiskt måttet på ett bra liv, att bli president eller seriös kändis? Är inte sann framgång att leva ett meningsfullt liv? Visst måste det ju vara målsättningen och det bästa sättet att få ett bra liv? Det är ändå i praktiken ingen, statistiskt sett, som blir president. Dessutom är det inte sagt att den som lyckas med det är ett dugg lyckligare. Antagligen snarast tvärtom. Men samtidigt är det viktigt att ha dessa fenix-berättelser om framgång trots stora motgångar. Det hjälper oss alla att orka.

Vitsen med ontologier

I går höll de vetenskapliga specialbiblioteken ett seminarium om ontologier i Helsingfors. Jag anade att det rör på sig i bibliotekssektorn gällande denna fråga, att publiken var positiv och engagerad. Det är kring tio år sedan arbetet började på Aalto universitet, och i många herrans år har vi fått vänta på att en bredare front i biblioteksvärlden skulle öppna sig för samarbete. Professor Hyvönens radikal-brutala ingenjörsansats och ingrepp i förhållande till bibliotekens mest omhuldade ägodel, deras kataloger och ämnesord, fick en del av biblioteksfolket på bakhasorna då utvecklingen av ontologier för ämnesord inleddes. Det krävdes en del sönderslagna ägg för den omeletten.

Många problem har det funnits med ontologierna, men nu har de äntligen landat på Nationalbiblioteket och i kompetenta och förtroendeingivande händer också ur bibliotekarieperspektiv, tror jag. Man kan äntligen i god sämja, it-folk och informationsspecialister tillsammans, nu utveckla en tjänst som faktiskt kan gå att använda och där man tydligt också ser fördelarna för både dem som indexerar material och dem som söker dem. Jag tror och hoppas att man på allt fler håll inser att det inte är ett stort hot mot någons databas eller metadata att man sparar lite extra data, som i framtiden kan bespara en från mycket arbete och göra ens arbete mer hållbart och värdefullt på sikt. Så har vi åtminstone resonerat på Brages Pressarkiv redan en längre tid.

Vitsen med att använda en ontologi är att man skiljer på termen (ordet, textsträngen) och begreppet (betydelsen). Dessutom kodar man in i ontologin hur varje begrepp förhåller sig till andra begrepp. Det gör att man kan bygga mycket användarvänliga system som är språkoberoende och som enkelt kan hantera synonymer, homonymer och olika typer av relationer och egenskaper hos de olika begreppen. I ontologin erbjuds dessutom en unik identifikator (som en webbadress) för varje begrepp som fungerar globalt. Ontologierna är alltså viktiga byggstenar i den semantiska webben eller det som också kallas öppen länkad data. När man sparar de unika identifikatorerna i sin egen databas, hänger den begreppsligt ihop med resten av världen.

Vanliga användare kommer sällan eller aldrig att behöva fundera på tekniken
bakom länkad data, men det är av stor vikt att alla som producerar material för webben
och som vill nå ut använder de URI som erbjuds av pålitliga aktörer.
Man kan titta på vad det handlar om på Finto.fi - testa!

Vi fick höra många fina presentationer, tyckte jag. Själv fick jag tillfälle att berätta om Brages Pressarkiv och vårt arbete med Presstanda.fi och Pondus.info. Helt vild blev jag av presentationen om den finska termbanken, som jag inte tidigare riktigt insett omfattningen av. Här har vi potential till vad som helst! Och de nya teknikerna erbjuder fina möjligheter för forskare, humanister och informationsvetare att agera som det klister och den kontext som behövs i dagens digitala kultur och samhälle.
 

Tidningstalko!

I går lanserades officiellt det finska Nationalbibliotekets nya webbplats för digitaliserade material. Snabb som ögat, som vanligt, hann Kaisa Kyläkoski kommentera tjänsten redan innan den officiellt publicerades. Själv har jag inte hunnit testa sökningen ordentligt, men jag måste säga att intuitiviteten och användarvänligheten i Talko-tjänsten är berömvärda. Särskilt plus för de många och enkla inloggningssätten. Idén är alltså att man kan klippa i de gamla tidningarna och förse klippen med metadata. Det är mycket lätt att göra och man kan enkelt dela materialet på Facebook. Gärna skulle jag också dela dem över andra tjänster, Pinterest och Twitter nu allra först. Jag saknar också möjligheten att enkelt ladda ner klipp. (Detta som respons till projektet, som gärna ville ha sådan.) 

Överlag är detta både som koncept och som förverkligad tjänst ett jättekliv i rätt riktning, tycker jag. Som övriga utvecklingssätt ser jag möjligheten att anpassa tjänsten för forskningsbehov, så att man kan länka och dela hela samlingar med bestående länkar, samt att utnyttja insamlade metadata mer integrerat i sökningen. Samarbete med utvecklingsarbetet på Riksarkivet skulle säkert gynna alla parter, eftersom det finns många relevanta verktyg på gång på båda håll, dessutom på ett väl kompletterande sätt.

Ämnesorden blir väl kategoriserade om man bemödar sig en aning.

Vidare presenterades Comellus-projektet där man utvecklat ett system för direkt överföring av digitala material från tidningshusen. Kristiina Markkula gav en snabb översikt av de viktigaste trenderna inom media, vilket var mycket intressant. Bland annat sade hon att det går en rätt tydlig gräns i användarbeteende mellan papper och digitala medier vid 45-årsåldern. Upprepade gånger talades det om betydelsen av den långa svansen för att tidningarna ska kunna få sin ekonomi att gå ihop, samt vikten av hittbarhet. Med tanke på det är det lite ledsamt att de finlandssvenska tidningarna envist framhärdar i att bygga slutna silon med dålig sökbarhet. Yles ständigt växande försprång i arbetet med länkad data och flöden baserade på metadata gör inte konkurrenssituationen precis lättare för dem. Att erbjuda anpassade tjänster och flöden och släppa upplagetänket på den digitala sidan skulle vara av största vikt.

Tiden och kommunikationen

Stockholm inbjöd historikerna till den Gyllene salen.

I går avslutades det stora historikermötet i Stockholm. Jag hann tyvärr inte riktigt delta i så många sessioner som jag önskat, men jag hade trots allt extremt intensiva och givande dagar. På det hela taget märker jag att jag med tiden något glidit ut den normala "historikerdiskursen"; ni vet känslan av att plötsligt vara bland folk som förstår exakt vad man säger, utan att man behöver anstränga sig.

Jag njöt i och för sig i fulla drag av precis just den känslan, dels den dag jag satt med Kenneth Nyberg och dividerade om hur vi ska gå vidare med Historia i en digital värld, dels den dag jag satt på KB med folk från svenska kulturarvet och ältade många olika relevanta frågor kring digitalisering, länkad data, webbpublicering osv. Det var verkligen intressant och givande och jag hoppas vi får en fortsättning på diskussionerna snart. Man tampas med exakt samma utmaningar i våra länder, men vi har delvis resonerat väldigt olika. Och det finns många samarbetsmöjligheter som jag ser det, och chanser att lära av varandra. Det som gör det så bra är ju att vi har ett gemensamt språk, som gör det lättare att sammanlänka oss - så att alltsammans kan bli språkoberoende. Vi har trots allt en lång gemensam historia och mycket gemensamt i hur vi ser på samhället och världen. Språket är en inte oviktig del av hela denna konstruktion.

Under stadens mottagning hade vi tid att analysera den i början av 1920-talet
 konstruerade symbolvärlden innehållande både kristna, svenska, fornegyptiska,
modernistiska och romerska influenser. En soppa värdig att konkurrera med vilken
science fiction eller fantasy som helst ...

Den sista dagen hann jag ändå delta i några sessioner, bland annat den om forskningsdata. Jag höll också själv en något överkomprimerad presentation av ett papper jag skrivit ihop. Konferensen avslutades med en paneldiskussion om historikerna och de utmaningar som finns i det nya publiceringslandskapet: digitalt versus papper, open access, kvalitetsbedömning, ekonomin, språket, monografin ...  Allt är i omstöpning, möjligheterna allt flera. Jag rekommenderar den som är intresserad att kolla Storifyn som Kenneth plockat ihop. Diskussionen om publicering var alltså sist och i slutet på flödet, men det var ett återkommande tema under diskussionerna att historiker inte överhuvudtaget kan eller bör förhålla sig till det övriga samhället som t ex forskare inom naturvetenskap. Det historiker gör är direkt kopplat till samhället och relevant. Och vad som är allt tydligare för mig är just det, att humanister och historiker är absolut nödvändiga för att kunna hålla ihop saker och ting, kontextualisera och förklara saker. Också tekniskt, på nätet. Där för är det så otroligt viktigt att inte kulturarv och historikers forskningsdata glöms bort när man planerar öppen vetenskap och system av länkad data. Det är historien som verkligen kan ge sammanhang, så att information blir begriplig och meningsfull.

Nya material för bokhistoriker i Henrik

I tisdags lanserades en uppdaterad version av den bokhistoriska databasen Henrik. Den nya versionen innehåller material om bokägande i flera nya städer i Finland. Nu blir det möjligt att jämföra bokägande i olika delar av landet under svenska tiden. Och skillnaderna verkar vara ganska stora. Med finns bland andra Åbo och Borgå som har rätt stora material. Eftersom böckerna klassificerats enligt språk och innehåll är det möjligt att göra många typer av analyser. Särskilt intressanta är bokauktionsmaterialen, som berättar om vem som köpt och sålt böcker.

Professor Tuija Laines presentation finns i hennes blogg (på finska). Under seminariet som ordnades på Finska litteratursällskapet behandlades och diskuterades vilka möjligheter och utmaningar som finns med dessa material och metoder. Praktikanterna som under de senaste åren identifierat och fört in material i databasen har gjort en enorm insats. Jag hoppas vi snart får mycket ny information om bokkulturen i finska städer under svenska tiden.

Humaniora i trotsåldern

Digital humaniora har kommit in i ett intressant självreflekterande skede. Förra året samlades man i Boston för att diskutera "The Dark Side of Digital Humanities". Diskussionen verkar har varit livlig också på Twitter (här och här). Som Matthew Kirschenbaum senare skrivit handlar det om att man konstruerar ett nytt område, som inte riktigt passar in någonstans. Man drivs kraftigt av en hel del hype, DH har blivit ett "buzz word" som alla ska hålla på med (för att få pengar). Detta väcker förstås irritation och det är all orsak att ägna frågan kritisk granskning. Överdriven optimism och tilltro till nya fantastiska forskningsmetoder leder antagligen inte till någon revolutionerande ny kunskap. Eller som Adam Kirsch formulerat det, något bittert:

The computer can tell you that titles have shrunk (and you hardly need a computer to tell you that) …  but it takes a scholar with a broad knowledge of literary history—that is, a scholar who has examined the insides and not just the outsides of literary and artistic works—to speculate about the reasons titles shrink, and why it matters.

Kirsch har givetvis en poäng: Humanistisk forskning och ny kunskap föds inte med en knapptryckning och inte utan stor substanskunskap. Stor data ger oss ofta svar som insatta personer "redan visste", och dumma frågor ger dumma svar. Samtidigt missar Kirsch en annan poäng: Varför skulle man inte ta fram bevis, när man en gång kan göra det? Ibland kanske svaren är oväntade och faktiskt kan leda till nya frågor och den vägen till helt ny kunskap? Den tankegången viftar Kirsch bort. Han ser att humaniora i grunden är hermeneutiskt, det kräver tolkning och kreativitet osv. Han har förstås rätt och jag är den första att medge behovet av tolkning och kritisk granskning av digitala metoder. Men då han beskyller digitalhumanister för att falla för en "naiv historisk materialism", då man menar att de nya medierna faktiskt förändrar både kulturen och forskningen är han nog själv lite naiv. Kulturen är alltid också materiell och medierna påverkar oss på många sätt. Både läsande och skrivande på dator är åtminstone tillsvidare mycket annorlunda än på papper. Varenda forskare är beroende av mjukvara och dataresurser vid sin forskning. Och de påverkar faktiskt.

Kirschenbaum anser det viktigt att inse att det handlar om en konstruktion, digital humaniora. Som vi konstruerar som bäst. Och det är viktig att man granskar fenomenet kritiskt, i synnerhet när forskningsfinansieringen numera ser ut som den gör. (Det samma gäller förstås i hög grad också undervisningen.) Jag anser att det är viktigt att dels utveckla digitala metoder inom humaniora (som är en på många sätt utmanande sak), dels försöka öka förståelsen för vad digitaliseringen av vår kultur innebär (vilket är en annan sak). Den första aspekten, att också forskare inom humaniora allt oftare har digitala material och metoder som delar av sitt arbete, är ett ofrånkomligt steg vidare. All humaniora är redan "digital". Det handlar därför mera om det andra: att som forskare vara medveten om vad det innebär. Och det innebär varken att frånse mediernas betydelse för kulturen och forskningen eller att köpa alla nya tricks med hull och hår.

Your search - textförakt - did not match any documents.

Märker textförakt även i min bransch. "Håll texten kort!" "Folk orkar inte lyssna mer än en kvart!" D fölk vill ha är ej mindre utan bättre!
— Kettil Mannerheim (@Kettilikorthet) May 1, 2014

En tänkvärd tweet och en påföljande diskussion. Ett nytt ord, ett nytt begrepp? Diskussionen handlade också om pedagogik, om att film och foto är lätt och roligt att jobba med, om att läsning, textförståelse och skrivande kräver mycket träning och verkligen mycket arbete av en del barn. Det är helt enkelt jobbigare. Curlar vi barnen om de jobbar mycket med film och bild i skolan? Om vi gör det på bekostnad av djupläsning, är mitt svar utan vidare "ja". Man får inte gå där ribban är lägst.

Nicholas Carr skrev om hur man tenderar skapa dikotomier för att synliggöra skillnader och utveckling. Det blir lätt "text" mot "resten". Och det kan vara en bra poäng att göra och frånse det fysiska mediet, och istället se till själva kommunikationens format. Det Mannerheim avser är ju inte bara skriven text, utan språket som kommunikationsmedel. Och vi måste vara tydliga med att just det naturliga språket är unikt som kodsystem, kommunikationskanal. För det är det som vi använder då vi talar till oss själva. Alltså tänker.

Text kräver mycket tid. Och det som kräver mycket tid är verkligen hårt i skottlinjen i vårt samhälle i dag. På ett sätt som gör mig mycket illa till mods. Texten hänger ju ihop med språket och med tanken. Vi behöver språket för att tänka.  Och det behöver faktiskt mycket tid och ansträngningar för att utvecklas. Utan detta finns ingen klokhet, riktig kunskap eller visdom. Är den textmängd beslutsfattare till exempel förväntas kunna processa max en A4 eller 5 slides med 5 punkter är vi ganska illa ute. Hur långa resonemang kan man då föra? Hur analytisk kan då man vara? Hur grundligt kan man underbygga argument? Hur kloka beslut kan man fatta?

Den typ av utkristallisering, sammanfattning, reduktion, generalisering vi fått lära oss att syssla med är inget mindre än curling av beslutsfattare. Vi måste kräva mera av dem. Av oss själva.  Det är jobbigt att vara jobbig. Men man måste arbeta med bildning. Och det har ganska litet att göra med att man gör något väldigt snabbt. Ska man göra något väl och grundligt tar det faktiskt tid. En sak som gäller både skolbarn, studerande och beslutsfattare.