Essetter: Tillbakablick på 2021

Det har varit lite glest på bloggen på sista tiden. Det har delvis varit ett medvetet val, en prioriteringsfråga. Jag har helt enkelt valt att inte sätta så mycket tid och energi på att kommentera ditt och datt. Det kanske inte har varit ett klokt val tänker jag nu, mest för min egen skull. Det är för mig ypperlig mental motion att skriva, jag tänker bäst och i nya banor medan jag skriver. Efter 2020, som var ett extremt arbetsdrygt år på jobbet och tungt också bland annat på grund av pandemin, var ju hela livet och vardagen på sätt och vis omstrukturerad. Eller kanske snarast ostrukturerad. I praktiken fanns inget utom jobb under 2020 och att hitta tillbaka till en integrerad, men diversifierad, tillvaro har inte varit helt lätt. Det är en process som ännu fortgår. Men jag har tagit stora steg i år. Jag tänkte försöka få tag i helheten igen genom att nu skriva ett lite längre inlägg, en sammanfattning av förra året.

Jobbjobbet

Detta var mitt andra år som ansvarig för den lilla men naggande goda expertgruppen som arbetar med planering och utveckling av forskningsdatahantering på CSC, DMO. Vi byggde upp verksamheten 2020, främst på uppmaning av vår största uppdragsgivare Undervisnings- och kulturministeriet, men också för att det blivit allt mer uppenbart för oss att vi behöver fokusera ytterligare på att stärka datahanteringskompetenser, samarbete och interoperabilitet både på CSC och inom hela forskningssektorn. Forskningsdata är en vansinnigt viktig och dyrbar resurs, men den är också ofta väldigt krävande att hantera. Man måste planera noggrant och nästan alltid göra tusen små beslut och prioriteringar om varje detalj. Och detta i ett läge då det sällan finns lätta eller enkla svar, för att inte tala om lättillgängliga verktyg och resurser.

Men DMO har nog varit en stor framgång. Gruppen har utökats med fantastiska förstärkningar under året och trenden ser ut att fortsätta. Våra sakkunniga är med i många viktiga projekt både i Finland och internationellt och är ett uppskattat stöd när de väl kommit med. För fortfarande upplevs ofta datahantering som något extra, som man helst skulle utlokalisera, men så funkar det ju inte. I praktiken är det så att vad man än jobbar med idag, jobbar man med data. Och hanterar den. Det vi sakkunniga kan erbjuda är metoder och modeller, men vi kan implementera dem i det praktiska arbetet i mycket begränsad utsträckning. Det vi försöker göra är att stöda planering och utveckling på alla plan så att datahanteringen kan vara så enkel effektiv och säker som möjligt.

I praktiken har våra ansvar vuxit och fortsätter att växa. Vi är med om att planera, diskutera och möjliggöra lösningar från strategisk till detaljnivå i allt från offentlig förvaltning till enskilda forskningsprojekt. Jag slås nästan dagligen av hur otroligt både bred och djup kompetens DMOs sakkunniga har. Samtidigt är den ofta typisk för sakkunniga: nya samarbetsparter kan ibland till en början anas bli lite frustrerade av våra svåra frågor och sedan bristen på enkla lösningar från vår sida. Men så är det tyvärr med komplexa saker. Experten svarar ofta "jo, man kan ju se på saken si eller så, beror på vad ni själva vill prioritera" eller så får man en drös följdfrågor som svar på sin, som man själv tycker, enkla fråga. En klassiker i branschen är redan kundernas önskan om en "portal". Varvid vi förstås frågar: För vem? För vilka syften? Med vilka data och vilka funktioner? Och framför allt med vilken långsiktsplan och -finansiering? Ofta blir det hela ett väldigt mycket större projekt att ens planera än vad kunden tänkt sig. Och just här är DMO bra hjälp. Man vill ju göra saker som faktiskt är maximalt användbara, hållbara och effektivt gjorda.

Vi arbetade 2021 särskilt med två teman. Det första var reproducerbarhet. Vi har insett att det är ett vettigt och meningsfullt sätt att närma sig datahantering ur forskarperspektiv och också ett sätt att ta steget ut från enbart data till andra typer av digitala objekt, såsom datorkod, som ju också bör hanteras överlagt då man sysslar med forskning eller varför inte offentlig finansierad eller allmännyttig verksamhet överlag. För mig personligen var det allra roligaste att delta i ett "reprohack" som ordnades av Knowledge Exchange-nätverket. Att hands-on testa att återskapa en artikel från en hög kod och data var verkligen lärorikt och roligt. (Här är ett webinarium som vi ordnade om ämnet på finska).

Det andra temat vi jobbade med var att främja FAIR data-principerna. Det har vi gjort bland annat i EU-projekt som t ex FAIRsFAIR och ESOC Nordic och i mer disciplinspecifika projekt. I praktiken handlar det ofta om att främja planerad datahantering överlag. Där vi satte en hel del krut på att bygga ett nationellt konsortium för att trygga gemensamma lösningar. Vi producerade också en videoserie med praktiska råd för forskare gällande datahantering med introduktioner till ämnen som metadata, filformat och -hantering samt dataintegritet. Det var jätteroligt och snart är serien helt färdig.

Vidare är det för FAIR data viktigt att främja användning av beständiga identifierare vilket vi gjort t ex i PID Forum Finland, internationellt sett ett unikt samarbete pga sin bredd, men också bl a samarbete med DataCite. Ett tredje element som vi jobbat med, och säkert fortsätter med 2022, är semantisk interoperabilitet. Det har vi gjort bland annat genom en arbetsgrupp inom det nationella samarbetet för öppen forskning, där vi utarbetat guider för t ex användning av kontrollerade vokabulärer. Internationellt har vi varit med i arbetet för att utveckla rekommendationer för sådana ska byggas, publiceras och underhållas. Här är arbetet redan väldigt tekniskt och utmanande, och kan/borde kopplas till arbete som görs vid utvecklingen av PID-system (t ex FDO). Ironiskt nog upplever jag att vi här i praktiken tampas med semantiska och ontologiska problem. Det är svårt att sammanföra diskussioner, som redan i sig ibland blir förvirrade på grund av att människor har så olika infallsvinklar och begreppsvärldar. Vad som tekniskt ter sig enkelt eller logiskt att göra, kan i själva verket bli kontraproduktivt vad gäller användbarhet eller ändamålsenlighet.

Kommunikation och medielandskap

Sommaren erbjöd ju en liten lättnad i pandemiläget, man kunde träffa vänner och till och med resa lite försiktigt. På hösten fanns det stora förhoppningar om återgång till kontoret, åtminstone hos en del. Under distansarbetsperioden har man blivit van men en närmast surrealistisk effektivitet, men det har skett med en kostnad: vi kontaktar, informerar och umgås träffsäkert och effektivt endast med dem vi redan vet är relevanta. Massor av kringinformation blir oförmedlad. Vi missar möjligheter till samarbete, synergier, nya initiativ, samtidigt som vi gräver ner oss allt djupare i vår egen lilla värld. När man besökte kontoret och använde en stund emellanåt till att höra sig för vad andra, mer "perifera" personer sysslar med numera, upplevde man att man "inte fått något gjort" och varit ineffektiv, samtidigt som man fick höra mängder av ny intressant information. Den var kanske inte direkt relevant precis nu, men likväl nyttig att känna till. Hur kan man mäta värdet av detta kaffeautomatprat och kostnaden av den minimala informationsgång vi vant oss vid? Även om vi har inofficiella möten och diskussioner över zoom, kräver de initiativ och energi och begränsar sig i slutändan oftast ändå till "de närmast sörjande". Nåväl, funderingarna inaktualiserades ju snabbt till vintern igen. Jag tror framtiden är hybridarbetets. Det finns många saker som funkar otroligt bra på distans, bättre till och med, såsom nätverksträffar och seminarier. Men andra projekt, i synnerhet sådana som kräver starkt engagemang av nya personer, har varit svåra eller nästan omöjliga att få ingång.

Djupläsning är fortfarande hackigt och kräver en bestämdhet som jag inte spontant inte lätt kan uppbringa. Under sommaren läste jag ändå en hög populariserad fakta och det var en lite skrämmande erfarenhet. Förutom Bitcoin standard läste jag den nästan lika hårresande Chatter. Den grad av förenkling och förvrängning man kan göra vid popularisering är imponerande, trots att man flitigt hänvisar till forskning. Den bok som gav mig mest behållning var No rules rules. Men också här hade man lite känslan av att man kokat soppa på en spik. Det skrivs för mycket böcker. Sen tog sommaren slut, och Noise har jag varit för trött för att läsa till slut tills vidare.

Nuförtiden konsumerar jag överlägset mest poddar, och mest om forskning och politik. Det finns mängder av bra material. Medan jag minskat användningen av facebook och till och med twitter, har jag njutit av att följa med min dotter och min son på youtube. Jag blev också uppmuntrad att själv göra video och det började jag med under sommaren. Jag har ju massor av material jag samlat på mig om Helsingfors historia. Det har på ett trevligt sätt kompletterat arbetet i Helsingfors stads historiekommitté, där vi under året bland annat fått ut den svenska versionen av 1700-talet och jobbar med Jyrki Paaskoski med ett intressant verk om början av 1900-talet. Dessutom blir äntligen snart den nya webbsajten om Helsingfors historia klar att öppnas. Den kommer att bli väldigt fin. Det är hög tid att Helsingfors historia blir tillgänglig på detta sätt för allmänhet, skolelever, turister osv. Lite mer knaggligt har det varit för Projekt Fredrika, men arbetet fortsätter nog där också med mycket fina initiativ (helt nog oberoende av undertecknad, som tyvärr inte bidragit med mycket vettigt).

Ännu för att kommentera kultur har jag här förutom ett antal museibesök verkligen varit restriktiv och besökt en teaterföreställning och gått på bio en enda gång, båda för att se Peik (till julen kom ju också Mordet på Laura Marklund, där han har en större roll). Så min kulturkonsumtion har varit rätt familjecentrerad, kort sagt. Apropå att gräva ner sig i sin egen lilla värld.

IRL landskap

Under förra våren mognade beslutet att flytta från Grankulla tillbaka ut till landet. Livet i en tätortsbostad kändes inte vettigt med växande andel distansarbete och med krympande familj. Vips hade vi på hösten ett enormt renoveringsprojekt för händer och lika vips katter och höns och här sitter vi nu, tillbaka i vårt gamla, härliga, men också arbetskrävande hus. Ibland tycker jag det känns som semester jämnt, ibland är jag fortfarande så trött att jag nästan kroknar. Men jag behöver inte sakna orsaker att sluta jobbjobba och jag ser fram emot våren och sommaren med trädgård och utvändig renovering och förhoppningsvis då äntligen möjligheter att bjuda in människor.