På väg mot digital historia

I går hade vi ett riktigt intressant seminarium inom digital humaniora, närmare bestämt digital historia. För första gången, kändes det som, var forskarna tiotals gånger flera än arkiv- och biblioteksfolk. Det var ett kick off-seminarium för vårt fortsatta projekt, lett av Mats Fridlund vid Aalto och med brett engagemang också från Helsingfors och Åbo universitet och även från Tammerfors.  Målsättningen i det inledande projektet var att klarlägga nuläget inom digital historia och det nya projektet har som målsättning att främja kompetenser och samarbeten. Det kommer att ske bland annat genom en serie seminarier på olika håll i landet. Liksom förr twittrades det under hashtaggen #digihistFi, denna gång inte så mycket, tyvärr.

Keynote-talare var Jo Guldi, som lyfte fram olika sätt att använda digitala metoder bland annat för att identifiera brytningspunkter, aktörskap, händelser eller perioder. Hon påpekade att historiker inte egentligen använt sig av dessa, eftersom de inte anpassats till våra forskningsfrågor. Det är mest andra, t ex litteraturvetare, som använt dem och då blir både frågor och svar ofta konstiga ur historikerperspektiv. Ändå skulle historiker kunna ha mycket att tillföra vad gäller just det kronologiska perspektivet, kontext och hjälpa oss att se den större helheten. Guldi presenterade sedan närmare topic modeling, som är en ypperlig metod i det att den möjliggör ens ett litet lyft från den språkliga nivån till en mer begreppslig dito. Hon visade också hur hon undervisar historiker i metoden och berättade om intressanta verktyg som är på kommande.

Andra intressanta saker som lyftes fram var bland annat den kommande nya Diplomatarium Fennicum och den evigt återkommande frågan om digital humaniora som en omständlig process där kommunikation och gemensamt lärande är oändligt viktiga. För en humanist är det till exempel ofta svårt att från början se och inse att det i den delen av arbetet som inte är "historia", ofta kan ingå mer enkelt it-hantverk, avancerad programutveckling och datavetenskap och inte minst kunskap inom statistik. Det är inte alltid samma människor som kan och vill göra alla bitar och det är viktigt att man har alla nödvändiga kompetenser om man ska göra bra forskning. I praktiken innebär det att projekten borde vara långsiktiga. Som historiker borde vi också inse att perspektivet inte kan vara några år, eller ens årtionden, då det gäller våra egna resultat och produkter. Det frågade också Jo Guldi sin publik: Vad är det viktiga de finska historikerna bidrar med nu, de närmaste decennierna, som kommer att vara av betydelse långt in i framtiden?

Figurin, Skulptur, Figurine -  Östasiatiska museet. CC BY

Personligen anser jag att en viktig sak åtminstone är att guida digitaliseringen av vårt kultur och vårt samhälle. Det handlar alltså inte bara om att forska fram nya kunskaper utan också om att aktivt ingripa och forma samhället. Det låter på ett sätt radikalt och nytt, men samtidigt är det i linje med vad historiker alltid gjort: att berätta igen, omforma och anpassa bilden av vem vi är, varifrån vi kommer, enligt samtidens kontext. Rent konkret tänker jag dels att vi borde se till att rätt resurser digitaliseras, så som riksdagsprotokoll eller historisk statistik, dels se till att det görs på ett hållbart, rikt och långsiktigt sätt.

Finska historiska samfundet har också grundat en sektion för digital historia. Denna saknar tyvärr ännu medlemmar från Östra Finlands och Jyväskylä universitet samt Åbo Akademi.