söndag 18 juni 2017

Runebergs


Midsommarros i Fredrikas trädgård

Fick i dag orsak att besöka Borgå, vilket var ganska roligt, eftersom det är decennier sedan jag senast varit i Runebergs hem och dessutom nyss ägnat mig lite år Fredrika. Efter ett antal år som anställd vid SLS då jag bland annat katalogiserade Runebergs bibliotek, fick jag en liten överdos av den gode J.L. och den tillhörande personkulten (som dock vid SLS görs med tillbörligt analytiskt sinne, och inte sällan med glimten i ögat av åtminstone en del, gudskelov). I släkttraditionen finns en del personer som anses ha varit av den besvärligare sorten som privatpersoner och nationalskalden är en av dem. En ställning som dyrkad nationalhjälte och geni är kanske inte något som gör en människa väldigt gott i längden.

Men Fredrika Runeberg tyckte mycket om sin svärdotter, sonen Walters hustru Lina, tror jag. Fredrika är också definitivt en av min idoler på många sätt (inte alla). Hon var egentligen kvinnosakskvinna före det knappt var påhittat, samtidigt som hon på något underligt, närmast vansinnigt sätt, helt gick med i personkulten kring sin man. Fast det var kanske det rationella sättet att fungera som skrivande kvinna kring mitten av 1800-talet.


Walter och Lina 1868. Museiverket.

Sonen, skulptören Walter hör definitivt till snällisarna. Han var min farmors älskade farfar, som förekommer ofta i Edelfelts brev, vilket är jätteroligt. Båda befann ju sig i Europa under långa tider och bland annat nämner Edelfelt hur sonen Nino Runebergs tvåårsdag firats med choklad i Rom, där Runebergs bodde och Edelfelt var på besök.


Walter och Nino 1874. Bild Museiverket.


Walter förlorade flera av sina barn och också Nino var tydligen sjuklig och en missnöjd baby. Nino, min farmors far hör till de där besvärligare personerna, kanske en orsak till att farmor gärna tydde sig till sin farfar. Nino arbetade liksom sin hustru som lärare, men han skrev också själv och översatte, förutom Baghavad-gita och Alice i Underlandet bland annat Max och Moritz, vilket kanske kan vara beskrivande för varför min mycket sensitiva farmor hade svårt för honom vad jag förstått.  Han var tydligen en person som verkligen gick sina egna vägar, ivrig frimurare och en av dem som lanserade esperanto i Finland.


En del funderade jag, medan jag nu äntligen läste Merete Mazzarellas Fredrika-biografi, över hur J.L.s och Fredrikas barn reste och bodde vitt och brett på olika håll av Europa, men alla sedan återvände hem till slut igen. Det gjorde mig lite trösterik, när jag nu lite våndas över hur en ansenlig del av mina bekanta ungdomar flyr Finland. Kanske det ändå blir bra till slut, trots misären just nu.

Walter på äldre dagar. Signe Brander. Museiverket.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar