OCR på gamla arkivmaterial

I dag deltog jag i ett intressant infotillfälle om READ-projektet som vårt Riksarkiv är med i. Som bekant är det idag rätt krävande att orientera sig i digitaliserade arkiv eftersom sökfunktioner och beskrivande metadata inte är så utvecklade. Det stora problemet är förstås att datamaskiner inte klarar av att tolka handskriven text. Men en lösning är nu i sikte tack vare effektiv maskininlärning.

READ-projektet bygger vidare på det tidigare utvecklade Transkribus-verktyget. Målsättningen i det nya Horion2020-projektet är att lära verktyget bättre tolka också svenska och finska texter och de sker i samarbete med tyskspråkiga institutioner eftersom de gamla handstilarna är liknande.

I princip behöver man lladda ner applikationen, ladda upp bilder, berätta åt programmet hur texten löper, transkribera 50 sidor text som utgångsmaterial för mjukvaran. Efter det borde programmet klara av att läsa in resten åtminstone med någon noggrannhet. Dessutom kan man göra annotering i texten. Nu gäller det att producera tillräckliga mängder material på svenska och finska för att uppnå en god kvalitet.

Målsättningen är att arbeta i nära samarbete med forskare och det finns fina idéer om hur man kunde utnyttja verktyget i samband med digitaliseringen i framtiden. Själv tycker jag detta är ett verkligen fint genombrott vad gäller att integrera arkivmaterial i övriga digitala forskningsinfrastrukturer.

Management by post-it

Det är i dag tunnsått med folk som ställer sig framför publik med en längre presentation utan stöd av visuella hjälpmedel i form av en PowerPoint-presentation. Också i undervisningsbruk har presentationerna vunnit terräng och blivit en del av normala redskap och metoder. Inom pedagogiken bedöms presentationer möjligen, kanske, ha några positiva effekter, men det verkar främst hänga samman med att papperskopior av presentationerna hjälper studenter att strukturera och anteckna mer effektivt jämfört med tidigare OH-exercis eller anteckningar på svarta tavlan.

Det är klart att mediets format endast är en liten del av den helhet en kommunikativ situation utgör. Det är väldigt många andra saker som spelar in: vad det är man vill förmedla, hur skicklig man är på att sammanfatta och presentera i stordia-format och hur man låter det påverka interaktionen med åhörarna.

Pedagogiken är bara en avgränsad och specificerad situation av kommunikation och påverkan, men den har många paralleller till annan mänsklig växelverkan. Man kan bra dra många paralleller till exempel till politik eller företag och ledarskap. I alla dessa fall handlar det mycket om retorik, format och kommunikation.

Datavisualiseringsgurun Edward Tufte gick för några år sedan ut med mördande kritik mot powerpointen, som han menar har haft förödande effekter, större än man kunde tro. Användningen av dylika presentationer kan ha kostat miljarder dollar och människoliv. Det beror på att det förenklande formatet styr innehållet och förvanskar representationen av fakta på ett sätt som kan leda till allvarlig skevhet.

Jag ser själv en lite oroande parallell i den trend av facilitering man sysslar med till lust och leda på många håll, som en metod att legitimera ledarskap. Jag säger inte att dessa brain storming-sessioner och lekar med post-it-lappar kan vara bra. Tvärtom, jag har sett och varit med om att använda dem på fantastiska sätt. De fungerar mycket bra också just i pedagogiska sammanhang och det finns väldigt många olika metoder man kan använda sig av. 

I bästa fall kan det fungera som en sorts deliberativ och pedagogisk process där deltagarna faktiskt kommer fram till något nytt, lär sig något av varandra eller till och med kan utvecklas och förändra till exempel sitt sätt att arbeta. De kritiska skedena finns emellertid lika mycket både före och efter, i planeringen och i verkställandet av faciliterat arbete. En del chefer kanske tror att man kan överföra ansvar på medarbetarna genom att låta dem vara delaktiga i att söka lösningar. Lika illa är om deltagarna från början till slut upplever att det handlar om spel för gallerierna, och att ledningen ändå gör som den vill. Det behöver inte vara avsiktligt eller kalkylerande från ledningens sida, men det kan förstås vara det. Naiv är väl tanken om att man måste använda trendiga konsulter och "metoder" för att förankra förändring. I synnerhet i sakkunnigorganisationer är det en farlig väg att gå, om man inte låter brain picking åtföljas av riktig empowerment, alltså möjlighet till att utöva inflytande och makt. Om målsättningen varit att förbättra förtroendet i organisationen, kan effekten lätt bli den omvända.

Post-it-lapparna är också "jätteagila".  Här om
Rapid Problem Solving with Post-It Notes av David Straker.

Steget från post-it-lappar och brainstorming till verksamhetsutveckling kräver rätt mycket tolkning. Det gör att det inte är en väg ur tunneltänkande utan kan fungera precis tvärtom. Man kan få ut i stort sett vad man vill från faciliterade workshoppar. Det kan handla om att välja målsättningar och metoder. Men det handlar också om formatets begränsningar.

Post-it-lapparna är väldigt små. Och de är alla lika stora. Små frågor, stora utmaningar förvandlas alla till samma lilla format, som man visserligen kan sortera och prioritera i all oändlighet. Men i slutändan behövs en helhetsvision, ett helhetsansvar. Och all världens post-it-lappar kan inte råda bot på det att människor har olika perspektiv, personligheter och prioriteringar. Att alla inte är bekväma med dylika sociala och "kreativa" metoder och situationer. Att det viktigaste kanske blev osagt, trots allt. Eller att problemet var fel definierat? Att den smartaste, kritiska poängen blev bortröstad, eftersom personen som hade kommit med den inte kunde förklara den tillräckligt koncist och bra?

Det stora arbetet görs alltid efteråt, då det strategiska bedömningarna ska göras, kostnaderna ska räknas, riskerna bedömas, de slutliga prioriteringarna göras och de verkställande besluten fattas. Har man då åstadkommit en majoritetens diktatur, en skendemokrati eller något på riktigt betydelsefullt, engagerade, motiverande och nytt? 

Och behövdes de där post-it-lapparna egentligen? Det är en ganska nyttig övning att gå igenom dylika processer fram och tillbaka i retrospektiv. 

Radio här och nu

Vi fick nyligen läsa i HBL att Yle lägger ner vetenskapsprogrammet Kvanthopp i radio. Det handlar återigen om att man på Vega anser att man förnya sig, vara mindre "rigid och stel". Givetvis måste kanalen också byta namn för att bättre motsvara lyssnarnas "behov".

 – Vi vet att en av radions styrkor i dag gentemot andra så kallade streamingtjänster är att den är live, här och nu, synkroniserad med den verklighet som finns utanför fönstret. [...] när det finns en förankring i nuet och ögonblicket, säger  [programchef Kaj] Backman. 

Tanken är att man nu ska göra kortare block eller inserter, att radion ska bli (ännu) mera en snuttifierad blandning av lite trevligt prat om mer eller mindre aktuella saker, lösryckta fakta och redaktörernas personliga erfarenheter och åsikter om ditt och datt och mer fördjupade, genomarbetade (men ändå helst korta) avsnitt av analys eller mer sammanhängande information.

Finlandssvensk radio hör till en av de saker som väcker mest debatt i ankdammen. Folk har väldigt bestämda åsikter om musik och tablå. Radio är ett medium som behållit sin popularitet rätt bra i medievärldens omvälvning. Som det framkommer av Backmans resonemang försöker man tävla med de nya medierna på deras villkor. Jag menar att det är en miss. Man borde inte se till sin konkurrents styrkor, utan sina egna. Hur Yle sprider sina radioprogram är sekundärt. Konkurrerar radio med all världens podcaster måste man dessutom också tävla med kvalitet. Det är samma fel man gjort inom tidningsbranschen. De gamla mediehusen, som producerar journalistik, har uppfattat att de nya digitala formaten är ett hot på grund av deras snabbhet. Den uppenbara styrkan som stora mediehus har är just att ha både kompetens och åtminstone relativt sett resurser att producera genomarbetade, analytiska journalistiska och andra material som faktiskt ger kontext och mervärde i en tid av mer splittrad och virrig information än någonsin.

Att människor konsumerar mediainnehåll på flera olika sätt och från flera olika källor än förut gör inte att vi behöver mera likriktning, att alla ska göra samma saker och på samma sätt. Tvärtom. Att människor blir rasande och har åsikter är också ett tecken på att det handlar om socialt och kulturellt relevanta saker. Alltså viktiga. Då det gäller radio i på svenska i Finland kan faktiskt Yle sätta agendan helt själv. Den agendan borde stärka vår kultur med sammanhang och en långsamhet, på samma sätt som böcker och längre texter är en räddning som ett komplement till det snuttifierade webbläsandet. Radions största styrka är inte att den är här och nu, det är att den är en gemensam del av våra liv, en del där man kan göra journalistik av hög nivå.

Journalistik handlar just om att berätta för folk det de inte visste att de ville veta. Till saken hör att ju mindre man vet om en sak, desto enklare tror man den är, desto mindre relevant och intressant. Vårt samhälle, vår värld och våra liv är emellertid vansinnigt komplexa. Det tar tid att fördjupa sina egna och andras insikter. Det kräver resonemang och argumentation och stora mängder information och kunskap. Men trumpfieringen ser ut att vara vår framtid. En framtid man också verkar omfamna inom public service radio.

Den olidliga offentliga sektorn

Björn Sundell lyfter i dag upp en viktig aspekt på den ofta väldigt enkelspåriga jo-nej-"debatt", som förs kring den offentliga sektorn. På högerkanten glömmer man ofta att den offentliga sektorn faktiskt är en förutsättning för ett välfungerande samhälle, medan man på vänstersidan lätt frånser möjligheten att privatisering av verksamheter ibland kan vara en win-win-win-situation.

Bolagisering av offentliga verksamheter brukar anses vara ett högertilltag, och det har också aktualiserats med nuvarande regering. Men det är viktigt att skilja på privatisering och bolagisering, även om bolagisering i praktiken är en förutsättning för att sälja ut en verksamhet och därför är eller kan vara första steg på den vägen.

Men privatiseringsspöket är inte mitt största problem med bolagiseringen, utan ekonomismen. Det handlar om New Public Management, och en tanke om att verksamheter är mer effektiva och mer "genomskinliga" om de förläggs i bolag (vilket absurt påstående!). Det handlar om att man ska göra ekonomiskt mätbara resultat utan möjlighet till att på olika nivåer beakta landets, skattebetalarnas och medborgarnas bästa i enskilda beslut. För alla sektorer ska skiljas åt med vattentäta skott och ha "resultatansvar". De tjänstemän eller anställda som modigt agerar enligt sunt förnuft kan råka på kollisionskurs med sina chefer, eftersom resultatet för enheten är avgörande, inte vad som är bäst för samhället och dess skattebetalare. Jag är kanske naiv, men är ändå inte övertygad att det är en bättre väg att gå eller bättre ledarskap, än att se tjänstemän som just ansedda, kompetenta personer som arbetar med det allmännas bästa för ögonen.

Sundell hänvisar till Juhani Lehtos uppskattning om att upp till hälften av de offentliga social- och hälsovårdsavgifterna går till den privata sektorn i form av inköp av tjänster, inventarier och läkemedel. Det är sådana här saker som får en att verkligen undra över hur gränslöst enögd nedskärningspolitiken är. Förutom att skära i solklara investeringar, skär man också i verksamheter på ett sätt som knappast blir utan ganska direkta effekter på den privata sektorn. Dumhet eller en finsk version av chockekonomi?

Forskning, upphovsrätt och etik

Forskningsetiska delegationen och Delegationen för informationsspridning har startat ett nytt projekt som behandlar ansvarsfull vetenskaplig kommunikation i den nya digitala miljön. Avsikten är bland annat att uppdatera programmet för vetenskapskommunikation från 2013, samla material om hantering av material och rättigheter för forskare och att överhuvudtaget definiera vad upphovsrätt innebär i dag i forskningsvärlden.

I projektets namn spökar också ordet vaikuttavuus (impact). Det handlar förstås om samhällspåverkan eller nytta, men det tragiska är ju att man i dag mycket sällan beaktar ens det som en merit i akademiska sammanhang. "Impact" har förvandlats till en nidbild, där man i stället för att bry sig om t ex hur medicinsk forskning påverkar samhällets och människors välmående och välfärd, stirrar på antal publikationer. Det är inte heller helt säkert att man inom det akademiska helt enträget säger sig fokusera endast på kvalitet, har gett ett önskat resultat. Helt klart är det ändå att forskarens ansvar för samhällsnyttan är och måste vara mycket begränsad. Om korkade beslutsfattare och dåliga affärsmän inte klarar av att utnyttja forskningens framsteg är det nog inte forskarens fel. Dessutom är det helt omöjligt att veta vad som kommer att bli viktigt, kanske livsviktigt, i morgon eller om hundra år.

Att tala om vikten av att en forskare får merit för sitt arbete är därför ett tveeggat svärd. Det viktiga är, som man inom det akademiska så fromt ofta säger, kvalitet. Och då gäller det, enligt min personliga åsikt, att forskning framför allt ska vara transparent och möjlig att granska från början till slut. (Inte replikera, för det finns alltför mycket forskning som inte kan upprepas, eftersom den till sin karaktär är unik antingen på grund av att materialet är unikt (t ex ett dataset som inte kan produceras igen, en unik händelse) eller på att det innehåller så mycket tolkning att en annan forskare omöjligt skulle kunna komma till samma resultat. Men i vardera fallet bör man kunna granska hela processen, både källmaterial, metoder och argumentation och slutsatser.)

Om man i dag i en artikel har flera tiotals "författare" är det mycket svårt att kunna ge var och en rättvisa meriter i förhållande till insats. Dessutom varierar kutymen mycket mellan olika discipliner. Men som Risto M. Nieminen sade på projektets träff, har den vetenskapliga utgivningen exploderat så till den grad att det helt enkelt inte är vettigt att anse att man kan mäta något alls om forskningens kvalitet med dylika kvantitativa metoder. Jag tror han har alltför rätt.

Forskare kan t ex slå ihop forskningsdata från olika källor. Att ange proveniens kan då bli utmanande.
By Sfingram at en.wikipedia
(Transferred from en.wikipedia by Ronhjones) [Public domain], via Wikimedia Commons

Vi behöver bättre, mycket mer exakta sätt att hantera frågor om proveniens och dokumentation inom forskningen. Att dokumentera proveniens är svårt med nuvarande trubbiga on-off-logik i upphovsrättsvärlden. Men vi borde verkligen akta oss för att tro att sådan information ska säga något alls om hur forskningsmedel ska fördelas. För det är ännu svårare frågor, där tanken på en ökad politisk ("strategisk") styrning inte heller gör mig lugnare. Vad som framför allt behövs är lugn och ro, långsiktighet och empowerment av forskare i en miljö där kollegial granskning och uppskattning kan frodas, en miljö där forskare, som allra oftast innerst inne är uppriktiga idealister och världsförbättrare, har möjlighet att vara generösa och kreativa.

Café Finessen tar oss till våra rötter igen

De senaste veckorna har vår familj i all tysthet återvänt till sitt ursprung. Det har skett på fritiden, kvällar och veckoslut och några andra lediga dagar.

Under många, många år fick vi regelbundet frågan "Hur många kaféer har ni nu då?", och svaret var under många år allt mellan två och fem. Men verksamheterna levde, växte och utvecklades, nya ägare kom med, bolagen ändrade form och bransch. De ursprungliga Café Kafka och Pieni Kirahvi (som i år förresten fyller 25 år) har utvecklats till Kanniston leipomo och Kaffecentralen. Kaféerna har fått ge vika redan för ganska länge sedan och folk har slutat fråga hur många kaféer vi "har".  Men  motiven och företagens målsättningar och syften varit de samma: vi har velat främja kaffekultur, stadskultur och kvalitet. Det har alltid för oss handlat om idealistiska projekt (kanske därför vi aldrig blivit rika på det här ...); vi har velat förbättra världen och inte minst livet i staden Helsingfors.

Men nu kändes tiden mogen att göra det igen. Ett eget litet kafé. Denna gång förbättrar vi förhoppningsvis livet i Grankulla. Till skillnad från läget för 25 år sedan har vi i dag en bunt härliga, duktiga egna ungdomar som fått ta en hel del av ansvaret och klarat det med bravur. Från nästa vecka står tre av dem bakom den enorma espressomaskinen i den pyttelilla lokalen invid järnvägsstationen i Grani. Samma järnvägsstation som figurerat i släktens historia i snart hundra år. Mina farföräldrar växte upp ett stenkast från stationen i Grankulla, liksom min man långt senare.

Lek i Grankulla. Ur familjealbum. 

Farfar Oscar i Grani på 1920-talet. SLS.

Så vi kommer tillbaka till våra ursprung på många sätt. Och vi går tillbaka till det lilla formatet i företagandet, även om kontakten med och arbetet i de andra bolagen givetvis finns kvar. Inte minst går vi ändå tillbaka till det lilla kaféet med högt till tak men med en kompromisslös inställning till kvalitet.


Det känns väldigt spännande och roligt.

#cafefinessen

Ett foto publicerat av Café Finessen (@cafefinessen) Maj 5, 2016 kl. 9:52 PDT

Värdet av närvaro

Det här med distansarbete har ju inte alls tagit fart i den skala man tänkte sig. Det är trögt. Samtidigt är det också illustrativt, signifikant. Just nu går ekonomer ut med siffror som säger att en fjärdedel av allt arbete i Finland är lätt (suspectible) att (ut)lokalisera till andra länder. Som vanligt väljer man förstås i vårt land en risk-, istället för möjlighetsorienterad utgångspunkt, tolkning och rapportering.  I stället för att fråga vad det ger för möjligheter att arbete kan utföras på annan ort, ser man det till största delen som ett hot.

Kärnfrågan för ekonomerna har varit behov av fysisk närvaro, som utgjort det huvudsakliga kriteriet. I amerikanska studier verkar man ha fäst lite större uppmärksamhet vid frågan om behovet av kommunikation, och vad jag vill påstå är av stor betydelse: effektiv kommunikation kräver kulturell kompetens i en föränderlig kontext, vilket är svårt att utvärdera och mäta. Å andra sidan är resultaten i de olika undersökningarna ungefär de samma. Runt en fjärdedel av arbetet går att göra utomlands. I teorin vill jag tillägga.

Ur Etla Brief 46. Joonas Tuhkuri:
Globalization Threatens One Quarter of Finnish Employment. 4.5.2016 

Begränsningen med denna ekonomiska ansats är förstås att den frånser eller undervärderar betydelsen av psykologi, sociala mönster och nätverk, effektiv kommunikation (jag vill kalla möten tête-à-tête för verklig bredbandskommunikation, plus den ovärderliga korridor- och kafferumskommunikation som uteblir om man inte är fysiskt närvarande) och kultur.

Ett exempel ur levande livet är den oändligt svåra förflyttningen av Fimea ut i regionen. Som ett annat exempel på samma fenomen kan man som sagt ta i den förhållandevis låga mängd distansarbete som görs. Det har sannolikt flera orsaker (och nu övergår jag till ren spekulation), men det handlar antagligen om att det finns orsaker både från "chefshåll" (motiverat eller omotiverat kontrollbehov) och från "personalhåll". Samhörighet, kultur, närvaro, kommunikation, samarbete och även förtroende är faktorer som påverkar ekonomi och arbete oerhört mycket. Och själva kulturen är också en aktiv faktor som man inte bör förbise.

Så visst är ekonomiska utredningar av värde, men de beskriver bara en liten del av vad som är på gång. Det viktiga är hur man använder kunskapen, att man inte låter den styra diskussionen och processen om vilka möjligheter vi har och vilket handlingsutrymmet är.  Till exempel har vi alldeles unika kontakter och potential inom sjöfarten. Och jag menar verkligen enorm och det just tack vare robotisering och möjligheter till utlokalisering. Till Finland, om vi håller huvudet kallt och satsar rätt, dvs låter forskare och sakkunniga göra sitt jobb i lugn och ro.