Common ground

Har igen i vår det stora nöjet att undervisa en kurs i digital kultur på uni. Som vanligt har jag inlett med att på ett mycket översiktligt plan gå igenom mediehistoria vissa grundgrejer inom kommunikationsteori. En av de absolut viktigaste teorierna är Roman Jakobsons kommunikationsmodell.

Bilden lånad från Sperberg&MacQueen 2008 

Det är nämligen viktigt att förstå hur viktiga mediet, koden och kontexten är. Ingen kommunikation kan äga rum utan dessa, och de påverkar också alltid hela kommunikationen och hur väl den lyckas. Det är viktigt att förstå att varje kommunikativa handling äger rum i en unik kontext.

Jag har också kommit att fundera på detta med grounding och common ground i diskussioner. För att en diskussion ska kunna ha någon positiv eller konstruktiv effekt, behöver man just precis visa medvetenhet om kod och kontext: att man talar om om ungefär samma saker och att man kan pejla in en överlappning i kontexten. Det bygger ofta på att man i kommunikation ansikte mot ansikte läser den andras ansiktsuttryck och bekräftar att man hör och förstår vad den andra säger med vad det vara må för nickanden, hummanden eller frågor. Allt sådant som väldigt lätt försvinner i s k sociala medier.

Väldigt mycket handlar kontexten de facto om värderingar, som vävs in i språket och betydelser. Då kontext och kod är nära är det digitala text/foto/video-mediet oerhört effektivt. Men när folk har andra åsikter, värdeladdning i ord och ett annorlunda språk, blir mediet uselt på att ringa in och bekräfta en common ground. Digital kommunikation blir mycket svår och besvärlig utanför den egna bubblan. I den krävs mycket mindre energi för att budskapet ska nå fram.

Konstruktiv debatt på webben är en konst som kräver reflektion. Men konstruktiv avser jag här diskussioner som inte bara bekräftar (Du är så bra! ), utan kommunikation där man faktiskt för fram olika åsikter och information som kan vara motstridig. Den behöver ändå inte leda till att någon ändrar åsikt, men om människor kan utvidga sin egen kontext med att ta till sig information om andra deltagares kontext och kod, har man redan uppnått en utveckling. Detta tycker jag är viktigt att tänka på. Att någon klarar av att helt ändra åsikt under en diskussion är överlag orealistiskt, tycker jag, om man inte kan bidra med helt ny information och framföra den på ett sådant sätt att den andra, utan att tappa ansiktet eller rubba sin egen världsbild (kontext) för mycket, kan backa. Men ofta tar det tid att ändra sin uppfattning och konfrontation är sällan produktivt.

Vad jag därför gärna vill fästa uppmärksamhet vid är just att söka den gemensamma grunden, ringa in den och använda den som utgångspunkt. För det andra är det aldrig, tror jag, produktivt att anklaga någon för något eller tillskriva dem åsikter (dvs kontext). Man måste fokusera dels på sakfrågor, dels kan man alltid tala utgående från sig själv. Alltså i stället för att säga (skriva) att nån är (--välj skällsord --), kan man skriva att man inte kan acceptera påstående x, eftersom y (fakta). Detta är helt basic psykologi och konfliktlösning. Plus att det alltid är en sämre och kanske också mer oetisk taktik att antasta någon som person, jämfört med att kritisera enskilda, konkreta uttalanden eller handlingar.

Sociala medier är mycket intressanta. Inom Citizen Landscapes jobbar man också med frågor om deliberativ demokrati utgående från Suomi24 material. Väntar med spänning!

Akademins DIGIHUM-program har kommit igång

Vackra och informativa bilder.
Professor Martti Vainio demonstrerar digital analys av talspråk.

Finlands Akademi grundade i fjol ett nytt forskningsprogram för digital humaniora. I dag presenterade sig de sex olika forskningsprojekten på ett inspirerande seminarium. Projekten var glädjande mångfaldiga och det gläder förstås en idealist som mig att flera av projekten talade om vikten av öppenhet. Samtidigt känns det finländska fältet på många sätt väldigt traditionellt. Kontrasten mellan keynoten Patrik Svenssons kritiska fokus på mediet och kommunikationen av information och kunskap är inte något man primärt sysslar med inom finländsk digital humaniora om man ser den som detsamma som detta forskningsprogram. Därmed absolut inte sagt att forskningen inte skulle hålla mycket hög vetenskaplig kvalitet. Men fokus i projekten verkar, åtminstone på basis av dessa presentationer, ligga väldigt mycket på att utveckla metoder eller analysera enskilda fenomen. Dessa projekt kommer alldeles säkert att utmynna i internationellt högklassiga verktyg och forskningsresultat. Men Svenssons presentation satte in det hela i en lämplig kontext, en större helhet någonstans i skärningspunkten mellan en medie- och semotikbaserad och en computational humanities ansats.

Det var egentligen dagens sista presentation, den av Martti Vainio på bilden ovan, som för mig var den enda som gav en känsla av något verkligen radikalt nytt, som genuint bryter med tidigare paradigm på grund av ny teknik. Det är förstås möjligt att den känslan beror på att jag är okunnig, men personligen fick jag en glädjande insikt om hur det digitala faktiskt kan bryta med det gamla. Konstrasten blev uppenbar då det kom en fråga från publiken: hur kan man jämföra talad finska med andra språk, då den är så fruktansvärt långt från skriven finska och dessutom så oerhört olika i olika delar av landet?

Frågan visade hur djupt tanken om vad "ett språk" är, är präglat av det tryckta ordet och den tryckta kulturen. Det är nu, tack vare digital teknik, möjligt att genom gruvdrift i data helt bryta med detta paradigm. Vi kan studera talspråkskorpusar och analysera dem helt fria från sådana filter om vi vill och se vilka "språk" som liknar varandra. Talspråk är inte mindre riktigt språk än skriftspråk. Hittills hade Vainio till exempel fått fram en karta som visade att talad svenska och talad estniska i själva verket var ganska nära varandra i fråga om hur de låter, mycket närmare än en del romanska språk är varandra. Att språk är delvis medvetna konstruktioner i synnerhet med aktivt skapade regler och gränser är ett ganska modernt fenomen, kraftigt påverkat av saker som trycksaker och andra medier, skola och utbildning, politik, ideologi och därmed också sociala och ekonomiska faktorer. Har jag åtminstone tänkt.

Det är detta som gör digital humaniora så intressant, tycker jag. Visst är det oerhört spännande med alla andra nya material, metoder och insikter också. Men det riktigt nya är för mig alldeles exceptionellt inspirerande. Och det är också precis här, som även humaniora visar sin verkliga styrka. Vilket Patrik Svensson också sade på sitt sätt. Det är humaniora som kan erbjuda den kritiska analysen och också komma med verklig innovation. För teknik är också kultur.

Nedmontering

OECD har en längre tid påpekat att utbildningsnivån i Finland är på väg nedåt. Den politiska målsättningen här har redan länge varit att utbildningen ska vara snabb, effektiv och betjäna arbetslivet. Det har haft båda goda och dåliga sidor. En sämre sida har varit den enorma stress många ungdomar måste leva med och det faktum att onödiga intellektuella exkursioner faller bort i och med brådskan. Det finns rätt lite flexibilitet och förståelse i högskolesystemet i dag. Man måste mogna väldigt tidigt,  vara effektiv och veta vad man vill.

Nu föreslås också ett "experiment" med ännu större valfrihet i gymnasiet, som redan i och med de senaste studentexamensreformerna  blivit mycket mindre allmänbildande. Faktum är att det är femtio gymnasier, alltså 15% av skolorna som kan gå med. En inte oansenlig andel av gymnasisterna kan drabbas av försämrat kursutbud och färre möjligheter till studie- och yrkesval i senare i livet. För att inte tala om en sämre allmänbildning. Allmänbildning som kunde hjälpa en till exempel till kritisk mediekonsumtion. Eller kritisk läsning av politisk propaganda och dumheter. Bland andra historielärarna har kritiserat försöket, men för döva öron. Försöket kommer att inledas redan nästa höst.

Avsikten ska vara att gymnasiet är allmänbildande och ger en god grund för livslångt lärande, säger beslutsfattarna. Ja, man får hoppas att ungdomarna självmant studerar också den andra linjen. Idén om att man behöver grundligare kunskaper antingen i humanistiska eller naturvetenskapliga ämnen ger ju minsann goda förutsättningar till upptäckarglädje senare i livet. En humanist kanske mår bra av att förstå lite genetik för att ta ställning till saker som gäller vårdbeslut, mat eller mediciner. Och en naturvetare kanske mår bra av att kunna några språk eller veta något om samhället och dess utveckling. Man kan ju alltid läsa på frivilligt på eget initiativ senare, om man hinner och orkar. Det kan bli många insikter som kommer senare i livet. Hoppas inte för sent.

Kärlek och förstånd

Mitt favorithatobjekt Jean Jacques Rousseau lanserade i tiden begreppet amour de soi, kärleken till en själv, som han menade var en sorts sund egenkärlek ("naturlig" och "ursprunglig" givetvis enligt hans naiva världsåskådning). Jag har alltid haft svårt att greppa grejen, men jag tror jag sent omsider kommit till en tolkning eller förvrängning jag tycker känns okej.

Jag tror det kan handla om integritet. Det är en svår och intim sak. Det handlar om att vara ärlig mot sig själv också då det leder till negativa reaktioner i omgivningen. Det handlar om att reflektera över hur man tänker, känner och handlar, om att inte låta sig påverkas av skeva scenarier, hotelser, förvridna argument eller falskhet. Om man strävar till integritet reflekterar man, svarar inför sig själv i att man tänker och handlar rätt, man strävar till självständighet, koherens och oberoende även då det kan leda till sura miner eller konfrontation.

Integritet hänger också ihop med bildning. Det handlar om samma slags tvivel och ifrågasättande, samt insikt om att kunskap alltid är ofullständig men också alltid eftersträvansvärd. Att det är något djupt personligt och intimt står också klart på grund av begreppets mångfasetterade användning. Att den är ett problem för dem som vill utöva makt över andra människor är givet. Det är moraliska ohm vi talar om.

Att äga data

Ynse, Flickr 

Idag ordnades Etikdagen i Helsingfors med temat "Vem äger forskningsdata?". Som juristen Peter Hänninen påminde stiftas det i grundlagen om vetenskapens, bildningens och utbildningens frihet. Men är denna frihet forskningens, universitetens, forskarens eller informationens frihet? Vem har rätt att äga information, hur föds detta ägande och vilka andra rättigheter och förpliktelser gäller forskningsdata? Frågan är minst sagt komplicerad, men också brännande aktuell världen över. Ett eldfängt och illustrativt exempel är genomdata, vilket också var eftermiddagens ämne. Temat belystes av forskare, läkemedelsbolag, jurister och en filosof.

Under eftermiddagen stod det för mig allt klarare att universiteten har en livsviktig och uppenbar särställning i vårt samhälle. Forskarna vid universiteten har en större frihet och mera beslutanderätt gällande sina material än andra. Detta har sin kulturella, historiska grund i de fria konsterna. Fortfarande är det humaniora och konst som vid universiteten gör det omöjligt att rakt av deklarera att alla "produkter" av forskarens arbete tillhör arbetsgivaren. Forskarnas arbetsavtal förpliktar dem till ingenting gällande data och på många håll anser man ett det är så det ska vara, trots att det komplicerar saker mycket. Å andra sidan finns röster som kräver kontroll för finansiärer och arbetsgivare. Men det handlar om att det måste vara andra saker som styr. I sista hand handlar det ändå alltid om tolkning, etik och värderingar. Om vad som är betydelsefullt, meningsfullt och rätt att öppna och dela.

Forskaren har kunskapen om sin egen forskning, men också ansvaret att handla etiskt. Etiskt betyder oftast öppet, generöst och transparent. God forskning är transparent. Forskaren gör val, vad man delar eller publicerar och vad man låter bli. Låter man bli, bör man ha en orsak. Det är helt okej att inte dela. Men då måste man ha en orsak. En annan orsak än ett egenintresse. Det handlar om forskningsetik.

Universiteten är annorlunda och unika forskningsmiljöer. De skiljer sig från forskningsinstitut, andra myndigheter och företag. Därför är det så oerhört viktigt att värna om dem. Och humaniora, som skapar förutsättningarna både för den fria vetenskapen och för att förmedla den.

Förhandlingar och förtroende

Det kan bli en mycket bråkig vår i Finland. Servicefacket vägrar förhandla eftersom dess styrelse inte har förtroende för landets regering. Man litar helt enkelt inte på vad statsministern med kumpaner säger. Så här långt har det gått. De nya fördomsfria, öppna och iterativa metoderna vår regering använt sig av har lett till att man återtagit många beslut. Varför detta fail fast -system inte riktigt funkar i politiken borde ju senast nu ha blivit uppenbart. Man kan inte leda ett land som ett företag bland andra.

Det handlar också om hur man förhåller sig till ledarskap och förhandlingar. Personligen blir jag alltid beklämd av chefer (att kalla dem ledare är missvisande), som förhåller sig till dem de är satta att leda som till en motpart eller fiende, som man i värsta fall måste förhandla med för att tvinga dem dit man vill ha dem. Man försöker styra istället för att leda. Det handlar om maktspel för sådana människor, inte om att skapa möjligheter för andra människor. Som till exempel Donald Trump. Han anser att vallöften är utgångsbud inför förhandlingar. De är alltså bara ett utkast som sedan ska testas mot verkligheten (låter det bekant, kära medmedborgare?). Enligt läroböckerna skall man sedan dessutom ha ett verkligt förhandlingsmål som man håller för sig själv. Jag misstänker dock att den amerikanska presidentkandidaten i likhet med andra populister inte ens har det, eftersom målsättningen egentligen bara handlar om att skaffa sig själv en plats vid förhandlingsbordet och personliga förmåner. Men att som ledare gå in i sitt uppdrag som i en förhandling signalerar dolda agendor.

Arbetsmarknadsförhandlingar är äkta förhandlingar, där deltagarna alldeles säkert har strategi, taktik, anbud och både uttalade och hemliga målsättningar. Men en regering kan inte agera på samma sätt då den gör offentliga linjedragningar, utan att underminera sin egen trovärdighet och därmed sitt inflytande och sina verksamhetsförutsättningar.  Regeringens funktion borde vara ledarens, man borde erbjuda ett ramverk. Nu framstår man tydligen i stället som en oförutsägbar part i förhandlingarna.

En strejkvåg kan bli väldigt dyr för det här landet. Men jag undrar hur dyrt det blir att fortsätta på den oerhört kortsiktiga och trångsynta väg regeringen valt. Cynism och misstro mot det demokratiska systemet växer tyvärr ju längre vi tvingas bevittna denna typ av politiskt "ledarskap". Som historiker ser jag det som en utveckling som pågått länge. Att samma utveckling finns på så många håll i världen skvallrar också om att det inte handlar om några småtrender, utan samhällsutveckling som troligen har djupa ekonomiska och sociala rötter. Jag är därför genuint orolig och tror att pengar i värsta fall kan vara ett av våra mindre problem i längden. Åtminstone statsskulder.

Jag började nyss läsa Astrid Lindgrens krigsdagböcker. De innehåller viktiga påminnelser om vad t ex små lokala naziströrelser kan ställa till med då det kommer till kritan. Påminnelser hur det otroliga också kan hända. Och hur maktgalna idioter kan ställa till det. På riktigt.