Historien och språket

Det egna språket, i synnerhet i skrift, påverkas mycket av de texter man läser. Därför ska man läsa mycket. Det ger en starkare språkkänsla och ett rikare språk. Humanister vräker i sig texter å tjänstens vägnar. Det har sina sidor. Det har funnits perioder då jag varit tvungen att rensa bokstäver ur stafvningen i e-postmeddelanden jag skrivit.

Just nu jobbar jag med studenternas texter och språk. Det är en otroligt dubbel känsla att orientera sig bland dessa långa snåriga meningar, med alla även, emellertid, således och dock. Jag gläder mig åt att fina gamla ord lever kvar och ungdomarna klarar av att skriva hyfsade satskonstruktioner med inskjutna bisatser och hela baletten, men jag också lite oroad.

"Ungefär samtidigt ålades landshövdingarna att inkomma med sina med berättelser om sina län till riksdagen", skriver Mattias Legnér i sin fina avhandling från 2004. Klockrent, mycket klart, koncist och entydigt formulerat. Men ålades och inkomma är ord som skulle underkännas i många andra sammanhang av de språkvårdare jag med klor och tänder försvarat mina även från. (Det är väl ändå den enda synonym för också som finns, och dessutom kortare! Det behövs väl någon variation ...) Den gemene läsaren kan haka upp sig på obekanta och ålderdomliga ord eller invecklade meningar vilket stör läsbarheten, lär vi oss.

Allt nog, jag njuter oerhört av till exempel Jakob Christenssons vackra och rika språk, men jag funderar också på om den snabba utvecklingen inom det skrivna språket som pågår innebär att vi håller på att halka in i, eller kanske snarare stanna kvar i, ett professionellt historikerspråk, som av allmänheten kan uppfattas svårt och tungläst. I takt med att medierna blivit tabloida och digitala har man inom en stor del av också professionellt skrivande mycket målmedvetet arbetat mot mer komprimerat och klart skrivande. Alltså lättillgängligt. Det behöver inte nödvändigtvis betyda fattigare eller mindre rikt på nyanser. Det kan också vara tvärtom. Till exempel Dick Harrison skriver också i sina böcker enligt mig påfallande korta meningar för att vara historiker. 

Men enligt den av Douglas Adams formulerade harmoniska vågteorin om historia, är historia i grunden endast en illusion som uppstår av tidens gång, och tiden är en illusion som uppstår av att historien framskrider. Strunt är strunt och snus är snus, men vad ska vi göra med historien, om det är bara fackhistoriker som skriver för varandra?

Det rör sig om en mycket krävande förmåga, att inte bara ha färdigheter att kunna forska, analysera och tänka klart, utan också kunna formulera allt detta och samtidigt skapa historia på ett sätt som är både relevant och korrekt. Och begripligt.

Jag upprepar alltså igen: man borde inte ha för bråttom då man ska "producera" humanister. 

Eller är det befängt att tro att vi någonsin skrivit eller ska skriva för en "allmänhet"?

Barn och bedömning

I Sverige rasar igen debatten om skolvitsord på ett sätt som från finskt perspektiv ter sig ganska överdrivet. Man kan å ena sida förstå motviljan att "rangordna" barn, men å andra sidan ser man en sammanblandning mellan att bedöma prestationer och personer. Man anar en parallell till kränkthetsdiskussionerna, som Dick Harrison beskrivit på ett utmärkt sätt. Anser man det vara kränkande att påpeka att någon inte uppnår bildningsmål som satts gemensamt i läroplaner och andra målsättningar man har för inlärning?

Sammanblandningen mellan åsikter och fakta är farlig. Det är inte en rättighet att vara okunnig i ett demokratiskt och jämlikt samhälle. En åsikt eller en subjektiv upplevelse är inte värd lika mycket som sanning eller fakta. Ett samhälle som signalerar att det är okej för barn att tävla i all världens talangjakter eller idrott, men inte i kunskaper, ger inte en rättvis bild av vad som är viktigt för samhället eller för barnets egen framtid. Alla barn ska väl bli fullvärdiga aktörer i samhället och borde få så likadana förutsättningar som möjligt? Som förälder vet jag också att barn tolkar muntlig eller verbal respons väldigt olika och förmår ta konstruktiv kritik till sig på mycket olika sätt. Jag tycker därför att det inte är mer än rättvist att barn i ett ganska tidigt skede också får entydig och klar respons på sina skolprestationer. Skolan är inte en lekplats, utan en förberedelse för vuxenlivet. Ibland behöver man också bli besviken och ledsen. Framförallt behöver barn att vuxna speglar dem ärligt.

Världen är så full av "jätteduktigt" och "bra jobbat", att ett klart betyg på en given och klar skala som är samma för alla, hjälper barnet att se riktiga resultat av sitt arbete och sina egna svagheter och styrkor. Att blåsa upp denna sak gör den bara mer dramatisk än den behöver vara. Och det är inte kränkande att få ett dåligt betyg, utan det ger en grund för att arbeta målmedvetet och långsiktigt. Att låtsas som om det inte finns någon konkurrens i vårt samhälle stöder inte barnens utveckling, tycker jag. Betygen ska inte vara för viktiga, men det är nog bra att det finns. Det är ärligt och tydligt.

Tidskrifter och journalistik

Trygve Söderling inleder senaste nummer av Nya Argus med några reflektioner kring tre olika yttranderymder: skriften, etermedia och nätet, och deras olika karaktär. En viktig aspekt är hur dessa förhåller sig till en politisk samhällelig offentlighet och hur journalistiken egentligen passar in i den helhetsbilden. Trygve tangerar nämligen en kritisk punkt: journalistiken eller kommersiella medier är inte de som (åtminstone ensamma) genererar den "borgerliga offentligheten". En sådan diskuteras egentligen i Patrik Aaltonens artikel om kretsen kring tidskriften Euterpe i samma nummer.

Föregående sekelskifte innebar bland borgerliga finlandssvenskar en tid då tidskrifter och det skrivna ordet engagerade på en relativt sett bred front. Det litterära och samhälleliga sammanvävdes på ett sätt som i dag fortfarande existerar just bland tidskrifter (och här räknar jag med Ny Tid) med en stor del material som inte produceras av journalister. Är denna offentlighetskrets egentligen större eller mindre i dag? Hur mycket har denna offentlighet, och inte minst dess mer borgerliga delar flyttat till exempel till Facebook, där mycket intressanta och relevanta diskussionen förs allt emellanåt? Själv skulle jag tycka det var en bra sak om en del av dessa diskussioner skulle flytta ut i bloggosfären, som är mer offentlig och möjligare att bevara för eftervärlden. Bloggarna har samtidigt nog i praktiken den krets av prenumeranter som Trygve efterlyser, men är betydligt mindre inkrökta (åtminstone potentiellt) är många andra sociala medier.

Den borgerliga offentligheten, i den meningen som Habermas skrev om en sådan, hänger under hela 1900-talet just ihop med tidskrifter, inte sådan notis- och nyhetsrapportering som mediehus och professionell journalistik vuxit fram ur. De maktstrukturer som sprungit fram som en del av massmedieutvecklingen, eller snarast som dessa är en del av, med politiska partier, massorganisation och en stark representativ demokrati, har de facto inneburit en allt större kontroll och koncentration av det offentliga rummet i det två första av de yttranderymder Trygve nämner: skriften och etermedia.

Det är först i och med nätet som vi får en utveckling som delvis går i motsatt riktning, mot större mångfald och färre grindvakter (journalisterna är alltså grindvakter, detta är viktigt att komma ihåg). Är det också så att tidningarna och de "professionella" textmedierna allt mer sällan fungerar som det forum där relevant och mer djupgående samhällsdiskussion förs? Vad är i så fall orsak och vad är verkan? Beror detta på att sådan debatt idag förs i tv-studio och inte i skrift? Att åsiktsjournalistik, dvs journalistiska agendor, är en het potatis är en följdriktig utveckling, ett försök för journalistiken att legitimera sig som en relevant del av offentligheten, i ett läge då simpel objektiv nyhetsförmedling inte längre bär sig vare sig intellektuellt eller ekonomiskt. Samtidigt ser jag utvecklingen som bekymmersam, om man faktiskt tycker att politiska (maskerade som "moraliska") agendor är en bra sak i journalistiken. I synnerhet som det samtidigt handlar om vissa agendor mer än andra, eller det som anses vara politiskt korrekt just då av vissa kretsar. Detta i kombination med en allt större koncentration av media är inte en bra utveckling.

Faktum är att det behövs tidskrifter som ett forum för offentlighet och de kommer enligt min bedömning därför att fylla en allt viktigare funktion i framtiden. Det är nämligen rätt problematiskt om kommersiella medier eller public service reduceras till plattformar för personliga åsikter, i synnerhet om dessa är redaktörernas egna. Journalister är sällan de mest sakkunniga på ett givet specifikt ämne, men i de fall de är det, borde förstås detta utnyttjas till max, men då i en neutral ton. Det behövs längre, analytiska texter och det behövs tolkningar och förklaringar. Sådana erbjuds i dag av tidskrifter.

Tim Johansson skriver i dagens Hbl om tidningarnas och journalistikens utmaningar: för att ekonomiskt få det att gå ihop att betala lön för produktion av innehåll måste man växa till webbens mått. Annars är det omöjligt att få lönsamhet i det hela. Det betyder i korthet och i praktiken förstås att man måste satsa på kvalitet, synlighet och den långa svansen. De finlandssvenska medierna har ju den oerhörda fördelen att använda sig av ett skandinaviskt språk.

Tim tangerar vidare en annan fråga, en som gäller ledarskap: förmågan att förnya sig och flexibelt ta till vara infall och idéer som finns hos personalen. Egentligen handlar det om hur folk ser på sitt arbete, för Tim talar om "att jobba gratis", versus att få måndaslön, en problematik Clay Shirky strålande belyst i början av boken Here Comes Everybody. I verkligheten handlar det om motivation, inspiration och att ha möjlighet att omsätta dessa i det arbete man får lön för. Här är det ändå viktigt att komma ihåg att jobb är jobb, det kan omöjligt alltid vara underbart roligt och omväxlande. Och man måste få betalt för allt arbete som gynnar arbetsgivaren.

Men samtidigt finns det möjligheter att ta till vara kreativa idéer på ett sätt som i verkligheten är mindre riskabelt än de traditionella sätten att göra utvecklingsarbete i större organisationer. Detta är något som utnyttjas just av Google, som nämns flera gånger i texten. Det handlar om att ge utrymme och förtroende för medarbetarna att testa och förverkliga infall på eget initiativ och enligt eget omdöme, utan krav på redovisning och kontroll. Att detta kan fungera också inom media anser jag bevisat av den produktion av nya och virala grejer som görs vid X3M (och som påbörjades redan långt före den s k Yleskatten ...). I praktiken är det som behövs rätt människor på olika poster och mindre organiserad och påtvingad utveckling. Men sådant kräver stort mod, förtroende och tillförsikt.

Förutom att åtminstone en stor del av personerna bakom tidskrifter
som Nya Argus och Euterpe var ekonomiskt oberoende, fanns
det också en annonsmarknad som utnyttjades vid denna tid.

Seminariedag

I dag hann jag med två seminarier och inte så mycket mer. Men de var båda mycket intressanta. Det första var startskottet för ett ambitiöst projekt för att fortsätta arbetet för att öppna forskningen: data, resultat och metoder. Konceptet byggde i huvudsak på paneldiskussioner, en om varje delområde. Jag sammanställde twittret i en Storify, som tyvärr ganska långt är min egen monolog.

Innehållsmässigt gav seminariet inte så väldigt mycket nytt för dem som sysslat med dessa frågor, men det var mycket välbesökt, vilket är verkligen glädjande. Många centrala personer var på plats och många intressanta diskussioner fördes över kaffe och lunch bland annat om bibliotekens roll och olika verksamhetskulturer. Både under panel- och korridordiskussionerna rörde man sig på häpnadsväckande varierande mognadsnivå vad gäller öppenhet. I synnerhet påmindes jag om att det finns en del forskare som fortfarande har något konstiga idéer om öppenhet och dess risker. Lyckligtvis har åtminstone Helsingfors universitet en kansler som både var närvarande och som jag vet är klarsynt när det gäller dom här sakerna. Samtidigt påmindes man om hur mycket arbete som ännu finns att göra vad gäller stöd, infrastrukturer och kompetens om vi ska uppnå målsättningen: att Finland år 2017 ska vara det ledande landet då det gäller öppenhet i vetenskap och forskning och att dessa resurser ska utnyttjas brett av hela vårt samhälle. Det kommer att kosta en del blod, svett och tårar, misstänker jag, men är inte omöjligt, för det finns vissa förutsättningar. Men det kräver att man också satsar på annat än hård- och mjukvara ...

Uppdatering: Video finns här.

Dagens andra seminarium ordnades för Helsingfors stads beslutsfattare av stadens historiekommitté, där jag har den stora förmånen att vara med som suppleant. Under eftermiddagen presenterades den enastående forskning som tagits fram av kommittén under de senaste åren. Att talarna, så som Seppo Aalto, Laura Kolbe och Arja Kervanto Nevanlinna, dessutom är strålande föreläsare gjorde inte saken sämre. Jag måste verkligen rekommendera denna forskning av många framstående forskare och skribenter för alla som har det minsta intresse för historia eller Helsingfors.

Själv hade jag blivit ombedd att som avslutning säga några ord om den digitala världen, vilket ju var ett nöje eftersom Helsingfors hållit sig väl framme, då det gäller att inte bara öppna data, utan också marknadsföra den. Man hittar redan en hel del skojigt på Helsinki Region Infoshare.
Min presentation finns här.

Utpressning

En kort notis från högskolevärlden: svetssystemet som satts upp för att pressa studenterna att bli färdiga så fort som möjligt, ser inte ut att fungera (mutu&huuhaa som borde verifieras genom forskning). Studenterna försöker både arbeta och studera med tråkiga konsekvenser. Stress, avbrutna kurser, hälsoproblem både somatiskt och psykiskt  .... Åtminstone inom humaniora fungerar det verkligen inte, enligt min subjektiva bedömning. Studier inom humaniora kräver tid. Att bränna ut unga människor redan under studierna är dumt och kortsiktigt. Ge oss tillbaka den akademiska friheten.

Slut på rapporten.

Autonomi och infrastruktur för forskningen

Vad är viktigt när det gäller att skapa förutsättningar för framgång inom forskning och utveckling? Vem ska bestämma om vilken forskning som ska stödas med allmännyttiga medel, var tyngdpunkterna ligger, vilken forskning som på kortare eller längre sikt är mest nyttig och/eller lönsam för samhället och mänskligheten? Då det rör sig om begränsade resurser kan man argumentera för att det behövs strategiska beslut på en övergripande principiell nivå. Den springande punkten är om dessa beslut någonsin kan och ska vara frikopplade från den politiska verkligheten och det omgivande samhället och hur relationen mellan dessa ska se ut.

Inom forskningspolitiken har jag en känsla av att man bedriver en något schizofren linje i denna fråga. Å ena sidan odlas forskningens och forskarsamfundets "autonomiska status" som ett retoriskt mantra, samtidigt som man pådyvlar det akademiska mätare och annan kvalitetsstyrning som vad jag förstår är spekulativ och inte baserar sig på evidens. Redan här visar man dåligt ledarskap genom att inte följa de regler men förväntar sig medarbetare ska följa: ska vi ha kvalitet på det vi gör eller inte? Vem utvärderar styrningen? Å andra sidan bejakar man behovet att "samverka med det övriga samhället", vilket i praktiken betyder att forskningsinstanser bör skaffa sig extern finansiering (strunt i autonomin här) och dessutom ska ha styrelser enligt affärsvärldsmodell, där man skapar samverkan och kompetensutbyte med övriga samhällssektorer (läs företag eller politiker).

Det som här är extremt oroande enligt mig är den ringaktning man från ministeriets sida visar det akademiska kunnandet. De verkar saknas en insikt om att högskolornas, och i synnerhet universitetens, undervisning är av en speciell art: den baserar sig på forskning. Det vill säga den borde göra det: idén är att det är aktiva forskare som undervisar också om pågående forskning och tillsammans med studenter på olika nivåer bildar en akademisk gemenskap där man tillsammans skapar ny kunskap. Det här är en helt egen typ av verksamhet. Att reducera denna utbildning till en automat, som spottar ut kandidater, magistrar och doktorer och där vi har undervisningspersonal som ska rapportera sin timanvändning och knappast hinner forska alls, undergräver på ett allvarligt sätt hela forskningen. När man sedan dessutom föraktar dessa examina och forskarutbildningen som kompetens är det riktigt illa. Antal examina eller artiklar säger nödvändigtvis inte mycket om kvalitet eller en sann effektivitet.

Styrkan i den finska skolan har varit den respekt som funnits för lärarnas kompetens och självbestämmande, något man nu alltså verkar motarbeta genom en växande trend av extern "styrning" och "kvalitetskontroll". En sak det lönar sig att hålla ögonen på är lagändringarna för Finlands Akademi, som är under arbete. Här försöker man tackla frågan om behovet av en strategisk styrning av forskning. För en utomstående ser det lite luddigt ut. I synnerhet förundras man över regeringens stora och ganska direkta inflytande. Tilltron till att man alltid väljer kompetenta personer med allmännyttan för ögonen på dylika politiskt tillsatta poster är inte jättestor för min del.

Men vad är det då som är avgörande för ett bra forskningsklimat? Helt subjektivt tycker jag det behövs några saker:

1. Gott ledarskap. Det innebär förtroende för både den enskilda forskaren som är sakkunnig och för det akademiska samfundets interna system gällande kvalitetsgranskning etc. Och respekt för akademiska meriter och för forskningen och dess resultat. 
2. Långsiktighet. Detta innebär att det faktiskt behövs strategiska beslut, men också att man har tolerans för mångfald och för sådant som ser ineffektivt ut. Befria forskarna och forskningen från projektekonomi, administration och rapportering så långt det bara går och låt dem ägna sig åt sitt egentliga arbete.
3. Infrastruktur. Det talas mycket om forskningens infrastruktur och det ligger högt på agendan både i Sverige och Finland. Vad handlar det om? Det gäller att förse forskarna med allt de behöver för att göra sitt arbete så bra som möjligt både individuellt och med tanke på att man kan uppnå en rationell helhet. Det handlar om olika slag av utrustning och strukturer, inte minst om sådant som har att göra med informationsförsörjning, arkivering och kommunikation internt och utåt. Dessa är viktiga frågor: Vart ska jag som forskare vända mig om jag behöver data, avancerade informationstjänster eller arkivering? Vem länkar mina data, vem handleder mig så att de kan användas på nytt, vem hjälper mig med juridik, standardiserad metadata och licenser? På vilket sätt och av vem får jag hjälp att sprida mina forskningsresultat? Vart och hur ska de spridas?

Det är mycket glädjande att man i den nya nationella vägkartan för infrastrukturen lyfter upp frågor som långsiktighet, samordning och att systemen ska vara heltäckande. Man vill också avtala om en bestående finansiering. Det ser lovande ut!

Barnarbete

De senaste dagarna har det i nyheterna talats om Stora Ensos underleverantörs underleverantör som använder också små barn som arbetskraft för att plocka papper på soptippar (eller en soptipp?) i Pakistan. Allt oftare har jag på senare tid hört att det inte hjälper de anställda/fattigaste med konsumentbojkotter eller med att företag drar sig ur i dylika situationer, utan att man ska stanna kvar och verka för en positiv utveckling.

På sätt och vis kan jag hålla med. Det hemskaste är inte om ett barn arbetar en del av sin vakna tid, så länge arbetet inte är för tungt eller farligt, utan det hemska är om ett företag  för att skära i sina kostnader går in i eller drar nytta av ett sådant samhälle där barn måste arbeta, utan att ge det samhället något annat tillbaka än några korvören i lön åt arbetarna. 

Så: när Stora Enso betalar för en skola och hälsovård för alla barn på soptippen, då är det ok. Det hemskaste är om dessa barn måste arbeta i stället för att få gå i skola. Hålls kvar, men ge tillbaka åtminstone en del av den vinst ni gör på att dessa barn arbetar för en spottstyver!

Tidsaktuellt till dagsaktuellt - och tillbaka

De första tidningarna var inte precis några snabba nyhetskanaler, utan vad man förmedlade var analys, opinioner och fakta. Tidningarna publicerade årligen register och man band in de små tidningarna. Läsarna kunde sedan återkomma till dem senare vid behov. I och med att telegrafen kom och tidningarna fick ett större format blev de viktiga förmedlare av nyheter. Historikern Johan Jarlbrink har kallat detta en övergång från tidsaktuella till dagsaktuella material. Man slutade spara de hela tidningarna och i stället uppstod systematiskt ordnade klippsamlingar, sådana som Brages Pressarkiv. Där sparade man endast de viktigaste delarna av varje tidning.

Papperstidningen blev en färskvara, som generellt hade en mycket kort livstid. Den blev ett viktigt forum för den offentliga debatten och bestod av ett av redaktionen skapat och producerat urval av vad som av den ansågs viktigt varje dag. Mer sällan återkom man som läsare till gamla dagstidningstexter under 1900-talet.

Webben har åter förändrat hela informationslandskapet. I dag översköljs vi av nyheter på webben - en stor del av dem gratis. Urvalet görs inte längre bara av journalisterna, utan minst lika mycket av våra vänner och bekanta eller av automatiska rekommendationstjänster. När människor systematiskt plockar i flödet och väljer ut relevanta och bra material och sprider dem vidare kallas det kuratering. Det gör många av oss till exempel på Facebook, då vi delar länkar.

Den digitala texten har paradoxalt nog en längre livstid än papperstidningen. Det händer att några år gamla kolumner, bloggar eller artiklar plötsligt känns aktuella igen och börjar cirkulera på webben på nytt. Ofta är det precis den klassiska typen av tidningstexter, de tidsaktuella opinionerna eller faktaartiklar.  

Vilken är då journalistikens och mediehusens funktion i den nya situationen? Fortsättningsvis förmedlar de nyheter, men att ta betalt för allmänna nyheter blir allt svårare i praktiken. Det sägs ofta att den granskande, grävande omsorgsfulla journalistiken måste bli de gamla mediernas räddning i den hårda konkurrensen. Dessa texter är snarare tidsaktuella än dagsaktuella och har både i teorin och i praktiken en längre livstid än en dag eller två. 

Kuratering kan också vara en viktig funktion för mediehusen: att fungera som källor till eller förmedlare av nischad kvalitetsinformation om olika saker, må det vara nyheter om den lokala servicen, ingående samhällsgranskning eller långa reportage om exotiska fenomen. Utmaningen är närmast då att varje text borde hitta sina läsare, vilket kräver att man vårdar sina digitala material och till exempel gör dem möjliga att hitta när man behöver dem. Eller allra helst att de bara dyker upp av sig själva i rätt ögonblick.

Människor är i allmänhet väldigt långsamma i att förändra sitt informationsbeteende. Man är också oerhört bekväm av sig på webben. Minsta lilla besvär eller fördröjning i åtkomsten är hinder som gör att en läsare tappar intresset. Man skummar och plockar russinen ur kakan, de mest lättåtkomliga versionerna och materialen får oftast duga. Mediehusens ekonomi är ansträngd och den offentliga debatten har delvis rymt ut på webben.

I samband med den digitala marknaden talar man ofta om den långa svansen. Begreppet myntades i sammanhanget av Chris Anderson, chefredaktör för tidskriften Wire år 2004. Det handlar om att eftersom kostnaderna för eller investeringarna i lagerhållning och distribution i praktiken är helt marginella, kan en ansenlig del av försäljningsinkomsterna komma från enstaka udda material. Det räcker att en tillräckligt stor del av hela sortimentet någon gång hittar en köpare, för att allt tillsammans kan inbringa en god inkomst. Nätbokhandeln Amazon är ett konkret exempel på detta. De säljer väldigt mycket av några få enskilda böcker, men en betydande del av deras inkomster kommer av olika enstaka titlar, som var för sig säljer minimalt. Det är volymen och hittbarheten som är nyckeln.

För tidningarnas del kunde detta i praktiken innebära att man på sikt kan få in extra inkomster från sina arkiv, under förutsättning att de är lättillgängliga och den nischade kunden kan hitta fram till just det som intresserar. Det är trots allt material som redan producerats och inte kostar särskilt mycket att hålla tillgängligt. Och vad gäller den finlandssvenska pressen bör man beakta att den långa svansen inte endast består av finlandssvenskarna, som helt klart är en väldigt liten marknad, utan också av alla andra människor i hela världen som behjälpligt klarar av att läsa svenska. Det handlar alltså sannolikt om ungefär 25 miljoner människor.

Papperstidningen, hur älskad den än är, är inte en förutsättning för journalistik. Den är en produkt som är mycket dyr att producera och distribuera, och för den som är villig att betala kommer den säkert att finnas att få också i framtiden, med ett av en redaktion producerat och kuraterat innehåll. I praktiken innebär det ändå att den som prenumererar ofta betalar för en hel del material man inte läser.  

För att få journalistiken att bära sig ekonomiskt, måste man använda det material man producerat och producerar effektivare och sprida det längre bort än man tänkt i pappersvärlden. De enskilda specifika artiklarna kan i den digitala världen hitta till de enskilda intresserade läsarna; till dem som tidigare aldrig hade en chans att hitta fram, och som också är villiga att betala en slant för innehållet. 

Varje artikel som publiceras blir också omedelbart en del av historien och av arkiv. Arkiven ger nyheter sammanhang, bakgrund och förklaringar. De är därför allt viktigare att hålla tillgängliga, både för journalistikens skull och för den ekonomiska investering som gjorts då materialet en gång producerats. Tidningstexter är värdefullt kulturarv från den stund de föds.

-- Texten är tidigare publicerad i Hufvudstadbladet den 6 oktober 2013. Den kändes lite aktuell igen då jag läste Saska Saarikoskis framtidsvision i dagens Helsingin Sanomat. --

Existenser

I går kväll såg jag Sirius uppsättning av Noréns Under. Den passade mig ganska bra just nu. Den handlar om livet. På ett avskalat, bart och brutalt sätt. I dess mest extrema form, i förlusten, står man inför livets kärna, existensen. På scenen tre män, men det handlade inte alls om manlighet, utan om mänsklighet. Det kunde ha varit tre kvinnor. En yttre misär, en inre misär, som tvingar till konfrontation med de stora frågorna. Jag tror en av de mest återkommande replikerna var olika varianter av frågan "vem är jag/du?", som bemöttes på olika sätt. Pjäsen och uppsättningen gav mycket att tänka på.

Isabella Rothbergs recension beskriver pjäsen ganska väl, bättre än programbladets text, som för mig kändes irrelevant, delvis tyckte jag till och med den motsade själva uppsättningen. Jag upplevde inte de koreografiska elementen, minimalismen med dess sönderhackade upprepningar som någon sorts alienering eller tecken på distansering. Tvärtom. Framför allt blev kontrasten mellan (samhälls)teoretisk ekvilibristik i presentationstexten och den expressiva, kanske det kunde kallas naturalistiska, diskursen i föreställningen underlig. Men jag vet just inget om teater, och känner mig vanligen inte alls tilltalad av expressionism eller extrem realism. Därför var jag förvånad att upplevelsen var positiv. Förutom att den, precis som Rothberg skriver, förde tankarna till I väntan på Godot, vad den också en sorts hardcore-version av Kaurismäkis ljusa filmer. Mindre tillrättalagd, mera gripande.

 

Konsulter, tjänstemän och kompetens

Den som har en halvtimme tid rekommenderar jag att tittar på Marko Hietikkos program om hur arbetet läggs upp inom en sektor med långt driven new public management och hur det påverkar dels ekonomin, dels kunskapsförvaltningen. Det vill säga gällande det senare, att den saknas i det närmaste totalt.

Det skulle vara av stort intresse att få se liknande analyser från andra sektorer. Kostnaderna riskerar bli mycket stora för samhället, anser jag. Därmed inte sagt att det ibland kan vara bra att köpa in specialkompetens utifrån. Men när är det billigare att göra det, än att anställa en expert och hålla kunskapen inom organisationen? I synnerhet om det gäller verksamhet som är oumbärlig, i praktiken kontinuerlig och det är viktigt att den håller bra kvalitet?

Statsrevisorerna har nog en hel del att tänka på, och jag hoppas att de satsar på att faktiskt fundera över också andra resurser än pengar. Oinsatta tjänstemän kan ställa till med stor skada, varför statens produktivitetsprogram är ett verkligt högriskprojekt, där jag är rädd för att riskhanteringen varit något mager.

Ett intressant projekt

Det känns rätt otroligt, att det är mindre än ett år sedan Kenneth Nyberg och jag slog näven i bordet och beslöt oss för att tillsammans skriva den bok vi båda grunnat på en tid. Vi hade båda undervisat på var sitt håll, han i Göteborg och jag i Helsingfors, om digital humaniora och de utmaningar digitaliseringen av hela vårt samhälle och forskningen innebär för historikerna och historieskrivningen. Så hade vi upptäckt varandra på Twitter och i bloggosfären och efter att ha växlat några mejl och sammanstrålat i maj i Malmö och diskuterat saken ett antal timmar satte vi i gång med Historia i en digital värld.

Hela processen har varit närmast osannolik. Vi har båda jobbat som små idioter och pressat oss själva och varandra på text enligt en ganska hård tidtabell (med tanke på att vi båda har en hel del annat för oss också), men det har gått bra och varit jätteroligt och givande. Jag skulle inte ha kommit så här långt, så här snabbt, utan Kenneths fantastiska kompetens vad gäller skrivande, pedagogik och textredigering. Att han dessutom är så samvetsgrann och bra på Wordpress, har ju inte slagit hål i sidan, precis. Vi följer varandras tankegångar väl, tror jag, vilket nog kanske syns i att vi kunnat producera en så här pass enhetlig text trots att vi fortfarande bara träffats två, tre gånger och fört ungefär lika många samtal per Skype.

Vi har jobbat med texterna på Google Drive, där vi också tillsammans arbetat med texterna för fördjupningarna. Dem är vi mycket glada över, det är alla små pärlor i sitt slag. Vi har fått en del respons, några tips och korrigeringar på det olika textsnuttarna. Men nu tycker vi att vi i princip skrivit färdigt det vi ville säga, eller klarar av att säga, i detta skede. Vi skulle gärna rätt snart göra texten tillgänglig också som en bearbetad bok, men före det vill vi gärna ännu har synpunkter på helheten.

Problemet är att det händer så mycket i rasande takt på området, samtidigt som det pågår en eller kanske flera djupa strukturella förändringar i vetenskapssamfundet och hela samhället, som hänger samman med utvecklingen. Det är mycket svårt att få en helhetsbild, samtidigt som det är just det vi måste försöka skapa oss. Historiker, om några, är experter på just sådana saker, varför vi väntar med spänning på kommentarer av också sådana historiker som inte tidigare funderat så mycket på dessa frågor. Samtidigt gäller det frågor som berör alla minnesorganisationer på ett drastiskt sätt: vad ändras och vad är bestående i deras uppdrag? Jag hoppas denna bok kan hjälpa människor inom till exempel arkivsektorn att reflektera och prioritera kring dessa saker. Vi hoppas förstås på att få kommentarer av folk med olika intressen och kompetenser, eftersom vi tangerar en hel del olika områden och discipliner. Boken är avsedd som en introduktion till många specifika saker, men också en slags syntes eller sammanfattning, som kontextualiserar många samtidsfenomen.

Vi kommer nu att vänta och pusta ut ett par månader och sedan ta itu med att redigera materialet. Då kommer alla kommentarer att vara värdefulla. Jag har plockat ihop det mesta av materialet i en pdf, som man kan få på e-posten om man vill läsa texten på papper. Om någon vill läsa och kommentera, hör av er, i bloggen här, på projektets sajt, per e-post eller twitter .... Man kan förstås fortfarande gärna kommentera enskilda avsnitt, dispositionen osv.

Kenneth har förresten också reflekterat över projektet i sin blogg.