Män, kvinnor och chefer

Katainen ordnade krismöte, inbjöd organisationer och in marscherade mängder av män och några få kvinnor. Det som hände avspeglar verkliga, men ofta osynliga maktstrukturer. För det är ett faktum att många kvinnor inte finns på chefsposter, medan ofta män ofta gör det, trots att de kanske inte alls är lika kompetenta och dessutom inte sällan är sämre chefer. Vad beror det på?

Tomas Chamorro-Premuzic har skrivit en intressant text om ämnet, där han ser att grundorsaken finns i hur vi väljer ledare. Intuitionen påverkar oss och vi tenderar att helst se en ledare som är självsäker. Det handlar alltså om att vi låter oss påverkas av kontexten i en situation, så att vi inte handlar rationellt. Vi fokuserar på fel saker.

Nå väl, om nyckeln är ett gott självförtroende, som också tar sig i uttryck i en viss självsäkerhet i uppförandet, är kanske vägen att ändra på denna sak, att uppfostra flickor med dessa egenskaper? Skillnaden i hur barn bemöts beroende på kön är väl vetenskapligt belagd vad jag kan förstå. Och som mamma till både pojkar och flickor känns det som att jag nog fått det bekräftat mer än tillräckligt ofta, och inte alls så, att pojkarna alltid skulle ha det lättare, nästan tvärtom. Därmed inte sagt att inte pojkar och flickor kan vara väldigt olika (alla barn är olika) och också behöver olika typer av bemötande. Jag tycker också väldigt illa om att man moraliserar  - i synnerhet om hur flickor och deras mammor ska vara och bete sig, gällande vad barnen får klä på sig. Som att det skulle vara något oetiskt i att vilja växa upp till en kvinna, som kanske njuter av att vara kvinna. Att fördöma barn är inte trevligt.

Men hur uppfostrar man barn med ett gott självförtroende? Ska man berömma dem för allt de gör eller då de lyckas? Eller ska man bara uppmuntra dem att lära sig och att våga? För det är ju det som är skillnaden många gånger: en karl läser kraven i en arbetsplatsannons som "nice to have", medan kvinnan in i det sista tvekar och rannsakar sin kompetens och sin cv och undrar om hon kunde duga. Ofta är det så tror jag. Men att våga, hur lär man sig det? Minna Lindeberg hade här om veckan ett fint blogginlägg som tangerar detta, tycker jag. Men vi måste också vara uppmärksamma på hur vi väljer chefer. Det är inte bara flickorna som ska ändras på, det är vi alla som måste akta oss för att bete oss som Snorkfröken och "bara känna".

Från hantering av pappersdokument till informationsförvaltning

En av centralgestalterna för utvecklingen av arkivsektorn, Osmo Palonen, är på väg i pension. Osmo har varit verksam vid Mikkelin Ammattikorkeakoulus digitaliseringsverksamhet,  Näringslivets arkivförening och varit chefredaktör för branschtidskriften Faili. Nu höll han i trådarna för branschdagarna Liikearkistopäivät i Tammerfors för sista gången (påstår han) och tillät sig därför att bjuda in en hel del talare från både från S:t Michel och från KDK-projektet, där han varit aktiv. 

Näringslivets arkivförening är en organisation för arkiv inom olika branscher. Inom arkivsektorn får i Finland endast handfull arkiv statsbidrag från Arkivverket: de s k privata centralarkiven, det vill säga de arkiv med partianknytning, samt de stora institutionerna Svenska och Finska litteratursällskapet, som anses ansvara för ett nationellt betydande kulturarv.

Men arkiv finns i alla organisationer, antingen man vårdar dem eller inte. Papper och dokument borde hållas ordning på inom alla organisationer. I Näringslivets arkivförening finns därför medlemmar från allt från kommuner och myndigheter till företag. Men i och med att informationen blivit digital har hela uppdraget förändrats radikalt. I många organisationer söker man nu fungerade modeller för att hitta en bra och fungerande balans mellan it-funktion, informationsförvaltning och de gamla arkivfunktionerna.

En av dem som ser behovet att radikalt omdefiniera dokumenthanteringen är den brittiske Steven Bailey. I sin keynote (han deltog per distans) lyfte han fram problemen med att påvisa nyttan av att syssla med dessa verksamheter. Han menar att empiriska bevis ofta saknas, vilket han försökt åtgärda. I allmänhet, menade han, hittar man på argument eller också hänvisar man till att man är tvungen att göra det av juridiska eller andra orsaker, och lutar sig tryggt tillbaka, utan att granska verksamheten kritiskt, vilket i längden är mycket riskabelt. JISC har också utvecklat ett verktyg, som man kan kalkylera effekter av nya system eller processer, enligt mätare man själv väljer. Hittills har JICS utredningar visat att investeringar ofta lönar sig endast om det handlar om relativt stora volymer framtagning. 

Det som för mig är en viktig fråga, som jag inte undersökt ännu, är hur och om man egentligen kan mäta värdet av kvalitet i arbetets resultat och hur man kan göra riskanalyser: vad kostar det egentligen att göra felaktiga beslut på grund av att man har bristande beslutsunderlag och vad tappar man i konkurrensfördel eller effektivitet till exempel på grund av mångdubbelt arbete i en organisation? Det var just effektiviteten som Bailey tyckte var viktig att beakta och rätt har han ju. I synnerhet i kunskapsintensiva branscher, där man handlar med information som en av de viktigaste resurserna borde det därför vara självklart att man tar hand om arkiv och dokumenthantering på ett bra sätt. Det var lite roligt att Rautaruukki, som jag tidigare noterat har en strategisk och mycket bra utvecklad informationstjänst och omvärldsbevakning också fanns med i går, när det talades om arkiv.

Omoral av värsta slaget

- Om Helsingfors ensamt står för kostnaderna dras det bort från något annat. I dessa hårda ekonomiska tider är det en stor fråga, säger stadsdirektören, samlingspartisten och läkaren Laura Räty angående vården av papperslösa i dagens Hbl. Hon anser att de frivilliga läkare och andra som arbetar gratis på Global Clinic kan fortsätta med det.
- Om Helsingfors öppnar för sjukvården för papperslösa lockar det kanske folk från andra kommuner också, säger Räty, medan den forskningsprofessor som Jenny Jägerhorn intervjuar anser kostnadsfrågan vara marginell.

Jag blir direkt fysiskt illamående av Rätys resonemang. Är människan kristen? Har hon läst historia eller nån skönlitteratur överhuvudtaget? Hurdant psyke, hurdan syn på sig själv och på sina medmänniskor har en människa som kan argumentera i sådana här banor?

Argumenten som används mot att investera i vården för papperslösa är totalt värdelösa, men klassiska. Det är den typens försiktighet, som maskeras med ett allmänintresse, men egentligen bara handlar om egoism och en instrumentell människosyn, där (alla andra) individer är underordnade systemet.

Den första kategorin argument handlar just om "allmännytta" och "ansvarskänsla": vi har en begränsad mängd pengar och den "ansvarsfulla" chefen inser att resurser bara kan "omallokeras". Sätter vi pengar på något, måste vi ta det från något annat Detta argument kan användas om precis varenda en post i budgeten, inklusive direktör Rätys lön, eller de pengar man gett till Hartwallarenenan. Resonemanget går vidare: om vi börjar ta på oss denna kostnad, blir den bara större eftersom andar börjar utnyttja oss. Tankegången vittnar om en synnerligen motbjudande människosyn, som säger mer om sin yttrare än om mänskligheten. I synnerhet när det gäller en mänsklig rättighet.

De andra argumenten är taktiska, välbekanta och enligt mig klassiska påståenden, som tas fram av chefer som är rädda för risktagning eller som inte förstår eller prioriterar syftet med verksamheten inom den organisation de leder. Goddard och Eccles, som jag citerade här tidigare, säger det är mycket vanligt att VD:n är mer rädda om sin egen position än intresserade av framgång i verksamheten och därför bromsar förändringar med "styrning" och "utveckling". De andra argumenten handlar därför om att bromsa och försöka vinna tid och skjuta över ansvaret på andra. "Alltid bättre att inte göra något (utreda etc), än att göra något som kan anses vara ett fel", har nog varit mottot för mången oduglig byråkrat.

Dessa andra argument i frågan om vård av papperslösa - som inte en sekund borde vara ett administrativt problem, därför att det för varenda en människa helt oberoende av position borde vara självklart att hjälpa en behövande medmänniska enligt bästa förmåga - handlar om att man "först behöver en nationell lösning". Och sedan förstås en "koordination på EU-nivå".  På så sätt försöker man slippa ta sitt moraliska ansvar flera år framåt. Nästa är säkert FN-nivå. Aj jo, där tror jag det finns beslut om att alla har rätt till hälsovårdstjänster - bäst att inte föra det på tal ...?

Idrott, ideologi och politik

Demonstrationerna mot den ryska anti-homopropagandalagen som gjorts av både idrottsmän och publik i Moskva har väckt en hel del diskussion. En del menar att "idrott" inte får blandas med "politik".

För en kulturhistoriker som jag låter det lite lustigt. Jag har svårt att se något mer ideologiskt än världsmästerskapstävlingar eller olympiska spel. Extremt nationalistiska tillställningar. Däremot har det alltid funnits med en fredsideologi, parallellt med nationalismen.

Om man vill kalla mänskliga rättigheter mer "politiska" än fredsarbete, om man tycker att det inte ligger ideologi i kommersialiseringen av idrotten, så kanske ... Nej, vet ni vad. Man kan nog inte koppla bort ideologin från dessa spektakel. Frågan är bara vilken eller vilka värderingar och ideologier som är okej, och vilka som inte är det.

Forskarbroilers

Jag mötte två systrar i helgen. Den ena ska snart disputera och funderade på postdoclivet. Hon undrade om det stämde som hon hört, att det är svårt att komma tillbaka till det akademiska om man en gång lämnat det. Det trodde jag nog. Annat än forskning och möjligen undervisning väger lätt när man söker tjänst, och konkurrensen är extrem.

Den andra systern, lika intellektuellt skärpt och med viss akademisk ambition har lämnat det akademiska, eftersom hon har en utbildning som ger möjlighet till intressant och välbetalt förvärvsarbete. Hon skulle gärna forska lite samtidigt, men har svårt att publicera sig på grund av arbetets karaktär. Jag anser att samhället går miste om en stor kunskapsresurs på grund av detta. Hon har mycket kunskap och också praktisk erfarenhet, som hon gärna skulle dela med sig av.

Det handlar om olika mekanismer som har en negativ effekt på samverkan mellan det akademiska och det övriga samhället. Strukturer som gör att kunskap och erfarenhet svårligen flyter smärtfritt mellan dessa sfärer. I boken Uncommon sense, common nonsense beskriver författarna Jules Goddard och Tony Eccles, två erfarna forskare och konsulter, sin uppfattning av hur dåligt fungerande organisationer reagerar på verklig eller inbillad extern press:

1. Beslutsfattandet centraliseras och man blir försiktig och kräver säkra resultat på varje åtgärd 
2. Fler styrningsåtgärder vidtas, man börjar "utveckla verksamheten" och försöker tvinga in personalen i fållor 
3. Man börjar kräva resultat av enskilda individer och enheter och följa upp deras arbete 

Överhuvudtaget anser författarna att fokuseringen på ekonomiska mätare, till och med inom företag alltså, är av ondo. (Den enda relevanta ekonomiska mätaren är bidraget enligt dem.) Strategiprocesser är generellt alltför influerade av ekonomi och för nära knutna till exempel till budgetering. Budgeter är inga bra styrmedel. Allt sådant är dåligt ledarskap och mycket skadligt för kvalitet, innovation och goda resultat. En bra organisation är ofta "råddig", den är organiskt framvuxen och fokus ligger på verksamheten. Så fort ledningen börjar tala om att utveckla processer, omorganisera verksamheten, benchmarking och till och med best practice, är det fara och färde, enligt dessa experter. Det är försiktiga chefer som driver sådant ledarskap och det har förödande effekter för konkurrenskraften. Dessa inre hot är minst lika farliga som de externa. Och vad värre är:  man kunde undvika dem.

Genom vidta sådana här management åtgärder förhindrar man enligt Goddard och Eccles att motiverad personal driver utvecklingen, vilket ger verklig effektivitet (författarna skiljer på efficiency och effectivness, av vilka det senare ofta förbises på bekostnad av det föregående). Den typ av styrning som fokuserar på mätande, årsklockor, resultat i enskilda enheter och personer och som satsar på att planera processer och strukturer in i minsta detalj, är precis den som idkas inom new public management. Inom forskningspolitiken har man följaktligen försökt åtgärda den svaga implementeringen av forskningsresultat och applicerandet av ny kunskap genom att tvinga fram "kompanjonskap", extern finansiering och styrning i högskolevärlden. Eftersom människor inte rör sig, försöker man tvinga dem att samarbeta.

Ett problem är att det finns relativt få potentiella institutionella kompanjoner (och sponsorer, eftersom allt i slutändan mäts i pengar, se universitetslagen), inte minst för till exempel humanister, statsvetare eller teologer. De institutionaliserade samarbetsformerna är de enda typer av samhällspåverkan av forskningen som belönas i systemet. Eller vad sägs om ett litet scientologfinansierat forskningsprojekt vid teologiska fakulteten?

Det skulle vara underbart om man vågade tänka modigt och annorlunda och bara skita i rankning, citatindex och mätande, och i stället lita på forskarnas traditionella kvalitetssäkringssystem. Man borde sluta pusha och plats för riktig "innovation". Eftersom alla andra universitet i håller på att gå i fällan, kunde Finland faktiskt på sikt skaffa sig stora fördelar genom att göra på ett annat sätt. Göra smart. Jag tror att man kan locka till sig goda forskare och studenter också genom annat än rankningslistor. Folk är inte dumma och finansieringen kommer ändå mer sällan från utlandet, eller hur?

Vad de nya medierna egentligen är

Enligt Lev Manovich nya bok har vår kultur blivit mjukvaruiserad. I och med att en mycket stor del av alla kulturalster är formulerade som datorkod (dvs strukturerad data och algoritmer) har man öppnat upp för en inte bara ett blandande av olika medieformat och olika formspråk, utan också en djupgående integration och hybridisering av själva medierna och kulturen. Manovich har redan tidigare övertygande argumenterat för att de nya medierna i själva verket är just datormjukvaran. Det viktiga i alla medier är deras "gränssnitt" det vill säga hur vi använder dem för att skapa och konsumera information och kultur.

I sin föregående bok pekade Manovich på det revolutionerade i att informationen inte längre är bunden av en i förväg spikad struktur  - en film, en bok, ett musikstycke eller en tavla konsumeras i huvudsak enligt en given logik som också har med temporalitet eller ordning att göra - medan nya medier, så som spel eller databaser, erbjuder helt nya sätt att presentera och använda information. Men inte alltid. Manovich exempel i denna bok utgörs faktiskt i huvudsak av medier eller konstverk som har en form som dikteras av upphovsmannen: film, arkitektur eller installationer. Ämnet behandlas främst utgående från de förutsättningar som i dag finns och hur arbetsprocessen påverkas av mjukvaran eller snarare mjukvarorna.

Författaren lägger stor vikt vid den historiska bakgrunden och påpekar att det handlar om ett medvetet utvecklingsarbete av ett "metamedium : a combination of existing, new, and yet to be invented media" (Alan Kay), som trots att man från början inte såg vart det skulle leda, har revolutionerat (nästan) allt skapande arbete. I början simulerade det nya metamediet de gamla medierna, men i bakgrunden fanns hela tiden tanken om att faktiskt skapa något alldeles nytt. Manovich talar om mediernas evolution till olika grupper av arter, som lånar drag och funktioner av varandra.

Manovich verkar ha en ganska stark tilltro till att till exempel filformat att stabila, medan verktygen, spåket och medierna utvecklas. Samtidigt väcks nog hos mig frågan hur långt man inom existerande format (bild (och 3D), ljud - med tidsdimension) kan skapa verkligen nya formspråk - i synnerhet om man inte på allvar tar i bruk mer interaktiva funktioner ur användaren/mottagarens perspektiv. Det blir nog allt svårare att vara "innovativ" och fortfarande leverera resultatet i jpeg, mpeg eller mp3 format - eller ens html5? Man kan knappast skapa nya medier om man inte kan ta emot eller använda dem på nya sätt. Och våra sinnen utgör väl ändå i slutändan någon sorts bakre gräns?

Hela idén med att man i dag måste navigera i ett medium är enligt mig i grunden mer revolutionerande än att man sömlöst kan kombinera olika typer av grafik, så länge slutresultatet ändå är en bild eller levande bilder. Därmed inte sagt att inte Manovich också denna gång har en bra poäng och att vår kultur på många sätt utvecklats på nya och oförutsägbara sätt de senaste decennierna, vilket författaren på ett intressant sätt demonstrerar. Och det är faktiskt en viktig sak att se, att de nya medierna inte är "datorn" eller "smarttelefonen" utan datorprogrammen, som formar vår värld på sina kluriska, ofta svårfångade sätt. Det är programmen som ger dessa manicker sina egenskaper. Programmen har delvis gemensamma egenskaper, delvis är de unika för olika sorters program beroende på om man till exempel hanterar text, ljud eller bild. Detta framkommer bra i boken.

Cui bono?

Historiestuderandena vid Helsingfors universitet har redan länge haft som motto en undran över nyttan av historiekunskapen. Just nu lever humanister vid flera universitet i olika länder med samma utmaning, som nyligen resulterat i boken Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter redigerad av Tomas Forser och Thomas Karlsohn. Boken är en samling korta essäer av intressanta skribenter. Speciellt givande var det att läsa tänkare som Sven-Eric Liedman, Kay Glans, Svante Nordin, Arne Jarrick, Hans Ruin, Ylva Hasselberg och ... ja, listan kunde bra sträcka sig över hela listan av författare.

Boken är relevant och aktuell läsning, inte bara för humanisterna själva, utan även - och egentligen ännu mera - för dem som inte är insyltade i forskning i humanistiska vetenskaper. Utvecklingen under de senaste decennierna ha ju varit minst sagt oroväckande sett ur ett humanistiskt perspektiv. För att tala om humanism och humaniora i samma andetag är fullständigt motiverat. Inte därför att de som arbetar med humaniora eller kultur skulle vara de enda humanisterna, men för att de perspektiv humaniora anlägger är väsentliga för ett mänskligt samhälle, där människan genuint prioriteras framom systemet. Skribenterna argumenterar mycket bra och övertygande för att humaniora erbjuder det enda sant kritiska tänkandet (se t ex Beata Agrells text). Det är endast genom och med hjälp av humanistiska perspektiv vi egentligen kan analysera begrepp, syften och mening i en djupare betydelse. Och det är en alldeles annan sak än att operera med "nytta", som är ett fattigt och smalt begrepp - och det enda kvantitativt mätande och ekonomi kan hantera. Kritiken är humanioras grund, sanerar vi bort humaniora, sanerar vi bort mycket av kritiken. Själv ser jag det som en delorsak till humanioras motlut. Vi är helt enkelt obekväma och besvärliga för dem som vill styra och bruka makt och erbjuda enkla förklaringar och metoder för det mesta. Humanister är ofta motvals, de blir aldrig klara, som Stina Otterberg riktigt skriver, och deras arbete är inte alls lätt att mäta och jämföra.

Det finns flera tankar jag kommer att ta med mig ur denna essäsamling. Bengt Kristensson Uggla erbjuder till exempel en mängd ypperliga argument och resonemang att ta till. Flera av författarna tar upp temat om humanioras tredje uppgift och hur galet mätandet förvrider hela verksamheten. Humanistiska vetenskaper och forskare bör vara en del av en nationell offentlighet, de bör finnas närvarande och vara aktiva i sitt eget samhälle och sin egen kultur. Ett samhälle utan denna dimension är dysfunktionell, om vi inte kan diskutera samhället och kulturen, om vi inte har ord och begrepp som är förankrade i det egna samhället fungerar varken utbildning, kultur eller politik (demokrati). Men hjälp av resultatstyrningen som vi i Finland skrivit in i detalj i universitetslagen, tvingas forskare att publicera sig i utländska tidskrifter för sina anlosaksiska kolleger i stället för att bidra till den inhemska bildningen och kulturen. Sista spiken var nog att man sänkte Finska litteratursällskapets förlags rankning. För fortsatt finansiering krävs nu att universiteten pushar sina forskare att publicera forskning i finsk kultur och finsk litteratur i utländska tidskrifter. När börjar det avspeglas i att vi börjar sakna finsk terminologi för att diskutera finsk kultur?

En annan sida av samma tematik kring öppenhet och delaktighet var diskussionerna om den forskningsbaserade utbildningen. Förutom att studenterna ges insyn i forskning som är under arbete, är faktiskt studenternas bidrag till forskningen av värde. Forskningen ska även inom universitetet vara en öppen process, ibland luddig, kreativ och sökande, ibland igen instramad och skärpt av analys, kritik och rationellt tänkande. Men utan det öppna blir det ingen ny kunskap, inga nya framsteg. Och som Jarrick skriver, ska vi humanister inte heller rygga för att komma med resultat, för det kan vi göra.

Och just nu sitter jag med nästa bok, Lev Manovich Software takes command, och ser hur han gör precis det som humanister kan: med en bred kunskap om konst och kultur kan han förklara vad datorn egentligen gör. Och det kan han göra just precis i relation till konsthistoria och humaniora, inte med hjälp av teknik eller ekonomi. För att kunna greppa och hantera vad saker egentligen  handlar om behöver vi humaniora. Man kommer liksom inte runt det.