Vad de nya medierna egentligen är

Enligt Lev Manovich nya bok har vår kultur blivit mjukvaruiserad. I och med att en mycket stor del av alla kulturalster är formulerade som datorkod (dvs strukturerad data och algoritmer) har man öppnat upp för en inte bara ett blandande av olika medieformat och olika formspråk, utan också en djupgående integration och hybridisering av själva medierna och kulturen. Manovich har redan tidigare övertygande argumenterat för att de nya medierna i själva verket är just datormjukvaran. Det viktiga i alla medier är deras "gränssnitt" det vill säga hur vi använder dem för att skapa och konsumera information och kultur.

I sin föregående bok pekade Manovich på det revolutionerade i att informationen inte längre är bunden av en i förväg spikad struktur  - en film, en bok, ett musikstycke eller en tavla konsumeras i huvudsak enligt en given logik som också har med temporalitet eller ordning att göra - medan nya medier, så som spel eller databaser, erbjuder helt nya sätt att presentera och använda information. Men inte alltid. Manovich exempel i denna bok utgörs faktiskt i huvudsak av medier eller konstverk som har en form som dikteras av upphovsmannen: film, arkitektur eller installationer. Ämnet behandlas främst utgående från de förutsättningar som i dag finns och hur arbetsprocessen påverkas av mjukvaran eller snarare mjukvarorna.

Författaren lägger stor vikt vid den historiska bakgrunden och påpekar att det handlar om ett medvetet utvecklingsarbete av ett "metamedium : a combination of existing, new, and yet to be invented media" (Alan Kay), som trots att man från början inte såg vart det skulle leda, har revolutionerat (nästan) allt skapande arbete. I början simulerade det nya metamediet de gamla medierna, men i bakgrunden fanns hela tiden tanken om att faktiskt skapa något alldeles nytt. Manovich talar om mediernas evolution till olika grupper av arter, som lånar drag och funktioner av varandra.

Manovich verkar ha en ganska stark tilltro till att till exempel filformat att stabila, medan verktygen, spåket och medierna utvecklas. Samtidigt väcks nog hos mig frågan hur långt man inom existerande format (bild (och 3D), ljud - med tidsdimension) kan skapa verkligen nya formspråk - i synnerhet om man inte på allvar tar i bruk mer interaktiva funktioner ur användaren/mottagarens perspektiv. Det blir nog allt svårare att vara "innovativ" och fortfarande leverera resultatet i jpeg, mpeg eller mp3 format - eller ens html5? Man kan knappast skapa nya medier om man inte kan ta emot eller använda dem på nya sätt. Och våra sinnen utgör väl ändå i slutändan någon sorts bakre gräns?

Hela idén med att man i dag måste navigera i ett medium är enligt mig i grunden mer revolutionerande än att man sömlöst kan kombinera olika typer av grafik, så länge slutresultatet ändå är en bild eller levande bilder. Därmed inte sagt att inte Manovich också denna gång har en bra poäng och att vår kultur på många sätt utvecklats på nya och oförutsägbara sätt de senaste decennierna, vilket författaren på ett intressant sätt demonstrerar. Och det är faktiskt en viktig sak att se, att de nya medierna inte är "datorn" eller "smarttelefonen" utan datorprogrammen, som formar vår värld på sina kluriska, ofta svårfångade sätt. Det är programmen som ger dessa manicker sina egenskaper. Programmen har delvis gemensamma egenskaper, delvis är de unika för olika sorters program beroende på om man till exempel hanterar text, ljud eller bild. Detta framkommer bra i boken.