Retorik formar tankar, föder hat

Gärningsmannen på Utöya var nationalist, en motståndskämpe, som tyckte han skulle rädda Norge. Det var inte terrorism, det var krig. Uppenbarligen visste polisen snabbt vem han var, de måste ha noterat han verksamhet som pågått i åratal på nätet. Han var uppenbarligen känd för sina åsikter. Hur kan han trots det ha kommit över vapen och sprängämnen i sådan mängd? Hur kan han ha lyckats med att planera och genomföra det han gjorde?

Den skrämmande orsaken är sannolikt den samma som gjorde att den spontana reflexen hos media var att börja spekulera i islamistiska terroristers inblandning. Den al-Qaidaretorik som odlats av politiker och media i åratal, som enligt vad jag förstått, minst lika mycket bidragit till att skapa ett internationellt "nätverk", som till att motverka terrorism, har gjort sitt. Stärkt av en våg av populism som sköljt över västvärlden har islam blivit det hotfulla "andra", som allt mer börjat kontrastera mot nationalismen - inte kristendomen, som under tidigare sekler.

Utan den retoriken skulle kanske polisen har prioriterat annorlunda, utan den retoriken skulle kanske extremnationalister inte byggt upp en sådan hotbild. Vi måste ge akt på hur vi talar, hur vi tänker.

Kursskiss

Förutom att testa det nya indexeringssystemet som är under utveckling på Brages Pressarkiv, har jag under de senaste veckorna försökt ägna mig lite åt att planera den kurs kring digitalisering och digitala medier som jag ska hålla nästa läsår på uni. Jag är verkligen glad och tacksam över att få hålla kursen. Det handlar om mycket grundläggande företeelser, som delvis kan vara främmande för humanister. Inte desto mindre bör varje forskare i dag förstå vad webb och datorer går ut på, eftersom dessa, vare sig man vill det eller inte, utgör delar av det vetenskapliga arbetet, och - notera även detta! - forskningsmetoden.

Som bäst läser jag Lev Manovich bok Language of New Media, som jag säkert får skäl att återkomma till också här i min blogg. Det är på många sätt en insiktsfull undersökning, som präglas av en mycket semiotisk ansats, vilket jag förstås älskar. Saken blir inte sämre av att han tar avstamp i Mannen med filmkameran som jag skrivit om här. Samtidigt är det virtuella för honom som ingenjör och konstnär inget problem, vilket det nog är för forskaren.

För närvarande ser kursens disposition ut ungefär så här:

1 Digital kultur: Medier och deras betydelse för kultur och kommunikation (mediehistoria, kulturella aspekter, datorns sätt att representera världen på olika nivåer)

2 Webb 1, 2 och 3: Forskaren bland googlarna, Från enkelriktad till kaotisk kommunikation (närmare om internet och webben, samhälleliga och ekonomiska effekter, sociala medier konkret)

3 Att digitalisera och det digitala som källmaterial, Digitalisering av text (närmare om datorns sätt att representera information, om informationsmodeller och -strukturer, annotering, semantisk kodning)

4 Digitalisering av bilder och föremål, Digitalisering av ljud och rörlig bild (tekniska aspekter, betydelsen av metadata och sökbarhet, tekniker och standarder)

5 Digitalbaserade material och långsiktigt bevarande (Långsiktigt digitalt bevarande, planering, strategier, standarder)

6 Att skapa digitala resurser vid humanistisk forskning, Om att använda teknik för att samla ny information och samarbeta (egna erfarenheter, konkreta och praktiska exempel, vad man bör tänka på, samarbeten)

7 Om att söka, hitta och använda digital information (digitala resurser för humanister, sökteknik)

8 Källkritik och hänvisningar på webben, Källkritik av material i digitalarkiv och hänvisningar till det (detta kommer att ge mig särskild vånda pga brist på riktigt goda forskningsdugliga resurser ....)

9 Tillgång till forskningsresultat, Open Access (att söka och publicera)

10 Digitalt publicerande för forskare: Presentationer Webbsidor Bloggar Mikrobloggar grafik (väldigt konkret)

11 Expertens status och ansvar: från auktoritet till förhandlare , mätbarhet och resultat i digital miljö

12 Sammanfattning, utvärdering och diskussion

Fast diskussion hoppas jag ju på under hela kursen. Det hela ser ganska ambitiöst ut, så vi får se hur jag lyckas ro i land det hela. Ena stunden tycker jag att jag har oändligt mycket att säga om allt och ibland drabbas jag av tvivel (hur mycket måste jag fräscha upp och lära ut Boole, binära tal, läsa på om objektorienterad programmering ...). Det är också väldigt svårt att veta i förväg vad studenterna vet och kan. Sannolikt finns det mycket stora skillnader mellan individer. Jag hoppas i alla fall att de som kommer på kursen får klart för sig vad man bör tänka på och hur man fungerar smart när man söker information, forskar i den, behandlar den och sedan sprider den nya kunskapen. Framför allt måste man ju i dag själv vara mycket aktiv, tycker jag.

Primitivismen, vår räddning?

Kan man bedriva trovärdig samtidskritik genom att inte bemöta och analysera samtidsfenomen med analytiska resonemang, utan låta sig inspireras av fransk 1900-talsfilosofi och ta till bombastiska sentimentala utsvävningar i tryck? Under det senaste året har jag läst ett par svenska "pamfletter", som till skillnad från många av sina franska förebilder inte egentligen fäster sig vid begreppens betydelser och argumentationens stringens, utan är mer löst formulerade, men ändå väldigt pretentiösa essäer om den stackars olyckliga och missanpassade människan i vårt samhälle. Läsningar av Helena Granströms Det barnsliga manifestet och Eric Schüldts och Jonas Anderssons Framtiden ger mycket litet konkret att fundera över, inga egentliga redskap för tanken, vilket beror på en valhänt inställning till det analytiska tänkandet. Min oro är att detta återspeglar en större diskurs i det svenska filosofiska tänkandet.

I en postmodern anda låter man språket spela en framstående roll. Det väsentliga verkar vara att det låter djupsinnigt. Att definiera begrepp och förhålla sig konsekvent och analytiskt till själva språket tycks ändå inte upplevas som påkallat i den här diskursen. I boken Framtiden används Cheops pyramidbygge som en pendang eller jämförelse till eller metafor för digitaliseringen av vårt samhälle. Eller upplysningsprojektet. Eller den tekniska utvecklingen i allmänhet. Det förblir rätt dunkelt vad avsikten med den storstilade parallellen är, annat än att författaren inspirerats av någon bok om vårt eventuellt egyptiska arv. Genom att på detta sätt spela med fria associationer och diffusa allusioner strävar författaren troligen till insikt och djup i sin beskrivning av sin egen tidigare villfarelse om digitaliseringens välsignelser. Resultatet blir ett inkoherent svammel. Det hjälper liksom inte att kalla språket "mytologiskt". Det förblir dunkelt sagt. Det må förstås vara var och en förunnat att uttrycka sina tankar som man bäst vill. Lite kritisk granskning vore ändå på sin plats om man är ute efter att skriva kritik.

Båda böckerna är fulla av påståenden som är mycket generaliserande och provocerande. Som exempelvis ounderbyggda antaganden som att "(m)änniskan alltid har omfamnat det nya" (Framtiden s. 29) eller "Den stora lockelsen är att bygga så högt att du blir odödlig. Allt byggande handlar om detta" (samma bok s. 26). Dylika påståenden är närmast kränkande i relation till både det som stora konstnärer och tänkare gjort under de senaste seklerna, men också för alla de vanliga människor som verkligen kämpat för bra saker i sina egna och sina närmastes liv. I våra samhällen finns också en stark tradition av förändringsmotstånd vad gäller tekniska innovationer. De allmänna hurraropen låter fortfarande vänta på sig inför genmanipulerade odlingsväxter, liksom enveten kritik från många håll fortfarande framförs mot både mobiltelefoner och kärnkraft.

Man uttalar också lätt de mest märkliga tolkningar av människan i samtiden. Så som: "För att till fullo delta i kulturen krävs av människan ett omfamnande av auktoritet, omättliga materiella önskningar obekymrade om fysiska begränsningar och tron på det egna jaget som tillvarons nav." (Det barnsliga manifestet, s. 23) Exakt vilken kultur månne Helena Granström avser här och till skillnad från vad då? Det altruistiska "Naturtillståndet"? Miljöfrågor och etisk konsumtion ligger väl rätt högt på agendan för många människor i dag? Å ena sidan skriver hon om samtidskulturens infantilisering, å andra sidan är människor enligt henne för bundna av denna kultur. Lika definitivt deklarerar hon sedan att "(k)reativiteten är barnslig eftersom vuxenheten kräver av människan att den överges." (s. 59) Sällan har väl kraven på kreativitet och ständigt skapande, både i arbete och på fritiden, varit så explicit uttalade och uppskattade som i vårt samhälle just nu? Se så mycket fritid vi har och så mycket medel att uttrycka och förverkliga oss själva! Kanske inte detta skapande är tillräckligt "fritt" och "naturligt"? Granström upplever det tydligen som ett närmast oöverkomligt trauma att det naturliga språket, liksom varje annan form av kommunikation, har sina gränser i förhållande till erfarenheten.

Flitig name dropping övertygar inte om förträffligheten i dessa "analyser". Att på detta sätt höja motstridighet till djupsinnighet är intellektuellt svek.

Eric Schüldts sentimentala inledning i Framtiden (s.16-17) är fantastiskt naiv och felaktig ur alla faktiska perspektiv sedd. Att kalla den skönlitterär gör den inte mindre ohållbar. Texten fortsätter i samma anda, som en ström av bilder, där fakta och luddiga metaforer blandas med romantiskt färgade exkursioner i "naturtillståndet". En helt bekymmerslös och onyanserad användning av begrepp som modernitet och modernism gör att allt blir en flummig skönlitterär text, som ändå präglas av en sådan respektlös användning av språket, att trovärdigheten lider gravt. Lika fort som pyramiden förvandlas till en myrstack, försvinner logiken ur resonemanget om de förblindade massornas meningslösa arbete. Inte ens medförfattarens litteraturöversikt räddar den goda saken, som förlorats genom en dylik sentimental och irrationell ansats.

Det är möjligt att vädja till känslor om man anser det ha ett mervärde utan att för den skull pruta på stringensen i tanken.

Vad är det i vår kultur som är problemet och vilka är möjliga lösningar? Det får man inga klara svar på i dessa två böcker. Finns det inga regler eller begränsningar i naturen? Är natur alltid frihet och av människan "skapade" regler alltid av ondo? Är kultur och civilisation förkastliga? På vilket sätt skiljer sig 2000-talets svenska samhälle essentiellt från någon annan tid eller kultur? Varken Granström och Schüldt gör någon riktig systematisk eller kritisk helhetsanalys, de erbjuder inga egentliga lösningar (annat än Granström när hon säger att vi ska bli vuxna och "omfamna smärtan" i att allt inte är så enkelt som hon verkar tro att folk tror). De är lika hopplösa som Rousseau själv, argumentationen är lika löst baserad på känslor och vaga antaganden om den lyckliga vildens sorglösa tillvaro. Man frånser att en människa utan kultur inte är en människa eller tycker att detta är ett beklagligt dilemma.

På samma sätt förbiser författarna helt de positiva effekter på människans liv och leverne det senaste århundradets utveckling haft och ger dessutom sken av att människor i allmänhet skulle vara omedvetna, oreflekterande fångar av samhället och kulturen. Och samtidigt som man låter påskina att dessa skulle vara allt omslutande och monolitiska, är de tydligen så motstridiga att man kan säga vad som helst om dem. Riktigt så enkelt borde man inte göra det för sig, om man vill vara ambitiös och storstilad.

Lön och löje

Borgbacken har fått publicitet. Det började med ett inslag i A-studio där man behandlade missnöjet bland de ungdomar som arbetar i nöjesparken. Själva katastrofen var ändå hur företagets vd och stiftelsens representant hanterade kommunikationen. Den unga journalisten blev upprepade gånger tillrättavisad, då hon inte betedde sig enligt deras förväntningar. Det avspeglade tydligt organisationens ledarstil.

Det handlar nämligen nog om ledarskap och kommunikation. Det är helt klart att man av säkerhetsskäl måste ha strikta regler i en nöjespark. Unga som inte varit i arbetslivet har ibland svårt att förstå vilka regler som gäller överlag. Det är helt begripligt att man måste handleda och övervaka dem i ett så krävande arbete som det som görs på Borgbacken. Samtidigt förespeglar man att det är roligt att jobba på ett nöjesfält. Personligen har jag alltid tyckt att de unga som jobbar där utstrålat missnöje och dålig stämning. Vad som skulle behövas är en grundlig utbildning för alla chefer: hur man kommunicerar och motiverar, hur man skapar vi-anda och arbetsglädje, hur man ger god service. Det är inte genom att dela ut skriftliga varningar. Det är en mycket stor utmaning, en svår kombination med många oerfarna anställda och stränga säkerhetsföreskrifter. Man måste ha tid och resurser att handleda och förklara. Genom kadaverdisciplin får man inte till stånd en rolig arbetsplats och inte bra service.

Detta kombinerat med en totalt misslyckad kommunikationsstrategi utåt leder nog förr eller senare ofelbart till det man nu har för händer: en imagekatastrof. Man kan se att det på webben finns mycket trafik kring Borgbacken, tydligt mer än på ett år. En liten analys av flöden visar att det rör sig om ett samspel mellan medier och sociala medier. I bloggarna har diskussionen har också gått in på journalistik (se t ex Esa Töykkäläs inlägg). De traditionella medierna verkar ändå vara något långsamma med att ta in uppgifter om ärendet under rapporteringens gång. Det känns kanske något orättvist med tanke på att hela juttun inleddes med att missnöje uttryckts på webben.


En sökning på Twitter visar katastrofens omfattning. Ännu värre är troligen ändå den skada som skett på Facebook, som har större publik och tröghet. Den negativa publiciteten kommer sannolikt att synas länge där. Tydligen har man från Borgbackens sida inte försökt manipulera offentligheten på webben. Det är bra att man inte gått i den fällan. Möjligen beror det ändå mer på att man inte alls har ett hum om vad som egentligen är på gång. Och vilken värld de ungdomar man anställer lever i.

Jag tror att man borde tänka om helt, hela organisationens logik. Byt kontrollsträvan mot mycket aktiv och öppen kommunikation. Både internt och externt. Det måste dessutom göras med en tydlig markering, som exempelvis att byta ut vd.

E-tidning

Hufvudstadsbladet har från och med början av juli tagit i bruk ett betalsystem för e-tidningen. Den är en flashversion av papperstidningen eller i framtiden en produkt som kan användas med olika läsplattor och appar.

Man har av mycket svårbegriplig orsak valt att ta betalt också av prenumeranter till papperstidningen. Ett ganska ordentligt pris dessutom, inte förstås i förhållande till kostnader, men i förhållande till min bedömning av marknadsläget, dvs vad folk är beredda att betala. Genom en dylik policy försinkar man möjligen chansen att få verklig volym på e-sidan. Dessutom bromsar man sannolikt upp tendensen att övergå från papperstidning till e-tidning.

Skulle det inte vara smartare att erbjuda e-tidningen gratis till prenumeranter och en något billigare prenumeration för endast e-versionen? En sådan modell skulle ge läsarna förutsättningar att vänja sig vid den digitala versionen och senare en morot att ge upp papperstidningen. Det torde vara en önskvärd målsättning både med tanke på miljö och mediahusens lönsamhet eftersom distributionskostnaderna är så stora.

Det kan ta mycket lång tid för många läsare att vänja sig vid endast e-tidning. En liten minoritet kanske nappar på direkt, majoriteten kommer att ta tid på sig, misstänker jag, med långsam förflyttning från det ena till det andra under en period då man behöver båda. Dessutom kommer det ju alltid att finnas de som vill ha papperstidning. Man kunde tänka sig att en mix med några tiotals procent papperstidningsprenumeranter och resten intenetförsäljning kunde vara en ekonomiskt bra balans. E-bokens framgångar ger hopp om att sådant kan lyckas. Det handlar om att ge kunderna vad de vill ha. Men man måste då också ge dem möjlighet att inse vad de vill ha. En fördel är de digitala versionernas stora flexibilitet.

Ett stort problem med hela konceptet – som i och för sig delas av många andra tidningar – är att man för långt utgår från tidningen som format, inte enskilda artiklar. Sammansättningen av artiklar utgående från redaktionens journalistiska och praktiska kriterier är förstås en förädlingstjänst, ett filter. Färdiga allmänbildande paket. Men folk bläddrar väl ändå relativt effektivt förbi avdelningar som inte intresserar dem. I den digitala miljön blir det allt mer tydligt: varför betala för innehåll man inte vill ha? Ett nummer av en tidning är liksom lite för grovkornigt, åtminstone som enda alternativ.

Det jag innerligt hoppas är att man inte drar en felaktig slutsats om att det skulle vara omöjligt att göra pengar på att producera innehåll på webben. På webben handlar allt om synlighet och flexibilitet.