Recession

Ett säkert tecken på recession tycks vara att myndigheterna börjar sysselsätta sig med petitesser. Dels för att de stora ärendena är färre, dels för att bevisa sin egen nödvändighet och effektivitet. Som med byggloven. Aldrig tog det så länge att få ett bygglov som under början av 1990-talet, det hela blev otroligt mycket snabbare och smidigare så fort lågkonjunkturen gav vika.

På nära håll har jag nu följt med en del vansinnesprojekt. Tullen tycks just nu inte ha bättre saker att göra än att samla prover ur en liten EU-importörs varulager (fullständigt abnorma mängder), och därtill fakturera företaget med en saftig summa för den äran. Gällande vissa produkter har företaget förlorat hela sitt årsbidrag. Och sen tycker man att småföretag är viktiga sysselsättare …?

Även andra exempel på övernitiska tjänstemän har nått mina öron de senaste dagarna. Skulle eventuellt någon fiffig chef kunna hitta på något konstruktivt och vettigt för dessa människor att göra? Kunde man eventuellt se över hur man fakturerar mindre aktörer och vilka krav man ställer på dem? Det är inte alltid rimligt att behandla små och stora företag lika.

Nå väl, se upp för olika granskare och bered er på en ökande mängd blanketter och utredningsförfrågningar i varje vända. Vi måste tydligen dra vårt strå till stacken för att sysselsätta byråkraterna också.

Visa mig vad du är gjord av, så kan jag säga vem du är

Delegationen för informationsförvaltningen inom den offentliga förvaltningen (JUHTA) gick för snart ett år sedan ut med en rekommendation (varning för bristfällig svenska!) som ganska kraftigt talar för val av öppen källkod inom den offentliga sektorn. Man följer här europeiska rekommendationer och satsningar, med målsättning att stöda öppen källkod.

Orsakerna är många. I de finska rekommendationerna fäster man sig främst vid konkurrens- och säkerhetsaspekter. Genom att välja program med öppen källkod försäkrar man sig om att man i framtiden kan dela system och program inom förvaltningen och också med medborgarna. Myndigheterna har möjlighet att konkurrensutsätta och köpa in olika delar av it-utvecklingen när de ser det som lämpligt. Man minskar risken för sådana de facto-monopol som lätt kan uppstå, då man använder sig av ett kommersiellt, slutet program, där all utveckling måste ske på kundens bekostnad, men resultaten i praktiken blir hos programleverantören. Detta i kombination med att kostnaderna för att helt byta system kan bli höga. Den trygghet en kommersiell leverantör ger är dessutom ofta rätt skenbar, eftersom avtalen inte sällan ger ansvarsfrihet för skador eller indirekta kostnader.

Öppen källkod betyder ändå inte samma sak som att programvaran skulle vara gratis, även om det ofta är så. Gratis program har inte alltid öppen kod. Inom OAI har man avtalat om vilka kriterier som bör fyllas. Open Source-rörelsen är idag en faktor som storföretagen måste ta hänsyn till. Ett bra ställe att bilda sig en uppfattning om dess omfattning är att studera SourceForge. Man inser snabbt att det finns en hel del som kanske inte är så bra, men systemet har klar peer-review. Och här finns viktiga program som används av organisationer runt om i världen, så som DSpace.

Då man talar om riskerna med dylika program hänvisar man ibland till att deras framtid är osäker, eftersom ingen "tar ansvar" för dem. Av någon orsak verkar man i så fall tro att kommersiella företag skulle vara mer eviga än världsomspännande nätverk av universitet.

Ett drag som är mycket typiskt för populära fria program med öppen källkod är den enorma utvecklingshastigheten. Det kan till och med anses som en risk enligt finska myndigheter, men risken är överkomlig eftersom systemen är genomskinliga. Effektiviteten i fri utvecklingen i webbgemenskaper, s.k.crowd sourcing har visat sig så stor att också jättarna i dag tar hänsyn till open source-projekt och försöker utnyttja dem, både som givare och tagare. Det finska COSS har således både Nokia och IBM som medlemmar. Det är inte utan att Clay Shirky konsulterat Nokia.

Vad gäller långtidsförvaring av digitala material är genomskinligheten inte bara en del av säkerheten utan också trovärdigheten. (Det kan man läsa om t ex här). Om trovärdighet och annat kring digitalarkiv kan man förresten också läsa i Arkivas nya termlista, där vi försökt samla viktiga ord på svenska.

Ikaros

I dag har jag njutit av senaste Ikaros, som droppade i postlådan med Ny Tid. Särskilt välkomnade jag Henrik Stenius lättillgängliga artikel om begreppshistoria (även om jag först hade en liten filosofisk felassociation kring ordet intention).

"Också i den akademiska argumentationen är det vanligt att en undersökning om t. ex. liberalism utgår ifrån en bestämd idé om vad liberalism är. Detta är en form av forskning där forskaren uppträder som en slags domare som bestämmer vem som ger uttryck för sann liberalism och vem som uppträder under falsk flagg."

Stenius skriver också om hur t ex definitionen av Europa, eller egentligen en sann europeisk identitet, är en central politisk fråga, som ju också får omedelbara politiska konsekvenser. Inom politiken är ju den här typen av definitioner och tolkningsföreträden en mycket viktigt faktor. Och det är verkligen viktigt att bli påmind om begreppens relativitet.

Men det gäller också inom juridiken: vad kan definieras som stöld, misshandel eller mord? Eller inom medicinen: vad är en sjukdom och vad är det inte, när ska vi ta en medicin vi erbjuds (av läkemedelsföretag) och när inte?

Det gäller att vara på sin vakt med ord och hur de används.

Äntligen!

Efter att i åratal ha undrat hur det kan komma sig att man måste betala för enkel referensinformation producerad för skattemedel och bråkat med krånglig teknik, nåddes vi i dag av en verklig glädjenyhet. Universitetsbibliotekens samkatalog LINDA och artikeldatabasen ARTO kommer att bli fritt tillgängliga nästa år! Ett försök, men man kan verkligen hoppas att det blir bestående. Att panta på sådan information är nationalekonomiskt dumt. Som följande kan vi hoppas på att myndigheternas geografiska information blir fri.

Forskning i Finland

I veckan publicerade Finlands Akademi en lätt kritisk rapport om den finska vetenskapliga forskningens nivå och utmaningar. Rapporten ledde till oroade kommentarer i ledare i både Helsingin Sanomat och i Hbl.

Den finska politiken och självbilden vilar i stor utsträckning på protestantiska idéer om ärlighet och flit, som framkallar goda kunskaper och framgång som baserar sig på teknisk och vetenskaplig expertis. Lärdom och bildning har stått högt i kurs i vårt land sedan 1800-talet. Under de senaste decennierna har man dessutom ganska fullständigt anammat moderna tankefigurer kring innovation och informationssamhälle på högsta politiska nivå. Det har nog delvis skett på bekostnad av lärdom och bildning. Vetenskap och forskning är i dag framför allt ett instrument för politiker att hävda Finlands konkurrenskraft i den globala ekonomin.

Johanna Westman skriver insiktsfullt på ledarplats utgående från Akademins rapport och en annan utredning som gjorts av Undervisningsministeriet. En viktig poäng är att det behövs arbetsro och genuint kreativa miljöer. I dag är universitetsanställda fullständigt överlastade med administration (arbetstidsuppföljning och annat strunt) och framför allt en ständig oro och omorganisering. Reformivern som slår hårt mot alla på den offentliga sektorn är nog som fenomen särskilt förödande för dem som borde arbeta med komplexa frågor som kräver mycket tid och koncentration. Så som forskarna.

Själv hade jag i veckan intressanta diskussioner med forskare om dagens växande krav på att producera lättillgängligt material och på att lyfta fram sig själv som person i offentligheten. Open access-publicering, bloggande och sökoptimering är saker som forskare i dag måste ta ställning till. En del upplever det som kränkande för sin integritet som forskare. Jag kan förstå och respektera det. Samtidigt tycker jag att man som forskare borde ta ett visst ansvar för att se till att bra information också finns tillgänglig på webben. Och att man, om man vill göra sina tankar hörda, måste kämpa för sin status (image) som expert hela tiden, hela tiden bevisa och förhandla om varför man vet mer om en sak än någon text på webben, som råkar komma först upp bland sökresultaten.

Genuin och begränsad digitalisering

I veckan gjorde det utmärkta Digiwiki-nätverket en exkursion till det nationella digitaliseringscentret S:t Michel . Digiwiki-nätverket, från början Digifoorumi, är ett nätverk för professionella digitaliserare. Man har under de senaste åren aktivt arbetat med att samla högklassig information om digitalisering i en wiki (en partiell svensk översättning är under arbete). Särskilt brännande för många är frågan om digitalisering av rörlig bild och långtidsförvaring av digitala videoinspelningar. Men på wikin har man samlat mycket bra information också om foton och ljud. De tekniska frågorna är häpnadsväckande komplicerade och svåra, så det är verkligen viktigt att man kan dela med sig av sina erfarenheter av olika lösningar.

Digitaliseringscentret var imponerande. Personligen övertygades jag av den minutiösa kvalitetskontrollen som genomförs kontinuerligt. Men det var också en verklig tankeställare vad gäller Nationalbibliotekets lagstadgade roll och lagen om friexemplar. Till centret kommer tiotalstusen tidningar årligen, som med stora resurser mikrofilmas. I dag har alla dessa varit i digital form innan de tryckts!

Det verkar helt vansinnigt att skanna in dem. I dag finns tekniken att enkelt göra pdf-filer till mikrofilm direkt. Om man nu prompt skall ha dem på mikrofilm. Själv tycker jag en lagändring kunde vara på sin plats: jag tycker det kunde räcka med papperex i magasin och digitalkopior (dvs en pdf från tryckeriet), som man för låg kostnad dessutom kan distribuera till andra friexemplarsbibliotek. Varken papperstidningar eller proffsigt bevarade digitalkopior försvinner plötsligt, utan kan underhållas och informationen kan migreras vid behov. Då kunde man istället sätta resurserna på att tillgängliggöra äldre material.

En del av gruppen besökte också Centralarkivet för Finlands näringsliv ELKA, ett modernt arkiv med gott kunnande och intressanta material.

I inläggets rubrik har jag skrivit "begränsad digitalisering". Med det menar jag just det man sysslar med på många håll i dag, dvs att man inte genuint tänker digitalt och ser helheten i vår samtida kultur. Som det man tvingas till på Nationalbiblioteket. Processerna borde kunna ta i betraktande det faktum att material i dag i 99 fall av 100 (minst ...?) föds i digital form. Man borde inte behöva fota eller skanna in trycksaker eller texter som tillkommit under det senaste decenniet. Då är det något fel i systemet. Genuin digitalisering innebär att man omfattar samhällets digitalisering, det betyder att kulturen till stora delar tar sig i digitala uttryck. Digitalisering är inte endast lika med att skanna gamla papper, även om det är en (smal) betydelse av ordet.

Jobbigt?

Doktorand Jarkko Liedes från Helsingfors universitet skriver i en intressant artikel i senaste Tieteessä tapahtuu tankeväckande om arbetsmoralen i ett historiskt perspektiv. Särskilt inspirerade han mig att fundera vidare på hur den moderna, industrialiserade stadskulturen präglar vår uppfattning om tid och rum. Arton- och nittonhundratalens strikta fördelning mellan arbetstid, arbetsplats och yrkesroll gentemot privat-dito av alla slag börjar vara slut. De facto har den ju aldrig heller varit fullständigt allenarådande, men den har ändå utgjort den norm som har gjort till exempel forskare, småföretagare eller konstnärer till marginala grupper med uselt socialskydd. Dessutom har det lett till en synnerligen obehaglig tendens att anse att "yrkesmoral" och privatliv inte har något med varandra att göra. Inte för att jag vill förespråka osakliga och moraliserande mediedrev, men nog är det bra konstigt att beslutsfattare på fullt allvar kan påstå att deras privata affärer inte skulle ha någon som helst betydelse för deras trovärdighet.

En osund personlighetsklyving har det varit, mellan privat och offentligt liv, arbete och fritid. I dag är det privata mera offentligt för de flesta. Det finns förstås många slags skillnader mellan "vänner" och "vänner", men man är i dag medveten om att verkligheten, livet och sociala relationer är mycket mer nyanserade än en tudelning mellan jobb och fritid. Att arbete och privatliv ofta går in i varandra. En del människor vill hålla dem strikt skilda, men frågan är om det ens är ett särskilt effektivt sätt att hantera arbetsstress för alla. Ibland kunde det kanske vara tvärtom, att försöka se jobbet som integrerad och meningsfull del av livet kanske kan hjälpa en att hitta sysselsättning eller en approach till jobbet som gör en mer tillfreds med livet.

Roller, upphovsrätt, auktoritet, autenticitet och integritet är alla under omdefiniering. Jag talade något om detta under kursen i bokhistoria (diaserie här). Men Liedes artikel fick mig att lägga till rummet. Om arbetsplatsen till stora delar är inne i datorns cybervärld, vilket den ju är för många, om man också har ett virtuellt kontor som vi på Arkiva, så har ju arbetsplatsen faktiskt delvis flyttat ut i det virtuella rummet. Vilket ytterligare söndersmular tudelningen mellan arbete och fritid. Fast det säkert är politiskt inkorrekt att säga det, tror jag det är bra, för det ger ökad frihet. Vilket ger ökad motivation, ökad kreativitet. Det handlar inte bara om distansarbete, utan om en mer grundläggande omdefiniering av våra miljöer och roller.