Jobbigt?

Doktorand Jarkko Liedes från Helsingfors universitet skriver i en intressant artikel i senaste Tieteessä tapahtuu tankeväckande om arbetsmoralen i ett historiskt perspektiv. Särskilt inspirerade han mig att fundera vidare på hur den moderna, industrialiserade stadskulturen präglar vår uppfattning om tid och rum. Arton- och nittonhundratalens strikta fördelning mellan arbetstid, arbetsplats och yrkesroll gentemot privat-dito av alla slag börjar vara slut. De facto har den ju aldrig heller varit fullständigt allenarådande, men den har ändå utgjort den norm som har gjort till exempel forskare, småföretagare eller konstnärer till marginala grupper med uselt socialskydd. Dessutom har det lett till en synnerligen obehaglig tendens att anse att "yrkesmoral" och privatliv inte har något med varandra att göra. Inte för att jag vill förespråka osakliga och moraliserande mediedrev, men nog är det bra konstigt att beslutsfattare på fullt allvar kan påstå att deras privata affärer inte skulle ha någon som helst betydelse för deras trovärdighet.

En osund personlighetsklyving har det varit, mellan privat och offentligt liv, arbete och fritid. I dag är det privata mera offentligt för de flesta. Det finns förstås många slags skillnader mellan "vänner" och "vänner", men man är i dag medveten om att verkligheten, livet och sociala relationer är mycket mer nyanserade än en tudelning mellan jobb och fritid. Att arbete och privatliv ofta går in i varandra. En del människor vill hålla dem strikt skilda, men frågan är om det ens är ett särskilt effektivt sätt att hantera arbetsstress för alla. Ibland kunde det kanske vara tvärtom, att försöka se jobbet som integrerad och meningsfull del av livet kanske kan hjälpa en att hitta sysselsättning eller en approach till jobbet som gör en mer tillfreds med livet.

Roller, upphovsrätt, auktoritet, autenticitet och integritet är alla under omdefiniering. Jag talade något om detta under kursen i bokhistoria (diaserie här). Men Liedes artikel fick mig att lägga till rummet. Om arbetsplatsen till stora delar är inne i datorns cybervärld, vilket den ju är för många, om man också har ett virtuellt kontor som vi på Arkiva, så har ju arbetsplatsen faktiskt delvis flyttat ut i det virtuella rummet. Vilket ytterligare söndersmular tudelningen mellan arbete och fritid. Fast det säkert är politiskt inkorrekt att säga det, tror jag det är bra, för det ger ökad frihet. Vilket ger ökad motivation, ökad kreativitet. Det handlar inte bara om distansarbete, utan om en mer grundläggande omdefiniering av våra miljöer och roller.