Voj, voj

I den anglosaxiska världen pågår ett febrilt arbete med den nya Resource Description & Access-standarden (RDA). Man väntar intensivt att den skall bli klar, eftersom det behövs fungerande standarder för katalogisering av det breda spektrum av material som finns i dag. Även inom vårt eget nationella digitala bibliotek har man tänkt sig att man skall utgå från detta regelverk. Den nya katalogiseringsstandardens syfte är att beskriva exakt hur man skall använda olika fält.

Men ack, dokumenten omfattar oräkneliga sidor (innehållsförteckningen är över 100 sidor!!). Jag börjar vara lite benägen att hålla med den något provokativa Henry Gladney: nog borde bibliotekarierna kunna tänka i ny banor! Är det verkligen meningsfullt att författa dylika direktiv i dag?

I viss mån verkar man nog ha tagit ett steg in i databasernas ålder, men marknadsföringen kommer att bli en utmaning utanför bibliotekariernas krets. Också inom biblioteken är jag rädd för att modellen är alldeles för arbetsdryg för att vara värd att utnyttjas fullödigt. Eller ens delvis.

Jag erkänner genast att jag knappast kommer att ens försöka sätta mig in i RDA väldigt grundligt (om alls). Jag är rädd för att genomslagskraften blir lidande. Vilket är synd, för gemensamma regler skulle gynna alla. Samtidigt räcker tyvärr inte Dublin Core eller Google så långt ... Det behövs enkla, klara direktiv.