Ett levande centrum

Ett levande centrum associeras ofta med affärsverksamhet, butikshandel, kafé- och restaurangverksamhet men också en mångfald i stadsbilden av människor i olika åldrar och gärna med olika språk. I en levande stad ingår också skolor, kulturevenemang och -institutioner, parker och torg. En levande stad är öppen och innehåller en stor variation av olika typer av rum och utrymmen där människor kan röra sig fritt. De mindre affärerna är eller borde vara ett tecken på ett välmående samhälle. Att tänka sig att stadens centrum skulle vara ett friluftsshoppingcenter dit människor kommer endast för att handla och spendera fritid är knappast realistiskt. Det behövs både arbetsplatser, universitet och skolor, museer, bibliotek och bostäder.

Den östra ändan av Alexandersgatan har alltid varit lite mer institutionell.
Foto: Carl Adolf Hård, 1866. Stadsmuseet.

Helsingfors huvudgata var odisputabelt sedan 1600-talet Stora gatan, nuvarande Alexandersgatan. Längs den gatan har både institutionellt viktiga byggnader som guvernörshuset och prästgården och många handelsbodar och affärsverksamheter funnits, börjande förstås från Sederholm och en hel rad andra bodar, krogar och apotek som under decenniernas och seklernas lopp funnits längs gatan. Utmed Alexandersgatan har mången student och tjänsteman vandrat sedan staden blev huvudstad, men längs gatan har det också funnits till exempel konfektionsindustri, boktryckeri och en pianofabrik ännu kring sekelskiftet 1900.

I hörnet av Alexen och Mikaelsgatan fanns The Magasinet på 1890-talet.
Till vänster, längs Alexen, syns A.Kyrklunds sybehörsaffär och på Mikaelsgatans sida P Sidorows Finska redskapshandeln som sålde allt från ångmaskiner o isskåp till kvarnstenar och brandsprutor.
Foto: A.E. Rosenbröijer, 1895. Stadsmuseet.

När staden växte och industrialisering och urbanisering fortskred, började banker och försäkringsbolag bygga kontor längs Alexandersgatan. Västra ändan blev också småningom allt mera urban bland annat tack vare Julius Tallbergs investeringar i stora stenfastigheter och byggandet av Centralgatan. Slutligen fick den västra ändan en lika stor tyngd som området kring Senatstorget då Stockmanns stora varuhus flyttade från torgkanten till hörnet av Östra Henriksgatan (nuv. Mannerheimvägen) på 1920-talet.

Studenthuset byggdes på 1860-talet i utkanten av staden. När staden växten blev nuvarande Tre Smeders plats en viktig trafikknutpunkt och hette också länge Spårvägstorget.
Foto: K.E. Ståhlberg, 1890-talet. Museiverket.

Dagligvarorna utgjorde troligen länge en stor del av butikshandeln i Helsingfors. Länge såldes livsmedlen på torg men i och med att hygienen blev viktigare att hantera grundades saluhallar. I allmänhet sålde man livsmedel av samma hygienskäl i olika småbutiker. Det var också i början av 1900-talet som livsmedelsproduktionen på allvar måste trappas upp till storindustri och de första butikskedjorna erövrade stadsbilden. I synnerhet arbetarna, som länge jobbade 10 eller 12 timmar om dagen hade inte möjlighet att ta sig längre bort för att handla mat för dagen. Man kan klicka på kartorna för att få dem större.

Stadens köttaffärer 1926.

Mjölk- och bröd fick man sälja i samma lokaler.  Småbagerier är här markerade med brunt, Elantos butiker med organge,  Helsingfors mejeributiker med blått och Mjökcentralens med grönt. 1926.

Konfektionsaffärer fanns mest i centrum, Mikaelsgatan, Glogatan, Alexen och Norra Espen var adresser där man kunde handla färdigsydda kläder.  Kläder var ju verkligen inga slit- och slängvaror förrän sent på 1900-talet, utan investeringar de flesta verkligen måste satsa på.

Konfektionsaffärerna var länge i huvudsak småföretag, där man också sydde upp kläder. Grand Magasin drevs av Hildur Cairenius 1905-1918 på Norra Espen. Intill finns Lorens Malmströms herrekiperingsaffär som öppnade i mars 1892.
Foto: Okänd, 1920-talet. Stadsmuseet.

Under senare delen av 1900-talet kom nya koncept och vindar in på marknaden. På 1950-talet planerades Forum-kvarteret som ett komplex byggt för bara butiker och i slutet på sextiotalet öppnades de första shoppingcentren i förorterna för att betjäna invånarna i en tid då ännu många familjer skötte barnen hemma och man inte var så mobil till vardags.

Det "ursprungliga" Forum revs i början av 1980-talet. På den här tiden fanns det massor av olika banker man ofta måste besöka personligen för att sköta sina ärenden. Andra företag som betjänade kunder i butikslokaler var t ex resebyråerna, allt viktigare i takt med att charterresorna blev vanligare. 
Foto: Teuvo Kanerva, slutet av 1960-talet. Museiverket.

Före webben fanns det ju mängder av ärenden man behövde sköta fysiskt på plats med att besöka såsom postkontor, tidningskontor liksom många specialaffärer som filmframkallning, radioaffärer, sportaffärer, lampaffärer och så vidare. År 1920 fanns det 230 kaféer i staden och även om förbudstiden och krigen slog hårt mot restaurangbranschen har det alltid funnits folk i staden som inte varje gång lagar sin egen mat. Men Alexen förvandlades från en mångsidig livlig stadsmiljö till en ödslig gata full av bankkontor och försäkringsbolag. Några envisa småföretagare fanns kvar, såsom tobakshandel och guldsmedsaffärer. Två varuhus drog lite folk, men rätt ödsligt var det på 1980- och 1990-talen vad jag kommer ihåg, trots att man fortsatte att ha "julgata" där. Den växande bilparken och trafiken i staden började väcka reaktioner mot slutet av 1960-talet. Stadens alla gator och torg hade förvandlats till parkeringsplatser och en del började tycka att det störde stadslivet för mycket. Det var ändå först 2003 som biltrafiken begränsades på allvar på Alexen. (Viitamies, 2016) Under 1990-talet och början av 2000-talet förändrades staden igen mycket i och med att bland annat alkoholserveringen blev friare och staden öppnade för gatuserveringar och kaféer. Förändringen i stadens inställning till denna del av stadskulturen kan knappast överdrivas, kan jag säga av egen erfarenhet som företagare under dessa år. 

Samtidig hade dagligvaruhandeln allt mera börjat koncentrera sig i megasupermarketar och det amerikanska köpcentrumidealet blev en ledstjärna inte bara i Esbo och Vanda, utan också i Helsingfors. Varje ny internationell kedja som kom till staden hälsades med entusiasm av konsumenterna, som ett tecken på välfärd, tillväxt och västlig integration. Det nya Korvhuset (1967), Forum (1985), Gloet (1989), Kämp (1999) och Kampen (2005) öppnade alla i stadens kärna och introducerade konceptet med separata affärer vid sidan av de stora varuhusen i stadskärnan. Nya kedjor för kläder, sportartiklar, elektronik fyllde dessa större, moderna utrymmen med åtminstone rätt så adekvata lager och logistiska förutsättningar. 2018-19 öppnade de mycket stora shoppingcentrumen Tripla och Redi i utkanterna av centrumområdet, säkerligen med tanken att betjäna också dem som pendlar. Men kvadratmetrarna var många och hyrorna höga. Shoppingcentra ägs av stora investeringsbolag som inte har så stora intressen i lokal stadskultur eller mångfald. Hyrorna verkar inte komma ner, man har hellre lokalerna att stå tomma.

Idag har affärerna tappat försäljning, inte bara inom kafé- och restaurang, utan folk har också lärt sig handla annat på nätet. Kommer vi i fortsättningen bara att ha stora kedjor i centrum? Vad kan idag göra en levande stadsmiljö? Vad får folk att röra sig i staden?

Jag tror att hyrorna måste komma ner, åtminstone kommer det i framtiden att vara proportionellt sett förmånligt att hyra affärslokaler utanför shoppingcentra. Vad vi i dag främst behöver är betjäning och upplevelser, möten. Hantverkare, frissor, skönhetssalonger, konstnärer, gallerier, konsulter av olika slag där man kan få personlig hjälp och personliga produkter, varför inte återanvända på olika sätt. Jag tror att allt flera börjar tröttna på konsumtionsvarorna, blir obekväma med slit och släng. Det finns ännu mycket människor som rör sig i staden, där finns mycket lärdom och kreativitet. Men kan nya och äldre helsingforsare ännu tänka tanken att öppna eget, att nöja sig med att inte göra en start-up för att förtjäna miljoner, utan bara göra något meningsfullt i egen regi som räcker för att finansiera ett vanligt vardagsliv?

Historia Helsinki

Det är redan kring fem år sedan, när vi på Helsingfors historiekommitté började bolla med idén hur vi kunde digitalt kunde tillgängliggöra den fantastiska forskning som gjorts. Vi ville utnyttja de moderna digitala miljöerna för att erbjuda kunskap och material för lärare, invånare och resande. Som modell och inspiration stod förstås Stockholmskällan med sitt rikliga och pedagogiska material.

historia.hel.fi

I dag kunde vi äntligen lansera sajten! Mycket återstår förstås ännu att göra. Översättningsarbetet pågår ännu för fullt. Vi har haft ett fruktbart samarbete med skolväsendet, museet och arkivet.  Vi hoppas att stadsbor liksom turister ska hitta materialet, som synliggör de historiska lagren i vår huvudstads spännande historia.

Foto: Väinö Hämäläinen, Nurmes museum. CC-BY 4.0.

Nu hoppas vi förstås på feedback och idéer, eftersom det är meningen att det ska vara en levande, växande resurs som utvecklas med behoven.

Mångfald enligt Muholi

Besåg igår Zanele Muholis utställning i Fotografiska museets galleri i Kämps källarvåning. Jag rekommenderar den varmt, bilderna var fina, gripande och inte minst filmen om Muholi var tankeväckande. En extra liten eloge går till den svenska översättningen av utställningstexterna. Fast också de synliggjorde en norm i vårt samhälle: i den finska texten kommenterade man att ett visst engelskt begrepp saknar exakt motsvarighet i finskan, i den svenska saknades motsvarigheten på finska och svenska. Liksom de personer som nu registreras i Finland och kommer med ett tredje alternativ för kön, registreras som kvinnor. Inte män, normen, utan det andra. Eftersom vi tydligen i denna dag inte har ett tredje (eller fjärde) alternativ i vårt samhälle.

Så normer var något man fick fundera på. Vad som på något sätt särskilt kändes jobbigt var att bli påmind om hur all mångfald vad gäller sexualitet och kön lätt verkar sammanlänkas med västlig, dekadent kultur. På samma sätt som homosexualitet är en favoritfiende för rysk chauvinism och putinism, är det "oafrikanskt". Det blir en naturlig förlängning av trångsynt nationalism och en sorts förvriden obehaglig eugenik som vänder sig mot minoriteter i den egna befolkningen, berättigande hat och våld som känns helt obegripligt. Att mångfald utmålas som västerländsk svaghet känns som ett dyrt pris att betala för en europeisk och anglo-amerikansk global kamp för mänskliga rättigheter. Det känns svårt och smärtsamt, att bjuda på en sådan intern fiende för förtryckande politik och kultur. Just därför är aktivister som Muholi så värdefulla. Mångfalden behöver lokala ansikten, bilder och aktörer. Framför allt ansikten.

Kulturarv, forskning och digitalisering

Henrik Summanen har i sin bok Kulturarvets digitalisering sammanfattat mycket av exakt det jag själv funderat kring digitalisering. Boken innehåller en mycket bra introduktion för inte minst chefs- och policynivå om hur digital information i praktiken fungerar, vad den essentiellt innebär. Vilket inte är att man skannar en massa papper.

En förtjänst är att Summanen också tar med forskarperspektivet och gör en grundlig genomgång av de trendiga med, ack så tröttsamma, FAIR-principerna. Det handlar om lite samma sak som vi i Finland nu försöker driva på, nämligen att det är inte så att vi har forskningsdata någonstans som en skild klar enhet och sedan finns alla andra offentliga data någon annanstans under helt andra premisser. Eller det borde inte vara så. Alla data är data och alla data är potentiella forskningsdata. Alla myndighetsdata borde fylla samma kvalitetskriterier som forskningsdata. Man måste kunna bedöma dess kvalitet och hänvisa entydigt till dess proveniens. Och eftersom det faktiskt handlar om digitalisering av samhället betyder proveniens inte bara en enkel "källa", utan en noggrann redogörelse för datas hela livscykel och hur den behandlats och hanterats i olika skeden.

Läsningen av Summanens bok var faktiskt för mig en välkommen påminnelse om vad allt egentligen handlar om, även på forskningssidan. Det handlar om just digitalisering av hela forskningsprocessen. Vi får inte låta oss luras av politiska och kommersiella intressen som fokuserar enögt på att mäta och utvärdera forskningens resultat eller påverkan, så som den dessutom uppfattas med dagen föråldrade mätare. Det finns en allvarlig risk att utveckligen förs i en ohållbar riktning, att man gör stora felinvesteringar om man endast lyssnar till små, aktiva klickar. Då det gäller att möjliggöra snabb teknologisk utveckling, måste man vara mycket, mycket noggrann att man inte blockar utveckling och mångfald. Vi kan omöjligt ännu veta vad forskarna själva kommer att hitta på och behöva om några år. De vet de knappast själva. 

Det är viktigt att man håller utvecklingen divers och öppen och inte reglerar eller tvingar för mycket. Det gäller att satsa på rätt element som faktiskt underlättar till exempel dataintegration och länkning som skapar genuin semantisk interoperabilitet. Att ha fel mätare kan vara ödesdigert. Till exempel att mäta antal beständiga identifierare och belöna massproduktion kan leda till en situation då vi antingen har fullständigt ohållbara kostnader eller PID-system som förlorat sin idé eftersom ingen har råd att underhålla dem.

I stället bör vi fokusera på forskarnas hela arbetsprocesser, hur dessa kan dokumenteras så automatiskt som möjligt. Man talar och FAIR by design eller born FAIR data. Här har vi också en skillnad mellan forskningen och kulturarvet. Det senare kan regleras rätt långt utan att kärnverksamheten lider, medan forskningen har stora problem med datahanteringen, inklusive hantering av rättigheter och det är mycket svårt att åtgärda. Det är också inbyggt i forskningen att den går i bräschen, skapar nytt och är oberoende. Om vi reglerar datahanteringen för strikt kan vi omöjliggöra innovation, nya infallsvinklar och metoder. 

Lösningen är ändå, enligt min bedömning, den samma inom båda sektorerna. För det första måste vi jobba med kvalitet (data, metadata samt forskningsprocessens dokumentation som helhet), för det andra måste vi fokusera på de enskilda forskarnas behov. Vi måste fördjupa vår användarförståelse ytterligare och arbeta med dem och stöda dem i hela forskningsprocessen utan att stirra för mycket på standarder mm. Det innebär att allt mera ta bruk service design som metod vid planeringen av datatjänster.

Vårhelsingfors

På förekommen anledning kom jag att göra en liten historisk promenad i Helsingfors i går. Den började på Senatstorget. Det är 1800-talets och statsbyggandets torg. Senaten och Universitetet i en högtidlig dialog med kyrkan som tornar högt över dem. Via Finlands Bank, Ständerhus och Riksarkiv gick promenaden sedan till det nya Kajsahusets stiliga bibliotek.

Därifrån gick vi vidare genom Kajsaniemi, förbi Botaniska trädgården till Järnvägstorget, 1900-talets och nationsbyggets torg. Där står Ateneum och Nationalteatern och ser på varann över det stora torget som luktar havsbotten när det regnat. Järnvägsstationen, som markerar den moderna staden dit folket strömmande i den växande staden.

Vidare till det tredje torget, 2000-talet,  det moderna demokratiska samhällets torg, där Riksdagshuset blickar ner från Arkadiabacken över Musikhus, bibliotek, samtidskonst och de fria och starka medierna. I solens sken traskade vi sedan vidare mot Sandudd, där vi bland andra besökte bagarmästare Ekberg och Aurora Karamzin.

Staden visade sina bästa sidor.

By SuomelaSuomelaSuomelaSuomelaSuomelaSuomela
Own work, CC BY-SA 4.0, 

Perspektiv

Kriget i Ukraina är utan tvivel historiskt. Det har konsekvenser som kommer att påverka världens gång länge. Det är förstås omöjligt att veta hur, man kan bara spekulera. De historiska sammanhangen, förklaringarna och utvecklingarna kan bara skapas som efterhandskonstruktioner. Verkligheten är för kaotisk. 

Förhållandet mellan systemiska, till exempel kulturella eller ekonomiska, långsamma och tröga processer och kausaliteter versus individernas reella valfrihet och val, moral och förmågor är ett mysterium som inte kan beskrivas med någon enkel algoritm. En viktig sak i förhållande till båda dessa abstrakta ytterligheter finns ändå i deras skärningspunkt: historien rättfärdigar ingenting. Bedömningen om rätt och fel, gott och ont, smart och dumt, måste alltid ske i nuet och med sikte på den bästa möjliga framtiden. Att släpa på forna dagars oförrätter, gränser eller glans leder bara fel. En parallell till sunk cost-effekten helt enkelt. Därmed inte sagt att inte insikter i historia skulle vara oumbärliga. De ger möjligheter till perspektiv och visdom.

Jag har själv följt händelserna främst genom Twitter, Hesari och Yles webbmaterial. Jag har inte följt expertdiskussionerna på Yle, men jag har som vanligt lyssnat mycket på poddar, främst Pod save the world och The Economist. Dessutom har jag förstås i bagaget min utbildning och erfarenhet som historiker. I ett försök att reda ut mina egna tankar diskuterar jag nedan några aspekter jag själv funderat på de senaste dagarna.

1. Ekonomin och stormakterna

Kraschen inom den ryska ekonomin sägs vara närmast total inom kort. I praktiken kan ryska företag närmast handla med Kina. Men länderna är verkligen inte allierade eller jämbördiga. Kina har en mer diversifierad och utvecklad export och handeln med omvärlden är något man knappast riskerar. Tvärtom har Kina konsekvent prioriterat ekonomin och där agerat globalt expansivt. Nu har Rysslandas ledning försatt sitt land i en situation då man är tvungen att sälja billigt. Allt. Köparna är däremot inte många, då handel kan göras endast i rubel och yuan, om jag förstått saken rätt. Resultatet kan bli att Kina om ett antal år är ännu starkare och förmögnare, medan Ryssland förlorat kolossalt av sitt kapital och sina resurser till sin granne. Å andra sidan får Kina troligen ytterligare argument för undvika krig och benhårt hålla fast vid sin tidigare princip om att inblandning i staters interna affärer är absolut förbjudet. Maktbalansen mellan de två stormakterna Kina och Ryssland kommer sannolikt att förskjutas mycket långt till fördel för den föregående. Vilket lite hänger ihop med följande aspekt.

2.  Geopolitiken och klimatförändringen

I den finländska NATO-diskussionen saknar jag lite insikten om att Rysslands näst största stad ligger under 200 kilometer från den finska gränsen. I och för sig ligger den estniska gränsen ungefär på samma avstånd, men vad ett finskt NATO-medlemskap skulle innebära för Östersjöområdet ur ryskt perspektiv är ändå en tydlig försämring gällande Finska viken och Östersjön. Både luft- och sjövägen blir åtkomsten besvärligare. Flottans bas ligger förstås i Kaliningrad, men om också Sverige går med, blir läget mer likt Bosporens, och egentligen ännu värre, just på grund av de korta ryska kustremsorna vid Östersjön. Situationen kan knappast te sig idealisk ur Kremls perspektiv, varför reaktionerna kan bli lika irrationella och idiotiska ur vårt perspektiv som de varit på senare tid. Därför kanske andra avtal än medlemsavtal kunde vara ett taktiskt val just nu. Kanske inte.

Å andra sidan är Ishavet nu mycket mer öppet, vilket också förändrar läget och ger nya möjligheter. Det står klart att nordkusten kommer att bli allt viktigare för Ryssland och tyngdpunkten kommer sannolikt att flytta ditåt. Värt att notera är att också Kina har varit aktiv med att främja sina intressen där. Så vi är i ett historiskt läge också på det sättet att de geopolitiska fakta som funnits under historisk tid faktiskt håller på att ändras.

3. Värderingarnas och ideologiernas återkomst

Politiskt kan de pågående förändringarna närmast liknas vid händelserna i Europa åren 1989–1991. De senaste decenniet har vi sett skrämmande framgångar för högerpopulistisk manipulation och desinformation ämnad att försvaga EU och USA. Men ett verkligt hybridkrig har avslöjat, förutom Putins strategiskt bristande omdöme och moral, framför allt den usla ryska militära och informationsteknologiska förmågan. Västvärlden, inklusive dess mest opportunistiska populister, har slutit upp bakom demokrati och mänskliga rättigheter. 

Vi kan ändå också se hur aktiv propaganda fortsättningsvis trots öppet tillgänglig information håller stora grupper i konstruerade svartvita informationsbubblor, både i USA och Ryssland. Det finns ingen lagbundenhet i att sanning och fakta alltid segrar. Att bekämpa desinformation kräver åratal av målmedvetet arbete. Framför allt kräver det omfattande och bra utbildning av hela folket. Ett samhälle som bygger på förtroende är inte något man åstadkommer i en handvändning, men det är något vi idag har kunskap om hur man kan göra. Det handlar om vilja och prioriteringar.

Pandemin utgjorde en generalrepetition i att göra ekonomin till ett redskap för politiska målsättningar.  Politiker i många länder klarade av att låta samhället ta ekonomiska stötar i form av skulder och kostnader till förmån för en långsiktigt hållbar utveckling. Den ekonomiska nyliberalismen fick se sig ifrågasatt och förbigången och moderna samhällen visade sig tåliga inte minst tack vare digitaliseringen. Och känslan av att vi kan förändra samhället är nu stark. Varför inte samtidigt fixa hela energiförsörjningen hållbar på samma gång?

Fascismen som ideologi har också blivit tydlig och synlig. Stater och grupper med vad vi hittills kanske beskrivit som auktoritativa eller som att de har diktatoriska tendenser framstår nu, på grund av hur språkbruket eskalerat i en allt större propagandistisk smörja, som tydligt fascistiska. Här om någonstans hjälper oss historiekunskaper. Plötsligt står det klart vad vi har att göra med, hur lögnerna fungerar. Narrativen och mekanismerna är de samma genom decennierna, skrämmande bekanta. 

Att de europeiska demokratierna varit medvetet fredliga och inriktade på mänskliga rättigheter är en styrka, inte en svaghet vilket en del verkar tro. Det har gett oss möjlighet att bygga den resiliens och välfärd vi nu har till förfogande då det gäller.

Ukraina

I flera år nu har världen kämpat mot globala, osynliga fiender. Klimatförändringen och pandemin har inte en enda tydlig orsak man kan peka på. Det finns inte några få åtgärder man kan vidta mot dem som ensamma har stor effekt. De är ogripbara och kampen mot dem är långsam och vägen framåt långt ifrån given. De är reella, enorma hot mot både individer och hela samhällen.

Nu har ytterligare ett stort hot realiserats. Den naggande informationspåverkan som varit så tydlig för de flesta, som också varit märkligt framgångsrik då nyttiga idioter frivilligt ställt sig till förfogande i västvärldens rikaste länder, har förbytts i ett krig mitt i hjärtat av Europa. Plötsligt har vi en fiende som gjort allt kristallklart för oss. Vi vet vad som ska göras, vad som måste ske för att ställa saker till rätta. Vi vet också att det inte kommer att vara lätt, tvärtom kan det bli kostsamt i både stort och smått för oss alla. Men nu vet vi. Allt är uppenbart. Våra värderingar, våra fiender, våra allierade, hotet. Det orättfärdiga lidandet som vi har så nära inpå oss, som Timothy Snyder påpekat, det sista europeiska imperiets kris har också synliggjort den Europeiska Unionens styrka. Faktum är att den långa fredstiden och samarbetet har skapat välfärd och lugn, som av diktaturer misstolkats som svaghet eller dekadens. Den ställning de mänskliga rättigheterna fick efter andra världskriget har lett till en positiv utveckling globalt. Men ingen utveckling är självskriven, det finns ingen automatik eller ödesbundenhet i historien. I dag finns yngre generationer som har vuxit upp i en mer global och individualistisk värld. Och de finns överallt. Världen är annorlunda nu än för några decennier sedan.

Snart en miljon människor har flytt Ukraina. Vad som kommer att ske i Ryssland är höljt i dunkel. Man anar att, trots propagandan, har ledningen och hela systemet hamnat allvarligt i otakt med omvärlden och också verkligheten i det egna landet. Som i alla länder finns det människor som inte orkar eller vill bry sig om annat än sin egen tillvaro, det finns säkert också de som gärna tror på propagandan, men det finns också många som vet bättre, en del mer färdiga till aktiv handling än andra. Ändå ligger nu till exempel hotet om uppbåd över många människor i Ryssland, liksom andra restriktioner och hot. Hur situationen kommer att utveckla sig är omöjligt att förutspå, men det är inte otänkbart att det också snart flyr många människor från Ryssland. 

Lyckligtvis har opinionen ställt sig empatiskt till flyktingströmmarna hittills. Den hjälp som organiserats vid gränserna mot Ukraina är enorm. Enskilda, myndigheter och organisationer hjälper med husrum, förnödenheter, juridiskt stöd, transporter och allt som behövs. Och det är inte lite. För oss gäller det att nu orka upprätthålla denna vilja och förmåga att hjälpa. Även om vi inte själva hamnar i krig är detta en prövning vi måste klara. Också om krisen håller på länge och oberoende vem det är som är tvungen att fly. Det får inte vara skillnad på varifrån man flyr, på modersmål, hudfärg eller något annat. Grundprincipen om de mänskliga rättigheterna gäller varje människa. Vi måste vidhålla det och leva upp till det. Annars ger vi efter och spelar fienden i händerna.