Perspektiv

Kriget i Ukraina är utan tvivel historiskt. Det har konsekvenser som kommer att påverka världens gång länge. Det är förstås omöjligt att veta hur, man kan bara spekulera. De historiska sammanhangen, förklaringarna och utvecklingarna kan bara skapas som efterhandskonstruktioner. Verkligheten är för kaotisk. 

Förhållandet mellan systemiska, till exempel kulturella eller ekonomiska, långsamma och tröga processer och kausaliteter versus individernas reella valfrihet och val, moral och förmågor är ett mysterium som inte kan beskrivas med någon enkel algoritm. En viktig sak i förhållande till båda dessa abstrakta ytterligheter finns ändå i deras skärningspunkt: historien rättfärdigar ingenting. Bedömningen om rätt och fel, gott och ont, smart och dumt, måste alltid ske i nuet och med sikte på den bästa möjliga framtiden. Att släpa på forna dagars oförrätter, gränser eller glans leder bara fel. En parallell till sunk cost-effekten helt enkelt. Därmed inte sagt att inte insikter i historia skulle vara oumbärliga. De ger möjligheter till perspektiv och visdom.

Jag har själv följt händelserna främst genom Twitter, Hesari och Yles webbmaterial. Jag har inte följt expertdiskussionerna på Yle, men jag har som vanligt lyssnat mycket på poddar, främst Pod save the world och The Economist. Dessutom har jag förstås i bagaget min utbildning och erfarenhet som historiker. I ett försök att reda ut mina egna tankar diskuterar jag nedan några aspekter jag själv funderat på de senaste dagarna.

1. Ekonomin och stormakterna

Kraschen inom den ryska ekonomin sägs vara närmast total inom kort. I praktiken kan ryska företag närmast handla med Kina. Men länderna är verkligen inte allierade eller jämbördiga. Kina har en mer diversifierad och utvecklad export och handeln med omvärlden är något man knappast riskerar. Tvärtom har Kina konsekvent prioriterat ekonomin och där agerat globalt expansivt. Nu har Rysslandas ledning försatt sitt land i en situation då man är tvungen att sälja billigt. Allt. Köparna är däremot inte många, då handel kan göras endast i rubel och yuan, om jag förstått saken rätt. Resultatet kan bli att Kina om ett antal år är ännu starkare och förmögnare, medan Ryssland förlorat kolossalt av sitt kapital och sina resurser till sin granne. Å andra sidan får Kina troligen ytterligare argument för undvika krig och benhårt hålla fast vid sin tidigare princip om att inblandning i staters interna affärer är absolut förbjudet. Maktbalansen mellan de två stormakterna Kina och Ryssland kommer sannolikt att förskjutas mycket långt till fördel för den föregående. Vilket lite hänger ihop med följande aspekt.

2.  Geopolitiken och klimatförändringen

I den finländska NATO-diskussionen saknar jag lite insikten om att Rysslands näst största stad ligger under 200 kilometer från den finska gränsen. I och för sig ligger den estniska gränsen ungefär på samma avstånd, men vad ett finskt NATO-medlemskap skulle innebära för Östersjöområdet ur ryskt perspektiv är ändå en tydlig försämring gällande Finska viken och Östersjön. Både luft- och sjövägen blir åtkomsten besvärligare. Flottans bas ligger förstås i Kaliningrad, men om också Sverige går med, blir läget mer likt Bosporens, och egentligen ännu värre, just på grund av de korta ryska kustremsorna vid Östersjön. Situationen kan knappast te sig idealisk ur Kremls perspektiv, varför reaktionerna kan bli lika irrationella och idiotiska ur vårt perspektiv som de varit på senare tid. Därför kanske andra avtal än medlemsavtal kunde vara ett taktiskt val just nu. Kanske inte.

Å andra sidan är Ishavet nu mycket mer öppet, vilket också förändrar läget och ger nya möjligheter. Det står klart att nordkusten kommer att bli allt viktigare för Ryssland och tyngdpunkten kommer sannolikt att flytta ditåt. Värt att notera är att också Kina har varit aktiv med att främja sina intressen där. Så vi är i ett historiskt läge också på det sättet att de geopolitiska fakta som funnits under historisk tid faktiskt håller på att ändras.

3. Värderingarnas och ideologiernas återkomst

Politiskt kan de pågående förändringarna närmast liknas vid händelserna i Europa åren 1989–1991. De senaste decenniet har vi sett skrämmande framgångar för högerpopulistisk manipulation och desinformation ämnad att försvaga EU och USA. Men ett verkligt hybridkrig har avslöjat, förutom Putins strategiskt bristande omdöme och moral, framför allt den usla ryska militära och informationsteknologiska förmågan. Västvärlden, inklusive dess mest opportunistiska populister, har slutit upp bakom demokrati och mänskliga rättigheter. 

Vi kan ändå också se hur aktiv propaganda fortsättningsvis trots öppet tillgänglig information håller stora grupper i konstruerade svartvita informationsbubblor, både i USA och Ryssland. Det finns ingen lagbundenhet i att sanning och fakta alltid segrar. Att bekämpa desinformation kräver åratal av målmedvetet arbete. Framför allt kräver det omfattande och bra utbildning av hela folket. Ett samhälle som bygger på förtroende är inte något man åstadkommer i en handvändning, men det är något vi idag har kunskap om hur man kan göra. Det handlar om vilja och prioriteringar.

Pandemin utgjorde en generalrepetition i att göra ekonomin till ett redskap för politiska målsättningar.  Politiker i många länder klarade av att låta samhället ta ekonomiska stötar i form av skulder och kostnader till förmån för en långsiktigt hållbar utveckling. Den ekonomiska nyliberalismen fick se sig ifrågasatt och förbigången och moderna samhällen visade sig tåliga inte minst tack vare digitaliseringen. Och känslan av att vi kan förändra samhället är nu stark. Varför inte samtidigt fixa hela energiförsörjningen hållbar på samma gång?

Fascismen som ideologi har också blivit tydlig och synlig. Stater och grupper med vad vi hittills kanske beskrivit som auktoritativa eller som att de har diktatoriska tendenser framstår nu, på grund av hur språkbruket eskalerat i en allt större propagandistisk smörja, som tydligt fascistiska. Här om någonstans hjälper oss historiekunskaper. Plötsligt står det klart vad vi har att göra med, hur lögnerna fungerar. Narrativen och mekanismerna är de samma genom decennierna, skrämmande bekanta. 

Att de europeiska demokratierna varit medvetet fredliga och inriktade på mänskliga rättigheter är en styrka, inte en svaghet vilket en del verkar tro. Det har gett oss möjlighet att bygga den resiliens och välfärd vi nu har till förfogande då det gäller.