Besåg igår Zanele Muholis utställning i Fotografiska museets galleri i Kämps källarvåning. Jag rekommenderar den varmt, bilderna var fina, gripande och inte minst filmen om Muholi var tankeväckande. En extra liten eloge går till den svenska översättningen av utställningstexterna. Fast också de synliggjorde en norm i vårt samhälle: i den finska texten kommenterade man att ett visst engelskt begrepp saknar exakt motsvarighet i finskan, i den svenska saknades motsvarigheten på finska och svenska. Liksom de personer som nu registreras i Finland och kommer med ett tredje alternativ för kön, registreras som kvinnor. Inte män, normen, utan det andra. Eftersom vi tydligen i denna dag inte har ett tredje (eller fjärde) alternativ i vårt samhälle.
Så normer var något man fick fundera på. Vad som på något sätt särskilt kändes jobbigt var att bli påmind om hur all mångfald vad gäller sexualitet och kön lätt verkar sammanlänkas med västlig, dekadent kultur. På samma sätt som homosexualitet är en favoritfiende för rysk chauvinism och putinism, är det "oafrikanskt". Det blir en naturlig förlängning av trångsynt nationalism och en sorts förvriden obehaglig eugenik som vänder sig mot minoriteter i den egna befolkningen, berättigande hat och våld som känns helt obegripligt. Att mångfald utmålas som västerländsk svaghet känns som ett dyrt pris att betala för en europeisk och anglo-amerikansk global kamp för mänskliga rättigheter. Det känns svårt och smärtsamt, att bjuda på en sådan intern fiende för förtryckande politik och kultur. Just därför är aktivister som Muholi så värdefulla. Mångfalden behöver lokala ansikten, bilder och aktörer. Framför allt ansikten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar