Famlingar i Helsingfors historia

Sarah Jankelow, en intressant person jag stötte på.

Jag har fortsatt mina "för hundra år sedan" notiser på twitter med följande teman:

Flygolyckor utanför Helsingfors i början av seklet

Tobaksfabriker i staden

Liktåg (bokstavligen) och tåg inne i staden

Om telefoni i Helsingfors under dess första decennier

Om varumärken och choklad

Stadens kaféer

Sarah Jankelow

Finska mässan

J. Alfred Tanner (och även här)

Grankulla

Aina Armfelt

Vad ulaner är

Bilarna på 1920-talet

Aino Haverinen

Kajsaniemigatans tillkomst

Ingeborg Liljeblad

Explosionsolyckor på Sveaborg

Ludvig Granit

Här finns många mycket olika och spännande öden och fenomen att rota i. Jag har haft riktigt roligt medan jag hållit på.

Historia, monument och censur

Som historiker förväntas man kanske ställa sig upp och försvara alla monument och minnesmärken, som en del av vårt förflutna. Att vi borde minnas, inte glömma, kontextualisera, förklara, inte radera eller skriva om historien. Argumenten håller inte helt, enligt min mening.

Historiekulturen är något vi aktivt skapar hela tiden, både i takt med att våra kunskaper ökar och att situationen i samhället förändras. Våra kunskaper ökar både gällande det förflutna och gällande vår egen samtid. Vi lever nu i en tid då det etiskt riktiga måste vara att försöka vara inklusiv och förstående. Vi lever i en värld där väldigt många kulturer möts, och vi måste vara öppna för olika tolkningar och upplevelser av historien. Vi kan inte förvänta oss att man ser upp, att man ska tvingas se upp, på symboler för illdåd och kränkning i offentliga rum.

Det som lyfts på piedestal står på piedestal. Också minnesmärken och monument kan tala olika språk. Medan Alexander II och Mannerheim fortfarande står högt över staden, står moderna minnesmärken oftare närmare människorna. Presidenterna intill Riksdagshuset står redan något lägre. Paasikivis, Relanders och Kekkonens minnesmärken behöver man inte stå hundra meter ifrån för att beskåda, man kan närma sig dem och begrunda dem på nära håll.  Och visst har det diskuterats kring Mannerheims staty och görs igen. 

Bild från c 1900. Wikimedia, Librabry of Congress. (ppmsc.03808)

Både Mannerheims och Alexanders statyer är uppförda kring ett decennium efter deras död. För mig känns det som en "korrekt" historisk kontext. Inte under livstiden, men inte heller för långt efteråt, som en rent ideologisk konstruktion. Vilket däremot många av de statyer som nu diskuteras i USA är. Statyerna längs Monument avenue i Richmond är från 1900-talet och är liksom La Jornada sentida ideologiska maktyttringar där man tagit det gemensamma, offentliga rummet i besittning och tvingar folk att se upp. Minnesmärken som Peter den Store i Moskva eller Victor Emmanuel-monumentet hör ju sedan till en ett antal snäpp ytterligare upphaussad nationalistisk minneskultur.

Den starka "allmänna opinionen" skapar tydligt oro och viss omförhandling just nu. #StopHateForProfit-kampanjen för att pressa stora företag genom att ta bort reklampengar har väckt frågor om inte det är riskabelt att påverka den allmänna debatten med dylika påtryckningar. Som om sociala medieplattformar, liksom journalistiska media eller all organiserad verksamhet, inte skulle ha skrivna eller oskrivna värderingar och verksamhetsprinciper. Och som att det tryck som en allmän opinion har inte kunde kanaliseras till ekonomiska påtryckningar antingen direkt från konsumenter eller via företag. Sant är förstås att det öppnar för skenåtgärder och vittvätt, men att det skulle vara särskilt "odemokratiskt" har jag svårt att se. Sociala medier är ingalunda utan ansvar för vad deras algoritmer åstadkommer. 

Det är en typisk miss att tro att teknologin skulle vara neutral, rättvis och objektiv. Nej, det är den inte, och det att man löst uppkomst av olust och obehag hos användarna genom att skapa filterbubblor, där folk kan sprida dynga utan att bli emotsagda, är ju ingalunda en ansvarsfull lösning. Att en allmän opinion påverkar företag att ta ansvar minskar inte yttrandefrihet eller demokrati, tvärtom stärks dessa. Att man ständigt måste omförhandla värderingar och handlingsmönster känns säkert besvärligt för en del människor, men så är det bara. Det finns inte en tolkning utan vi måste ständigt lyssna, vara responsiva och ta ansvarsfulla beslut. Det innebär också att man inte publicerar vad för smörja som helst, ens på insändarspalter.

Trådnystande på Twitter

Gösta Stenmans Ex-libris av Helene Schjerfbeck (NB)

https://www.finna.fi/Record/doria.10024_131054

Jag har en längre tid dragit mig för att skriva blogginlägg av varierande orsaker, mest brist på inspiration och i synnerhet på motivation. Kanske är det ett tidens tecken att jag hellre ägnat mig åt twittertrådar, där jag utgår från en sekelgammal tidningsnotis. Trådarna är av varierande längd och kvalitet, men jag har tyckt att det har varit roligt detektivarbete och små test i hur mycket historia man egentligen kan hitta på webben (eftersom jag i allra högsta grad är av den åsikten att inget kan ersätta traditionella samlingar).

Underhållande har det varit att nappa tag i någon detalj och börja nysta upp saker. Vardagshistoria, intressanta öden har jag snubblat över.

Här en sammanställning av de flesta, tror jag:

Else-Kaj Ålander
Rakas Rudolf Ronimus
Mjölkscentralen
Mooses Putro
Gamla trotjänarinnor i Rödbergen
Stenmans konstsalong
Jumbo
Sigrid Schneevoigt
Agnes Lundell
Studeranden Pöllövaaras förlovning
Alma Kuula
Brunnshusteatern
Helsingfors vatten

Motivation och incentiv

Noterade att incentiv nämns i negativa sammanhang i Knowledge Exchanges senaste rapport , inte alltså av författarna utan av intervjuobjekten. Jag har, som sittande i styrelser och som chef, själv på senare tid igen kommit att fundera över vad som driver folk och vad som får dem att arbeta på ett framgångsrikt sätt, både för dem själv och för hela gemenskapen. Missriktade resonemang kring incentiv, mätare och belöningar kan åstadkomma mer skada än nytta.

Frågan är vad som ger en människa tillfredställelse i arbetet, en känsla av mening och att kunna främja och påverka saker i en bra riktning. Då det gäller forskare tror jag det står ganska klart att det sällan är pengar i sig som motiverar. Forskare arbetar generellt mycket hårt och är extremt ambitiösa, de har ofta tagit risker och stått ut med stor osäkerhet för att nå framgång och en karriär som forskare. Formella meriter är ett verktyg för att få finansiering, som i sin tur är nödvändigt för att nå framgång i själva forskningen. Forskningspengar är mycket svåra att få, men de är bara ett medel för att kunna genomföra det meningsfulla arbetet. Och det arbetet är ju meningsfullt för hela vårt samhälle, vare sig det rör sig om grundforskning eller forskning som lätt kan implementeras för att förbättra vår värld. Att skaffa finansiering är resurskrävande och tullar givetvis på den insats som kan sättas på själva forskningen.

Vad jag försöker säga är, att forskarnas egentliga incentiv enligt mina iakttagelser är djupt personliga och framför allt av hög integritet, de är rätt immuna för yttre påverkan. Incentiv som påtvingas upplevs som störande. Samtidigt tänker jag att det är viktigt att kunna bredda och nyansera den nuvarande snedvridna modellen. Vi borde kunna erbjuda perspektiv på framgång som mera motsvarar forskarnas egentliga ambitioner, och inte reducerar allt till antal artiklar, referenser och lyckade ansökningar.

För mig som chef är det viktigast att mina medarbetare, vi alla, är motiverade av gemensamma mål. Då kan man ta itu med också mycket stora utmaningar tillsammans och utan att tappa modet. Incentiven och motivationen kommer då inifrån och arbetet känns meningsfullt också utan att man mäter allt.

Helhetsarkitektur

Man talar ofta om it-arkitektur, det vill säga om hur data och applikationer är organiserade i organisationer. Eftersom it är både krävande och komplicerat är man helt enkelt tvungen att rita mängder av olika modeller och grafer och annan dokumentation över hur saker fungerar eller borde fungera. Men om detta görs fristående från själva verksamheten, dess processer och målsättningar, kommer man aldrig att kunna optimera verksamheten eller förbereda sig på kommande förändringar i god tid. Risken finns att man i en organisation, ett företag, en myndighet eller vilken som helst verksamhet, gör ineffektivt och onödigt arbete. Eller att viktiga saker helt enkelt blir förbisedda.  Därför behövs helhetsarkitektur (Enterprise Architecture), som beaktar också verksamhetsarkitektur (Business Architecture) och de olika dimensionerna av informationsteknologi på ett systematiskt sätt.

Den vanligaste metoden att göra detta heter TOGAF (The Open Group Architecture Framework). Det är alltså ett ramverk och en metod för att på hög nivå systematisera och organisera verksamheten och möjliggöra en vettig översyn och styrning som främjar verksamhetens målsättningar. I Finland har man inom den offentliga förvaltningen arbetat med helhetsarkitektur redan flera år. En rekommendation finns också och jag vågar påstå att mycket av de stora effektiveringar som varit möjliga vid digitalisering har skett tack vare att man tvingats arbeta med helhetsarkitektur. Även om kravet försvunnit ur lagen, kommer arbetet att fortsätta också inom den offentliga sektorn.

Själv har jag arbetat med helhetsarkitetur i flera omgångar på ett hörn. Jag har också sett många projekt och åtaganden där jag insett att man är ut på sjufamnarsvatten, då man vill genomdriva stora omställningar i verksamheter utan att vare sig ha en klar bild av nuläget eller av hur målsättningen egentligen borde se ut och vilka implikationer som finns inbäddade i olika framkastade planer. Jag har ändå saknat insikt i själva metoden. Så nu i veckan gick jag en grundkurs och jag måste ännu mera vara av den åsikten att dylik systematik är helt nödvändig om man vill ha en vettig och sund verksamhet. TOGAF är inte ett regelverk som man ska eller ens kan implementera rakt av, men metoden innehåller många centrala element som det är klokt att ta hänsyn till. Arbetet är långsamt och omfattande, men jag har själv haft mycket stor praktisk nytta av dess resultat. Varje företagsledare borde inse nyttan av att ha en klar och heltäckande bild av verksamheten och vad som behöver utvecklas och hur. Den viktigaste poängen är att arkitekturen inte är något som görs av någon enskild person någonstans i organisationen, utan det är en sak som gäller alla. Var och en och varje syssla i en verksamhet är en del av en "arkitektur", vare sig den är dokumenterad och vettig eller spontant påkommen eller framtvingad av omständigheter. Huruvida den är ändamålsenlig och effektiv kan man bara se genom att se den i sin fulla kontext och i relation till vad man vill uppnå.

Förnekelsens konst

Röken från Australien. Bild från NASAs worldview tjänst den 4.1.2020.

Australien står i lågor. Insatserna är höga, eftersom dylika stora koldioxidutsläpp är det sista vi behöver. Även om utsläpp kan ha flera olika typer av effekter i klimatsystemet, är vi sannolikt redan på glid mot flera olika feedback-loopar och dominoeffekter. Riskerna är stora.

Trots det, finns det människor som försöker sprida påståenden om att krav på klimatåtgärder är onödig alarmism. I USA är kopplingen till vissa industrikretsar (men också alt-högern) mycket tydlig, medan vi i Europa kan se att lobbyn har kopplingar till nationalistiska populister. Temat igenkänns också från den finska populistiska och vetenskapsfientliga retoriken.

Idén om den isolerade, rena nationalstaten, som kan frikopplas från alla slag av inverkan och inflytande från omvärlden, så väl kulturellt som materiellt, måste vara något slag av "stoppa jag vill hoppa av", "låt mig ägna mig åt mig själv" och "alla problem beror på någon annan och kan bäst lösas med att vägra samarbeta med dem som är annorlunda" -strutsmentalitet. Det hela präglas också av påtaglig intellektuell lättja, vilket inte minst visas av hur man låter sig ledas av utländsk lobby.

Vad är det som får människor att agera som nyttiga idioter för fossil- och tobaksindustri? I bakgrunden finns troligen en vilja att så split och misstro och bereda mark för den förstörelse som öppnas för implementeringen av chockdoktrinen, det vill säga för de mest penningstarka att erövra nya domäner och göra bättre affärer. Vi får ju visst både pengar för återuppbyggnad och säkert billig arbetskraft också i takt med att allt fler samhällen drabbas.

Strävan att omdefiniera allmänpolitiska frågor så att de handlar om partipolitik tjänar, liksom då det gäller främlingsfientligheten, också stormaktspolitiken på ett sätt, som verkar förbises av klimatförnekarna. I Finland är vi lyckligtvis rätt medvetna om den propagandaapparat som finns. Därför ser vi också tydligt hur naiva de är, som ställer sig till förfogande som villiga verktyg. Kanske sker det i hopp om eget inflytande. Att de inte är något annat än just redskap har redan bevisats av hur illa det gått för en del av dem. Lojaliteten har brustit snabbt och stöd har man fått precis så länge det varit opportunt för givaren. Spelögat är nog inte särskilt gott hos de inhemska trollen och övertrampen slår också tillbaka.

Då det gäller klimatet är det självklart att en försiktighetsprincip är att föredra. För övrigt hör det till det allra viktigaste att se till att skolan lär ut forskningens grundprinciper och kritiskt tänkande. Också forskningens öppenhet är viktig. Även om det kan kännas som att det öppnar för okunnig kritik och missbruk, är det ett viktigt sätt att effektivera själva forskningen och göra den mera bekant och transparent.

Det som stör mig kanske allra mest är hur låtsats-skeptikerna går igång på sina "insikter" och "avslöjanden", samtidigt som de så totalt missar hur fantastiskt spännande, överraskande och fascinerande den seriösa forskningen är. Miljoner gånger mera häpnadsväckande och intressant och betydelsefullt än några loppiga konspirationsteorier. Men kanske det ändå är så, att det känns för  farligt och jobbigt för en del att ägna sig åt kritiskt tänkande på riktigt?

Tillbakablick på 2019

När året nu börjar gå mot sitt slut tänkte jag att det är dags att göra ett sammandrag. Det är så ofta man glömmer vad som hänt under året. Perspektiv förskjuts, både vad gäller känslan av tid och betydelse. Vad har egentligen hänt i mitt liv under året?

Vi har haft två begravningar och ett bröllop i släkten. Bortgången av Peter Sandelin och Herman Parland innebar att två viktiga personligheter i familjen försvann för gott. Detta har bidragit just till perspektivskiften gällande den egna tillvaron och den egna familjen. För mig personligen var andra emotionellt starka och betydelsefulla kulturupplevelser Annika Sandelins och Linda Bondestams bok Silkesapans skratt som knöt an till den stora sorgen vi delar efter Stella, de teaterproduktioner min son var med i (mest gripande som Pinocchio) och givetvis det enorma äventyr min dotter erbjuder i form av vloggar, största delen av året från Afrika. Jag känner mig mycket lyckosam att ha så mycket kreativitet i min närmaste krets. Skapande är en av de största gåvor man kan ge sina medmänniskor och jag är privilegierad att få ta emot allt detta.

Utanför familjekretsen har jag detta år särskilt njutit av utställningarna Urbana möten och Kupka på Ateneum och förstås Ragnar Kjartanssons The Visitors på Kiasma. Särskilt roligt hade jag på jubileumsvisningen av filmen The Heimola Story som bröderna Nummi bjöd på i somras. En annan stark upplevelse var nog Magnus Lindbergs konsert i oktober på Musikhuset.

I år var jag första gången i mitt liv opponent vid en disputation vilket jag tror lyckades över förväntan. Det var både spännande och givande. Dessutom firade vi 30-årsjubileum för studenten, vilket också var riktigt roligt. Semiprofessionellt har jag jobbat bland annat med Helsingfors stads historiekommitté, där vi tagit viktiga steg mot en digitalisering av publikationsverksamheten, med ett par finlandssvenska fonder för kultur och utvecklingen av Finna.fis strategi. Vidare har jag deltagit i arrangerandet av både riksdagsvalet och EU-valet, av vilka det förra känns som en viktig positiv händelse i ett annat rätt bedrövligt politiskt klimat i världen. Just nu känns det som att vi åtminstone i Finland har en regering som faktiskt vill basera sina beslut på fakta och medmänsklighet, i motsats till det populistiska yrande som råder på många håll. En liten ljusglimt i en annars mycket dyster tid. Andra ljusglimtar som jag hejat på från första parkett är förstås Projekt Fredrika och Nya Argus.

Rent professionellt har det varit ett händelserikt år. På ett hörn har jag varit med om att få igång två europeiska projekt, ett inom miljö och ett inom interoperabilitet. Det senare har sedan också upptagit en stor del av min arbetstid detta år. Det har varit mycket intressant och jag har kunnat utvidga mina nätverk och kanske också påverka en del, till exempel genom den rapport vi fick färdig nyligen.

Överlag var hösten en livlig period för forskningsdata och Finland har hållit en rätt hög profil bland annat genom RDA-mötet och alla kringevenemang som ordnades här. Också annars har Finland nu en ganska stark position, och jag är själv övertygad om att det åtminstone delvis beror på att man här målmedvetet  och metodiskt jobbat flera år med övergripande arkitektur. Vi har helt enkelt kompetens att tackla frågor på en tillräckligt hög abstraktionsnivå för att kunna lösa både stora och små problem på effektiva sätt. Själv insåg jag att medan jag här hemma ständigt tjatar om beständiga identifierare, måste jag på den europeiska nivån lyfta fram frågor om terminologiskt arbete, som egentligen är mycket mer grundläggande och mera utmanande. Medan vi här hemma behöver stärka vissa teknologiska kompetenser, har vi en god tradition av att förhandla fram samförstånd kring utgångsprinciper och begrepp innan vi hugger i, vilket förstås också är enklare gjort i ett litet land. Men inte alla mindre länder har heller en så stark och enhetlig grund att bygga på som vi. Här har vi nog en exportvara som heter duga, bara vi kunde få fram tillräckligt mycket människor som har kunnandet så att vi också kan sprida det ännu mer effektivt.

Annars har jag också fått jobba med tillgänglighetsfrågor på webben. Under året blev dessutom fairdata.fi-tjänsterna tagna i produktion och jag kunde följa med hur det arbete jag och många andra personer gjort övertogs och fördes i mål av kunniga och ambitiösa personer. Själv bidrog jag nu närmast med lite utbildning och utveckling av hur stödet för datahantering kunde byggas upp i framtiden. I själva verket får jag från och med nästa år ännu större ansvar gällande detta, både internt på CSC och externt, ett uppdrag som jag är mycket ivrig att åta mig. Under året utkom också slutprodukterna av ett annat arbete jag varit med om att planera, studier i den öppna forskningens ekonomi. Trots att det allt mera inom forskningens informationshantering handlar om datakvalitet (FAIR-principerna) har ingalunda öppenheten försvunnit från agendan. Också arbetet med koordinationen av öppen vetenskap i Finland har, tycker jag, kommit igång riktigt på allvar under året. En viktig sak för mig var också att få färdig den första versionen av en rekommendation för användningen av beständiga identifierare för forskningsdataset. Dessa är en förutsättning för att man ska kunna referera till digitala dataset i forskning. Jag också haft förmånen att under året samarbeta närmare forskningen och intervjua och samarbeta med flera experter på fältet, vilket har varit otroligt viktig och lärorikt för mig.

Inför julen har jag gått igenom gamla fotografier. Vi tänkte göra en frågesport för barnen, där mor- och farföräldrar kan berätta svaren. Får se hur det avlöper.