Förnekelsens konst

Röken från Australien. Bild från NASAs worldview tjänst den 4.1.2020.

Australien står i lågor. Insatserna är höga, eftersom dylika stora koldioxidutsläpp är det sista vi behöver. Även om utsläpp kan ha flera olika typer av effekter i klimatsystemet, är vi sannolikt redan på glid mot flera olika feedback-loopar och dominoeffekter. Riskerna är stora.

Trots det, finns det människor som försöker sprida påståenden om att krav på klimatåtgärder är onödig alarmism. I USA är kopplingen till vissa industrikretsar (men också alt-högern) mycket tydlig, medan vi i Europa kan se att lobbyn har kopplingar till nationalistiska populister. Temat igenkänns också från den finska populistiska och vetenskapsfientliga retoriken.

Idén om den isolerade, rena nationalstaten, som kan frikopplas från alla slag av inverkan och inflytande från omvärlden, så väl kulturellt som materiellt, måste vara något slag av "stoppa jag vill hoppa av", "låt mig ägna mig åt mig själv" och "alla problem beror på någon annan och kan bäst lösas med att vägra samarbeta med dem som är annorlunda" -strutsmentalitet. Det hela präglas också av påtaglig intellektuell lättja, vilket inte minst visas av hur man låter sig ledas av utländsk lobby.

Vad är det som får människor att agera som nyttiga idioter för fossil- och tobaksindustri? I bakgrunden finns troligen en vilja att så split och misstro och bereda mark för den förstörelse som öppnas för implementeringen av chockdoktrinen, det vill säga för de mest penningstarka att erövra nya domäner och göra bättre affärer. Vi får ju visst både pengar för återuppbyggnad och säkert billig arbetskraft också i takt med att allt fler samhällen drabbas.

Strävan att omdefiniera allmänpolitiska frågor så att de handlar om partipolitik tjänar, liksom då det gäller främlingsfientligheten, också stormaktspolitiken på ett sätt, som verkar förbises av klimatförnekarna. I Finland är vi lyckligtvis rätt medvetna om den propagandaapparat som finns. Därför ser vi också tydligt hur naiva de är, som ställer sig till förfogande som villiga verktyg. Kanske sker det i hopp om eget inflytande. Att de inte är något annat än just redskap har redan bevisats av hur illa det gått för en del av dem. Lojaliteten har brustit snabbt och stöd har man fått precis så länge det varit opportunt för givaren. Spelögat är nog inte särskilt gott hos de inhemska trollen och övertrampen slår också tillbaka.

Då det gäller klimatet är det självklart att en försiktighetsprincip är att föredra. För övrigt hör det till det allra viktigaste att se till att skolan lär ut forskningens grundprinciper och kritiskt tänkande. Också forskningens öppenhet är viktig. Även om det kan kännas som att det öppnar för okunnig kritik och missbruk, är det ett viktigt sätt att effektivera själva forskningen och göra den mera bekant och transparent.

Det som stör mig kanske allra mest är hur låtsats-skeptikerna går igång på sina "insikter" och "avslöjanden", samtidigt som de så totalt missar hur fantastiskt spännande, överraskande och fascinerande den seriösa forskningen är. Miljoner gånger mera häpnadsväckande och intressant och betydelsefullt än några loppiga konspirationsteorier. Men kanske det ändå är så, att det känns för  farligt och jobbigt för en del att ägna sig åt kritiskt tänkande på riktigt?