Tillbakablick på 2019

När året nu börjar gå mot sitt slut tänkte jag att det är dags att göra ett sammandrag. Det är så ofta man glömmer vad som hänt under året. Perspektiv förskjuts, både vad gäller känslan av tid och betydelse. Vad har egentligen hänt i mitt liv under året?

Vi har haft två begravningar och ett bröllop i släkten. Bortgången av Peter Sandelin och Herman Parland innebar att två viktiga personligheter i familjen försvann för gott. Detta har bidragit just till perspektivskiften gällande den egna tillvaron och den egna familjen. För mig personligen var andra emotionellt starka och betydelsefulla kulturupplevelser Annika Sandelins och Linda Bondestams bok Silkesapans skratt som knöt an till den stora sorgen vi delar efter Stella, de teaterproduktioner min son var med i (mest gripande som Pinocchio) och givetvis det enorma äventyr min dotter erbjuder i form av vloggar, största delen av året från Afrika. Jag känner mig mycket lyckosam att ha så mycket kreativitet i min närmaste krets. Skapande är en av de största gåvor man kan ge sina medmänniskor och jag är privilegierad att få ta emot allt detta.

Utanför familjekretsen har jag detta år särskilt njutit av utställningarna Urbana möten och Kupka på Ateneum och förstås Ragnar Kjartanssons The Visitors på Kiasma. Särskilt roligt hade jag på jubileumsvisningen av filmen The Heimola Story som bröderna Nummi bjöd på i somras. En annan stark upplevelse var nog Magnus Lindbergs konsert i oktober på Musikhuset.

I år var jag första gången i mitt liv opponent vid en disputation vilket jag tror lyckades över förväntan. Det var både spännande och givande. Dessutom firade vi 30-årsjubileum för studenten, vilket också var riktigt roligt. Semiprofessionellt har jag jobbat bland annat med Helsingfors stads historiekommitté, där vi tagit viktiga steg mot en digitalisering av publikationsverksamheten, med ett par finlandssvenska fonder för kultur och utvecklingen av Finna.fis strategi. Vidare har jag deltagit i arrangerandet av både riksdagsvalet och EU-valet, av vilka det förra känns som en viktig positiv händelse i ett annat rätt bedrövligt politiskt klimat i världen. Just nu känns det som att vi åtminstone i Finland har en regering som faktiskt vill basera sina beslut på fakta och medmänsklighet, i motsats till det populistiska yrande som råder på många håll. En liten ljusglimt i en annars mycket dyster tid. Andra ljusglimtar som jag hejat på från första parkett är förstås Projekt Fredrika och Nya Argus.

Rent professionellt har det varit ett händelserikt år. På ett hörn har jag varit med om att få igång två europeiska projekt, ett inom miljö och ett inom interoperabilitet. Det senare har sedan också upptagit en stor del av min arbetstid detta år. Det har varit mycket intressant och jag har kunnat utvidga mina nätverk och kanske också påverka en del, till exempel genom den rapport vi fick färdig nyligen.

Överlag var hösten en livlig period för forskningsdata och Finland har hållit en rätt hög profil bland annat genom RDA-mötet och alla kringevenemang som ordnades här. Också annars har Finland nu en ganska stark position, och jag är själv övertygad om att det åtminstone delvis beror på att man här målmedvetet  och metodiskt jobbat flera år med övergripande arkitektur. Vi har helt enkelt kompetens att tackla frågor på en tillräckligt hög abstraktionsnivå för att kunna lösa både stora och små problem på effektiva sätt. Själv insåg jag att medan jag här hemma ständigt tjatar om beständiga identifierare, måste jag på den europeiska nivån lyfta fram frågor om terminologiskt arbete, som egentligen är mycket mer grundläggande och mera utmanande. Medan vi här hemma behöver stärka vissa teknologiska kompetenser, har vi en god tradition av att förhandla fram samförstånd kring utgångsprinciper och begrepp innan vi hugger i, vilket förstås också är enklare gjort i ett litet land. Men inte alla mindre länder har heller en så stark och enhetlig grund att bygga på som vi. Här har vi nog en exportvara som heter duga, bara vi kunde få fram tillräckligt mycket människor som har kunnandet så att vi också kan sprida det ännu mer effektivt.

Annars har jag också fått jobba med tillgänglighetsfrågor på webben. Under året blev dessutom fairdata.fi-tjänsterna tagna i produktion och jag kunde följa med hur det arbete jag och många andra personer gjort övertogs och fördes i mål av kunniga och ambitiösa personer. Själv bidrog jag nu närmast med lite utbildning och utveckling av hur stödet för datahantering kunde byggas upp i framtiden. I själva verket får jag från och med nästa år ännu större ansvar gällande detta, både internt på CSC och externt, ett uppdrag som jag är mycket ivrig att åta mig. Under året utkom också slutprodukterna av ett annat arbete jag varit med om att planera, studier i den öppna forskningens ekonomi. Trots att det allt mera inom forskningens informationshantering handlar om datakvalitet (FAIR-principerna) har ingalunda öppenheten försvunnit från agendan. Också arbetet med koordinationen av öppen vetenskap i Finland har, tycker jag, kommit igång riktigt på allvar under året. En viktig sak för mig var också att få färdig den första versionen av en rekommendation för användningen av beständiga identifierare för forskningsdataset. Dessa är en förutsättning för att man ska kunna referera till digitala dataset i forskning. Jag också haft förmånen att under året samarbeta närmare forskningen och intervjua och samarbeta med flera experter på fältet, vilket har varit otroligt viktig och lärorikt för mig.

Inför julen har jag gått igenom gamla fotografier. Vi tänkte göra en frågesport för barnen, där mor- och farföräldrar kan berätta svaren. Får se hur det avlöper.

Länkade data i Finland och Europa

På grund av flygstrejken hann jag delta i en liten terminologiverkstad som ordnades i samband med Höstdagarna för öppen forskning. Ett efterlängtat initiativ om att ta itu med att översätta ordlistan för öppen forskning till svenska kom från VSD som koordinerar verksamheten. Avot, gissa om vi fastnade omedelbart i ordet data och frågan om det heter öppen data eller öppna data, länkad data eller länkade data. Formerna används ju glatt kors och tvärs och huller om buller. I alla fall hoppas jag att om det finns intresserade personer, inte minst från Sverige, att ni skulle ta kontakt antingen med undertecknad eller Nina Järviö på VSD direkt. Ju flera vi är som jobbar med detta, desto bättre. Också kontakten till Sverige skulle vara viktig. Själv tycker jag att både terminologiarbete och översättning hör till det roligaste som finns.


När jag väl kom iväg flög jag till Budapest där European Open Science Cloud (EOSC) hade symposium. EOSC är en projektfamilj för att främja effektiv användning av forskningsdata och - infrastrukturer. Interoperabilitet är förstås i nyckelroll, och så väl teknisk som semantisk interoperability är under arbete. Semantik sysslar jag ju med i högsta grad och hade också en presentation om en rapport vi gjort om saken. Det handlare helt enkelt om att studerande betyder samma sak i olika system, eller åtminstone att man är medveten om när det finns olika definitioner, så att informationen inte blir fel när man kombinerar eller flyttar den.

Persistence and Interoperability from Jessica Parland-von Essen

Diskussioner om data: CODATA, FAIRsFAIR och RDA

Den senaste veckan var en verklig turbovecka för forskningsdata i Esbo och Helsingfors. På söndagen och måndagen var det CODATA-konferens på Riksarkivet. CODATA är en kommittée inom International Science Council (ISC) en rätt färsk sammanslagning av International Council for Science (ICSU) och  International Social Science Council (ISSC). Kort sagt, en global takorganisation för forskning. CODATA är, som namnet låter förstå, det organ som främjar användning och kvalitet av forskningsdata. Temat var forskningsdatahantering i organisationer och vi hade gjort en liten poster om vår nya rekommendation för användning av beständiga identifierare, som vi gjort under vintern här i Finland.

På tisdagen ordnade vi en dubbelworkshop inom FAIRsFAIR. Dels diskuterades datarepositorier och vad det innebär för dem att främja hittbarhet, tillgänglighet, interoperabilitet och återanvändning av forskningsdata, dels hur samma krav tar sig i uttryck då det gäller semantiska artefakter (terminologier, taxonomier, koder, ontologier osv). Vi hade god uppslutning av experter och vi fick mycket material för vårt fortsatta arbete med dessa inte alldeles lätta frågor.

Onsdag, torsdag och fredag var det sedan stort RDA-möte på Aalto-Uni. Research Data Alliance är ett ännu större globalt expertsamarbete än CODATA. Inom organisationen arbetar man med att utveckla olika praktiska lösningar och generella rekommendationer.  Det finns flera grupper som jobbar med olika frågor kring t ex metadata, identifierare och interoperabilitet. Under mötet ordnades många olika typer av evenemang. Ett var en paneldiskussion, där jag snappade upp en bra jämförelse av Pilvi Torsti: "Data är inte som olja, utan som vatten". Så sant. Olja är en usel jämförelse. Data är ingen bristvara. Dessutom är kvaliteten A och O.

Det var en del saker som klarnade och framför allt kunde jag (åter)knyta många viktiga kontakter men olika nyckelpersoner på det internationella planet. Jag tror det var en viktig vecka för finsk forskningsdatahantering, eftersom det var många som nu hade möjlighet att delta första gången i evenemang på denna nivå. Själv ser jag allt klarare vad jag tycker att vi behöver utveckla och göra, både vad gäller nationella rekommendationer och utveckling av forskningsinfrastruktur.

En ypperlig avslutning på veckan blev att höra Magnus Lindbergs Kraft, just så kändes alltsammans. Nedan en tidig inspelning av ett framförande som video. För mig vad det första gången jag såg Lindberg live, vilket det tillförde en hel del måste jag säga.

Samlingar som forskningskällor

Modell av Uppsala som vi kunde beundra då vi besökte Fyriskällan,
där stadsarkivet och folkrörelsearkivet härbärgerar vid sidan av biblioteket.

Digitaliseringen har inom kulturarvssektorn inte bara inneburit att man digitaliserar samlingarna, utan det har indirekt lett till mycket ny utveckling. Bland annat har en öppenhets- och konvergenstrend lett till att man nu når ut till allmänheten på nya, engagerande sätt och nya medier har också gjort erfarenhets- och narrationstänket starkare. Nästan alla traditionella kategoriseringar är utmanade. Samtidigt har forskarsamfundets behov och förväntningar ändrats. Förutom att forskare använder digitala material på kanske oväntade sätt, har intresset för föremålen i sig själva vuxit bland åtminstone historiker.

För forskare är det viktigt att kunna utnyttja alla material, också de digitala. Att kunna hänvisa till digitala källor blir allt viktigare, liksom att kunna dokumentera datas livscykel. De digitala material som produceras inom arkiv, bibliotek och museer borde också kunna fungera som forskningsdata. Att betjäna forskningen är ett av sektorns viktiga uppdrag. Men forskarnas sätt att använda data är mycket varierande. Om detta och en del annat talade jag i veckan på ett seminarium för akademiker inom området.

 

Collections meet the researcher. Digitalization, disintegration and disillusions. from Jessica Parland-von Essen

Öppen forskning går vidare

I tisdags var det stormöte kring öppen forskning i Helsingfors i Vetenskapernas hus.  Expert- och arbetsgrupper samlades för att jobba tillsammans. Jag är själv ansvarig för arbetsgruppen för länkning av forskningsdata. I det ingår olika saker:

• hänvisningar till data vid publicering av forskningsresultat (underbyggande evidens)
• hanteringen av datas livscykel och dokumentation av datas struktur (interna länkningar i data)
• synligheten av forskningsdata i tjänster för forskningsinformation (CRIS-grafer)

Jag nämnde områdena här i den ordning jag anser att vi bör prioritera dem. De två första punkterna är dessutom förutsättningar för att den sista ska kunna förverkligas. Den sista handlar om information som ofta intresserar framför allt finansiärer, tjänster som OpenAIRE eller den nya nationella tjänsten för forskningsinformation. Det handlar om att sammanställa information om allt från forskningsinfrastrukturer, forskningsprojekt och finansiering till forskare, organisationer och publikationer. Det är visserligen viktig information, som kan användas på många sätt, men för att forskningsdata, som ofta tar stora resurser och också produceras i stora mängder, ska kunna tas med fullt ut, behöver vi lösa många frågor kring hur vi behandlar data som resurs i forskningen.

Det absolut enklaste fallet att beskriva är det vad jag kallat publikation av dataset. Finansiärer förväntar sig idag allt oftare att man vid utgivningen av ett forskningsresultat (i praktiken ofta en artikel) också tillgängliggör underbyggande data och metoder (kod).  Detta argument är enkelt att omfatta också för forskare. Det är klart att man måste kunna belägga sina resultat och de måste kunna granskas. Referenser till data kräver ändå en hel del tekniska lösningar, så som förvaringsplats, tillräckliga metadata och en beständig identifierare. Vanliga webbsidor och webblänkar är inte alls nog i vetenskapliga sammanhang. Vi behöver tjänster som fairdata.fi eller Eudat. Men dessa tjänster passar inte alla. En del institutioner vill ha egna dataarkiv och många områden har internationella lösningar. I praktiken krävs också ofta omfattande planering och dokumentation för att komma så långt att de publicerade data faktiskt duger till något. 

Vår arbetsgrupp färdigställde i tisdags en första version av en rekommendation för hur man ska använda de beständiga identifierare som behövs för att referera till forskningsdataset. Det handlar alltså i detta skede mest om den första punkten: publicering av statiska dataset, som man sedan kan hänvisa till i sin forskning. Med detta skapar vi ändå förutsättningar för punkterna två och tre. Rekommendationen riktar sig alltså till dem som skapar och upprätthåller beständiga identifierare. Det är nämligen verkligen inte alltid lätt att veta när man ska använda hurdana identifierar och på vilket sätt. 

Rekommendationen är mycket koncis och avsikten är att fortsätta arbetet med att förklara och nyansera den i ett annat dokument. Nu har saker ännu reducerats till att man ska göra olika saker (skapa beständiga identifierare, använda semantik i dem osv) med försiktighet eller eftertanke. Vi vill gärna förklara lite mera om hurdana för- och nackdelar som finns med olika alternativ och i vilka olika situationer det är motiverat att avvika från rekommendationen. Dessutom vill vi lyfta fram olika exempel.

I de många diskussionerna under dagen kom jag personligen till en del nya insikter. En var hur otroligt viktigt det är att vi håller fokus på organisationerna och kvaliteten på deras tjänster då vi försöker mäta forskningsdata. Vi måste på alla tänkbara sätt undvika att fokus glider mot att kvantitativt eller schablonmässigt mäta själva data eller forskningens betydelse via data. Med erfarenheten hur åt skogen vi hamnat med missbruket av bibliometri, måste vi inse att vi löper ännu värre risker med datametrik. Data kan man nämligen producera hur mycket som helst om det blir ett mål. Det säger ju inget om dess värde. Och det man mäter får man som bekant.  Kvaliteten kan däremot endast bedömas kvalitativt, av sakkunniga.

Dataarkivet i Tammerfors fyllde 20 år

På tisdagen ordnade Samhällsvetenskapliga dataarkivet ett lyckat seminarium i Tammerforshuset. Dataarkivet är en verklig föregångare då det gäller att stöda produktion och återanvändning av forskningsdata i vårt land. Deras webbsidor och tjänster har länge erbjudit information och stöd för hur man ska gå tillväga för att handla etiskt och se till att forskningen resulterar i underbyggande dataset som inte bara fungerar som evidens, utan också kan användas av andra forskare. Deras verksamhet visar tydligt vad skillnaden är mellan ett riktigt dataarkiv och en webbtjänst, där forskare själva kan ladda upp och publicera dataset. Det senare ofta med den följden i förlängningen att e-postadresserna föråldras, vilket är förödande för användbarheten, eftersom forskare som vill återanvända data inte sällan vill ha kontakt med upphovspersonerna. Det är inte bara data som behöver kurateras, utan också metadata, och dessa är processer som måste fortgå efter publiceringen om man vill att data ska vara användbart i längden. Det är kanske inte alltid fallet att det måste ske, men man borde göra medvetna val om saken i ett tillräckligt tidigt skede.

Johanna Vehkoo berättade i det fina auditoriet om falska nyheter .

Föredragen på jubileumsseminariet höll hög nivå. Journalisten Johanna Vehkoo berättade bland annat om projektet Huhumylly, och hur falska nyheter ofta är xenofoba rykten som inte sällan består i importerade lögner. De förvandlas ofta till lokalt skvaller och det är direkt pinsamt att man i Finland inte har bättre immunitet mot dylikt, trots god läskunnighet, skola o.s.v. Tvärtom verkar vi ju ha mycket fördomar och okunskap. Hon påminde om vikten av att använda sig av bildsökning, eftersom det hos oss (också) är vanligt att man sprider gamla bilder i samband med nya "nyheter". Hon underströk också vikten av att vara kritisk mot ljud- och videomaterial på webben av samma orsaker. Dessutom är det ju idag enkelt att göra direkta förfalskningar.


Dekan Juho Saari höll en ytterst informativ föreläsning i välfärdsforskning från Erik Allardts tidigare arbeten till i dag. Det blev en utmärkt grundkurs för mig, måste jag säga. Jag tror åtminstone att jag nu har en betydligt bättre uppfattning om vad det handlar om. Vidare talade professor Hanna Wass om de problem som uppstått med tolkningar av GDPR för registerforskningen. Det hela verkar med jämna mellanrum drabbas av överslag som inte gynnar någon. Man önskar att lagens anda skulle kunna förverkligas så att man faktiskt beaktar allmänintresset som en vägande faktor i ekvationen och förstå att man in registerforskning inte är ute efter profilering med liknande manipulativa vinstsyften som kommersiella aktörer håller på med som legio. Enskilda tjänstemän borde inte behöva panikera  och komma med orimliga tolkningar för att de annars förlorar nattsömnen. Vi borde från offentligt håll stöda forskningen också genom att skapa goda förutsättningar för att producera faktabaserad information som kan underbygga vettig och effektiv samhällspolitik.

Open Science Fair i Porto

Mina flyg gick till och från Lissabon, så jag tog tåg till Porto.
Det var enkelt och intressant.

Denna vecka besökte jag Portugal första gången i mitt liv. En angenäm upplevelse, måste jag säga. Det var många workshoppar och sessioner och många intressanta samtal. Professionellt kan jag säga att särskilt Paola Masuzzos presentation keynote var inspirerande, medan sessionen om forskningsevaulering knäckande klar kring hur sega strukturer och korkade system vi har att kämpa emot. Rekommenderar att man kollar presentationerna om man är intresserad. Men det är beklämmande hur överens man är om att all världens index är värdelösa, men ingen vågar frångå missbruket. Kanske Dora ändå kan ha en effekt över tid, men forskarna har mycket på spel och förtroende är inte lätt att bygga upp för nya metoder av utvärdering.

Också mitt nuvarande projekt hade en session och deltog i att arrangera en om beständiga identifierare (PID). Vad som behövs är mera arbete med semantisk interoperabilitet, det stod klart. Och vettig och utbredd användning av identifierare.

Herman, den siste uronkeln, är borta

När Herman fyllde hundra år för ett par år sedan samlades släktingar från många länder på Hagaro. Några, som inte kunde närvara, deltog per Skype, och Herman, vars närminne redan var borta, skålade glatt med de ryska släktingarna via datorn. När han i något skede blev påmind om festens orsak ropade han högt, med ett kännspakt parlandskt samtidigt roat och chockerat tonfall: "Hundra år! Det är ju förskräckligt!"

Herman och Birgitta var ett begrepp i min barndom. Herman var den av mina uronklar, som de kallade sig, som jag kände bäst. Henry dog ju redan 1930 och Ralf bodde i Sverige så länge jag minns. Herman var den yngsta brodern, och också den som levde sundast och det är därför kanske inte så konstigt att han blev 102 år gammal. När han började i Grankulla samskola 1926 var han nio och alla bröderna gick en tid i samma skola. Storabröderna hörde inte precis till de lugnaste och mest välanpassade. De var mycket aktiva och kreativa, inte sällan bråkiga. Jag har hört berättas hur "PARLAND! UT!" ekade från olika håll i skolan inte långt efter inringningen. Till stökigheten bidrog säkert pojkarnas i början svaga kunskaper i svenska och den rysstämpel som de tilldelats, trots sitt tyska modersmål. Herman var, vad jag förstått, inte alls en bråkstake, trots att han besatt samma livliga intellekt, nyfikenhet och den egensinnighet man kan ta del av i Georg Grotenfelts underbara Hermanfilmen.

Familjen Parland hade flyttat till Grankulla 1922. Min farfar Oscar har skrivit om hur pojkarna lekte på bergen söder om järnvägen och ett minne, som Herman berättade för mig för inte länge sedan, handlade om hur han som mycket liten hade det dagliga uppdraget att föra lunchvälling till sina bröder i skolan. Han tyckte det var orättvist. Att hans mor dessutom helt bröt mentalt samman efter Henrys död, när Herman var i trettonårsåldern, måste ha varit tufft. Den besvärliga barndomen kompenserades kanske förhoppningsvis av det nästan livslånga äktenskapet med Birgitta, ett förhållande som åtminstone utåt tedde sig som mycket varmt och fyllt av ömsesidig respekt, trots de olika personligheterna.

Herman gick sin egen väg, närmast faderns, och blev professor i byggteknik och expert i statik. Jag minns hur han för länge sedan talade varmt för trä som byggmaterial och hur han skarpt gillade Heidi Hautala. Han var en modig och självständig tänkare, som alltför ofta reducerats till den yngre brodern till de intressanta författarbröderna. Han var i själva verket den som var mest berest, hade de bredaste nätverken och aktivaste kontakterna till de utspridda släktingarna, ägde den största kunskapen om släktens historia och dessutom var en internationellt publicerad forskare. Han skrev om allt från "elasticitetsteorins variationsprinciper" till sten-, betong och stålkonstruktioner och historia. Och gillade alltså trä. Fast jag har ett vagt minne av att han vägrade gå ut i burspråket på Furugård hos Arne Runeberg, eftersom han ansåg att konstruktionen omöjligt kan hålla.

Artblomning

I skolan fick ännu jag lära mig, att definitionen av en art är att två individer kan producera en fertil avkomma. I dag har vi kunskapsmässigt kommit långt från Linnés taxonomiska system som enkel tolkning av naturens ordning. Problemet med alla klassificeringar är ju att de i regel läcker och inte räcker för att beskriva verkligheten på ett kategoriskt sätt, särskilt i komplexa sammanhang.  Genetiska studier har spjälkt och sammanlänkat arter på nya sätt och numera är artbegreppet mer finfördelat och flytande. Också människans gener är ju en salig röra av evolutionära hopp. Gener hoppar hit och dit, har vi lärt oss, så att också biologerna numera jobbar utgående från mindre enheter än arter eller underarter. Man talar istället om fenotyper, kluster, haplogrupper och alla möjliga andra begrepp som bättre beskriver den komplexa mångfald naturen utgör.

En underbart vacker illustration av detta kan man just nu se i Alprosparken. Till Finland har man i tiden hämtat rhododendronmaterial ända från Korea, men man har nu tagit fram flera olika härdiga sorter genom samarbete med bland andra Mustiala och Brödtorp. I Haga har man planterat tusentals hybrider. Färgprakten är förstummande, dofterna bedövande, sedan man på 1980-talet utvidgade till azaleor. Hela mångfalden i ett litet snitt av växtriket manifesterar på ett underbart sätt hur svart-vitt, antingen-eller tänkande inte räcker nån vart. Och det har man vetat i sekler bland dem som arbetar med förädling. Raser. Bah.

Inkluderande digitalisering

Av en händelse blev jag utsedd till koordinator för tillgänglighet på jobbet. Det har tagit mig på ett intressant spår och jag har fått lära mig mycket nytt de senaste månaderna. Allt började ju egentligen med ett EU-direktiv som trädde i kraft redan för över två år sedan, och som sent omsider ledde till en uppdatering av den finska lagstiftningen i våras. Enligt den nya lagen måste offentliga digitala tjänster efter en övergångstid vara tillgängliga för en större del av befolkningen. Det är en fråga om jämlikhet, att man gör också digitala miljöer sådana, att människor med olika slag av handikapp, tillfälliga eller bestående, kan ta del av dem.

Allra mest handlar det bara om att man har den kompetens som behövs, att göra saker på rätt sätt och inte av ren okunskap göra en webbplats möjlig att använda för någon som inte kan se eller har svårt att använda en mus. Digitala redskap erbjuder fina möjligheter bara man använder dem. Med lite omsorg kan en tjänst vara tillgänglig för så många fler. Dessutom är tillgänglig design allmänt taget användarvänlig och smart. Vi är många som uppskattar till exempel en redig layout, klart språk, tillräcklig kontrast och text på video.

För att kunna delta i arbetsliv och studier behöver man idag i praktiken alltid datorer. Också blinda människor kan bra använda dem. Men då förutsätter det att utvecklarna inte har gjort dumheter som att använda html-koden på ologiska sätt, genom att till exempel använda title- och header-taggar fel, eller glömt att kolla att man kan använda sidan utan mus. Också de som producerar innehåll borde tänka på till exempel hur man formulerar länkar och alt-texter eller hurdana filer man laddar upp. De måste innehålla relevant information, inget annat. Också andra handikapp kan och bör beaktas med lite eftertanke. Efter ett armbrott kan vem som helst behöva använda datorn med en hand en tid.

Det är Södra Finlands regionförvaltningsverk som övervakar och informerar om webbtillgänglighet. Det är ju ingalunda så, att bara de som lagen förpliktar borde följa dessa goda metoder. Det handlar ju helt enkelt om att göra kvalitet, och också om att kunna nå ut och betjäna flera människor. När som helst kan vi själva eller våra närmaste vara beroende av att någon gjort sig det lilla extra besväret att tänka efter lite. Och firman som dissade kunden som inte kunde sända in sin beställning missade affären.

Här en reklamvideo som visar ett hjälpmedel, ett Braille-gränssnitt. 

Ett annat sätt att bekanta sig är att testa en skärmläsare. Man inser snabbt hur annorlunda den digitala världen ter sig för en som inte ser ...

På resande fot

Uleåborgs universitet är en dynamisk miljö.

De senaste veckorna har jag rest en hel del runt om i landet. Förutom Tammerfors har jag också besökt Åbo, Vasa och Uleåborg. Och det roliga är, att jag lyckats göra alla resor med tåg. Tyvärr får jag ge upp det, när jag om ett par veckor ska till Kuusamo, då bara gick det inte att fixa på vettigt sätt att resa utan flyg. Jag tycker egentligen inte särskilt mycket om att resa, särskilt inte långt, så det har aldrig varit särskilt svårt för mig att skippa långa flygresor till Asien eller USA. Att resa här hemma med tåg är ändå rätt vilsamt. Jag både jobbar och vilar effektivt. Gärna övernattar jag också, eftersom jag inte gillar stressen man har då man ger sig av samma morgon i ottan.

Jag har både undervisat forskare och diskuterat med experter på olika högskolor. Jag måste säga att i synnerhet vid Uleåborgs universitet är arbetet på väldigt god köl. Också flera forskningsinstitut är riktigt i farten nu gällande sina datatjänster. Det har varit uppmuntrande, för ibland känns det svårt att förmedla vikten av att satsa på informationsförvaltning och datahantering i forskning.

Det känns ansvarslöst att man ibland satsar stort på forskningen, men sedan riskerar att de källmaterial man samlat, producerat och preparerat med enorma ansträngningar och som ofta har bestående värde både som evidens och kanske för senare forskning, lämnas vind för våg. Det borde inte finnas en enda forskningsfinansiär eller ansvarig person inom en organisation där det bedrivs forskning, som kan låta sådant ske. Trots att det ibland kan vara riktigt utmanande. Framför allt krävs samarbete. Också forskarna själva måste inse vikten av att sköta datahanteringen som en integrerad del av forskningsprocessen. Det är inget man kan överlämna åt någon utomstående.

I Seinäjoki var det tågbyte och jag hann sitta och jobba
en stund i Alvar Aaltos charmiga lilla bibliotek.
Aalto som bäst.

Järnvägar, infrastruktur!

Ett drygt dygn i Tammerfors ägnades åt samarbete kring öppen forskning. Nästan 200 personer hade samlat för att höra vad man sysslat med i de olika arbetsgrupperna sedan hösten. Min arbetsgrupp har kommit ganska långt med att skriva rekommendationer för beständiga identifierare för forskningsdata. Vi bestämde nu att vi bearbetar förslaget ännu en gång och skickar det sedan ut för kommentarer under september. Då kan vi få dem klara till höstens stormöte.

Andra grupper har arbetat t ex med rättighetsfrågor och rekommendationer för känsliga data. Vi diskuterade också det fortsatta arbetet. Mycket utmaningar fanns enligt många just gällande tjänster för forskningsdata. Att hitta, beskriva, välja både data och tjänster är inte det enklaste. Arbetet kommer därför att fortsätta intensivt.

En intressant paneldiskussion fördes också om utnyttjandet av data från sociala medier och hur denna typ av data kan hanteras lagligt och framför allt etiskt. Det är viktigt att skilja på behandlingsgrunden för personuppgifter (forskning) och hanteringen av medgivande av forskningssubjekt och informanter. Dessa är två olika saker, men de påverkar varandra. Och i slutändan handlar det alltid om etiska avvägnningar som forskaren själv är tvungen att ta: forskningen kan etiskt sett vara så viktig så att det är fullt rimligt att hantera personuppgifter utan att de berörda personerna tillfrågats personligen, bara man ser till att ingen harm tillkommer dem vars uppgifter man behandlar. Det handlar helt kort om att man måste hantera dem noga och väl överlagt. Inom EU-lagstiftningen talar man om proportionalitet. Man måste helt enkelt alltid göra etiska avvägningar när man gör forskning och kan inte stirra sig blind på någon enskild paragraf. Det finns många viktiga grundrättigheter som man måste betrakta tillsammans om de hotar att råka i konflikt med varandra.

Då man arbetar med data är en viktig förutsättning att man har lämpliga verktyg (infrastruktur) och att man har tillräcklig kompetens. Här kan forskarna inte lämnas ensamma. Jag hoppas innerligt, att den nya regeringen förutom att satsa på forskare också inkluderar det stöd och den infrastruktur som behövs för att göra effektiv och bra forskning. Vi behöver bland annat massor av experter.

Bra data ger bra tjänster

Foto: Juha Kallamäki, Public Domain, Wikimedia.

Det var ovanligt fantastiska omständigheter då vårt nationella nätverk för arbete med beständiga identifierare samlades till träff efter en paus på ett år. Vi var nämligen inbjudna till Botaniska museet, vars huvudbyggnad inte är öppet för allmänheten, utan fungerar som en viktig arbetsplats för forskare i Botaniska trädgården i Kajsaniemiparken. Huset, som är som ett litet slott, är ritat Gustaf Nyström, samma på sin tid viktiga arkitekt som ritat både Ständerhuset och Riksarkivet. Det roliga med detta hus, som till och med var tilltänkt palats för Väinö I i något skede. är att den nyströmska utsidan döljer ett fint jugend innandöme. Som inte prålar, utan nästan har en hemlighetsfull stämning av Hogwarts ...

Museet har digitalt häpnadsväckande fina samlingar som länkad data. Och på dem har man kunnat bygga flera olika tjänster. Det visar sig, förstås, att bra data och struktur är mycket, mycket effektivt i slutändan.

Dessutom hörde vi många intressanta presentationer om olika aspekter på identifierare, allt från informationsarkitektur till lagstiftning. Presentationerna finns på webben.

Tjugo år med bageri - Kanniston leipomo i mitt hjärta

Det var 1999 då jag blev delägare i ett ovanligt charmigt bageri i Rödbergen i Helsingfors. Bakgrunden var att bokkafét Café Kafka (som jag skrivit om tidigare här och här) varit kund hos bageriet i flera år och helt förlitade sig på det traditionella bageriet, där man använde riktigt smör och undvek tillsatsämnen, och ägarinnan ville pensionera sig. Det här var före specialkaffeboomen, före många andra mattrender, då de flesta bröd i matbutikerna fortfarande var industriell bulkvara.

Bageriet flyttade efter kriget till hörnet av Vävaregatan och Båtsmansgatan.
Bilden är från 1932 av Olof Sundström, Stadsmuseet. CC-BY.

Det var för att vi ville säkra att traditionerna på det 1914 grundande bageriet skulle bestå, som vi tog över verksamheten. Vid den tiden levererade bageriet främst till en handfull återförsäljare i staden och sålde i den egna, redan då aningen nedgångna, butiken. Jag minns hur jag själv var med någon gång och körde ut bröd till hallarna i ottan. Det kändes som en evig verksamhet, som funnits i städer i sekler, om inte millennier. Det var fint. Att jobba med ett hantverk, så grundläggande och viktigt.

Under början av 2000-talet var vi ännu rätt fokuserade på kafé- och restaurangbranschen och jag själv arbetade med min avhandling och var inte så involverad i verksamheten. Kaffecentralen avknoppades från bolaget 2007, som fortfarande förresten heter Pieni Kirahvi, som vår första lilla bokhandel på Arkadiagatan som öppnade 1991.

Efterfrågan på bageriets produkter växte sakta men säkert och det började bli trångt om saligheten på Vävaregatan. Stambyte var ständigt på agendan. Vi skaffade en ny bagerilokal i kvarteret intill. Nya delägare kom med. Kontoret flyttade till en tredje adress i kvarteret. Det var en rumba att driva den växande verksamheten. Själv följde jag mest utvecklingen då genom de andra delägarna, familj och vänner.

För oss var varumärket, kvaliteten viktig. Det handlar om just traditionellt hantverk, goda och äkta smaker. Att baka med rot, olivolja, smör, rom, bär ... De nya mattrenderna gjorde att vi fick allt flera kunder. Liksom den ändå lilla, personliga skalan på verksamheten, lokalmat, slowfood. Vi har alltid varit färdiga att lyssna på kundernas önskemål. Duktiga bagare fanns att få, sådana som fått nog av att använda sin tid på att grädda frysta, importerade produkter i stora industriella anläggningar. Hos oss fick de verkliga utmaningar, och kunde arbeta med bra råvaror från början och också delta i att utveckla nya produkter.

Vi beslöt att öppna flera egna butiker 2008. Vävaregatans butik var, insåg vi, en viktig del av kontaktytan med konsumenterna. Både gällande informationsutbyte och varumärket. En brödbutik är i sig en jäkligt charmig sak, om den görs rätt. Personlig och varm. Först öppnade vi på Universitetsgatan och följande år i Glaspalatset. Varje butik planerades omsorgsfullt och så att den har en egen atmosfär. Kanniston leipomo är ingen kedja med ett kopierat koncept som klistras på vilken shoppingcenterglasbur som helst. Det är äkta kärlek och omsorg i varje butik och det har också dragit till oss en fantastisk, ambitiös butikspersonal, som är engagerad och duktig. Sådant märks. År 2013 öppnade vi ännu nya butiker i Hagnäs och Munksnäs. Mottagandet var fantastiskt.

Nu började dock situationen i bageriet i Rödbergen bli helt ohållbar. Länge sökte vi olika lösningar. För mig, som igen var med i styrelsen, var det viktigt att hållas inom stadens gränser. Lokalt betyder Helsingfors, tycker jag. Till slut hittade vi en fastighet i Hertonäs år 2015. Det nya utrymmet var stort och de följande åren har varit tuffa. Att växa till det nya bageriets format, utan att tappa bageriets själ, varumärke och kvalitet har varit en stor ansträngning, men det ser ut att ha lyckats. Det har gått vägen tack vare enormt engagemang av både ägare och personal. I vintras då vi höll en strategiworkshop med personalen kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Det vi gjort tillsammans är en otrolig grej, tycker jag. Inte bara för oss alla i bolaget, utan för att jag på riktigt är glad och stolt över den bit av bröd- och bagerikultur vi lyft fram och utvecklat. Och den är inte snobbig och lyxlyxdyr, utan till för var och en stadsbo att njuta av. Lite mer livskvalitet i vardagen helt enkelt. Färskt, gott bröd är livet.


En ganska rolig bild av bageriet får man genom att bläddra igenom inlägg på instagram, där också våra kunder lägger upp inlägg rätt flitigt.

Den sanna sorgen

Det tog länge innan jag första gången drömde om min syster efter att hon dött. I drömmen var det ett glatt återseende från min sida: så fantastiskt att kunna ses igen så här i drömmen fast du är död!

Sorgen och saknaden finns kvar, förstås. Ibland tänker jag på vad Stella skulle ha sagt om olika saker, det hjälper mig att fokusera på vad som är viktigt. "Det viktiga," sade hon, "är konsten, den är det enda som räknas, egentligen." Men det avsåg hon hur viktig erfarenheten är, upplevelsen och det hur vi konstruerar vår värld är förutsättningen för allt annat i livet. Att vara människa, medmänniska, del av ett samhälle, världen. En sådan syn, eller insikt skulle jag vilja säga, ger också konsten och kulturen den enorma stryka att forma livet och verkligheten, som gjorde att Stella verkligen levde för litteraturen, teatern och musiken.

Länge ansåg man att sorgen var en mer eller mindre lineär process, som hade en viss normal gång. Den bestod av olika faser som man skulle ta sig igenom för att slutligen frigöra sig och sedan gå vidare. Alla har väl hört om de olika stegen: förnekande, förhandlande, ilska, förtvivlan och försoning. En beskrivning som egentligen från början handlade om den döendes egna sorgearbete. I dag anser man väl snarare att sorgen handlar om en anpassning till förlust och en förändrad situation, där det ingår olika typer av processer som berör olika områden av ens verklighet. Att hitta en ny balans. Det finns inte rätt eller fel sätt att sörja och fortsätta sitt liv, men det finns mera eller mindre lyckade sätt att tackla omställningarna i längden. En förlust av en närstående innebär alltid att allt förändras, man själv förändras, man kan inte leva på samma sätt som före den döda gick bort. En relation är utan sin motpart, den är sönder. Och saknaden är nog evig.

Att relationen till den döda för många människor åtminstone till en början fortsätter och har ett element av genuin erfarenhet är naturligt. I dagens Hbl presenteras prästen och psykoterapeuten Markku Siltalas forskning om upplevelser av möten med döda, oftast närstående (pdf). Han definierar dem som spontana förnimmelser, känslor, erfarenheter eller drömmar, som för den som upplever dem innebär att en död tar kontakt eller är närvarande. Till upplevelsen hör, att man känner igen den döda, och har en tolkning av det framförda budskapet eller motivet till kontakten. Siltalas avhandling, som trots den suspekta bilden man får av SPT-artikeln, är vetenskapligt hållbar och fokuserar på den subjektiva erfarenheten utan spekulativa element. Den visar att upplevelserna oftast är positiva och har positiva följder. Det som inte framkommer är hur långvariga effekterna varit. Trots att materialet är rätt stort, är en dryg femtedel över tjugo år, vet vi inte hur representativt materialet är eller det hur förhållandet mellan hur nära själva döden upplevelsen ägt rum korrelerar med effekten. Hur som helst stöder undersökningen tanken om att relationer till döda kan vara viktiga och mycket betydelsefulla och starka. Så starka att de är verkliga erfarenheter. De hör inte heller direkt nödvändigtvis ihop med sorgearbetet och betydelsen av den döda kan leva kvar länge. Det känns bra att det inte längre klassas som onormalt. Det viktiga är trots allt att man kan fortsätta sitt eget liv på något sätt inom några år.

Att Siltala som praktiserande psykoterapeut aktar sig för att förklena eller förringa (existerande eller potentiella klienters) erfarenheter, som är verkliga och betydelsefulla, är förstås förståeligt. Men att han sedan, och att journalisten och tidningen dessutom ger en plattform för detta, med en färsk disputation i ryggen, påstår att "berättelserna ... tyder på att livet fortsätter i en annan verklighet där det finns helighet, kärlek och frid", gör mig upprörd, inte minst å universitets och vetenskapens vägnar. Och vetenskapsjournalistikens. Man må vara teolog och visa respekt för övertygelser och sanna och betydelsefulla erfarenheter, men att blanda forskning och tro på detta sätt är inte ok. Fastän konsten är viktigast och upplevelsen sann.

Historia på Ode

I dag ordnade Helsingfors stads historiekommitté ett litet seminarium kring en del av det som producerats under de senaste åren. Förutom otroligt fina böcker av eminenta forskare (som dessutom är roliga att läsa) presenterades de digitala projekt som gjorts för minnesåret av 1918. Dels handlar det om en webbplats, dels om ett virtuellt minnesmärke, som det faktiskt är värt att gå och kolla om man har tid. Man får kolla det om man frågar efter det vid lånedisken i biblioteket. Eftersom många röda begravdes i Sandhamn, som i dag är militärområde, kan man inte besöka minnesmärket, som ändå är värdefullt. Virtualupplevelsen är fin. Det tar ungefär 5 minuter. Rekommenderas.

Att se vidden

Undervisnings- och kulturministeriet har en vision om att över hälften av de unga år 2030 ska ha högskoleutbildning. Idag är det medelåldersbefolkningen som har den största andelen utbildade, vilket kanske borde oroa lite. Samtidigt har andelen högskoleutbildade länge varit stadigt, men långsamt, växande.

Det är helt entydigt att det att vi har universitet på olika håll av landet bidrar positivt till både utbildningsnivån i regionerna och till ekonomin: universitet hämtar både aktiva människor och investeringar till sitt närområde. Alla universitet behöver inte vara toppuniversitet. Man kan göra utbildning och forskning av riktigt bra kvalitet utan att placera sig på rankinglistor. Hur frestande det än kunde vara att koncentrera verksamheten och satsa allt på topp istället för på bredd, borde man ha visheten att motstå detta. Bredd i utbildning och grundforskning gör oss mindre sårbara och sprider bildning, kunnande och välfärd. Om vi bara kunde se det som ett egenvärde, istället för att utgå från att man "måste" effektivera, rationalisera och strömlinjeforma allt. Optimering är inget för vetenskapen, för bildningen är det rent gift, eftersom det innebär ständig pressas till att välja bort det som inte ger omedelbar och mätbar nytta.

Ministeriets vision inger alltså hopp. Låt oss äntligen ge universiteten, den högre utbildningen och forskningen ro att blomstra och sprida välfärd och välmående.

Integritet

Integritet kan betyda så många saker och ha så många dimensioner.  Det handlar både om hur man förhåller sig till sin forskning och till sina medmänniskor. Och etik och samhälle som helhet. Förberedde min måndagsföreläsning idag. Jag lyckades baka in ganska många aspekter i min presentation.

Klicka på denna bildtext för att gå till presentationen

Rätt ska va FAIR

Denna vecka fick jag tillbringa ett par dagar i ett regnigt Amsterdam där vi hade startseminarium för ett treårigt europeiskt projekt. Själv har jag fått ansvaret för ett av de sju delprojekten, ett som handlar om tekniska lösningar för samordning av data. Jag kommer med andra ord att få möjligheten att arbeta med de mest sakkunniga experterna som finns, något som känns alldeles fantastiskt inspirerande och roligt. Utmanande blir det garanterat också, för det finns väldigt många olika pågående stora projekt och samarbeten som tangerar just dessa frågor.  En av våra viktigaste uppgifter kommer således att bli att sammanställa information, kartlägga och söka lösningar och försöka samordna ett mycket komplext fält, som en liten, men avgörande viktig del i de stora bygget av europeisk infrastruktur för forskningsdata. Dagarna i Amsterdam var följaktligen ett rejält dopp i akronymer och nya människor, en verklig myriad av nätverk, som det gäller att ta och hålla reda på.

Det blev en vilsam men samtidigt på annat sätt omtumlande dag idag, då Peter Sandelin jordfästes. Det var många, många vackra och kloka ord och underbar musik. En begravning och en minnesstund värdig en så snäll och generös människa, ett minne att bevara för alla som var med, tror jag. 

Digihumanistens flöde

Digihumanister lider av glappet mellan den digitala arbetsprocessen och de analoga källorna. Resultatet är förlorade material och förlorad tid.* En stor del av forskningen på området handlar ändå fortfarande mer om informationssökning än om personlig informationshantering eller arbetsprocesserna. Informationsvetarna fokuserar inte sällan på att legitimera och förbättra existerande tjänster. Söka och hitta information är i fokus. År 1994 ställdes hypotesen att ju mindre kontroll forskaren har över källorna, desto svårare är det att använda informationsteknologi.** Då hade inte ens alla forskare dator eller e-post. I dag sysslar humanisten ofta i praktiken med digitalisering. Men verktygen för att stöda arbetsflödena verkar saknas. Det beror kanske också på att de är själva kärnan i det kunskapsbygge forskaren sysslar med och därför djupt personliga. De ser väldigt olika ut beroende på forskarens personlighet och vanor, forskningsfrågan, omständigheterna, källorna och tillgången på olika hjälpmedel.

En forskare gör anteckningar, fotar och OCR:ar dem, en annan fotar alla potentiella källor medan en tredje går igenom allt minutiöst från början. Vanligen samlar man material i stor omfattning, ofta i jpeg- och textformat. Om materialet är sökbart (i synnerhet gällande innehållet) kan det gynna arbetet många år framöver. Vad jag tänker att borde användas/finnas tillgängligt i verktygsväg är:

• möjligheter att tagga filer med sökord från kontrollerade vokabulärer, enskilt eller i mängd
• möjligheter att tagga filer med datum, geodata eller personnamn i standardformat
• enkla verktyg att döpa om filer enligt något system 
• verktyg som föreslår ämnesord från kontrollerad vokabulär enligt textinnehåll
• ljud-till-text-till-metadataförslag och inmatning

Alla dessa  borde vara mycket intuitiva och lättanvända. Jag tänker mig att det för att organisera källmaterial räcker med unika filnamn, mappstruktur och taggar för att uppnå riktigt bra resultat. Är innehållet text, kan taggarna dessutom skippas.

En annan intressant sak verkar vara att uppdelningen mellan primärkällor och sekundärmaterial (litteratur, tidigare forskning) är kristallklar för forskaren när forskningen väl är igång. Denna indelning görs ändå utgående från forskningsfrågan.*** Den är därför relevant mest under forskningsprocessen. Samtidigt har det fortfarande bäring då forskningen avslutas: i dag skiljer man på artiklar och publikationer (dvs skriftliga redogörelser för forskningen och dess resultat) och på de data som produceras och som i värsta fall helt förbises, trots att de ofta krävt mycket stora resurser att producera. Trots att humanistens hela kunskapsbygge är intimt sammanvävt med hur man samlar och behandlar de stora mängderna av källmaterial, lämnas denna del av metoden i regel utan större uppmärksamhet.

Det är synd, både med tanke på transparens och fortsatt forskning. Det skulle vara fantastiskt om vi kunde se hela processen som intressant och relevant. I dag arbetar man, vet jag av egen erfarenhet, ofta med en känsla av otillräcklighet vad gäller informationshanteringen. Det gör att man kanske inte heller gärna öppnar upp arbetet hela vägen för kritiska blickar.

Om de som erbjuder tjänster och verktyg för forskare bättre kunde komma forskarna till mötes under hela forskningsprocessen, kunde vi bidra till effektivare informationshantering. Samtidigt behövs absolut utrymmet för forskaren att använda dem fritt och kreativt.

De senaste åren har resurserna för att göra dylikt arbete inom forskningssektorn varit mycket hårt ansträngda. Då nedskärningarna drabbade, ville man skona kärnverksamheterna. Jag hoppas innerligt att man, efter nästa val som jag verkligen tror och hoppas ger ökade resurser, också satsar riktigt ordentligt på tjänster för forskarna, så att de kan arbeta effektivare och ägna sig åt viktigare saker än att stressa över tusentals oordnade foton eller försvunna filer och istället stolta kan dela med sig av hela sitt kunnande och arbete. Det finns mycket man kunde göra för humanisterna också utanför informationsförvaltning. Vi borde inte ha råd att slösa med resurser.



* Smiljana Antonijevic & Ellysa Stern Cahoy. "Researcher as Bricoleur: Contextualizing humanists’ digital workflows." Digital Humanities Quarterly. 2018 Vol. 12:3.
** Stephen E. Wiberley Jr. & William G. Jones: "Humanists revisited: a longitudinal look at the adoption of information technology." College & Research Libraries 1994.
***Parland-von Essen, J., Fält, K., Maalick, Z., Alonen, M., & Gonzalez, E. . Supporting FAIR data: categorization of research data as a tool in data management. Informaatiotutkimus 2018, 37:4. 

Digitalisering som värdeskapare

I går var det igen dags för en disputation, då Heli Kautonen försvarade sin avhandling på Aalto uni. Heli har jobbat med Finna i många år och hårt drivit på planering och utveckling som utgår från användaren. Under årens lopp har hon prövat olika metoder för att försäkra sig om att investeringen faktiskt genererar nytta både för samhället och den enskilda användaren. Nu är arbetet samlat i pärmar och granskat, vilket är en mycket bra sak. Även om opponenten påpekade att ett arbete som i första hand utgått från vetenskapliga premisser varit mindre spretigt, tror jag alla är överens om att det också har ett stort värde att man producerar forskning utgående från praktiska behov. Det gör både själva utvecklingsarbetet mer kritiskt och leder till att man dokumenterar vad man gjort och varför, båda mycket värdefulla saker.

Avhandlingens titel kunde översättas BAIST - en referensmodell för användarcentrerad planering av digitala tjänster som generar offentligt värde. Det nya elementet i referensmodellen är T:et, Time, vid sidan av Benefits (B), Activities (A), Investments (I) och Stakeholder engagement (S). Det  understryker ytterligare att planeringen, liksom styrningen eftersom här ingår ett starkt strategiskt element, är processer med en viktig tidsdimension. Fokus låg under själva disputationen ändå på bland annat det offentliga värdet och hur det förhåller sig till nytta. Frågan är mycket viktig, eftersom den offentliga sektorns digitalisering är helt beroende av ledningens kompetens då det gäller att investera i lösningar som faktiskt genererar något positivt överhuvudtaget.  Medan kommersiella aktörer är tvungna att beakta användbarhet på grund av konkurrensen, kan den offentliga sektorn i värsta fall helt förbise användbarheten i de digitala tjänster de producerar eller skaffar (även om den nyligen godkända lagen ställer en del nya krav). Det mervärde för samhället som produceras av en användbar och välfungerande digital tjänst är inte alltid lätt att peka på och ännu svårare att mäta, eftersom det ofta är indirekt och syns först efter en längre tid. Hur värderar vi en bra skola, vård eller tillgång på information?

Enklast kunde man kanske se på saken genom att studera den mängd ansträngning som behövs för att få saker gjorda i samhället. Om vi till exempel sätter in inte bara tid och pengar utan också lite ansträngningar på att göra tjänster som faktiskt fungerar väl så som användarna önskar, behöver alla (och då vi talar om offentliga digitala tjänster betyder det faktiskt alla) investera mycket mindre effort i att få saker väl gjorda då de använder tjänsten. Kvalitetsförhöjande i varje skede, kort sagt, och nyttan torde ju växa nästan exponentiellt. Saken är pinsamt självklar: det lönar sig alltid att utgå från användaren och att göra grundlig, engagerande och omfattande planering. Allt annat är, om inte annat, en bortkastad chans att skapa värde för hela samhället.

Poeten är borta

I går nåddes vi av budet att Peter Sandelin dött. För mig, och jag tänker mig också min syster Stella, var han något av urbilden av en konstnär. Sedan barndomen fanns han i vår krets, som en manifestation av konstnärsskapet. I honom förenades poesin och bildkonsten också med den för honom otroligt viktiga musiken i ett; en idé om konsten, samtidigt oerhört känslig som den var stark och kompromisslös. Jag tänker att han var en viktig förebild för min syster, som stöddes av honom också efter att hon övergav centrallyriken.

På ett häpnadsväckande sätt är hans konst och poesi samtidigt klassiska och på något sätt, i sin renhet och uppriktighet, före sin tid. Många teman är genomgående, återkommande. Här en dikt som jag förknippar med Peter som mest:

Snö dalar ner
berg sjunker undan
tåg anländer inte
förstäder slocknar ...
... djuren som vi inte tänkt på
ser vi nu framför oss
fast de gömmer sig någonstans
och mer än förut någonstans
i de djupa skogarna
där rymden dalar och dalar ...

(ur Var det du, 1973) 

En annan dikt ur samma verk visar en sida hos honom som jag älskar, som bejakar:

För att nå fullständig klarhet
gick jag ut i luften
lade mig vågrätt i regnet
klädde av mig
först stövlarna
sedan byxorna
slutligen skjortan
och huvudet

Ibland blir det direkt björlingskt:

Sol viner ur träden
ur måsarnas vingar ——
men där jag går
där människorna
där en sol omkring
och alla
i ett solljus centrum
nu
och nu —

(ur En solig vanlig dag, 1965) 

Jag uppfattar Peters verk ofta som självbiografiska. I synnerhet Vägen upphör men jag fortsätter från 1982 är en alldeles underbar betraktelse över poeten-konstnärens liv som nästan karnevalistiskt pendlar mellan det prosaiska och det eteriska. I texten syns också samspelet mellan de olika konstnärliga uttrycksformerna i hans liv. Hans tavlor är lika känsliga och meditativa som hans dikter, de ger utrymme, utmaningar och ro.

Vid stranden. Peter Sandelin 2004. Foto Rabbe Sandelin, CC BY-SA.Wikimedia.

Rättigheter och det digitala

Wäinö Aaltonen: Gryningen 1954.

"Data är den nya oljan" är ett mantra som styrt mycket av tänkandet kring den digitala ekonomin de senaste åren. Tanken är en konstruktion av en förgången tid. Jag ska här försöka förklara varför jag tänker så och hur man kunde närma sig ämnet från ett annat håll.

Data är visserligen en resurs, men som vara eller produkt är den problematisk. Konceptet med att äga data är i grunden bekymmersamt. I verkligheten handlar det om ett helt knippe av rättigheter. Det handlar om tillgång och kontroll, som vi i dag försöker tackla och reglera med traditionella begrepp, så som upphovsrätt eller personintegritet.  De fungerar endast delvis i de nya teknologiska sammanhangen och det verkar finnas dimensioner man inte riktigt kommit åt.

Då jag för några år sedan ledde ett arbete med rekommendationer för metadata gällande rättigheter försökte vi till exempel skilja på immateriella rättigheter (upphovsrätt och andra rättigheter som handlar om att man kan förhindra andra att använda material man skapat eller köpt eller på annat sätt skaffat dessa rättigheter till) och andra typer av begränsningar för vem som kan komma åt information, kopiera den eller ändra den. Alltsammans blev direkt så komplicerat att få (om några alls) av dagens informationssystem i praktiken klarar av hantera dem samtidigt och snyggt, än mindre kan det enkelt och smidigt hanteras som ett standardiserat system och t ex länder emellan.

I den digitala sfären, där allt är kopior och inget är ett original i traditionell mening, riktas rättigheter och reglering på informationsinnehållet som man "äger". Till skillnad från böcker eller patent, är de som äger rättigheter i ett dataset i praktiken ofta många. Till exempel genom att var och en (åtminstone i Europa) har vissa rättigheter i förhållande till information som gäller dem själva är parter som i teorin har något att säga till om många. Vem som har rätt att ge tillstånd att ge åtkomst, rätt att kopiera, redigera och återpublicera och vilka delar av ett innehåll blir lätt ohanterligt utan antingen juridiska ramar eller företagens inte sällan fräcka användarvillkor. Fräckheten kommer sig inte bara av snikenhet, utan har ofta också pragmatiska skäl: man måste försäkra sig om maximala rättigheter för att inte binda sig för evigt i en oförutsägbar framtid. Följaktligen förklarar sig företag lika väl som myndigheter sig "äga" data, vilket ger både ansvar, rättigheter och förpliktelser. Men vad ägandet egentligen består i är i slutändan egentligen oklart i förhållande till innehållet och andra rättighetsinnehavares rättigheter.

Otaliga texter ha skrivits om allmänninge och gemensamt ägande inom data, liksom om egna data.  MyData bygger på att var och en tar ansvar och kontroll över data om sig själv oberoende var de ligger. Men de viktiga frågorna och det stora mervärdet har lite att göra med upphovsrätt eller om vi godkänner cookies eller inte. Frågorna kopplas just nu i synnerhet till användningen av artificiell intelligens och etiken kring det. Möjligheten att kontrollera egna data är visserligen en bra och viktig sak, men den löser inte alla problem. Majoriteten av människorna kommer knappast att engagera sig tillräckligt. Vi kan inte helt blockera till exempel samhällsviktig forskning som görs (utan att koppla profiler till verkliga individer) genom att alltid kräva explicit tillstånd till allt. Registerforskningen är en oerhörd tillgång i Finland. Vi behöver också andra lösningar.

Kärnfrågan handlar inte om metoder, utan om hur vi greppar frågor om rättigheter och friheter i en digital kontext.  Det finns mycket kunskap att vinna på att arbeta med stora datamängder, där den enskilda personens intressen kan beaktas eller inte. Och verkligheten är redan den, att vi är där. Gruvdrift i data och profilering är vardag. Individens skydd kan inte endast basera sig på allas egna aktiva kontroll av data. Det måste finnas andra rättigheter vi har, och som är oberoende av dem som baserar sig på persosondataskydd eller upphovsrätt.

Som historiker och en som följer med forskarnas ofta svåra sits oroar jag mig mycket över att det idag är tryggt att anonymisera och förstöra information, medan möjligheterna att bevara den och använda material som innehåller personuppgifter för samhällets och människornas eget väl ofta är orimligt svårt i jämförelse med vad kommersiella aktörer kan ta sig för, bara för att de med ett litet klick skaffat sig totala rättigheter till data som de "äger". Utan någon reell transparens och insyn på grund av "affärshemlighet".


Martin Tisné, som länge arbetat med frågor om öppenhet och data, har föreslagit en ny ansats, som jag tycker är mycket tänkvärd. Han menar vi behöver stifta om nya digitala rättigheter som innebär:

• frihet från övervakning
• frihet från manipulation
• frihet från diskriminering (utgående från profilering)

Jag tror Tisné har rätt i att vi på sätt och vis har förlorat loppet gällande kontrollen av data. Pandoras ask är öppnad och det ger oss möjligheter vid sidan av hot. Världen blir inte längre vad den varit och vi måste se att digitalseringen inneburit ett paradigmskifte. Det finns för mycket data för att vi ska kunna tackla det genom "ägande" eller persondatareglering. Vi måste nu i stället fästa uppmärksamheten vid hur vi kan säkra traditionella mänskliga rättigheter i den digitala miljön. Det handlar mycket om transparens och just att skydda inte data, utan människor. Att behandla data som handelsvara var nu inte lösningen. Vi försökte lösa fel frågor, då vi fokuserade på ekonomi och ägande.

Historiska synteser i fokus då Villstrand fick pris

I går var det dags för seminarium och prisutdelning av Gösta Mickwitz pris. Priset gick denna gång till Nils Erik Villstrand, som är fantastisk både som skribent och föreläsare. Temat för seminariet var synteser inom historieskrivningen och föreläsarna var prominenta professorer: Henrik Meinander, Jens Olesen och Lars Magnusson. Tyvärr missade jag Meinanders inlägg, men trots det var diskussionen både på dagen och senare på kvällens prismiddag otroligt intressant.

Det finns ju ett stort behov av de stora (förenklade) berättelserna om det förflutna och frågan om vilka aspekter och vändpunkter man lyfter fram är alltid lika svår för den som är ute i seriöst syfte. Utgångsläget är ju ett myller av fakta och källor, en hel uppsättning av olika kanon och traditioner, som var och en har sina egna paraplybegrepp och termer, som i sig innehåller en samtidskontext att förhålla sig till. Varje val, varje ord blir följaktligen, fullt av betydelse. Man måste samtidigt täcka allt, och kan explicit ofta förklara väldigt litet. Inte heller fiktionens betydelse ska underskattas, då man vill sprida kunskap om historien.

Så vi diskuterade också vikten av filmatisering och hur man förutom att då regelbundet göra om Okänd soldat (för övrigt ett ypperligt exempel på varför historien aldrig blir färdig, utan ständigt måste berättas på nytt) också borde göra bra historiska tv-produktioner. Blir spännande att se om den nya Schauman-serien känns rätt.

Postkort från storstrejken. Museiverket.