Systemperspektiv

Som jag tidigare berättade har jag idkat lite elementära självstudier i service design den senaste tiden. Under processen har jag kommit till en del insikter, som för mig känns principiellt intressanta. Det får mig (igen) att fundera över informationssystem, effektivitet och administration. Det "radikala" med service design är alltså att man på riktigt utgår från ett brukarperspektiv när man bygger upp tjänster och funktioner. Det är ett motdrag mot Parkinsons lag, där systemen och organisationerna i grunden fungerar och organiserar sig för sitt eget bästa.

När det gäller den offentliga sektorn har vi dessutom ett problem i att kunderna eller slutanvändarna av ett system sällan beaktas i första hand, utan vad man beaktar är förvaltningens behov. Det är myndigheterna och förvaltningen som är "kunden" då man upphandlar system. Då man beställer stora system för säg hälsovården har processen åtminstone hittills ofta dominerats av myndighetens intressen, inte brukarnas, såsom läkarnas, eller ännu mindre de slutliga kundernas, dvs patienternas intressen. Hur hela vårdprocessen ter sig för en kund som vandrar igenom systemet och har att göra med olika instanser, tjänster och personer, har inte haft så stor betydelse alla gånger.

Förvaltningen köper också upp olika system för olika funktioner enligt sitt eget perspektiv och sin egen organisation. Det leder till att den riktiga kundupplevelsen, dvs medborgarens och inte tjänstemannens, kan bli obegripligt splittrad och konstig.  Det uppstår för slutkunden besvärliga överlappningar och glapp i kommunikationen. Lyckligtvis finns det tecken på att man börjar man uppmärksamma detta så småningom, men fortfarande framskrider mycket med ett ganska starkt fokus på själva förvaltningen både officiellt och mer inofficiellt. För det handlar förutom om misslyckanden i verksamheten också om enorm ineffektivitet och verkligt stora kostnader. Medborgarnas behov, verklighet och erfarenheter svävar någonstans långt ute i periferin. Samtidigt är det helt rätt att det också krävs mycket stora omställningar också inom förvaltningen. Men jag kan inte komma ifrån tanken att det kunde vara en inte helt dum metod att komma framåt att utgå ännu mer från de egentliga kundernas, dvs medborgarnas, perspektiv.

Finländsk forskningsdatakatalog lanserad

Hip hurra, i går tog vårt land ett stort kliv framåt vad gäller forskningsdata, för vi lanserade igår en nationell katalog för ändamålet! Den heter Etsin. Det är det finska ordet för "jag söker" eller "sökare" (i kamera).

Apropå språk och Undervisnings- och kulturministeriets initiativ för Öppen forskning och vetenskap saknas ju ännu en hel del av informationen och tjänsterna på svenska, en sak som jag uppmärksammats på av andra flera gånger de senaste dagarna. Det har hittills gått, som det ofta gör i vetenskapliga sammanhang i Finland, man nöjer sig med det ena inhemska och engelska. Det är förstås på sätt och vis rationellt och jag kan hålla med om att det kanske inte är värt att sätta resurser på att översätta varje lilla text. Akademiker måste förvisso kunna läsa engelska, och de kan nog den övriga intresserade befolkningen också liksom de nordiska kollegerna.

Men vad gäller tjänster, som den Etsin är, som produceras av ministeriet och som ska fylla nationella syften och funktioner, skulle det nog öka trovärdighet och status om båda de nationella språken behandlades helt jämlikt. Att det i fallet Etsin finns en del tekniska utmaningar gällande databasens innehåll vet jag, och det är något som kommer att kräva en del jobb (även för att fungera smidigt på engelska) av flera olika aktörer i fältet, men målsättningen borde nog vara klar. Som en personlig reflektion. Om ministeriet vill göra något på allvar, måste det göras på både finska och svenska.

Etsin är inte heller färdig, eftersom fältet förändras hela tiden och avsikten är att den ska vara en viktig del av den infrastruktur som stöder forskningen i vårt land. Till databasen höstas information om forskningsdata från andra källor och forskare kan också själva anmäla sina digitala material till Etsin. Vilket jag alltså varmt rekommenderar och hoppas att folk gör, oberoende av om de har öppna data eller inte. För då man gör det, kommer man samtidigt förse sina data med viktig beskrivande information, något som annars kanske blir ogjort. Dessutom är det inte att förakta att andra forskare också via Etsin kan bli medvetna om för dem nya material. Och kanske hitta på något nytt intressant sätt att utnyttja dem.

Att beskriva sina material med den blankett som Etsin erbjuder kan vara utmanande, men det är en enormt nyttig excercis. Det finns många aspekter som man kanske inte tänkt på, så som vem äger materialet, vem får bestämma om användningen, hur kan man dela ut det osv. Detta är också en av de riktigt stora utmaningarna för den öppna vetenskapen just nu: det är inte alltid så enkla saker. Och de är i synnerhet nu i början, innan tjänster, rutiner och kunskap finns på plats, direkt svåra frågor, eftersom man inte alltid planerat dessa saker ordentligt från början,  vilket skulle göra/ha gjort saker mycket enklare. Men allt är hemåt! Vilken som helst metadata och synlighet är bättre än ingen alls. Så låtom oss icke bli avskräckta, utan ta tjuren vid hornen, och börja i någon ända och göra så gott vi kan.


Det finns mycket tjänster och information där ute och mera är på kommande. Själv höll jag i veckan en liten pilotkurs i Åbo. Forskning och dataförvaltning på tre timmar för både forskare och personal på ÅA, vilket ju var en utmaning eftersom hela problematiken ser så olika ut inom olika forskningsdiscipliner. Så egentligen ställer man med en dylik kurs lätt till det med mera oro och frågor än ger några enkla svar. Men jag hoppas ändå deltagarna upplevde att de fick ut någonting. Själv tyckte jag vi hade otroligt intressanta diskussioner. Det är verkligen spännande och roligt när folk med olika expertiser möts kring en viss fråga. Nu väntar jag ännu på kursfeedbacken, så jag kan se vad som borde göras i fortsättningen.

 

Data Management in Research from Jessica Essen

"Min" avhandling pro gradu

Här om dagen utspann sig en liten diskussion om tillgänglighet på Kaisa Kyläkoskis utmärkta blogg. Ämnet, huruvida akademiska lärdomsprov borde finnas på webben, kan verka marginellt. Men det är det inte.

Förra året fick nästan 25 000 människor en examen från en yrkeshögskola och över 30 000 från ett universitet.* I universitetens examina 2013 ingick kring 13 000 kandidatuppsatser och över 14 000 magistersavhandlingar.* I synnerhet för de högre examina gäller kravet att man i sitt arbete ska komma fram med någon ny kunskap.

Det handlar om verksamhet som det används tiotals miljoner skattemedel på årligen. Universitetsutbildningen innebär förutom att utbilda människor som får färdigheter och en examen som förhoppningsvis hjälper dem framåt i livet, också och minst lika viktigt ny kunskapsbildning.

Vid universitet och yrkeshögskolor bedrivs forskning och i synnerhet vid universiteten är kopplingen mellan forskning och väldigt direkt. Trots att många yngre missledda studenter i början kallar sin alma mater för skola, handlar det om något annat: en akademisk gemenskap där man tillsammans lär sig och skapar ny kunskap. De äldre mer erfarna forskarna handleder och undervisar de yngre, men de utvecklar och testar också sina tankar under det arbetet. Både seminarier och föreläsningar är viktiga delar av forskningsprocessen. Det vore absolut önskvärt att alla forskare också skulle delta i undervisning åtminstone periodvis, en tyvärr något avtagande tradition.

Också offentligheten har varit en självskriven del av det akademiska arbetet. Forskningens resultat och den nya kunskapen ska finnas tillgängliga för allmänhet och andra forskare. Nånstans på digitaliseringens väg har emellertid lägre examensarbeten och andra mindre arbeten glömts bort. Och i dag är det inte alls längre en självklarhet att en avhandling pro gradu ska publiceras och dissemineras på samma sätt som högre examensarbeten, utan inom en del institutioner (ganska många är jag rädd för) anser studenterna avhandlingen vara något de gör för sin egen skull, för att få en examen. Det räcker att man gör som man gjorde för trettio år sedan. Eller hundratrettio. Att man arkiverar en papperskopia i universitetets bibliotek, svår att hitta och ännu omöjligare att få tag i.


Att man, trots att man fått en gratis flerårig utbildning, inte anser sig förpliktad att ge något tillbaka till det akademiska samfundet eller samhället, visar kanske på en förödande sida av effektiverings- och resultatpolitiken för kunskapsgenereringen i vårt samhälle. För ser det inte ut som att fokus på examina som resultat och enhet överskuggar bildningsidealet? Varför lär man sig inte från början hur man skriver vetenskaplig text så att den kan distribueras och varför är det inte en självklar del av processen att dela med sig av sitt arbete det vill säga att man faktiskt gör det?

Jag undrar om jag själv ens har kvar min magistersavhandling i digital form. Klart att det knappast är något man är megastolt över tjugo år senare. Misstänker få är det. Men ändå: om jag hade blivit anmodad att lägga den i publikationsarkivet, skulle det ändå finnas kvar digitalt och vara tillgänglig. Både för mig och andra. Lyckligtvis fortsatte jag ändå mitt arbete lite längre. Men de flesta gör det inte och då blir nog inverkan av deras bidrag beroende av att någon annan forskare tar sig tid att gräva fram deras arbete. Lite onödigt faktiskt att det ska vara så i dag. När det inte kostar nästan någonting att distribuera ordentligt. Varför inte universiteten själva är mer aktiva i frågan är för mig ett totalt mysterium, eftersom som mer digitalt publicerande ger mer synlighet och i förlängningen mer genomslag och sannolikt också finansiering.

Humanister och data

Digital humaniora är ett av de stora modeorden just nu och vid Helsingfors Universitets forskarkollegium är man på hugget. Denna vecka ordnades ett flera dagar långt seminarium, med prominenta utländska gäster. Själv deltog jag bara i går, den sista dagen, då vi fick höra några intressanta föredrag och sedan samlades vi i mindre verkstäder. Av föredragen uppskattade jag särskilt Caroline Bassetts insiktsfulla tankar. En av hennes viktiga poänger tycker jag var att digitaliseringen faktiskt är helt genomgripande för vår kultur. Att grunda skilda centra för digital forskning kanske inte alltid är ändamålsenligt, utan det kan vara smartare att bygga nätverk och samarbeten. Jag tyckte det var klokt tänkt. Det är ingen disciplin som undgår frågorna och utmaningarna som digitala material och metoder skapar. Alla berörs, varför det är bättre att sprida kompetenser genom hela det akademiska fältet.

I verkstäderna diskuterade jag arkiv och innehållsbeskrivning samt juridik. Att det inte finns ett undantag för forskning i upphovsrättslagen är fullständigt absurt. Också vissa myndigheter tolkar lagar och bestämmelser på sätt som verkligen skadar forskningen.

Jag har de senaste veckorna intervjuat många forskare om deras arbete. Jag har hittills inte träffat på en enda som skulle vara negativ till öppen forskning. Tvärtom. Alla jag talat med har varit genuint intresserade av att främst av allt främja forskningen och dela med sig så mycket som möjligt av sina material och sitt kunnande. Vad som behövs är färdigheter och verktyg.