söndag 18 augusti 2013

Forskarbroilers

Jag mötte två systrar i helgen. Den ena ska snart disputera och funderade på postdoclivet. Hon undrade om det stämde som hon hört, att det är svårt att komma tillbaka till det akademiska om man en gång lämnat det. Det trodde jag nog. Annat än forskning och möjligen undervisning väger lätt när man söker tjänst, och konkurrensen är extrem.

Den andra systern, lika intellektuellt skärpt och med viss akademisk ambition har lämnat det akademiska, eftersom hon har en utbildning som ger möjlighet till intressant och välbetalt förvärvsarbete. Hon skulle gärna forska lite samtidigt, men har svårt att publicera sig på grund av arbetets karaktär. Jag anser att samhället går miste om en stor kunskapsresurs på grund av detta. Hon har mycket kunskap och också praktisk erfarenhet, som hon gärna skulle dela med sig av.

Det handlar om olika mekanismer som har en negativ effekt på samverkan mellan det akademiska och det övriga samhället. Strukturer som gör att kunskap och erfarenhet svårligen flyter smärtfritt mellan dessa sfärer. I boken Uncommon sense, common nonsense beskriver författarna Jules Goddard och Tony Eccles, två erfarna forskare och konsulter, sin uppfattning av hur dåligt fungerande organisationer reagerar på verklig eller inbillad extern press:


  1. Beslutsfattandet centraliseras och man blir försiktig och kräver säkra resultat på varje åtgärd 
  2. Fler styrningsåtgärder vidtas, man börjar "utveckla verksamheten" och försöker tvinga in personalen i fållor 
  3. Man börjar kräva resultat av enskilda individer och enheter och följa upp deras arbete 


Överhuvudtaget anser författarna att fokuseringen på ekonomiska mätare, till och med inom företag alltså, är av ondo. (Den enda relevanta ekonomiska mätaren är bidraget enligt dem.) Strategiprocesser är generellt alltför influerade av ekonomi och för nära knutna till exempel till budgetering. Budgeter är inga bra styrmedel. Allt sådant är dåligt ledarskap och mycket skadligt för kvalitet, innovation och goda resultat. En bra organisation är ofta "råddig", den är organiskt framvuxen och fokus ligger på verksamheten. Så fort ledningen börjar tala om att utveckla processer, omorganisera verksamheten, benchmarking och till och med best practice, är det fara och färde, enligt dessa experter. Det är försiktiga chefer som driver sådant ledarskap och det har förödande effekter för konkurrenskraften. Dessa inre hot är minst lika farliga som de externa. Och vad värre är:  man kunde undvika dem.

Genom vidta sådana här management åtgärder förhindrar man enligt Goddard och Eccles att motiverad personal driver utvecklingen, vilket ger verklig effektivitet (författarna skiljer på efficiency och effectivness, av vilka det senare ofta förbises på bekostnad av det föregående). Den typ av styrning som fokuserar på mätande, årsklockor, resultat i enskilda enheter och personer och som satsar på att planera processer och strukturer in i minsta detalj, är precis den som idkas inom new public management. Inom forskningspolitiken har man följaktligen försökt åtgärda den svaga implementeringen av forskningsresultat och applicerandet av ny kunskap genom att tvinga fram "kompanjonskap", extern finansiering och styrning i högskolevärlden. Eftersom människor inte rör sig, försöker man tvinga dem att samarbeta.

Ett problem är att det finns relativt få potentiella institutionella kompanjoner (och sponsorer, eftersom allt i slutändan mäts i pengar, se universitetslagen), inte minst för till exempel humanister, statsvetare eller teologer. De institutionaliserade samarbetsformerna är de enda typer av samhällspåverkan av forskningen som belönas i systemet. Eller vad sägs om ett litet scientologfinansierat forskningsprojekt vid teologiska fakulteten?

Det skulle vara underbart om man vågade tänka modigt och annorlunda och bara skita i rankning, citatindex och mätande, och i stället lita på forskarnas traditionella kvalitetssäkringssystem. Man borde sluta pusha och plats för riktig "innovation". Eftersom alla andra universitet i håller på att gå i fällan, kunde Finland faktiskt på sikt skaffa sig stora fördelar genom att göra på ett annat sätt. Göra smart. Jag tror att man kan locka till sig goda forskare och studenter också genom annat än rankningslistor. Folk är inte dumma och finansieringen kommer ändå mer sällan från utlandet, eller hur?

2 kommentarer:

  1. Intressant! Men du menar kanske "försäljningsbidrag" då du skriver "bidrag" (i samband med företagsdiskussionen). Ganska få företag får ju direkta bidrag (om man räknar bort företag ägda av stiftelser och föreningar, eller dotterbolag i koncerner).

    SvaraRadera
  2. Precis :) Och dom där andra "bidragen" råddar bara till det enligt boken. Bokslut, budget = inte lika pålitlig indikator alls.

    SvaraRadera