Dialog mellan Jorden och Månen av Giacomo Leopardi

J: Min kära Måne, jag vet att du kan tala och svara på frågor eftersom du är en person, vilket jag ofta hört av poeter. Också våra barn säger att du i själva verket har mun, näsa och ögon liksom de själva, vars ögon måste vara mycket skarpa i deras ålder. Angående mig själv tvivlar jag inte på att du vet att jag också är en person, som hade många barn som yngre, så du blir knappast förvånad över att höra mig tala. Nå väl, min kära Måne, trots att jag varit din granne i så många fler sekler än jag kan minnas, har jag aldrig sagt dig ett ord förrän nu, eftersom jag varit så upptagen med mina egna mödor att jag inte haft tid att diskutera. Men nu är mina bestyr av mindre betydelse; i själva verket kan jag säga att saker sköter sig själva. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag håller på att ledas till döds. Så jag tänkte tala med dig ofta i framtiden och intressera mig för dina affärer – om jag inte besvärar dig för mycket.

M: Oroa dig inte för det. Jag önskar ödet kunde ge mig lika lite besvär, som jag är säker på att du kommer att orsaka mig. Om du känner för att tala med mig, så tala så mycket du vill, för trots att jag är en vän av tystnad, som du säkert vet, skall jag lyssna till dig och jag svarar gärna på dina frågor om det kan hjälpa dig på något sätt.

J: Hör du den fantastiska musiken, som uppstår då de himmelska kropparna rör sig?

M: För att säga sanningen hör jag ingenting.

J: Jag hör inte heller något, annat än vindens rytande från mina poler till ekvatorn och från ekvatorn till mina poler – och det låter inte alls som musik. Ändå säger Pythagoras att de himmelska sfärerna gör en viss musik, så vacker att den är förunderlig och att du själv är en del av denna musik, för du är den åttonde strängen på universums lyra, som jag inte kan höra eftersom jag är dövad av samma musik.

M: Då måste jag nog också vara dövad, för jag kan inte heller höra den, som jag sade; och jag visste inte att jag är en sträng.

J: Låt oss byta samtalsämne. Säg mig, är du verkligen bebodd, såsom så många, både gamla och yngre filosofer, från Orpheus till De La Lande, påstår och svär? Fastän jag som en stor snigel försöker sträcka på mina horn, som människor kallar berg och toppar, med vars spetsar jag stirrar på dig, har jag aldrig fått syn på en enda invånare på dig – och ändå hörde jag att en David Fabricius, som hade bättre syn än Linceus själv, en gång upptäckte en mängd sådana som hängde sin tvätt i solen.

M: Om dina horn vet jag ingenting. Men faktum är att jag är bebodd.

J: Och vilken färg har dina människor?

M: Vilka människor?

J: De som bebor dig. Sade du inte att du är bebodd?

M: Ja, och sen då?

J: Då kan inte alla dina invånare vara djur?

M: Varken djur eller människor, fast jag vet inte vad för sorts varelser de är – men ingendera. I själva verket har jag inte kunna förstå ett iota av vad du sagt om människor, som jag tror du kallar dem.

J: Men vad för slags folk har du då?

M: Många och olika slag; du känner dem inte, liksom jag inte känner dina.

J: Det är mycket konstigt, så konstigt att om jag inte hade hört dig säga det själv, skulle jag inte tro på det för något i världen. Har du någonsin blivit erövrad av några av dina invånare?

M: Inte vad jag vet. Och hur? Och varför?

J: Av ambition, av begär efter andras egendom, genom politik, genom vapenkraft.

M: Jag vet inte vad du menar med vapen, ambition eller politik, i korthet vet jag inte vad du talar om.

J: Men om du inte känner till vapen, känner du säkert till krig, för det är inte länge sedan en av våra vetenskapsmän med hjälp av ett teleskop – som är ett instrument man kan se mycket långt med – upptäckte en stor fästning däruppe, med regelbundna och raka bastioner, vilket är ett tecken på att ditt folk åtminstone är bekanta med belägringar och strider.

M: Ursäkta mig, Fru Jord, om jag svarar dig lite mer frispråkigt än vad som anstår dina undersåtar eller betjänter, som jag är. Men verkligen, du verkar ganska fåfäng om du tror att allting i alla delar av världen liknar dina egna; som om naturen endast kunde återskapa dig i allt hon gör. Jag säger att jag är bebodd, och genast drar du slutsatsen att mina invånare måste vara människor. Jag säger dig att de inte är det; och trots att du godtagit att de är annorlunda varelser, antar du att de måste ha samma egenskaper och leva under samma förhållanden som dina folk, och du tar upp någon vetenskapsmans teleskop. Men om det här teleskopet inte ser tydligare i andra fall än detta, måste jag tro att dess syn inte är bättre än dina barns, som upptäcker ögon, mun och näsa på mig – som jag nog inte vet något om.

J: Så då är det inte sant, att dina länder har breda stenlagda vägar eller att du är uppodlad – som tydligt syns från tyska områden med teleskop.

M: Om jag är uppodlad, vet jag då inget om det. Och gällande mina vägar, sådana ser jag inte.

J: Min kära Måne, du måste veta att jag är lite trög och långsam, så det är inte underligt att människorna lurar mig så lätt. Men jag kan säga dig att även om ditt eget folk inte har försökt erövra dig, har du inte alltid varit fri från faran, för vid olika tider har många fått för sig att själva erövra dig, och de har uppgjort planer och vidtagit förberedelser för det. Men fastän de klättrat till de högsta punkterna och rest sig upp på tårna och sträckt upp sina armar har de inte nått upp till dig. Dessutom har jag sett att människor under många år noggrant har undersökt varje del av dig, ritat kartor över dina områden och mätt höjden på dina berg, som vi till och med vet namnen på. Jag tänkte att jag borde berätta detta för dig eftersom jag bryr mig om dig och vill visa omtanke, så att du kan förbereda dig på nödlägen. Låt mig nu fråga dig några saker. Hur mycket störs du av att hundarna skäller på dig? Vad tänker du om dem som pekar på dig i brunnen? Är du manlig eller kvinnlig? Förr var människorna inte riktigt säkra. Stämmer det att arkadierna kom till världen före dig? Att dina kvinnor – eller vad jag nu skall kalla dem – är äggläggande, och att ett av deras ägg föll hit ner för någon tid sedan? Att du har ett hål rätt igenom dig som en pärla i ett halsband såsom moderna vetenskapsmän tror?Att du är gjord av grön ost som engelsmännen säger? Att Muhammed en dag, eller kanske en natt, skar dig i tu som en vattenmelon och att en stor bit av din kropp åkte ner i hans ärm? Hur glad är du över att finnas på minareternas spetsar? Vad tycker du om festen i Bairam?

M: Fortsätt bara. När du håller på såhär, behöver jag inte svara och bryta min vanliga tystnad. Om du vill använda din tid på sådant där strunt och inte kan hitta på något annat att tala om, i stället för att vända dig till mig som inte kan förstå dig, borde du hellre få människorna att bygga dig en annan planet, tillverkad och bebodd såsom du vill, som kan snurra runt dig. Du kan inte tala om något annat än människor, hundra, och annat sådant, som jag inte vet mer om än den där enorma solen, som de säger att vår egen sol kretsar runt.

J: Sant, ju mer jag tala med dig, ju mer vill jag sluta tala om mina egna saker, dess sämre går det. Men från och med nu ska jag försöka vara noggrannare. Säg mig, är det du som gillar att få vattnet i mina hav att stiga och sedan gillar att få det att falla?

M: Kanske. Men om jag gör det eller något annat åt dig, märker jag det inte alls, på samma sätt som du knappast märker hur du påverkar här uppe, vilket ju måste vara mer än jag påverkar dig, eftersom du är större och starkare.

J: I själva verket är det enda jag vet om min påverkan på dig att jag emellanåt skymmer solljuset från dig, och tar bort ditt eget ljus från mig själv. Jag vet också att jag lyser klart på dig under dina nätter, vilket jag ibland kan se. Men jag höll på att glömma det allra viktigaste. Jag skulle vilja veta om det verkligen är som Ariosto skriver, att allt som människan förlorar – såsom ungdomen, skönheten, hälsan och det arbete och de kostnader man satt på lärdom och att bli berömd, att uppfostra barn till gott beteende, att grunda och arbeta för nyttiga ändamål – allt försvinner och samlas där uppe så att alla mänskliga saker kan hittas i dig, utom dårskapen, som aldrig lämnar mänskligheten. Om detta är sant, antar jag att du måste vara så full att du inte har något ledigt utrymme kvar, i synnerhet om vi beaktar att människorna på senare tid har förlorat många stora saker (såsom patriotism, dygd, storhet osjälviskhet, integritet), inte bara delvis och en del av dem som tidigare, utan allesammans och helt och hållet. Och sannerligen, om de inte finns där uppe vet jag inte var annars de skulle finnas. Därför skulle jag vilja göra en pakt med dig. Du börjar ge dessa saker tillbaka till mig nu, och så fortsätter du vid tillfälle. Jag tror ändå att du trots allt själv blir glad att bli av med dem, i synnerhet det sunda förnuftet, som vad jag kan förstå upptar massor av utrymme. Jag ska se till att människorna betalar dig en enorm summa pengar varje år.

M: Och nu talar du om människor igen. Trots att dårskapen aldrig lämnar dina domäner som du säger, söker du människornas förmågor och försöker ta mina egna ifrån mig. Jag vet inte var de finns, om de försvinner eller finns kvar någonstans i världen, allt jag vet är att de inte finns här, liksom här inte finns något annat av det du frågat om.

J: I alla fall kunde du berätta för mig om folk där uppe känner till synd, brott, oroligheter, smärta, ålderdom, kort sagt ondska. Förstår du dessa ord?

M: O ja. Dem förstår jag bra. Och inte endast vad orden betyder, utan också vad de innebär; jag känner dem mycket väl, för jag är full av dem – snarare dem, än de andra sakerna nu nämnde.

J: Vad är då vanligare bland ditt folk, dygd eller synd?

M: Synd, helt klart.

J: Finns det då mer av godhet eller ondska?

M: Ondska, överlägset.
J: Och i allmänhet: är dina invånare lyckliga eller olyckliga?

M: Så olyckliga att jag inte skulle byta plats med den lyckligaste av dem.

J: Det är samma sak här. Så lika att det är mycket förvånande hur lik mig du är i detta, när du annars är så olik i allt annat.

M: Jag är också lik dig till formen och rörelsen, och i att få ljus av solen, och detta är inte mer överraskande än det andra, eftersom ondskan är gemensam för alla planeter i universum eller åtminstone i vårt solsystem – precis som rundheten och de andra egenskaperna jag nämnde. Om du kunde höja rösten så att Uranus och Saturnus kunde höra dig, eller någon annan planet i världen, och om du skulle fråga dem om det finns olycka på dem och om det goda eller onda segrar bland dem, skulle var och en svara på samma sätt som jag. Jag säger detta, eftersom jag redan frågat Venus och Merkurius om samma sak, för emellanåt är jag närmare dem än du. Jag har också frågat några kometer som har passerat mig. Alla har svarat på samma sätt som jag. Och jag tror att solen själv, och varenda stjärna, skulle ge dig samma svar.

J: Trots allt detta är jag fortfarande hoppfull, särskilt nuförtiden, när människorna lovar mig stor framtida lycka.

M: Hoppas du så mycket du vill; jag försäkrar dig att du kan hoppas för evigt.

J: Vet du vad som är på gång? Människorna och djuren börjar stöka och föra oväsen. På den här sidan, som jag talar till dig från, är det natt, som du kan se, eller snarast, som du inte kan se; så de sover alla, men rörelserna vi orsakar när vi talar, får dem att skräckslagna vakna upp.

M: Men här uppe är det dag, som du kan se,

J: Jag vill inte skrämma mitt folk eller störa deras sömn, som är den största välsignelse de har. Så vi får tala mer en annan gång. Adjö då och god dag.

M: Adjö; och god natt.