Emergens i ett kaotiskt medium?

"Om han [Mubarak] tror att vi stannar hemma bara för att han stänger internet och våra mobiltelefoner så misstar han sig. Det bara retar och sporrar oss ännu mer!" säger en ung egyptier till Hbl (29.1.2011) Samma misstanke upprepades på NPR i natt av en sakkunnig. Webben och mobiltelefonerna har förändrat samhället så att folk blir än mer rasande om man tar bort dessa medier.

Vi behöver bara gå tillbaka till det kalla krigets tid för att bli påminda om de dubbla diskursernas samhällen. Rykten kunde vara mer pålitliga än offentlig information och vissa nyheter lästes med stor skepsis, eftersom alla egentligen visste att det som på gick i verkligheten var något annat än det som sades i media. Webben har gjort den inofficiella tidigare oftast muntliga kommunikationen skriftlig. Då det gäller de dubbla diskurserna är detta onekligen en utmaning för odemokratiska makthavare.

Clay Shirky hör till dem som varit allra mest optimistiska över den demokratiserande verkan, över hur ökad tillgång till information och digital delaktighet nödvändigt främjar mänskliga rättigheter, på ett sätt inte olikt det som nu verkar hända i Nordafrika. Anonymous och Wikileaks-rörelserna arbetar ju med aktivism i samma anda, liksom många andra, exemplevis Access. Å andra sidan har den vitryske Jevgenij Morozov visat hur internet också kan användas på olika sätt av makthavare för att kontrollera den parallella diskursen.

Då man följer twitterflöden under dylika dramatiska händelser ser man hur länkarna till etablerade medier fungerar som viktig trovärdighetsfaktor i en uppsjö av rykten. Frånvaron av möjlighet att länka leder till frustrerade kommentarer, som samtidigt undergräver de officiella mediernas och makthavarnas trovärdighet och får dem att verka än mer korrumperade och verklighetsfrånvända. På webben frodas också solidaritet och krav på rättvisa och medmänsklighet. Hjälp efterfrågas och levereras. På webben råder en generös och ofta konstruktiv diskurs. Samtidigt skall man ju inte låta sig inbillas att de som t ex nu twittrar i eller om Egypten eller de som nyligen twittrade kring Domodedovo representerar en majoritetsåsikt. Men de utgör en positiv kraft och en diskurs där man strävar till allmänmänsklig solidaritet. Altruism applåderas och belönas, vilket leder till positiva tongångar. Skurkarna är inte andra folk eller grupper utan makthavarna. Dem får man skälla på ostraffat, dvs ostraffat i den inofficiella diskursen. Repressalier från företag eller regeringar skapar i sin tur endast martyrer. Mozorev har pekat på sätt man kan hantera detta.

Men den positiva andan som skapas på webben är en sak som till exempel makthavarna i Egypten, om de vore ansvarskännande, inte borde ta bort. Om man genom att blockera detta medium, och också sms:en som kan fungera nästan lika snabbt och med ännu större räckvidd på ett lokalt plan, har man bara åstadkommit en situation då dessa konstruktiva tongångar, må vara mot en själv ödesdigra, riskerar försvinna och utbytas mot ett mer kaotiskt raseri.

Webben eller mobiltelefonerna är givetvis inte orsaker till upplopp, trots att de kan försnabba och förenkla organiserandet av dem. Men webben som medium formar åtminstone en del av den inofficiella diskursen i en positivare och mer konstruktiv riktning. Därför borde internet vara fritt.

Om vetenskapligt publicerande

Inom filosofin har John Searle närmat sig förhållandet mellan språket och kommunikationen genom begreppet yttrande (utterance), en handling där en tanke får en specifik betydelse i sin specifika kontext då den uttalas med språkliga medel, som tal. I paritet till detta har Peter L. Shillingsburg lanserat en skriftteori (script theory), som innefattar skrivandet som en motsvarande handling. Processen är givetvis besläktad, det handlar om att förvandla tankar till ord och meningar, text. Men samtidigt är skrivandet annorlunda: den skrivna texten saknar tonfall, intonation. Det moderna normaliserade skrivspråket saknar otaliga nyanser, samtidigt som texterna materialiserats och kan flyttas och kopieras utom skribentens kontroll. Detta bidrar till det nödvändigtvis längre formatet. För att vara exakt och minska risken för fatala feltolkningar, måste den normaliserade texten vara omständlig och utförlig.

Eftersom det är dyrt att göra böcker, att trycka upp och distribuera dem, måste man inom det vetenskapliga publicerandet gallra innan man publicerar sig i tryck. Det som en gång var tryckt kunde dessutom sprida sig och bli läst och tolkat utom kontroll, utan tillräcklig kännedom om kontext och kritisk förståelse (att beakta är att censur i praktiken aldrig gällt ägande och läsning av texter inom samhällseliten förrän under 1900-talet, utan endast ”allmänheten” eller ”folket” samt bokbranschen och pressen). Universitet och lärda sällskap fick således en allt viktigare roll av garanter för kvalitet, för att det som trycktes var rätt och sant. Uppgiften blev allt viktigare i och med att tryckning av texter på folkspråk blev vanligare. Man lät göra mycket viktiga och nyttiga böcker om ekonomi och medicin. Samhällsfrågor kunde tidvis ventileras flitigt i pressen, den nya habermaska offentligheten fanns både i talad, handskriven och tryckt form och kommunikationen flöt emellan dessa sfärer.

En annan fråga är egentligen frågan om vad ”publicering” innebär. Ur ett subjektivt författarperspektiv handlar det oberoende av kanal eller medium om att efter en skrifthandling släppa kontrollen över en text och överlämna den åt potentiella läsare. Det handlar om att våga släppa tankar och idéer ifrån sig, med den ständigt närvarande medvetenheten om att man på intet sätt kan kontrollera hur läsaren tolkar och behandlar texten. Detta släppande är mycket mer dramatiskt när det gäller skrift än tal, eftersom ”bandvidden” är så mycket smalare och det är också mycket mer sällan du nås av respons. Då du talar inför en publik kan du hela tiden avläsa den och reagera enligt det, men denna direkta respons är närmast frånvarande i traditionellt vetenskapligt publicerande. När man väl satt sin själ och mängder av arbete på att få en vetenskaplig text publicerad, kanske efter några behandlingar på seminarier och efter granskarutlåtanden och redaktionell bearbetning, kan negativ kritik eller missbruk slå mycket hårt. Dessutom är det svårt att gå i svaromål. I ”frysta” texter kan man inte heller längre göra korrigeringar om man ändrar sig. Man måste helt enkelt publicera en helt ny artikel eller bok ...

Det säger sig självt att det borde vara klokare att istället för att satsa alla krafter på dylik långsam, arbetsdryg och också mentalt tung publicering också använda sig av lättare och mer dynamiska former av publicering, som är mindre dramatiska. Genom dessa kan man dessutom integrera andras kommentarer och kritik i texten redan under arbetet, få bort fel. Detta sagt som ett litet slag för grått publicerande.

Arbetsgivare, anseende och sociala medier

Både i Sverige och Finland pågår just nu en del diskussioner kring hur arbetsgivare borde förhålla sig till att personal publicerar mindre smickrande åsikter om sin arbetsplats. En del chefer har vidtagit åtgärder för att försöka förhindra alla dylika kritiska uttalanden. Maken till naiv inställning får man söka efter. Dessa chefer påstår sig vara måna om arbetsplatsens anseende. Katten också.

Det är förstås helt klart att anställda inte ens i slutna forum bör läcka affärshemligheter, men dåligt humör eller dålig arbetsmotivation är nu sannerligen inte en sådan. För det första: en bra chef inser att alla har dåliga dagar och att enstaka utbrott och perklande torde förekomma på varenda en arbetsplats bland personalen, vare sig det sker i kafferummet, i puben eller på Facebook. Detta förstår också folk på webben. Det är nog inte någon som för evigt drar långtgående slutsatser och stämplar någon arbetsgivare på grund av att någon bekant framför kritik mot denna någon gång.

Däremot börjar man ju fundera på saken om det återkommande och mycket kommer negativa kommentarer om nån viss arbetsgivare, i synnerhet av folk som man i gemen inte noterat att hör till dem som klagar på allt och alla i sina statusuppdateringar. Vad gör då en god chef då? Förbjuder sociala medier? Nej för sjutton: en bra chef tar sig en ordentlig titt i spegeln och tar kontakt med dem som klagat och tar upp själva saken, som ingalunda är vad någon skrivit på webben, utan varför man inte trivs och varför man inte känt att man kunnat vända sig till sina överordnade med saken? Det är väl ett tecken på att kommunikationen på arbetsplatsen inte fungerar som den borde eller att något annat är på tok. Att hota och tvinga sina underordnade är inte bra ledarskap, i stället borde man hjälpa och motivera så att arbetet och arbetsplatsen känns bra.

Alltså: arbetsgivare som straffar sina anställda eller begränsar deras yttrandefrihet av orsaker som anknyter till arbetsgivarens image gör nog sin organisation en verklig björntjänst. Inget en arbetstagare skriver på webben kan skada anseendet så mycket som dylika åtgärder från arbetsgivarens sida. Fy katten, vem vill jobba på ett sådant ställe där man måste lägga munkavle på sina anställda gällande deras personliga åsikter och känslor?

Expertens status och ansvar: från auktoritet till förhandlare

Det allra mest illustrativa exemplet på hur expertens ställning och auktoritet har förändrats i och med webben är medicinen och läkarnas position. De flesta patienter som numera går för att träffa en läkare har med stor sannolikhet redan sökt en hel del information om sina symtom på nätet innan de besöker läkaren. Efteråt kanske de googlar och letar reda på information utgående från sin diagnos eller mediciner de fått. Patienten har kanske mer och färskare information om sin egen hälsa och aktuell forskning än läkaren, som kanske inte är expert på just ifrågavarande specialområde. Å andra sidan besitter läkaren en omfattande baskunskap och mycket information, som patienten inte känner till (om denna inte själv är läkare, förstås), vilket gör att läkaren är expert: inte bara expert på medicin, utan expert på att utvärdera, kontextualisera och tillämpa medicinsk information.

Situationen på läkarmottagningen har allt mer alltså förvandlats till en förhandlingssituation, där läkaren måste kunna lyssna på patientens egna teorier och idéer för att sedan kunna förhandla fram en diagnos och behandling som båda två kan enas om. Patienten har mycket lättare att ifrågasätta läkarens diagnos med information som också kan vara av dålig kvalitet. Läkaren måste kunna övertyga patienten om varför hans expertis ger honom bättre förutsättningar att ställa diagnos än patientens framgooglade information. Samtidigt måste läkaren vara färdig att ta till sig den information patienten sökt fram genom möjligen mycket omfattande sökningar. Det finns ju faktiskt en möjlighet att patienten luskat fram något av relevans. Det finns mycket medicinsk forskning på webben i dag. Auktoriteten sitter inte längre i den vita rocken, utan i ett ömsesidigt förtroende där båda parter kan respektera varandra. Experten måste i dag allt oftare kunna lyssna och argumentera för att uppnå auktoritet inför patienten.

Det samma gäller utan vidare oss humanister. Eftersom man kan hitta belägg för det mesta på webben också inom våra discipliner måste vi ständigt vara färdiga att förhandla, argumentera och på nytt och på nytt bevisa vår expertis inför allmänheten. Särskilt viktig är ju trovärdigheten i sig, som man kan uppnå genom anknytning till kända, seriösa vetenskapliga institutioner. Kontexten betyder väldigt mycket då folk gör snabba evalueringar av informationskällor. Å andra sidan frodas mycket kvasivetenskap och konspirationsteorier på webben och dem måste vi aktivt bekämpa. För vår del gäller ändå samma sak som för läkaren: det är bredden av vårt kunnande och träning i att analysera, utvärdera och tillämpa information inom vårt område som gör oss till experter. Därför måste vi vara färdiga att använda oss av dessa färdigheter även i mindre vetenskapliga sammanhang och besvära oss att lägga ut sakliga argument också mot riktigt stolliga påståenden. Arrogans gynnar verkligen ingen och allra minst vetenskapen. Tvärtom har experterna i dag ett kanske större ansvar än någonsin då det gäller att bekämpa felaktig information eller osaklig användning av forskningsresultat. Det kräver att man är närvarande i media.

Tåg och annan kommunikation

I Sverige pågick i december en diskussion i sociala medier om SJ:s twittrande. Det hela fick sin begynnelse i en ledare där skribenten manade SJ att börja tvittra ("det är ju ändå 2010"), vilket fick nymediafolket att brista ut i hånskratt, eftersom SJ då betjänat kunder på Twitter i över ett år. Ok, det är kanske på vardagar tjänstetid, men ändå. Det kräver en hel del förmåga till positivt servicetänkande att ta emot skiten av sura resenärer offentligt. Samtidigt är det ju ilska och dålig publicitet som ändå finns där, så bättre att bemöta den med information. SJ_AB:s tvitter är personligt och inriktat på att få respons: "Vi kan inte hjälpa dig härifrån dessvärre. Se om du kan söka efter dina biljetter här: xxx", "Hann du?" eller "Beklagar förseningen". Läser man kundernas svar, ser man att de helt tydligt uppskattar att bli hörda, tacken är många och toleransen för bolagets problem ökar tydligt hos kunderna då de får personlig information.

I Finland får man mycket dåligt kontakt med VR via sociala medier. VR finns visserligen på Facebook, men använder kanalen i huvudsak för att ensidigt informera kunder (på finska). Det verkar vara en enda stackars -anne- som ibland försöker svara på kundernas kommentarer. Man undrar om det finns en plan för hur kommentarerna generellt behandlas: finns det ett ordentligt system för att behandla kundresponsen ens i efterskott, eller skriker kunderna ut sin förtvivlan i tomma luften? På Twitter hittar man inte VR alls, men nog en massa spydigheter som är taggade med firmans namn. Varför tar man inte itu med detta?

En annan sak som jag undrat över är varför man inte med hjälp av VR:s egna system byggt en webbsida där man kan följa tågen på en karta. Det torde inte vara omöjligt (jfr med hur larmcentralens info används i mashup på Tilannehuone). Nu är det besvärligt att hitta aktuell info och sökningarna i den aktuella infon fungerar delvis dåligt. På Twitter hittas däremot en tjänst som heter Poikkeusinfopalvelu som har över 4000 tweets men bara några tiotals följare. Var brister det? Kanske i att tjänsten inte puffas på tjänstens webbsida eller någon annanstans? Annars kan man konstatera att man inom huvudstadsregionens trafik byggt mycket smarta och tydligen väl integrerade informationssystem och de är fint flerspråkiga. Som särskild favorit kan nämnas Resplaneraren på slang.

I bakgrunden anar man omognad och tröghet i finska större företag och inom den offentliga sektorn. Man har inte riktigt förstått vad webb 2.0 innebär. Det innebär att man måste vara öppen och kommunicera genuint med allmänheten. Man måste våga vara personlig. Och öppen. Man måste också ha personal som har tid att sköta kommunikationen och en plan för hur man hanterar respons (vilket man ju borde ha i alla fall). Man måste se responsen som en resurs och tillgång som man aktivt tillgodogör sig för att bli bättre. Det gäller i synnerhet statliga och kommunala företag och tjänster som i slutändan ska vara allmännyttiga och som finansieras av oss alla skattebetalare. Ett verkligt skräckexempel på hur man pantar på information är Statistikcentralen, som besitter otroliga mängder information. Man skulle inte behöva betala för den informationen. Nu håvar man in information med lastskopa och delar med sig av den med tesked. Det är beklämmande att man får mycket mer info om Finland på Eurostat en direkt av Statistikcentralen. Vihreä lanka hade en mycket bra artikel om saken i höstas.

En viktig gyllene regel då man planerar informationssystem är att man ska bygga dem med tanke på helheten, från början där informationen uppstår ända till slutet, dvs webben och helst ända så långt att man inkluderar insamlandet av information från allmänheten . Det är så man gör informationen till en verklig resurs. Det kräver helhetssyn, mod och eftertanke.

Dialog mellan Jorden och Månen av Giacomo Leopardi

J: Min kära Måne, jag vet att du kan tala och svara på frågor eftersom du är en person, vilket jag ofta hört av poeter. Också våra barn säger att du i själva verket har mun, näsa och ögon liksom de själva, vars ögon måste vara mycket skarpa i deras ålder. Angående mig själv tvivlar jag inte på att du vet att jag också är en person, som hade många barn som yngre, så du blir knappast förvånad över att höra mig tala. Nå väl, min kära Måne, trots att jag varit din granne i så många fler sekler än jag kan minnas, har jag aldrig sagt dig ett ord förrän nu, eftersom jag varit så upptagen med mina egna mödor att jag inte haft tid att diskutera. Men nu är mina bestyr av mindre betydelse; i själva verket kan jag säga att saker sköter sig själva. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag håller på att ledas till döds. Så jag tänkte tala med dig ofta i framtiden och intressera mig för dina affärer – om jag inte besvärar dig för mycket.

M: Oroa dig inte för det. Jag önskar ödet kunde ge mig lika lite besvär, som jag är säker på att du kommer att orsaka mig. Om du känner för att tala med mig, så tala så mycket du vill, för trots att jag är en vän av tystnad, som du säkert vet, skall jag lyssna till dig och jag svarar gärna på dina frågor om det kan hjälpa dig på något sätt.

J: Hör du den fantastiska musiken, som uppstår då de himmelska kropparna rör sig?

M: För att säga sanningen hör jag ingenting.

J: Jag hör inte heller något, annat än vindens rytande från mina poler till ekvatorn och från ekvatorn till mina poler – och det låter inte alls som musik. Ändå säger Pythagoras att de himmelska sfärerna gör en viss musik, så vacker att den är förunderlig och att du själv är en del av denna musik, för du är den åttonde strängen på universums lyra, som jag inte kan höra eftersom jag är dövad av samma musik.

M: Då måste jag nog också vara dövad, för jag kan inte heller höra den, som jag sade; och jag visste inte att jag är en sträng.

J: Låt oss byta samtalsämne. Säg mig, är du verkligen bebodd, såsom så många, både gamla och yngre filosofer, från Orpheus till De La Lande, påstår och svär? Fastän jag som en stor snigel försöker sträcka på mina horn, som människor kallar berg och toppar, med vars spetsar jag stirrar på dig, har jag aldrig fått syn på en enda invånare på dig – och ändå hörde jag att en David Fabricius, som hade bättre syn än Linceus själv, en gång upptäckte en mängd sådana som hängde sin tvätt i solen.

M: Om dina horn vet jag ingenting. Men faktum är att jag är bebodd.

J: Och vilken färg har dina människor?

M: Vilka människor?

J: De som bebor dig. Sade du inte att du är bebodd?

M: Ja, och sen då?

J: Då kan inte alla dina invånare vara djur?

M: Varken djur eller människor, fast jag vet inte vad för sorts varelser de är – men ingendera. I själva verket har jag inte kunna förstå ett iota av vad du sagt om människor, som jag tror du kallar dem.

J: Men vad för slags folk har du då?

M: Många och olika slag; du känner dem inte, liksom jag inte känner dina.

J: Det är mycket konstigt, så konstigt att om jag inte hade hört dig säga det själv, skulle jag inte tro på det för något i världen. Har du någonsin blivit erövrad av några av dina invånare?

M: Inte vad jag vet. Och hur? Och varför?

J: Av ambition, av begär efter andras egendom, genom politik, genom vapenkraft.

M: Jag vet inte vad du menar med vapen, ambition eller politik, i korthet vet jag inte vad du talar om.

J: Men om du inte känner till vapen, känner du säkert till krig, för det är inte länge sedan en av våra vetenskapsmän med hjälp av ett teleskop – som är ett instrument man kan se mycket långt med – upptäckte en stor fästning däruppe, med regelbundna och raka bastioner, vilket är ett tecken på att ditt folk åtminstone är bekanta med belägringar och strider.

M: Ursäkta mig, Fru Jord, om jag svarar dig lite mer frispråkigt än vad som anstår dina undersåtar eller betjänter, som jag är. Men verkligen, du verkar ganska fåfäng om du tror att allting i alla delar av världen liknar dina egna; som om naturen endast kunde återskapa dig i allt hon gör. Jag säger att jag är bebodd, och genast drar du slutsatsen att mina invånare måste vara människor. Jag säger dig att de inte är det; och trots att du godtagit att de är annorlunda varelser, antar du att de måste ha samma egenskaper och leva under samma förhållanden som dina folk, och du tar upp någon vetenskapsmans teleskop. Men om det här teleskopet inte ser tydligare i andra fall än detta, måste jag tro att dess syn inte är bättre än dina barns, som upptäcker ögon, mun och näsa på mig – som jag nog inte vet något om.

J: Så då är det inte sant, att dina länder har breda stenlagda vägar eller att du är uppodlad – som tydligt syns från tyska områden med teleskop.

M: Om jag är uppodlad, vet jag då inget om det. Och gällande mina vägar, sådana ser jag inte.

J: Min kära Måne, du måste veta att jag är lite trög och långsam, så det är inte underligt att människorna lurar mig så lätt. Men jag kan säga dig att även om ditt eget folk inte har försökt erövra dig, har du inte alltid varit fri från faran, för vid olika tider har många fått för sig att själva erövra dig, och de har uppgjort planer och vidtagit förberedelser för det. Men fastän de klättrat till de högsta punkterna och rest sig upp på tårna och sträckt upp sina armar har de inte nått upp till dig. Dessutom har jag sett att människor under många år noggrant har undersökt varje del av dig, ritat kartor över dina områden och mätt höjden på dina berg, som vi till och med vet namnen på. Jag tänkte att jag borde berätta detta för dig eftersom jag bryr mig om dig och vill visa omtanke, så att du kan förbereda dig på nödlägen. Låt mig nu fråga dig några saker. Hur mycket störs du av att hundarna skäller på dig? Vad tänker du om dem som pekar på dig i brunnen? Är du manlig eller kvinnlig? Förr var människorna inte riktigt säkra. Stämmer det att arkadierna kom till världen före dig? Att dina kvinnor – eller vad jag nu skall kalla dem – är äggläggande, och att ett av deras ägg föll hit ner för någon tid sedan? Att du har ett hål rätt igenom dig som en pärla i ett halsband såsom moderna vetenskapsmän tror?Att du är gjord av grön ost som engelsmännen säger? Att Muhammed en dag, eller kanske en natt, skar dig i tu som en vattenmelon och att en stor bit av din kropp åkte ner i hans ärm? Hur glad är du över att finnas på minareternas spetsar? Vad tycker du om festen i Bairam?

M: Fortsätt bara. När du håller på såhär, behöver jag inte svara och bryta min vanliga tystnad. Om du vill använda din tid på sådant där strunt och inte kan hitta på något annat att tala om, i stället för att vända dig till mig som inte kan förstå dig, borde du hellre få människorna att bygga dig en annan planet, tillverkad och bebodd såsom du vill, som kan snurra runt dig. Du kan inte tala om något annat än människor, hundra, och annat sådant, som jag inte vet mer om än den där enorma solen, som de säger att vår egen sol kretsar runt.

J: Sant, ju mer jag tala med dig, ju mer vill jag sluta tala om mina egna saker, dess sämre går det. Men från och med nu ska jag försöka vara noggrannare. Säg mig, är det du som gillar att få vattnet i mina hav att stiga och sedan gillar att få det att falla?

M: Kanske. Men om jag gör det eller något annat åt dig, märker jag det inte alls, på samma sätt som du knappast märker hur du påverkar här uppe, vilket ju måste vara mer än jag påverkar dig, eftersom du är större och starkare.

J: I själva verket är det enda jag vet om min påverkan på dig att jag emellanåt skymmer solljuset från dig, och tar bort ditt eget ljus från mig själv. Jag vet också att jag lyser klart på dig under dina nätter, vilket jag ibland kan se. Men jag höll på att glömma det allra viktigaste. Jag skulle vilja veta om det verkligen är som Ariosto skriver, att allt som människan förlorar – såsom ungdomen, skönheten, hälsan och det arbete och de kostnader man satt på lärdom och att bli berömd, att uppfostra barn till gott beteende, att grunda och arbeta för nyttiga ändamål – allt försvinner och samlas där uppe så att alla mänskliga saker kan hittas i dig, utom dårskapen, som aldrig lämnar mänskligheten. Om detta är sant, antar jag att du måste vara så full att du inte har något ledigt utrymme kvar, i synnerhet om vi beaktar att människorna på senare tid har förlorat många stora saker (såsom patriotism, dygd, storhet osjälviskhet, integritet), inte bara delvis och en del av dem som tidigare, utan allesammans och helt och hållet. Och sannerligen, om de inte finns där uppe vet jag inte var annars de skulle finnas. Därför skulle jag vilja göra en pakt med dig. Du börjar ge dessa saker tillbaka till mig nu, och så fortsätter du vid tillfälle. Jag tror ändå att du trots allt själv blir glad att bli av med dem, i synnerhet det sunda förnuftet, som vad jag kan förstå upptar massor av utrymme. Jag ska se till att människorna betalar dig en enorm summa pengar varje år.

M: Och nu talar du om människor igen. Trots att dårskapen aldrig lämnar dina domäner som du säger, söker du människornas förmågor och försöker ta mina egna ifrån mig. Jag vet inte var de finns, om de försvinner eller finns kvar någonstans i världen, allt jag vet är att de inte finns här, liksom här inte finns något annat av det du frågat om.

J: I alla fall kunde du berätta för mig om folk där uppe känner till synd, brott, oroligheter, smärta, ålderdom, kort sagt ondska. Förstår du dessa ord?

M: O ja. Dem förstår jag bra. Och inte endast vad orden betyder, utan också vad de innebär; jag känner dem mycket väl, för jag är full av dem – snarare dem, än de andra sakerna nu nämnde.

J: Vad är då vanligare bland ditt folk, dygd eller synd?

M: Synd, helt klart.

J: Finns det då mer av godhet eller ondska?

M: Ondska, överlägset.
J: Och i allmänhet: är dina invånare lyckliga eller olyckliga?

M: Så olyckliga att jag inte skulle byta plats med den lyckligaste av dem.

J: Det är samma sak här. Så lika att det är mycket förvånande hur lik mig du är i detta, när du annars är så olik i allt annat.

M: Jag är också lik dig till formen och rörelsen, och i att få ljus av solen, och detta är inte mer överraskande än det andra, eftersom ondskan är gemensam för alla planeter i universum eller åtminstone i vårt solsystem – precis som rundheten och de andra egenskaperna jag nämnde. Om du kunde höja rösten så att Uranus och Saturnus kunde höra dig, eller någon annan planet i världen, och om du skulle fråga dem om det finns olycka på dem och om det goda eller onda segrar bland dem, skulle var och en svara på samma sätt som jag. Jag säger detta, eftersom jag redan frågat Venus och Merkurius om samma sak, för emellanåt är jag närmare dem än du. Jag har också frågat några kometer som har passerat mig. Alla har svarat på samma sätt som jag. Och jag tror att solen själv, och varenda stjärna, skulle ge dig samma svar.

J: Trots allt detta är jag fortfarande hoppfull, särskilt nuförtiden, när människorna lovar mig stor framtida lycka.

M: Hoppas du så mycket du vill; jag försäkrar dig att du kan hoppas för evigt.

J: Vet du vad som är på gång? Människorna och djuren börjar stöka och föra oväsen. På den här sidan, som jag talar till dig från, är det natt, som du kan se, eller snarast, som du inte kan se; så de sover alla, men rörelserna vi orsakar när vi talar, får dem att skräckslagna vakna upp.

M: Men här uppe är det dag, som du kan se,

J: Jag vill inte skrämma mitt folk eller störa deras sömn, som är den största välsignelse de har. Så vi får tala mer en annan gång. Adjö då och god dag.

M: Adjö; och god natt.