Förflackad förståelse?

Häromdagen besökte jag med ett par av barnen några utställningar i centrum av Helsingfors. I våras hade vi besökt Livrustkammaren och det nya Medeltidsmuseet i Stockholm, så också den minsta, sjuåringen, var positiv och förväntansfull inför besöket vi gjorde på Stadsmuseet för att fly undan hettan en stund. Den fasta utställningen på Sofiegatan börjar vara tio år gammal. Och det märks. Säkert nydanande och pedagogisk på sin tid, kändes den nu, efter besöken i de svenska museerna, gammalmodig och ganska tråkig. För min egen del kan det förstås bero på att jag sett den så många gånger, men barnens behållning var inte heller väldigt stor.

Berättelsen och helheten uteblev. Endast ett fåtal föremål väckte så mycket intresse i sig själva att ungarna plockade upp lapparna med förklarande texter, som de sedan ögnade igenom kursoriskt. Det skulle ha behövts en guide (vilket jag inte själv orkade agera just då). Ljudlandskap fanns bara på ett enda ställe. Vi saknade intensivt den engagerade berättaren i de bärbara audioguiderna. Jag kom att tänka på de normalt blaserade tonåringarna i Stockholm som medryckta sprang mellan montrarna i Livrustkammarens salar med knapparna i öronen.

Vi fortsatte vandringen till Stadhusets nedre våning, där det fanns en liten utställning om Tove Jansson. På sätt och vis fin, men jösses vad texttung. Stenålders, helt enkelt. Claire Ahos fotografier talade för sig själva. Men helhetsintrycket var rätt deprimerande. Kan vi faktiskt inte bättre än såhär, mitt i turistsäsongen i de turistigaste kvareteren? Det är som om hela idén om vad en utställning är, är förlegad. Vad är målsättningen? Är det inte att engagera och ge nya insikter? Borde inte pedagogiken i vårt land vara anammad som grundidé i museerna? Och då menar jag inte tryckta texter (=katederföreläsningar). Vikten av erfarenheten, känslan, engagemanget, berättelsens kraft, var har man glömt dem?

Sen drabbades jag av Nicholas Carrs tanke om digitalkulturens förödande effekter på vår mänsklighet. Carr menar i sin nya bok The Shallows. What the internet is doing to our brains att vi tappar förmågan till djupläsande, att följa långa resonemag, att koncentrera oss, att fokusera oss, att tänka. Vi lär oss sämre då vi använder webben, än då vi läser på papper (bevisat). Av någon (för mig nog obegriplig) orsak är detta för Carr tydligen särskilt hemskt eftersom det går att visa att hjärnan ändrar sina funktionsmönster och sin struktur då vi ändrar vårt beteende och lär oss nya saker och lägger oss an med nya vanor. Det här sade ju redan John Locke så tydligt. Att vanorna skapar stora delar av vår personlighet. Har mina barns hjärnor blivit korrumperade av internet, då de inte orkade intressera sig för de små lapparna med text?

Knappast. Men de är säkert mer krävande än min generation var som barn. Jag tänker att det är viktigt att läsa böcker som barn och att försöka upprätthålla den vanan också som äldre. Och så tänker jag igen att det var just berättelserna vi saknade allra mest. Och varför inte erbjuda den med en medryckande berättare, som berättar just för dig om just det du tittar på? När tekniken finns. Bibliotek, arkiv och museer borde sannerligen öppna sig för skolbarnen och erbjuda spännande upplevelser och den expertis de har för att stöda lärarna i sitt arbete.

Naturligt moderskap?

Dagens Husis bjöd i dag på intressant diskussion om moderskap. Gunn Gestrin hade skrivit en recension av Élisabeth Badinters senaste bok, som väckt mycket debatt i Frankrike och också i en del i den anglosaxiska världen. Badinters tankar kommenterades kritiskt direkt av Pia Ingström. Själv befinner jag mig i samma sits, tror jag, som Ingström, dvs jag har inte läst Badinters nya bok, men jag är bekant med hennes tidigare arbete. Och just därför förstår jag Badinters tankegångar väl.

Det som verkar få kvinnor, så väl Ingström, som de franska kvinnorna, på bakfötter är kritiken av ammandet, av spädbarnsvården, som kan vara, det medger jag gärna, en oerhört positiv erfarenhet. Att det dessutom är biologiskt rationellt och ur evolutionssynvinkel vettigt att det är så, stöder idén om att denna typ av moderskap är "naturlig". Det torde väl vara vetenskapligt bevisat att det både för barnets emotionella och kroppsliga utveckling är bra med närhet, en trygg relation till en närvarande mor, kroppskontakt och modersmjölk.

Det som torde vara Badinters poäng är att moderskapet ändå ofrånkomligt är en del av en kultur. Det är omöjligt att skilja på genetiska faktorer och sociala sammanhang, miljöpåverkan i dylika frågor. Dessutom är det egentligen helt onödigt att sätta resurser på att bena ut vad som är vilket. Det handlar om extremt komplexa helheter, då kulturella/sociala faktorer har stor relevans. Det är saker vi också kan påverka genom medvetna val.

Badinter har i sin forskning visat hur det moderna moderskapet växte fram under 1700-talet. Hennes forskning av Rousseaus uppfostringsfilosofi lyfter tydligt fram hur den nya borgerliga ideologin innehåller en starkt komplementär idé om könens roller: om kvinnan som den mjuka modern och mannen som den rationella, aktiva och samhälleligt engagerade personen. Detta är en ideologi som inte alls varit självklar före det, även om liknande idéer ingått i många av de kristna kyrkornas läror.

I och med den borgerliga kulturens segertåg till samhällelig norm (detta har onekligen att göra med min tidigare omskrivna aversion med 1800-talet), har också det tidigare accepterade och också praktiserade mer delade moderskapet blivit förbjudet. Under stora delar av både 1800- och 1900-talen var det moderns, och endast hennes, uppgift och ansvar att ta hand om de små barnen. Det yttersta moraliska ansvaret låg hos henne. Extremt blev det hela i och med de psykoanalytiska teorierna, som egentligen gjorde modern ansvarig för alla problem hennes barn fick ända in i vuxen ålder, så väl psykiska som många fysiska sjukdomar och problem hade inte sällan sin grund i en känslokall mor eller en annars störd relation mellan modern och det lilla barnet.

Överklassens kvinnor, inte minst det högre borgerskapet och kvinnor ur det lärda ståndet, drog sig inte för att lägga sig i arbetarklassens barnuppfostran och hemvård och i sin filantropiska verksamhet hjälpa och samtidigt tillrättavisa arbetande mödrar. Eftersom man insåg att dessa kvinnor faktiskt var tvungna att arbeta började man också grunda småskolor, där man kunde sprida en god uppfostran.

Jag har själv svårt att beteckna mig som någon sorts praktiserande feminist och det har delvis att göra med min bakgrund som forskare. Jämställdhet är förstås en bra sak, som var och en borde kämpa för. Men det är just frågor som den om moderskap som för mig gjort den feministiska rörelsen problematisk att ens sätta mig in i ordentligt. Man hamnar nämligen enligt mig väldigt lätt in helt onödigt krångliga paradoxer om man gör världen för svartvit, vilket jag uppfattat att många hc-feminister gjort. Jag har å andra sidan inte heller läst på väldigt mycket, eftersom jag just upplevt att "frågan är fel ställd". Joan Wallach Scott tycker jag också med åren verkar har kommit till samma sak, vilket lite tröstat mig.

I dagens Helsingin Sanomat fanns också en artikel om att föräldrar ständigt känner sig otillräckliga och känner skuld eftersom de omöjligt kan leva upp till alla "expertåsikter", åtminstone på en gång, eftersom det är klart omöjligt då de är motstridiga. Det handlar här om samma problematik: i dag är både fäder och mödrar ålagda ett övermänskligt uppdrag, eftersom detta ansvar tillskrivs dem som individer. Barn kan man inte uppfostra ensam. Det finns alltid andra människor än föräldrarna kring barnet, och så måste det vara.