Nu blommar löken!

Läst i dagens Hufvudstadsbladet: "Alla är säkert överens om att bibliotek är bra. Men det att verksamheten bekostas med skattemedel leder till att de som utnyttjar tjänsterna understöds av dem som inte utnyttjar dem [ -- hemska tanke, och vems fel är det att nån låter bli att använda bibliotekens tjänster? min kommentar]. Sammanlagt används tjänsterna klart mera än de skulle användas om de skulle användarfinansieras." Just så (finns detta förresten belagt?). Fattiglapparna och barnfamiljerna borde inte slita på våra gemensamma böcker, alltså?

Bästa professor Berglund. Den moderna idén om allmänna avgiftsfria bibliotek kommer från USA, där man tidigt ansett att alla skall ha tillgång till information. Det är en medborgerlig rättighet i ett demokratiskt samhälle, i själva verket en förutsättning för att en demokrati skall fungera överhuvudtaget och för ett fritt och jämlikt samhälle. Detta är en djup övertygelse hos biblioteksfolk över hela världen som genom internationellt samarbete strävar till att förverkliga denna tillgång i alla världens hörn. Möjligheten att läsa och lära sig skall finnas där för alla, oberoende av vem man är. Bibliotekarierna, som hör till vårt lands mest underbetalda yrkesgrupper (för vilket annat arbete krävs högskoleexamen och betalas en lön på rejält under 2000 euro/mån?) har haft en icke oansenlig del i att man i vårt land läser mer än i de flesta länder. Vilket säkert inte är helt irrelevant med tanke på (ut)bildningsnivån i vårt land, eller det "informationssamhälle" som i dag vårt välstånd vilar på. Det torde inte vara helt obekant för en professor att böcker är viktiga.

Men professorn har säkert också noterat att det numera finns ett överflöd av information, som är allt svårare att hantera. Såväl barn som vuxna tenderar att googla fram lämplig information av varierande kvalitet. Tanken att tjänstemän, professorer och politiker en dag googlar fram sina beslutsunderlag efter att de berövats sina informationstjänster är hårresande. Det finns också elektroniska vetenskapliga publikationer ... som tack vare bibliotekarierna finns tillgängliga. Biblioteken är i dag de ställen där man aktivt arbetar med nya medier, där man kan leta fram information av hög kvalitet och där man ger meningsfull sysselsättning åt många medborgare som helt eller tillfälligt befinner sig utanför arbetslivet. Dagstidningar, tidskrifter och webbterminaler ger många människor viktig information, tillfällen att lära sig nya saker och även tidsfördriv och positiva upplevelser i en tillvaro som annars kan te sig enslig eller fylld av motgångar.

Men låt mig ge ett argument utöver dem som gäller mänskliga rättigheter, demokrati eller kvalitetstänkande, välmående och bildning i allmänhet: Myndigheterna strävar mycket aktivt och målmedvetet efter att flytta sina tjänster till webben (läs: inbesparing, effektivering och rationalisering). För att detta skall lyckas behövs tillgång till internet. För alla. Och personer som kan hjälpa en att komma igång.

Det är väldigt ledsamt att bibliotekens mycket viktiga verksamhet ifrågasätts, liksom deras grundidé om avgiftsfrihet. Framför allt just vid en tidpunkt då det är viktigare än någonsin för också vårt land att anpassa sig till en ny digital värld. Att välja biblioteken som exempel var kanske ett olycksfall i arbetet för professorn. Det är nämligen så att just informationens värde endast ökar då den används. Den kostar litet, men nyttan och glädjen ökar varje gång den delas. Den är också nästan den billigaste hjälp samhället kan ge dem som har det svårt. Fakta och fiktion. Både och finns på ett bibliotek nära dig.

Kulturtransformering i Dorpat

Hemkommen från en konferens i Dorpat denna vecka har jag mycket blandade känslor. Dorpat var underbart (det lilla vi hann se, tycks alltid ha samma problem i den staden …) och visst fick vi höra en del intressanta inlägg och inte minst diskussioner.

Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag också är lite besviken. Åtminstone på basis av denna konferens ser det nämligen ut som om Lotmans hemuniversitetet drabbats av total lotmanleda. Jag närde nämligen rätt stora förhoppningar om att någon skulle ta i digitalkulturen ur ett skärpt dorpatperspektiv och reda ut en gång för alla vad det egentligen innebär för vår kultur att den fått så starka nya digitala stråk. Men nix. Trots att jag intuitivt själv känner mig helt säker på att just Lotmans kulturteori (den sena, inkluderande semiosfären och så) verkligen kunde ge oss de nya redskap vi behöver för att tackla det stora paradigmskiftet. I stället konstaterades det upprepade gånger att gamla metoder och begrepp inte fungerar, och att man borde hitta på något nytt … kanske konstteori. Jag känner mig nästan frestad att ta forskningsledigt själv bara för att reda ut detta. Jag vet att Lotman har svaret, där någonstans. Inte heller frågan om vad som borde tas till vara av detta flöde verkar ha diskuterats under en enda session, trots att långtidsförvaring lär ha tangerats.

Nå väl, dessa var besvikelserna. Men en del klargörande insikter fick jag nog, mer än ny information eller nya teoretiska redskap. Dessa var egentligen två. Den första blev en tanke som väcktes hos mig efter att ha lyssnat dels på Nico Carpentiers keynote, dels Edward A. Shankens dito. Carpentiers kungstanke var att upphovsmannens död ingalunda kan deklareras utan att lämna den modernistiska världsåskådningen helt till förmån för den postmoderna. Han menade att kulturarvsarbetarna (arkivarier, bibliotekarier, kuratorer etc.) måste kunna gå in i en genuin (skapande) dialog med publiken. Han tog sats i min andra favorit, Barthes, som jag nog egentligen tycker har fler svar är problem för övergången, fast det borde man säkert också fundera mera på. Edward A. Shanken talade om samtida mediakonst, extremt intressant. Han menade att dessa konstnärer och konstverk ofta blir förbisedda av dem som lever på traditionell konst, eftersom det är mycket svårt att tillvarata eller sälja denhär typen av konst. Shanken menade att det ändå skulle vara mycket viktigt att beakta denna nya konst, eftersom den just analyserar den pågående mediarevolutionen. Båda dessa talare tangerade paritcipatory art som skapas tillsammans med användarna, från dadaföreställningar till ljusgraffiti ritad av vem som helst på skyskrapornas väggar. Min slutsats: den postmoderna bibliotekarien, arkivarien etc. borde kanske mer se sig som en konstnär, en som skapar ny kunskap tillsammans med kunden, i stället för att vara en portvakt som kontrollerar information och dess användning. Det kunde vara ett sätt att hantera maktförlusten och det vacklande tolkningsföreträdet som expert, som nu ger många ångest.

Den andra insikten kom från Flandern. Två forskare, Lien Mostmans och Eva Van Passel, presenterade forskning om digitalkultur. De ställde upp två kriterier på digitalkultur: bricolage och återskapande (remediation). Insikten här var att det är viktigt att definiera digitalkultur på detta funktionella sätt. Vi måste komma ifrån att räkna GB och TB då vi planerar för nya medier eller digitalisering överlag. Det handlar istället om vissa specifika kriterier som just gäller i den digitala världen, och endast där. Just detta var f.ö. ett kriterium som ibland glömdes bort i diskussionerna och presentationerna även på denna konferens.

Intressanta frågor ställdes bland annat om nätcensuren i Kina, eller om på vilket sätt man definierar nationell kultur. Svaren blev dock ofta diffusa. Vad gäller Kina verkar ju läget vara att man nog kan få tag i all information man verkligen vill ha. Å andra sidan tycks man kanske inte så mycket diskutera frågan huruvida myndigheternas ”bristande censur” de facto är ett viktigt sätt att samla information om kritiker. Tankarna går osökt till det sena 1700-talets Sverige, där alla oliktänkare smidigt lockades fram med en tillfällig pressfrihet.

En del andra tankeställare gavs också, om till exempel självrepresentation och identiteter i nya medier eller om konstruktionen av ”användaren” – som alltför ofta går helt åt pepparn. Texter finns här.

Digitalisering, webb och några trender

De nya medierna har definitivt nått sitt genombrott också i Finland, och uppmaningarna från högre ort har lett till att man till exempel vid Riksarkivet gått ut på Facebook och grundat en blogg. Fortfarande finns dock en markant skillnad i förhållande till t ex Sverige där många instanser (universitet, bibliotek, arkiv) twittrar, vilket knappast alls spritt sig till Finland.

Om ock webb 2.0 börjar få ett visst fotfäste, är målsättningen fortfarande helt tydligt ”att informera”, medan t ex att beakta eller inbjuda användarproducerat innehåll endast är retorik. De första vacklande och sannolikt oåterkalleliga stegen mot en genuin dialog är tagna med stor försiktigthet. Linked data och semantiska lösningar har däremot gått ett ryck framåt i och med att myndigheterna gett sig in i flera stora ontologiseringsprojekt.

På denna punkt är Finlands situation internationellt sett igen bättre än på ett tag: FinnOnto2.0-projektet driver fram ontologier bl a för försvaret och även Nationalbiblioteket har gett Fennica för ontologisering. Det innebär att man i teknisk utveckling delvis går om kommersiella CMS. Den nyaste given är automatisk extrahering av narrativa konstruktioner, dvs händelser, ur textmassor som sedan annoteras. Samtidigt som det nationella digitala biblioteket fått ökad politisk tyngd, har valet av tekniska lösningarna gjort att projektet åtminstone i första skedet kommer att förverkligas utgående från en mycket platt metadatastruktur, utan semantik eller genuin flerspråkighet. NDB kommer redan före det är klart att vara tekniskt föråldrat, i motsats till Europeana där man driver på semantiska och tvärspråkiga lösningar och teknisk utveckling. Det är givetvis inte minst en fråga om resurser.

Från statens håll finns alltså politiskt intresse att förverkliga idén om Finland som ett utvecklat informationssamhälle. Samtidigt bromsar gamla strukturer och tankemönster utvecklingen och på vilka områden satsningarna slutligen görs verkar något slumpmässigt. Viktiga områden såsom koordination i högskolevärldens digitalisering eller frigörandet av viktiga dataresurser (ss geografiska data) verkar vara blinda punkter. Hur långt den goda vilja sträcker sig när man börjar se vilka de egentliga kostnaderna är, återstår att se. Å andra sidan: vi har inget val! Vi måste lära oss hantera den digtal informationen på lång sikt.

Generellt kan man konstatera att digital långtidsförvaring tagit ett kliv uppåt på agendan också internationellt. Två större utredningar som har gjorts på området har publicerats nyligen. Det ena, ett anglosaxiskt projekt finansierat av bland andra U.S. National Science Foundation och JISC påtalar behovet av ledarskap i frågan på alla nivåer och anser att frågan är av stor samhällelig betydelse.

Den andra utredningen är gjord inom Europeiska kommissionens PARSE.Insight-projekt (FP7) och behandlar särskilt ett forskningsperspektiv. Utredningen var en enkät, vars främsta resultat var:

- 98 % av de tillfrågade dataexperterna anser att resultaten av offentligt finansierade forskningsprojket skall vara offentligt tillgängliga.
- 80 % av forskarna anser att de största hindren utgörs av brist på hållbar hårdvara och mjukvarustöd
- 71 % av dataexperterna tror att finansieringen utgör ett problem
- 96 % procent av små och stora utgivare anser att förvaring stimulerar vetenskapliga framsteg
- Stora utgivare har ofta ordnad förvaring medan 28 % av de små uppgav att de saknas strategi för ändamålet

Inom det nationella projektet NDB (KDK) har man också under hösten redogjort för olika utredningar. Bland annat konstaterades det att skillnaderna mellan olika organisationers hantering av digitala material och deras beredskap för långsiktigt bevarande av digitala material i synnerhet sammanhängde med organisationens storlek. De större kulturarvsorganisationerna har ofta hyfsad beredskap, medan de mindre skulle behöva mycket stöd.

Också i Sverige har KB nyligen publicerat en utredning över sina digitala material. Situationen liknar till stora delar den finska, även om t ex AV-materialet hanteras på ett annat sätt.

Café Kafka in memoriam II

Café Kafkas första år var vi ägare rätt engagerade i verksamheten, men nya projekt förde oss också vidare. Vår familj växte snabbt och min man vill ge idén om Helsingfors Aftonblad en chans, ett annat storprojekt som var mer slitsamt, men också lärorikt och givande. Kaféet var tryggt i Elas händer och jag själv kombinerade slutförandet av mina studier med skötseln av de små barnen. Det var närmast böckerna jag tog hand om, men ganska snart beslöt jag mig för att be om hjälp av yngre studerande kolleger.

Café Kafka fick med tiden systerkaféer och företaget Pieni Kirahvi breddade igen sin ägarbas med Frippe och Ninni. Vi öppnade Café Java på Stora Robertsgatan – jag minns att Aatos Erkko besökte oss där då vi öppnade och lära ha gjort det också senare. Java var Tatjanas projekt, hon anställdes för att planera och driva det. När Glaspalatset renoverades fick vi tillfället att förverkliga en ny dröm: Barcafé Panorama som öppnade 1998. Denna gång hade jag igen själv möjlighet att vara med och planera, med mig hade jag min goda vän Ira, utbildad i branschen. Frippe som är arkitekt planerade och vi kunde faktiskt förverkliga en idé om ett kafé som var ganska mycket före sin tid. Min man hade samtidigt allt mer ägnat sig åt vad man kallar vertikal integration: vi hade både köpt Kanniston Leipomo, vars ägare gick i pension och vars traditioner och produkter vi ville värna om, och inlett kaffeimport från Italien. Vi har hela tiden ute efter den bästa tänkbara kvalitet och att hantera hela kedjan från produktion eller import lärde oss mycket. Målsättningen var och är fortfarande kaffekultur och brödkultur … var man idag kunde kalla en slow food kafékultur.

Företaget drevs med stor passion och pengarna var hela tiden sekundära. Vi provade på restauranger – Tavola och Strand – men det visade sig för tungt för en småbarnsfamilj. I en liten restaurang måste ägaren själv vara på plats både av ekonomiska och praktiska orsaker, det lärde vi oss också. Konstant skuldsatta, med alla vinster direkt återinvesterade i nya roliga projekt, samlades ägarna med växande familjer till långa bruncher och informella bolagsstämmor i något som så småningom blev ”den utvidgade familjen”, barnen som kusiner. Vi hade varnats för att göra affärer med vänner, men jag måste säga att för vår del har det nog varit mycket givande och roligt. Inte för att vi alltid haft samma åsikt om allt, men vi har alltid lyckats uppnå någon konsensus eller kompromiss. Det beror sannolikt på att pengarna inte varit viktiga. Utom i ett skede, då vi sålde Barcafé Panorama omgjort till Café Java, då skulle där ha krävts stora investeringar, samtidigt som flera av ägarfamiljerna köpt eller renoverade sina hem. Då valde vi att sälja och lyfta lite mer dividender.

Nöjet att hitta på nytt och vetenskapliga ambitioner hos de mest akademiskt inriktade av ägarna ledde till att Café Kafka närmast rullade på som en trygg del av bolaget som möjliggjorde nya projekt för firman. På Café Kafka var läget svårt vad gällde utveckling. Ela slutade, Dolivo slutade och Ira tog över ansvaret för Café Kafka. Utrymmena var besvärliga. Det var omöjligt att göra saker vi velat, som att öppna en dörr till terrassen i andra ändan av Kafka. Teaterhusets kulturhistoriska värde förhindrade bygget av funktionella trivsamma arbetsutrymmen. Ira förnyade sortimentet och fräschade upp kaféet med hjälp av Frippe, men lokalen ställde ständigt till problem. Lyckligtvis har vi haft underbar personal med fina ambitioner och gott humör. Många är de ungdomar som kunnat finansiera sina studier med att sälja i kaféet.

Tidvis blev Café Kafka nästan som en black om foten eller snarast ett dåligt samvete; idéerna och inspirationen sinade, tiden räckte inte till heller för boksidan. Kaffeimporten växte till ett skilt bolag. Kaffecentralen och bageriverksamheten blev allt större och flera av ägarna arbetade i firman. Jag själv disputerade och sysslade allt mer med forskning och undervisning. Tanken på att sälja kaféet – en tidigare hel otänkbar tanke – mognade hos allt fler. Vi sökte efter nya ägare som kunde driva Café Kafka med ett liknande koncept, men med ny energi och nya idéer. Men av de planerna blev intet och vi beslöt oss att fortsätta.

Nu har teatern meddelat att man efter den förestående renoveringen inte vill fortsätta hyresavtalet, utan vill börja ”från rent bord”. Det känns förstås sorgligt och ledsamt att vår insats inte värderas,för rent ekonomiskt är det ju också kännbar förlust vilket hyresvärden mer än väl borde inse. Men mest sörjer jag att man dissar Café Kafka som idé, som svenskt kulturellt rum. Jag hoppas verkligen att verksamheten inte i framtiden kommer att bedrivas av någon kedja som ohjälpligt gör det opersonligt, utan att hyresvärden har huvudet på skaft och gynnar en företagare som sätter (sin) själ i verksamheten.

Cafe Kafka in memoriam

När jag var 21 hade jag träffat mitt livs man, som frågade mig vad jag önskade mig. Jag svarade att jag drömde om ett bokkafé. Uppvuxen bland böcker såg jag framför mig ett mysigt kafé, där människor kunde träffas och läsa eller diskutera i lugn och ro. Både böcker och kaffe skulle komma att prägla mitt liv till denna dag, och eftersom jag älskar båda måste jag skatta mig ovanligt lycklig. Efter vår diskussion skred mannen snabbt till verket. Depressionen hade just slagit till, bankkrisen var som värst, men vi hittade en medgörlig bankdirektör som var villig att låna två fattiga historiestuderande 30 000 mark och en lite äldre vän som var färdig att gå i borgen för lånet. Så hyrde vi en pytteliten affärslokal på Arkadiagatan i Helsingfors. Med i bolaget vi grundande tog vi också en studiekompis, Martin. Bolaget fick heta PIeni Kirahvi, den lilla giraffen. Det byggde på en ordlek: kirja – bok och kahvi – kaffe. Till saken hör att kvarteret där universitets huvudbyggnad finns heter Giraffen, fast det var det få som visste då.

Vi möttes av stort stöd för vårt våghalsiga projekt: vänner, släktingar och lärare från uni närvarade vi vår öppning. Jag minns att Lars Lundqvist uppträdde och Matti Klinge köpte en bok från vår antikvariska hylla. Från förlagshåll möttes vi däremot med misstro, det var otroligt att en del inte ens ville sälja böcker åt oss! Förlagsföreningens kommissionssystem skulle ha krävt en borgenssumma på minst 100 000 mark! Utländska förlag var däremot medgörligare. Det gick enkelt att beställa böcker från Sverige och Storbritannien, trots att Tullposten vid denna tid ännu hade närmast sovjetiska rutiner. Vi satsade på litteratur inom filosofi och historia, det var en bra nisch med mycket intressant litteratur som inte alls fanns på de stora bokhandlarnas diskar. Det var också före nätbokhandlarnas tid.

Vi ordnade också konstutställningar i det lilla utrymmet, men drömmen om kafé kunde inte förverkligas på grund av ogina hälsogranskare. Men en chans infann sig, tack vare en fördomsfri teaterdirektör Dolivo på den nyrenoverade Svenska Teatern. Vi fick lov att flytta in ett år senare i den fräscha foajén. Vid det laget hade bolaget ägarbas ändrats, Martin hade dragit sig ur och ersattes av två andra vänner, Henrik och Mikael.

Då Café Kafka hade lanserats gick det upp för oss att det i Helsingfors bodde en familj som bar namnet, men de var vänliga nog att ge oss sitt tillstånd att använda deras efternamn. Att vi fick flytta in i teatern var en räddning för oss, eftersom det snabbt visat sig att bokförsäljning inte var något man kunde leva på på det sätt vi hoppats. Så efter att ha arbetat gratis i ett år, kunde vi äntligen börja betala lön. Fast lönen gick nu till Ela, som vi anställde att sköta kaféet. Själv var jag hemma med vårt första barn.

I teaterhuset fick vi inte ordna utställningar, men en del andra kulturaktiviteter ägde rum i våra utrymmen. Café Kafka fick snabbt en stor stamkundskrets av journalister och kulturpersoner. Den lugna miljön och vår ambitiösa linje vad gällde både böcker, kaffe och kaffebröd (från Kannistos bageri) uppskattades av många.

Minnesgruppen på Facebook Café Kafka in memoriam.