Webbarkiv

Det händer rätt ofta att webbsidor försvinner eller ändras. Ibland händer det till och med att en sökträff inte leder någon vart, utan man endast får ett meddelande om att sidan inte kan hittas. Ibland kan det bero på tillfälliga tekniska problem. Många söktjänster erbjuder då alternativet att kolla in den hos söktjänsten lagrade kopian som indexerats (cachad, cachelagrad sida). Det kan löna sig att spara den kopian om informationen är mycket viktig för en, eftersom söktjänsterna kontinuerligt uppdaterar sig och om det är så illa att sidan faktiskt plockats bort, kommer den mycket snart att försvinna helt. Att hänvisa till en sådan sida är förstås rätt problematiskt, men rådet att alltid datera webbhänvisningar ger ju en viss trovärdighet i alla fall.

Som väl är, har man också börjat arkivera webbsidor. Internet Archive erbjuder en tjänst där man kan hitta webbsidor från hela världen från så långt tillbaka som år 1996. Sidorna är verkligen inte fullständiga, men innehåller nog en hel del rolig och intressant information. Arkivet samlar kontinuerligt material från hela världen. Dessutom har man gjort tematiska insamlingar kring t. ex. tsunamin 2004 och presidentvalet i USA 2000.

Förutom s.k. "snapshots" som samlas några gånger årligen av många nationalbibliotek görs också tematiska insamlingar vid många av dem så som Library of Congress och Bibliothèque Nationale. I USA har en del offentliga institutioner arkiverat sina sidor i och med hjälp avARCHIVE-IT sedan 2005.

I Europa ingår utveckling av webbarkivering i EU:s sjunde ramprogram (FP7) där LiWa-projektet arbetar med frågan. Generellt har man, tyvärr, i Europa valt en rätt konstig linje beträffande materialets tillgänglighet. Men hänvisning till upphovsrätter har man gjort det material som numera samlas in ganska systematiskt av nationalbiblioteken extremt svårtillgängligt.

Finland utmärker sig förutom som tekniskt framstående som extremt trångsynt gällande tolkning av copyright. Det är strategiskt dumt och bidrar sannerligen inte till en positiv utveckling av informationssamhället. Det finska webbarkivet, som startat 2006 och öppnat 2009, är nämligen tillgängligt endast på ort och ställe på de stora forskningsbiblioteken - alltså det går inte ens för en forskare att per distans få tillgång till materialet. Dessutom är all kopiering väldigt förbjuden (det skulle inte förvåna mig om det gäller även material man själv producerat ...). Detta då att jämföra med ovannämnda Internet Archive eller den isländska synnerligen vettiga approachen att man gör sidor otillgängliga på upphovsrättsinnehavarens uttryckliga begäran.

Library of Congress uppger gällande sina temainsamlingar att webbsidorna i arkivet är upphovsrättsskyddade (på samma sätt som vanligt webbmaterial) och att det är på användarnas ansvar att respektera copyrightregler. Dessutom tar man gärna emot uppgifter om rättighetsinnehavarna. Detta verkar vara ett fullständigt sunt och logiskt sätt att hantera rättighetsfrågorna. I vårt land har man tyvärr stiftat väldigt explicit om att "framställa exemplar", vilket är förbjudet utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd och om förhindrande av kopiering etc. Att utsträcka detta till att gälla digitala material som publicerats gratis på webben är närmast absurt. Ett av problemen är att Webbarkivet borde ses mer som ett arkiv än som ett bibliotek. Publicerande är inte vad det varit förut, inte heller tillvaratagande av kultuarv.

Då man en gång valt denna väg, att ta upphovsrätten som en större rättighet än t ex rätten till information, är det svårt att ändra sig utan att trassla in sig i oändliga förhandlingar med ett oräkneligt antal parter. Vad gäller webben och dagens digitala kultur borde principen utan vidare vara att man gör först och frågar sedan, alltså enligt den isländska modellen. Detta gäller i synnerhet då man har att göra med allmännyttig verksamhet och åtgärder som syftar till att rädda vårt kulturarv.

Nå väl, denna långa exkursion var alltså en förklaring till den absurda situationen att man måste använda sig av Internet Archive för att kunna gå in på försvunna inhemska sidor på webben. I stället för att hitta dem på Nationalbibliotekets nätsidor.