En av mina absoluta favoritkolumnister, Kaarina Hazard, har råkat ut för ett sällan skådat vredesutbrott i insändare, bloggar och andra forum. Detta på grund av en rätt frän kritik av den finska kvällspressen - i den finska kvällspressen (den som inte läser finska kan läsa t ex detta).
I texten var hon, det kan medges, kanske lite onödigt grov i slutet. Men udden riktas absolut mot pressen, inte mot den nyligen döde boxaren. Hon har ändå anklagats för smutskastning av den döda. Men kan det faktiskt vara så, att all kritik måste upphöra så fort nån dött? Att hans namn inte ens kan nämnas i ett kritiskt sammanhang? Detta är ändå småpotatis jämfört med vad som vanligen ventilerats kring och av samme man, och den vokabulär som då använts.
Karamellipaperit arvopapereina
23 timmar sedan
Tory och Kaarina var och är båda modiga människor som vågade och vågar gå motströms. Jag känner sorg och vemod över den vändning som Tony Halmes liv fick. Mig päminner han om att ingen av oss är osårbar och att livet inte kommer med garanti.
SvaraRaderaFrågan om kritiken slutar vid döden är väl ställd. I Tonys fall tycker jag att han själv utdömt dom över sig själv. I hans fall kunde nog kritiken ha slutat där, till och med på bekostnad av lite allmän okritiskhet. En människas minne är inte värd att smutsas för en så nidrig sak som vem lyckades eller mislyckades i att finna det rätta ordet inför döden.
Inte ser jag Halme som en hjälte - långt därifrån, men nog som en fallen kämpe. Det är ju en klassisk dygd att ha respekt för sin fiende. Tony har fått frid. Vi hamnar att leva med varandra. L'enfer c'est les autres.
Ja, visst är det ju så att kritik av Halme inte tillför något just nu. Kritik av kvälltidningsoffentligheten behövs däremot.
SvaraRaderaTill gammal pedagogisk tradtion hör även att berätta historier om människor och deras öden som varnande exempel, men det kan ju göras utan moraliserande och pekfingeraktighet.
Fast det var ju nog inte Hazard ute för att göra, heller.