Peppar i ögonen

Här om kvällen råkade jag hamna i en diskussion med några inflytelserika finlandssvenskar från näringslivet. På tal om behovet av strukturella och kulturella förändringar i vår ankdamm, kom jag att nämna det försiktiga finlandssvenska kapitalet. Svaret kom blixtsnabbt: " ... ja, så där som de här Papper och Peppar, menar du?" (lol) Vad kan man säga? Åtminstone har man ju nått över nyhetströskeln på finskt håll, senast i NYT-liite. Där verkar man ju åtminstone se och bejaka fondernas syfte.

Det är ju exakt just det som är poängen, att synas, höras och noteras. Efter att ha utforskat Peppar en stund, måste jag säga att jag tycker det faktiskt är ganska bra förverkligat. Vad gäller tidningen Papper vill jag ärligt säga, att jag helt tydligt faller rejält utanför målgruppen. Jag tror ändå att om man skall rädda det ena av de två projekten på sikt, så låt det vara Peppar. Satsa pengarna på att utveckla konceptet och grejer som Kulturhuset.

När man försöker tänka strategiskt måste man dels ha klara målsättningar, dels ha en förmåga att avgöra vilka medel som är de mest fungerande på lång sikt. Då det gäller att uppnå kulturella målsättningar (kvalitet och synlighet - helst i den ordningen) handlar det också om att kunna analysera den sk. hype cyclen kring tekniska innovationer. Vilka nya tekniska innovationer (och i förlängningen idag kulturella förändringar) är relevanta? Det var kanske inte riktigt lika klart 2005 som idag, att webben - uttryckligen webb 2.0-tekniken - är det som kommer att ha betydelse, inte en papperstidning. Det går inte heller riktigt att jämföra antalet papperstidningar man lyckats få att försvinna på stan, med antalet aktiva medlemmar i en community och bloggare, som dessutom skapar (gratis) innehåll och drar med sig sina vänner som användare. Att kommunikationskanalen fungerar åt båda hållen, så att alla kan producera text, är dessutom ett betydande tilläggsvärde.

Viktigt för de svenska organisationerna är att aktivera sig på webben och skapa nätverk. För det används redan i viss mån Facebook, där t ex flitiga litteraturvetare och -intresserade möts kring t ex Edith Södergran. Fortfarande hittas ändå inte någonting alls om man skulle vara intresserad av att gå med i något nätverk kring finlandssvenska frågor på den utmärkta nätverkstjänsten Ning (rätta mig om jag har fel!). En sökning på fotodelningssajten Flickr på orden "svenska litteratursällskapet" ger en träff (ett citat ut en HTF). Edith Södergran ger en enda träff på Slideshare, Magnus Lindberg ingen.

Förutom att skapa egna tjänster och sajter för "finlandssvenskar" (hur är det med rikssvenska ungdomar?), borde man alltså gå ut och utnyttja existerande internationella tjänster för att få synlighet. Som till exempel Wikipedia. Vad beror det på att finlandssvensk kultur finns bättre presenterad i den finska versionen, än i den svenska? Jämför t ex artiklarna om Fredrika Runeberg, eller notera att artikel om Markus Kåhre finns endast på finska. Om man ser till artiklar på svenska om litteratur kan man konstatera att sådana saknas helt om till exempel Tove Appelgren, Katarina Gäddnäs, Sanna Tahvanainen, Joakim Groth, Peter Mickwitz samt Mårten Westö, och artiklarna om t ex Elmer Diktonius, Solveig von Schoultz, Eva Wichman, Lars Huldén, Gösta Ågren, Kjell Westö, Hagar Olsson och Peter Sandelin är mycket rudimentära. (Jag vet att jag inte borde sitta och klaga på detta, utan i äkta wikipedia-anda skriva dem själv, men jag hoppas att någon med bättre kompetens kunde göra det!)

Jag menar att man genom synlighet på webben, där allt fler söker sin information och spenderar både fri- och arbetstid, kunde mäta ett slag av resultat på hur väl fonderna lyckats med sin verksamhet. Den andra, helt avgörande faktorn är kvalitet. Till en "fullödig" kultur hör också goda traditioner och att stöda dem. Därför bör man verkligen ta till vara de råd som kommit från kloka personer som Claes Andersson och Monica Ålgars: ge resurser till dem som länge arbetat mot låg eller ingen ersättning för publikationer som Ny Tid och Nya Argus. Man behöver inte överge beprövade kanaler för de nya. Man måste belöna egensinnigt och kreativt arbete som dessutom gett påvisbara resultat. Man måste belöna självständighet, förmåga till kritiskt tänkande och synliga, verkliga resultat av god kvalitet. Man måste se vad som är viktigt för en levande kultur.