Vad är det som händer?

Den stora finlandssvenska kulturdebatten, vad visar den? I alla fall visar den att debatten om kultur spritt sig, att den lever och mår ganska bra. Intressant är att den förs i många olika fora, trots att debattörerna långt är samma gamla gäng. Men diskussionen har svällt ut i nya offentligheter inte minst här på webben. Att också Nya Argus involverat sig är verkligen glädjande. En annan glädjande tendens är att man rätt långt kunnat diskutera sakfrågor och undvikit den sorgliga, för all konstruktiv och kritisk diskussion totalt katastrofala vanan att gå till personligheter. Det sysslar man alltför ofta med. I den mån Thentes blamager, delvis utannonserade av Mazzarella, kan förbises i sammanhanget. Men de hör kanske inte heller till kärndiskussionen.

En sak som lite besvärar mig i diskussionen är den luddiga användningen av begreppet kultur. Uppenbarligen avser man då inte kultur i allmänhet, på det sätt som vi historiker använder ordet, utan något som ändå mest innebär (bevakning av) olika konstformer och kritik? Nu har jag inte deltagit i eller tagit del av den del av debatten som förts på e-postlistor, så jag kanske har fel. Men det handlar nog om en fråga som Caterina Stenius berör i sitt senaste Ny Tid-inlägg (15-16/2009), det där med snobbiga kulturtanter, liksom också Theresa Norrmén i sin I dag-kolumn i Hbl (10.4.09); dvs om problemet med att definiera kultur, om hög- och lågkultur. Man borde ta tjuren vi hornen här, tycker jag. Vad är det vi talar om då vi talar om "kultur"?

Jag blev så väldigt glad när jag läste Luke Tredinnicks bok Digital Information Contexts: Theoretical Approaches to Understanding Digital Information. Han hänvisade bland andra till Juri Lotman, som alltid var noggrann med att inte blanda in värderingar i kulturforskning. För mig, som älskar Barthes, är det som balsam för själen. Tredinnick pekar på vilken enorm förändring kulturen de facto genomgår som bäst. Det handlar om hur nätverk och den tidigare talade kulturen blir synlig, om hur den romantiska uppfattningen om individuellt genialt skapande (och upphovsrätt) försvagas och hur den tryckta statiska textens hegemoni rasar. Fast förstås måste jag som historiker säga att Tredinnick lite överdramatiserar informationens och nätverkens betydelse som nyheter i dag. De har alltid funnits, men de har nu blivit mycket mer dynamiska och framför allt med synliga.

Man kan faktiskt inte känna sig annat än privilegierad att få följa med detta på första parkett. Ja, mer än så, att få delta i processen. Jag ser det som ett tillfälle och inte minst ett ansvar att medverka, och att försöka vara en positiv kraft, i det lilla jag kanske kan bidra med. Michael Jensen, i den akademiska förlagsbranschen i USA, har på ett fint sätt talat om vilket ansvar humanister och vetenskapsmän har i dag för att föra fram nyanserade tolkningar. Det kräver aktivitet, strategiskt och taktiskt tänkande och insikter i marknadsföring, faktiskt (hemska tanke).

Jag vill absolut inte neka att Caterina Stenius definitivt har en mycket viktigt poäng, eller egentligen två; för det första: vi behöver eftertanke och reflektion (men dess resultat eller kunskapen om dem måste (tyvärr?) spridas också via de nya medierna. Och för det andra: frilansande kulturarbetare, och alla andra för den delen också, borde få mycket bättre betalt. Vi kan inte, åtminstone på svenska i Finland, skylla på penningbrist! Det är rent skamligt med sådana arvoden som utbetalas. Det finns en häpnadsväckande dubbelmoral vad gäller ersättningar, beroende på vilket område folk anses höra till. Har man juridisk eller ekonomisk utbildning kan man fakturera ganska saftiga summor, men är man humanist är ersättningarna ofta endast bråkdel. Jag tycker det rimmar ganska illa med de högtravande målsättningar och ädla syften fondernas verksamheter har. Kulturarbete (och nu avser jag det i den etablerade betydelsen, och tolkad i vid bemärkelse, inkluderande också forskning) måste värderas högre. Den uppvärderingen kan faktiskt gå den vägen att man börjar med att betala rejäla ersättningar för välgjort arbete.

***

En annan tanke som väcktes vid läsningen av senaste Hbl (10.4.09) var att den ateistiska rörelsen i mycket högre grad borde diskutera etik, i stället för att som nu späda på fördomar om egoistisk hedonism. Man bäddar nämligen för uttalanden som Tomas von Martens deklaration om att humanistiska dygder är (av kristendomen, kan tänka) stulna värderingar och att "[d]en sekulära humanismen parasiterar på lånat kapital". Det är beklämmande att man fortfarande kan komma med sådana uttalanden i dag. Absolut inget personligt mot von Martens här, det är bara ett exempel av många på hur man från kristet hålla försöker monopolisera moralen. Både humanismens rötter och modern filosofi (jag tänker nu närmast kanske på Bauman) visar att människans ansvar och medkännande för den andra människan (och djuren och miljön) mycket väl kan stå som grund för både etik och moral. Det är dumt av Dawkins och gänget att vara arroganta och spela kyrkorna i händerna med sin retorik. Om man bestämmer sig för att det inte finns någon syndernas förlåtelse, eller att man inte räknar med en sådan, är man nog sannerligen inte mer benägen att bete sig illa mot andra. Tvärtom tar man ansvar för andra för de andras egen skull. Förhoppningsvis.