"Modersmål", kom igen, Magma!

Intressant är att kvinnorna tycks vara säkrare på sitt partival än männen just då det gäller De Gröna och SFP. Samlingspartiet å sin sida tycks ha en viss testosteronfaktor. Det är säkert helt i linje med partiets övertro på de egna förmågorna. Mot livets slutskede verkar folk bli mer uppgivna (realister), till och med kristdemokrater ...

Nu gör nog tyvärr både Magma och inte minst Bjarne Nitovuori på ledarplats en dundertabbe. Att väljarna prioriterar politisk erfarenhet och parti över kandidatens modersmål är ju sunt och gott, men att kandidatens modersmål är såå viktigt (läs: alla måste bums rusa och rösta på SFP, annars blir det katastrof och undergång för svenskan i Finland) är nog ett (medvetet?) resultat av en konstig och förlegad terminologi (liturgi, höll jag på att säga).

Det är det där med "modersmål". Det politiska språket opererar med terminologi som är sekelgammal och baserar sig på en uppfattning om modersmålet som en nästan helig kraft, som skapar grunden till en sund identitet. Framför allt är det ett och endast ett språk som är det sanna modersmålet. Tanken om att människor kan vara två- eller flerspråkiga är helt främmande för denna människo- och kultursyn. Liksom tanken att man kan byta språk, eller pendla mellan olika flytande identiteter. Saker som ju är självklara för varje finlandssvensk som rest utomlands. I dag.

Vakna! Att hålla SFP under armarna på detta sätt är inte värdigt. För säkerhets skull förklarar Nitovuori att det absolut inte är en lösning att rösta på SDP:s Fredrik Almqvist, det vore bara att lura sig själv. - Ni vill ha en "finlandssvensk röst" i EU (om ni inte är svikare), och det enda sättet att få en sådan är att ... ja, ni vet drillen.

Det finns faktiskt mycket kompetenta kandidater som inte har svenska som modersmål, men som trots det har en mycket stark svenska och som faktiskt både lever och fungerar på flera språk, av vilka ett är finlandssvenska.

Att De Grönas väljare verkar vara minst intresserade av denna underliga, konstgjorda klassificering av kandidater har sina naturliga skäl, eftersom man i Heidi Hautala har en sådan mycket kompetent och fullt tvåspråkig kandidat, som aldrig för en sekund skulle glömma svenskan.

Man önskar att det inom den stora tankesmedjan kunde tänkas ut sätt att tackla detta cirkelresonerande mellan forskning, media och politik. Eller saknas viljan eller modet att tänka om här?

Magmas utredning finns här (ungefär).